[69]

6. Sagan om Jättarne och Kung Autio.

1 Ett ber jag dig om, min raska gosse och min goda flicka! När någon säger till dig: tro icke sagorna, de äro idel dikt och osanning! så svara du tillbaka: sagorna äro ingen osanning, det vet jag så visst; sagorna ljuga icke.

2 Och när någon säger till dig: mitt barn, du skall ej inbilla dig att det nånsin funnits jättar i skogen, dvergar i bergen, vackra nymfer i källorna, små elfvor i månskenet, en gammal gubbe som heter Necken vid sjöstranden och dylikt mer! så svara du åt den som säger dig det: åh, jag vet väl att de ha funnits, fast de ej finnas nu mera, sedan menniskornas stora klokhet och elakhet drifvit dem bort från deras fordna boningar.

3 Och när någon säger till dig: min gosse, eller min flicka, du skall ej tro något som du ej kan begripa! så svara du tillbaka: o jag vet ganska väl att man i verlden tror på oändeligt mycket, som man ej med sitt förstånd kan förklara. Ty skulle menniskan kunna begripa allt, så vore hon ju Gud sjelf|70| och förmer än de heliga englarna, som alla dagar se Guds majestät och likväl omöjligen kunna förstå huru Gud kan vara så outsägligt herrlig och stor.

4 Ja det är säkert och visst, att mellan himmel och jord finnes mycket, som man ej kan se med ögonen eller höra med öronen eller fatta med händerna, utan endast ana och tro uppå, om man är from och god. Och derföre är det ej sagdt att man skall tro uppå alla spökhistorier och drömmar och spådomar i kort och kaffe; utan man skall tänka, att heliga böcker och många vackra sagor hafva visst icke utan grund talat om underliga varelser, hvilka fordom bott i luften och på jorden och i jordens innandöme, än elaka och fiendtliga, än goda och vänliga mot menniskors barn. Ack de skinande Guds englar med sina milda blåa ögon, de som breda sina stora hvita vingar öfver goda barns bädd, när de sofva i nattens mörker, hvad det måste smärta dem, när barnen löna deras välvilja med otack och icke tro på dem och icke lyda deras ingifvelser! Och de vänliga vackra féer, som bo bakom bergen i slott af glimmande kristall, och de fina silfverhvita elfvor, som dansa i darrande månsken öfver ängarnas dagg, hvad skola de väl tänka om menniskornas otro? Säg, kan man inte bli sorgsen i hjertat, när man i sagorna läser om, huru millioner små underbara väsenden, drifna af menniskors ondska, flyttat från|71| trakt till trakt och flugit i dufvohamnar öfver dalar och skogar, sjungande:

O hvarför är himlen så hög

Och jorden så vid

Och otacksamheten på jorden så stor!

6 Men det är ej värdt att sörja öfver hvad som varit, fastän man håller af det vackra på jorden. Låt oss derföre tala om jättarna; det är åtminstone ej något att gråta åt.

7 Den som ej hört det förut, han må veta, att jemte de osynliga vackra väsenden, som fordom bodde i blommor, berg och klara källor, funnos äfven stygga, hiskliga och grymma varelser, vidunderliga till kropp och själ samt ofta falska och elaka mot menniskorna. Sådana voro de svarta vanskapliga gnomerna i jordens djup, de gråa illistiga dvergarna, som i bergen hamrade sitt blanka guld, trollen som bodde i hålor och klyftor, men isynnerhet jättarne, om hvilka gamla sagor mycket tala. Dessa jättar hade bebott jorden alltsedan verldens första tider; de voro äldre än menniskorna samt mycket större och starkare än dessa. Men efter menniskorna voro dem i förstånd och slughet öfverlägsna, så att jättarne måste, oaktadt all sin styrka, vika undan, draga sig till öde trakter och der dö ut, derföre hatade de menniskorna och gjorde dem allt upptänkeligt ondt, så|72|som att de dämde upp floder och sjöar, så att de öfversvämmade åkrarna, skickade björnar och vargar att uppäta boskapen på betet, lockade menniskor till sig i skogarne och pinade dem till döds samt annat mer. Men isynnerhet voro jättarne kände som grymma menniskoätare, hvilka ingenting smakade bättre än menniskokött, särdeles af små barn. Derföre har man många historier om gossar och flickor, som plockat bär i skogen och der gått vilse, tills de kommit till ensliga bergsklyftor och andra hemska ställen, der strax en grufvelig jätte med långt skägg lurat på dem och gripit dem i håret samt uppätit dem på stället, eller åtminstone sparat dem till frukost andra dagen. Och då har det väl stundom händt, att jätteflickorna och jättegummorna af medlidande gömt undan de små barnen under sängar och granrishögar samt sedan fört dem till deras föräldrar tillbaka, men det har hört till undantagen och mest har det gått så, att jättarne ätit upp de små, precis som andra bruka bita af en morot.

