De sjuttio vid Demmin

1 Nu är våren grön, och nu växer gräset öfver gårdar och grafvar. Det stora och ädla på jorden är likasom en grön skog: vintern kommer, sommaren glöms, och man tycker att allt är dödt. Men då kommer våren, skogen blir åter grön, och allting lefver. Menniskorna dö bort, men|| deras gerningar följa dem inför Guds dom. Och när de lefvat och dött med ära, så lefver deras minne hos efterverlden änna sedan många hundrade vintrar snögat öfver deras okända graf.

2 Hvem af er, gossar, vill höra något om de sjuttio vid Demmin?

3 Det är nu tvåhundra trettio år, sedan Sveriges och Finlands konung, den store Gustaf Adolf, drog med sina krigsmän till Tyskland, för att försvara den lutherska läran och verldens frihet emot påfvens och den Österrikiske kejsarens öfvervåld. Det var en mycket hård och farlig strid, ty kejsaren hade en stor och välrustad krigsmakt, anförd af berömde fältherrar, och hade segrande underlagt sig allrastörsta delen af Tyskland, så att man icke annat såg, än att han skulle tillintetgöra alla sina motståndare. Deröfver gladdes påfven i Rom och hans jesuiter, som missbrukade frälsarens heliga namn. Ty det hade länge varit dem en svår nagel i ögat att Luther öfversatt bibeln, så att allt folk kunde läsa den; och efter det står i bibeln att Guds rike är icke af denna verlden, så hade många tusende menniskor uppsagt påfven all lydnad, emedan han traktade efter ett stort verdsligt herravälde och förvände Guds heliga ord. Dem alla skulle nu påfven föra till sitt påfviska mörker tillbaka, och dessutom skulle de blifva lydfolk och trälar under kejsaren uti Wien.

4 Men Gustaf Adolf omgjordade sig med sitt svärd och drog oförfärad till striden, förlitande sig på Guds bistånd och sin rättvisa sak. Midsommardagen den 24 Juni år 1630 landsteg han med 30,000 tappre svenskar och finnar på Tysklands jord vid Ysedom invid pommerska kusten. Åskan begynte gå, såsom ett förebud till de långa, förfärliga strider, hvilka nu skulle förestå; men konungen föll genast på knä, prisade Gud och bad om lycka och seger i detta stora företag, som skedde till Guds ära och hans förtryckta kyrkas räddning. Då greto många af de kringstående, men konungen uppstod och sade: »gråten icke, utan bedjen Gud af hjertans grund. Flitigt bedit är till hälften segradt.»

5 Kort derefter intågade Gustaf Adolf i Pommerns hufvudstad Stettin, och derifrån begynte han göra ströftåg inåt landet, för att fördrifva de kejserlige, som öfverallt plundrat och brandskattat det fattiga folket. Och under ett af dessa ströftåg tilldrog sig icke långt från den lilla pommerska fästningen Demmin en märkvärdig händelse, som jag nu skall berätta.

6 De kejserlige och deras anhang hade i början föraktat den svenske konungen och kallade honom »snömajestätet.» Men när de strax i början erforo hans gudsfruktan, klokhet och tapperhet, blefvo de rädde och beslöto att med list antingen döda eller tillfångatag honom. Deras fältherre Conti utsände till svenska lägret en förrädare vid namn Qvinti Del Ponte, som föregaf att han gerna ville gå i konungens tjenst, hvilket också beviljades honom. Denne Del Ponte träffade snart en annan förrädare vid namn Baptista, och båda beslöto att stifta försåt mot konungen. Det herättas, att Baptista flera gånger varit nära att lönnmörda den stora Gustaf Adolf, men att han hvarje gång likasom kännt sin arm tillbakahållas af en oförklarlig fasa.

7 En dag i början af Augusti red konungen ut för att undersöka det fientliga lä||gret och gaf befallning åt sjuttio finske ryttare att följa med som hans vakt. Detta hörde Del Ponte, red genast i sporrsträck till general Conti och erhöll af honom 1,500 neapolitanare, med hvilka han gömde sig på båda sidorna om en hålväg, som konungen måstc passera. Nu trodde han sig vara alldeles säker uppå att fånga konungen och gaf derföre soldaterne befallning att icke skjuta, utan endast bruka deras hugg- och stickvapen. Dermed ville han också undvika att göra alarm, som kunde höras till svenska lägret.