8 Det är ändå rätt bra, att inga jättar mera finnas.

9 Ingen lärer nu undra uppå, att mellan jättar och menniskor var en ständig fiendskap. Kom det till strid dem emellan, så slog jätten omkring sig med klippstycken och stora träd, dem han uppryckt med rötterna; menniskan deremot brukade list och blef vanligen segervinnare. Jag är säker uppå att ni alla ha|73| läst sagan om den tappre skräddaren, som slog ihjäl sju flugor på sin sirapssmörgås och sedan kände uppå sig att han var född till något stort och skref på sin sköld den inskriften: sju slagne i ett hugg! Nå, då vet ni ochså huru han slogs med jättarna; det är en löjlig berättelse. Deraf kan man finna, att jättarne voro lika dumma, som de voro stora; sådant kan väl hända andra än jättar här i verlden. Men efter det med deras storlek följde att de tillika voro ofantligt starka, så har det icke sällan händt, att menniskorna öfvertalat dem att hjelpa sig med åtskilliga stora och tunga bygnadsarbeten, såsom vid uppförandet af höga torn, tjocka murar, vidlyftiga kyrkor och fasta slott. I Sverige vet hvar bonde, att det var jätten Finn, som byggde domkyrkan i Lund, och derom slog han vad med Sankt Laurentius, under sådana vilkor, att om den helige mannen icke visste jättens namn när kyrkan var byggd, skulle jätten få hans båda ögon till leksaker åt sina barn. Och färdig blef kyrkan, så när som på en endaste sten, och Sankt Laurentius gick och beredde sig tåligt att gifva sina ögon till pris, då han plötsligen hörde en jätteqvinnas vaggsång:

Sof liten Sölve, sof, sonen min!

Din fader Finn,

Han sitter och murar derofvan.

|74|

Sof, liten Gerda, skön dotter min!

Din fader Finn

Till qvällen kommer med gåfvan.

11 Då blef den helige Laurentius glad i sitt sinne och ropade till jätten: »Kom ner, du Finn! mina ögon har Gud bevarat.» Och vred blef jätten, det kan man tro, och han skakade kyrkan med all sin kraft, i tanke att bryta den åter omkull, men bäst han skakade, blef han plötsligen förvandlad till sten, och kyrkan står orubblig i denna dag.

12 Likaså går den sägen i folkets mun, att jättarne byggt flera af de äldsta kyrkor i Finland, om hvilka man annars ej kan begripa, huru menniskohänder kunnat lyfta så ofantligt stora stenar upp på murarna. Med visshet säger man detta om Pedersöre sockenkyrka, hvars torn är mycket högt; osagdt, huru det må vara med sjelfva Åbo domkyrka. Den som läst sagan om Rephanut, har säkert icke glömt att detta skepp blef bygdt af jättehänder. Säkert är ochså, att här och der på de finska kusterna finnas djupa och runda hål likasom insvarfvade i klipporna, och att folket kallar sådana till jättegrytor; fastän man har svårt att förstå huru jättarne burit sig åt att koka i dem, om man ej vill tro att de upptändt sin eld under klippan och inuti den. Dessutom ser man på flera|75| ställen längre upp i landet och äfven i Österbotten nära hafsstranden grufveligen stora massor af mossbelupna stenar på ett underligt sätt uppstapplade öfver hvarandra i stora kummel, alldeles som om ett himmelshögt slott der i tiden sammanstörtat. Om så är, det må den svära på som bättre vet; nog ser det så ut. Det är ochså om ett sådant vildt och förfallet jätteslott, som vi strax skola få höra en märkvärdig saga.

13 Ty det var isynnerhet till den högsta nordens ödemarker, på gränsen af Lappland, som jättarne i sednare tider drogo sig undan menniskorna. Det är ochså der man ännu hör berättelsen om jätteflickan, som en morgon gick ut på fältet och fann en bonde som gick och plöjde. Hvad månne detta vara för en torndyfvel? tänkte jätteflickan, och derpå tog hon bonden med både häst och plog, lyftade dem helt varligt i sitt förkläde och gick hem till sin far, sägande: pappa, jag har hittat en skrått! Men fadren bannade henne och sade: mitt barn, gack genast och för denna pyssling till hans ställe igen, ty dessa äro de som efter oss skola besitta detta landet. Och flickan förundrade sig.

14 Högt upp i norden i den trakt, som kallas Paldamo och der Kajana stad är belägen, samt vid den stormiga sjö, som på kartorna återfinnes under namn af Uleå träsk, bodde för långa tider sedan en finngubbe vid namn Karhu-Tapani. Till yrket|76| var han nybyggare, d. v. s. han hade flyttat upp till en öde trakt, der ingen yxa dånat i skogen och ingen plog ristat sina fåror i jorden, och der födde han sig med svedjande och jagt. Tapani eller Staffan var det namn han fått i dopet, men Karhu-Tapani, d. ä. Björn-Staffan, kallades han, emedan på hela nejden vida omkring fanns ingen björnskytt så stark, så modig och så lycklig som han. I hundrade björnars bringa hade han rännt sitt hvassa spjut; ingen visste så väl som han att mellan drifvor och snår uppsöka skogens kung. Hans namn var vida berömdt i skogsbygderna.

15 En dag hade Karhu-Tapani fått spaning uppå en af de största björnars ide. Han begaf sig dit på sina skidor, helt ensam, efter sin vana, beväpnad blott med sitt korta spjut. Midt i den vildaste ödemarken vid stubben af en brusten jättefura låg idet insnögadt mellan manshöga drifvor. Karhu-Tapani kände sin sak; han instack i idet sitt spjut; det stötte mot något mjukt, och ett dåft brummande hördes derinifrån. Jägaren visste hvad detta betydde; han samlade qvistar och granruskor ihop framför öppningen samt tände eld uppå dem. Luftdraget dref den tjocka röken in i idet och slutligen började nalle må illa deraf; han hördes ruska på sig derinne, vända sig och vrida sig, tills han ändtligen med ett väldigt rytande rusade ut. Karhu-Tapani hade stigit blott ett steg till höger. Knappt|77| visade sig i öppningen björnens ruggiga hufvud, innan jägaren med båda händerna instötte sitt spjut allt intill skaftet i hans breda bringa. Det taget gör icke mången efter; men ochså må man tro att det tog. Mer behöfde ej nalle; han stalp innan han ännu visste med hvem han hade att slåss på lif och död.

16 Karhu-Tapani beredde sig just att på en medförd kälke bortsläpa sin fiendes döda kropp, då han inifrån idet hörde ett sakta qvidande. Hans förundran var icke liten, ty den tiden på året har björnen ej ungar. Man måste dock se hvad det kan vara, tänkte han, röjde sig väg och inkröp på händer och fötter i öppningen. Snart fick han fatt i ett lefvande föremål, drog det i dagen och fann till sin bestörtning, att han höll i sina händer ett litet barn.

17 Det var en gosse om knappa tre års ålder, alldeles naken och darrande af köld. Huru han kommit i idet, det var för Tapani en obegriplig hemlighet, men väl förstod han att björnen måtte ha värmt barnet mellan sina ramar i den yppersta fäll. Utan att länge grubbla på saken, insvepte den godsinte jägaren pojken i sin vadmalsjacka och förde honom hem till sin stuga, der Tapanis gumma icke var missnöjd att få en liten pojke att pyssla om, ty det hederliga folket var utan egna barn. Och så blef pilten upptagen till deras son och ordente|78|ligen döpt samt dervid kallad Autio, d. ä. ödemark, till minne af den vilda ort der han blef funnen. Men vid dopet hände något ovanligt. När presten välsignande lade sin hand på barnets hufvud, bet gossen med sina små hvassa tänder presten djupt i fingret. Aj du din lilla spetsbof! utropade presten. Jag fruktar att pojken ej är af kristet blod; se bara hvilka huggtänder han har och märk hur han är luden öfver hela kroppen. Hvad må det blifva af denne pilten?