8 Konungen och hans sjuttio finnar redo helt obekymrade ned i dalen. Då bröt bakhållet fram från alla sidor. Finnarne slöto sig strax i en tät ring kring konungen och begynte skjuta på fienden. De kejserliga skjöto icke i början, utan trängde på med sin stora öfvermakt, men möttes af finnarne med så så skarpa hugg och så säkra skott, att de gång efter gång måste vända tillbaka med blodiga hufvuden. Öfver en sådan skymf, att drifvas tillbaka, fastän de voro tjugu mot en, blefvo de kejserlige till slut helt ursinnige. Och när deras kamrater stupade till höger och venster för finnarnes kulor, begynte också de kejserlige skjuta, så att deras kulor från alla sidor slogo ned som hagel öfver den lilla hjeltemodiga skaran nere i dalen. Dessa kulor blefvo mången tapper finnes bane, den ena efter den andra stupade vid konungens sida; konungens häst blef skjuten, och trängseln var så stor, att ingen kunde lemna honom en annan i stället. Ja, så häftigt trängde fienden på från alla håll, att hästar och menniskor, döde och lefvande pressades mot hvarandra hårdt som en mur; och i denna blodiga trängsel hörde man Del Ponte ropa att man skulle taga alla, som ännu lefde, till fånga; ty han ville gerna hafva konungen lefvande.

9 Konungen försvarade sig med värjan i hand likasom alla hans ryttare, men till slut blef han, efter det tappraste motstånd, öfvermannad och tagen. I den stunden såg det visst åter ut, som vore det slut med verldens frihet; men Gud ville annorlunda och fogade så, att de sjuttio finnarne icke fallit förgäfves.

10 Det hände sig nemligen, när konungen red på morgonen ut från sitt läger, att hos honom uppstod en dunkel misstanke om försåt, och derföre befallte han tre fanor ryttare och ett kompani fotfolk att följa på något afstånd efter. Detta hörde icke Del Ponte; han hade då redan ridit bort att förråda sin herre, och det var åter försynens skickelse; ty hade Del Ponte anat detta, så skulle han visst icke förspillt så mycken tid med att taga konungen lefvande, utan låtit nedskjuta honom, liksom de andra, till sista man.

11 Den fientlige ryttaren, som tagit konungen till fånga, kände honom icke, utan var just i beråd att öfverlemna sin fånge åt Del Ponte, och då hade konungen visst inom några minuter blifvit bortsläpad i neslig fångenskap till det kejserliga lägret. Men när nöden var störst, kom hjelpen i rätta stunden. Det efterföljande svenska rytteriet hade hört skjutandet och rusade genast framåt, efter de väl kunde förstå att konungen var i nöd. Och nu såg man dem i galopp på löddriga hästar rida ned i dalen och med raseri hngga in på de bestörte neapolitanarne.

12 Dessa hade redan förut genom finnarnes svärd och kulor lidit en stor manspillan och förlorade nu allt sitt mod. De kastade derföre om sina hästar och flydde, men svenskarne förföljde dem, nedhöggo många och togo tvåhundra till fånga. Konungen gjorde sig fri under handgemänget och helsades af sina soldater med glädjetårar. Fyrahundrade neapolitanare och de sjuttio finnarne lågo slagne i dalen.

13 Då säges det att konung Gustaf Adolf med sorgsen blick betraktat de fallne finnarne och sagt dessa ord: »Huru mången bragd skulle icke dessa hjeltar hafva utfört, derest icke min oförsigtighet hade ledt dem till en förtidig död!»

14 Men en större och ärofullare bragd kan ingen önska sig. Att strida in i döden för sitt land ock sin furste, – att stupa för Guds heliga ord och verldens frihet – och att sedan för alla tider lefva i efterverldens hågkomst; det är ära nog för en man och en krigare, och ganska skön var deras lott, de sjuttio finnar, som föllo vid Demmin.

15 Ingen vet hvilka dagar som ännu kunna randas och hvilka strider som ännu kunna förestå. Räck mig din hand, du raska finska gosse, och lofva mig det, att, om Gud så vill, skall också du en dag strida och falla för det rätta och det goda, för det ädla och det sanna på jorden.

16 Z. T.