18 Det var verkligen så som presten sade. Lille Autio var luden öfver hela kroppen, som en björn; endast ansigtet var hvitt och utomordentligt vackert med stora svarta blixtrande ögon. Ju större han blef, desto vackrare blef hans ansigte, men desto ludnare hans kropp. Det var något som hans fostermor omöjligen kunde vänja sig vid; det förekom henne, när hon tänkte på idet, der han fanns, som hölle hon i sina armar en björnunge i menniskogestalt. Men detta var ej det enda hon sörjde öfver. Ochså i gossens lynne och vanor fanns mycket som liknade ett vilddjurs art. Han vexte med otrolig hastighet och var för sin ålder ovanligt stor. Den föda han mest älskade var rått kött af renar och lam; ja han drack deras blod. Ej under att han till lynnet var grym och vild; ännu ganska liten, stal han sig på sina små skidor ut i ödemarken och blef der hela dagen borta, till sin fostermors stora|79| bekymmer. Och när han kom hem, berättade han med ögon gnistrande af glädje, huru han funnit bland klyftorna örnens bo eller räfvens kula och krossat deras ungar en i sender mot klipphällarna.

19 När Autio var tolf år gammal, kunde han i styrka och vighet mäta sig med en vuxen man. Det var hans nöje att klättra i granarna och kasta sig från gren till gren, för att förfölja ekorren. Sent om vinternätterna lade han sig på lur i skogsbrynet och hade med sig en liten hund, hvilken han med hugg och slag tvang att jemmerligen gnälla. Detta gnäll ditlockade vargarna, och det var Autios högsta triumf, att då på sina snabba skidor uppnå vargen, störta sig öfver honom, trycka honom ned i den djupa snön och krossa honom till döds, utan annat vapen än sin starka arm.

20 Så grym och hårdhjertad den unge Autio var, hyste han dock en stor ömhet för sina fosterföräldrar. Ett enda ord af den gamla Karhu-Tapani kunde hejda hans vildhet och för ett ögonkast af sin fostermor kunde han gå i elden. Det var blott tvenne böjelser, hvilka alla föräldrarnas böner ej kunde hos honom utplåna: kärleken för ödemarkens enslighet och ett fiendtligt sinne mot både djur och menniskor. Lika hårdhändt som han krossade räfvens yngel, lika omildt mötte han hvarje an|80|nan pilt från byarna i mera bebodda trakter. Tidigt gjorde Autios vildhet hela nejden fruktad; man gick ur vägen för den starke ynglingen och sjelf gick han ur vägen för alla, besökte hvarken kyrkor eller gästabud, utan trifdes helst med björnen i skogen, hvilket djur han mycket älskade och blott i största nödfall kunde förmå sig att döda.

21 En klar vintermorgon, när Autio var 14 år gammal och redan så storvext, som den längsta karl, begaf han sig som vanligt ut på sina skidor i skogen, väpnad endast med sitt korta spjut. Skogen stod då just i sin grannaste vinterdrägt med långa fransar af rim på hvarje gren; det var en friskhet och en glans, som bländade vandraren. Skidorna halkade som af sig sjelfva fram öfver den glatta snön, på hvilken låg en tunn skara. Autio följde sitt lynnes lust; han lät skidorna löpa utför de isiga branterna af fjällen; han ilade med renens snabbhet öfver de frusna sjöarna. En ståtelig elg visade sig i dalen; Autio förföljde den, men elgen flög som en vind öfver slätter och klyftor. Hela dagen varade Autios jagt och solen hade redan sjunkit bakom grantopparna, då elgen blödande föll för jägarens spjut.

22 Nu först såg Autio sig om och märkte att han förvillat sig långt in i ödemarkens djupaste enslighet. Aldrig hade en|81| menniskofot trampat denna vilda nejd. Tusenåriga furor sågo dystert ned på den förvägne jägaren och midt ibland furorna reste sig ett jättekummel af stora klippstycken, uppstaplade på hvarandra likt en mur eller en ofantlig borg. Det fröjdade Autios bistra sinne att befinna sig här. Och som han var hungrig blefven af jagten, drog han upp sin knif, för att slagta elgen och mätta sig med dess kött och blod.

23 Ännu hade han icke smakat en bit, då han plötsligen kände en mäktig hand gripa hans axel bakifrån och omildt rycka honom tillbaka. Förvägne pojke! – så ljöd i hans öron en dunderstämma – hur har du vågat döda Hiisis elg? Wet du icke att den som burit hand uppå skogens tusenåriga skönhet, han skall döden dö!

24 Autio såg sig om och för första gången i sitt lif kände han förskräckelsen skaka sina leder med frost. Bakom honom stod en man af åtminstone tvenne resliga karlars längd. Hans hufvud tycktes mäta sig med granens topp och hans arm var af en trettiårig furas tjocklek. I sin hand höll han en klubba, kort, men tung. Med bister uppsyn lyftade han den öfver Autio och syntes färdig att slå till.

|82|

25 Autios mod vek blott för ett ögonblick. Wig som en katt slingrade han sig ur jättens händer, sprang upp på en klippa och skakade djerft sitt spjut mot skogsmannen. Akta dig våghals! ropade jätten och slungade med makt sin klubba mot Autio. Åt sidan sprang Autio, klubban slog mot klippan och klippan remnade. Rasande böjde sig jätten ned, upplyftade från marken stora stenblock och slungade dem mot Autio. Det gnistrade i klipporna, det brakade i furorna, när de väldiga stenmassorna regnade öfver dem. Men Autio stod oskadd. Ändtligen passade han på tillfället, när jätten böjde sig ned, och kastade på denne sitt hvassa spjut. Det träffade väl; mellan jättens båda axlar inträngde spetsen, och skaftet stadnade darrande i hans rygg. Till marken föll den väldige, och Autio sprang ned från klippan, för att döda jätten med hans egen klubba.

26 Hvem är du? frågade den fallne jätten, hvars blod forsade ut öfver den hvita drifvan och blandade sig med den stupade elgens. Hvem är du, som fällt till marken den siste som på jorden lefver af jätteslägt? We att jag känner döden i mitt hjerta och måste falla för en menniskas svaga hand. Bättre hade varit att jag krossats under ruinerna af min egen borg.

|83|

27 Autio hade lyftat klubban, men sänkte den åter, ty han kände i sitt bröst en främmande känsla. Det förekom honom som kände han för första gången ånger öfver hvad han gjort. Men jätten vände sitt matta hufvud mot det ofantliga stenkumlet, suckade och sade: Lyster mig dock att veta, om efter några ögonblick denna mina fäders borg skall störta tillsammans i grus.

28 Hvad menar du dermed, vilde man? frågade Autio.

29 Bah, pojke, de gamle spåmän ljuga, svarade jätten. Wäl går af ålder den sägen, att när den siste af min slägt dör, störtar den tusenåriga borgen i ruiner. Jag är den siste af Hiisis stam, och innan månen går upp, är jag död. Men jag tror ej på de gamla sagodrömmar. De spådde mig äfven genom en trollqvinnas mun, att jag skulle stupa för min egen sons hand. Min son, han är längesedan död, vilddjuren söndersleto honom en månljus höstnatt och jag dör ensam, fallen för ett uselt, ett föraktligt menskobarn.

30 Din son, du skogsman, blef han af vilddjur söndersliten?

31 Späd var pilten, ej två år gammal, då en ströfvande björnhona röfvade honom från borgens trappa. Tolf år äro sedan dess förlidna; död är han och döende blöder på drifvan hans far.

|84|

32 Wilde man, jag bäfvar för dina ord. Om din son lefde, hvaruppå vill du känna ditt barn igen?

33 Underligt, pojke, frågar du den fallne jätten. Lefde min son, skulle jag känna honom af hans ludna kropp; detta är jättemärket, vår slägts arf från den mäktige Hiisi. Men min son är död och dö vill jag!

34 Fader! fader! ropade Autio i hjertats högsta ångest och kastade sig ned öfver den stupade jätten. Din son lefver! Din sons spjut har genomborrat din skullra! Din son är jag!

35 Du, sade jätten tviflande och skakade misstroget sitt matta hufvud. Låt mig se – men nej! dödens skuggor skymma redan mina ögon. Luta dig ned öfver mig och låt mig taga uppå ditt blottade bröst!

36 Sen var ej Autio att upprifva sin jacka och luta sig öfver den döende. Jätten tog uppå hans bröst och suckade djupt. Ja, sade han, min son är du! Min son är min bane, som sagan spått. Ett fröjdar mig dock i dödens skymning: min ätt skall ej dö med mig, min borg skall ej sammanstörta. När jag är död, skall du lägga min kropp på ett bål af femtio skogens furor och bränna den till aska, för att med askan|85| mätta fjällens hungriga nordanvind. Men vill du att din fader skall in i döden förlåta och välsigna dig, så svär att du uppfyller min sista vilja!

37 Ja fader, jag svär! sade Autio raskt.

38 Svär vid Hiisi och fädernes skuggor alla, svär vid himlen och vid jorden och vid Tuoni, dödsguden, och vid Ukko, ljungeldens herre, att du uppfyller mitt bud!

39 Fader, jag svär! sade Autio långsamt.

40 Wälan, så hör min sista vilja! Du skall hata menniskorna, hata dem till din död, så som din fader gjort. Du skall förfölja dem med eld och svärd och mord och rof; aldrig skona; aldrig förlåta. Hafva de nånsin skonat oss? De hafva utdrifvit vår slägt från jordens bördiga länder, de hafva slagit oss med list, förödt oss med trolldom och prestafunder. Åt dig anförtror jag de förgångna slägtens hämd. Blif en mordengel för hela menniskornas usla slägte! utrota dem! tillintetgör dem! Och framför allt, förfölj de kristna! Bränn deras kyrkor! Smäda deras helgedomar! Ha! min kraft är slut. Jag dör, och du är min hämnare ...

41 Och död var jätten. Autio såg sig om, månen gick i detsamma upp öfver den rimmiga skogen: borgen stod ännu.|86| Då kände sig den unge fadermördaren hemsk till mods. Han dröjde icke att samla ett ofantligt bål och snart flammade lågorna himmelshögt. Jättens kropp förtärdes af dem, men äfven skogen. Wilddjuren flyktade förfärade ur sina hälor och innan kort var hela nejden förvandlad i ett fält af aska.

42 Autio tog sin fallne faders klubba och beträdde hans jätteborg. Då har han sett något förunderligt. Det stora stenkumlet, nyss så vildt och oformligt att påse, framstod nu för hans ögon som ett praktfullt slott. Murarnas klippstycken syntes ordna sig i regelbundna hvarf, vallar och torn jemkade sig; portar och hvalf uppläto sig, lysande salar inbjödo herrskaren. Här var samladt allt det omäteliga guld och öfriga egodelar, hvilka jättarne sedan urminnes tider frånröfvat menniskorna. Ögat bländades, girigheten frossade; men det var en prakt utan all smak, plump, prålande; det var en rikedom utan välsignelse, emedan den var bestänkt med oskyldigt blod.

43 Det var afton och mörker, när Autio inträdde. Wid porten vaktade endast en jättehund af en ansenlig oxes storlek, Pukki benämnd. En hotande rörelse med klubban tystade hans vilda morrande; han syntes känna sin nye herre, kröp till hans fötter och hviftade ödmjukt på svansen. Borggården|87| var mörk, men från salarna lyste ett starkt sken. Autio följde skenet och befann sig i ett ofantligt högt rum, med förgyllda, men af rök nedsotade väggar; dess golf var icke annat än berget, och midt på golfvet brann en ofantelig eld. Kring elden sutto vidpass trettio vilde svartskäggige män, alla något större än vanliga menniskor, men betydligt mindre än jätten var. Wid Autios inträde sprungo alla upp och höjde med förfärligt skri sina klubbor. Men Autio bjöd med befallande stämma tystnad, visade dem sitt ludna bröst och förklarade att deras fordne herre var död, att han, Autio, vore deras rättmätige Kung och ämnade taga i besittning detta slott som sitt fädernearf. Strax nedlade de vilde männen sina vapen och kastade sig för Autios fötter, men han befallte dem med barsk röst att stå upp och bereda honom en bädd af mossa med sten till hufvudgärd, der han kunde hvila öfver natten och drömma om sina fäders bedrifter.

44 När Autio tagit i ögnasigte alla borgens skatter, tänkte han på det löfte han gifvit sin döende fader och beslöt att hålla det. Genast väpnade han sina män och drog ut på ett härjningståg öfver fjällen nedåt ryska Karelen. Mord och blod betecknade hans spår; brinnande byar och flyende invånare gåfvo tillkänna att Autio, öfvertagit sin faders hämd. Lastad|88| med skatter och lifsmedel, drog han om några dagar tillbaka till sin borg igen.

45 Efter att hafva härjat i öster och sydost, drog Autio få veckor derefter ned åt söder i det inre Österbotten och nordliga Tavastland samt framfor der på det blodigaste och grymmaste. Der funnos redan den tiden många kyrkor; han brände dem alla och röfvade deras dyrbarheter. Men presterne band han fast vid sina ryttares hästar och lät dem springa barfota i snön, tills de af trötthet och köld dignade döda till marken.

46 Derpå drog Autio vesterut långs Uleå elf nedåt kusten och ända in i Sveriges land samt förfor der icke mildare än annorstädes. Hela landet blödde och rykte under hans förfärliga framfart. Hvar han kom jemnade han med marken byar och städer, förstörde åkrar och vägar och lemnade efter sig en med blod befuktad ödemark. Aldrig hade dessa aflägsna länder varit vitne till en så förskräckligoriginal: förskräckrig härjares tåg. Tårar och förbannelser kunde ej hejda hans framfart; han liknade fjällens vilda nordan, som i rasande ilar föröder ängens milda blommor ej mindre än skogens furor, och lyckan gynnade honom hvart han gick.

47 Det vore långt att beskrifva alla de förskräckliga gerningar, som denne vilde röfvarkung under många år föröfvade.|89| Ju mera de blodiga skatterna hopade sig i hans borg, desto vildare blef mord- och roflystnaden i hans hjerta. Hans namn var så fruktadt vida omkring, att mödrarna dermed brukade skrämma sina barn till lydnad, sägande: tyst, liten, annars kommer Autio! Der Autios häst trampat, der vexte, liksom efter Hunnerkonungen Attila, aldrig mera gräs. Ja man sade, att när Autio drack ur bäcken, färgades vattnet rödt som blod och när man i skogen ropade hans namn, skyggade både varg och lo, likasom hade de kännt, att denne man var grymmare och blodtörstigare än de sjelfva.

48 Omsider sträckte Autio sin djerfhet derhän, att han vintertid ströfvade långt in i Ryssland och sommartid långt in i Sverige. Konungar, furstar och tappre riddare mötte honom förgäfves med stora krigshärar; han slog dem till marken, han nedlade tusende. Ty 14 år gammal var Autio när han blef röfvarekung, men han fortfor att vexa till sitt 20:de och var då till gestalt och styrka föga klenare än hans fader, men i vighet och slughet honom vida öfverlägsen. Allt föll för hans fruktansvärda arm; han uppryckte med lätthet en tall i skogen, han kramade en hästsko tillsamman, som hade den varit af bly, han lyftade på rak arm en lefvande häst. Ej under att menniskor stupade för hans hand som rö och strå, och|90| att man i alla landets kyrkor hvar söndag bad: heliga jungfru Maria, bevara oss för Autio, den grufliga menniskomördaren! Ty det var under katholska tiden, då man hellre bad till den heliga jungfrun och helgonen, än till Gud sjelf.

49 Nu lärer man väl undra hvad det blifvit af Autios kärlek till sin fosterfar och fostermor. Så förvildad han var, den gräslige röfvaren, hade han dock vid lifsstraff förbjudit sina män att bryta en qvist eller ofreda en varelse inom en mils omkrets från Karhu-Tapanis stuga. Derföre när hela landet vidt omkring suckade och bäfvade för Autios raseri, stod nejden kring den gamle nybyggarens stuga trygg och blomstrande, och många darrande flyktingar hade der sökt skydd för röfvarekungens förföljelser.original: Men Karhu-Tapani sielf gick det hårdt till hjertat att se landets nöd; han förbannade den stund då han räddade Autio ur björnens ide och beslöt att våga sitt lif för att befria jorden från detta missfoster.

50 En dag när Autio var fem och tjugu år gammal samt hade i elfva år fortsatt sitt härjarekall, tågade han som vanligt ut på ett röfvaretåg ned åt Österbottens kust. Det var en söndagsförmiddag när han med sina män anlände till en stor by, hvilken han genast påtände i alla fyra hörnen, mördande och plundrande efter sin vana. Men allt folket var i kyrkan,|91| och när Autio märkte det, drog han genast dit. Klockorna ringde, den heliga orgeln spelade sina psalmer och presten stod framför altaret i full messskrud. Men Autio aktade icke derpå, han bröt in i kyrkan och började der ett grufveligt slagtande. Män, qvinnor och barn föllo utan åtskillnad för hans klubba; blod strömmade öfver kyrkans golf, jemmerrop återskallade från dess murar. Sist var ingen annan öfrig, än en gammal gubbe; han höll i handen ett kort björnspjut och värjde sig dermed så tappert, att han slutligen sårade Autio djupt i armen. Rytande af raseri förföljde honom Autio allt intill altarets fot; der sträckte honom jättens klubba till marken. Ett klart solsken föll i detsamma genom de små målade fönsterrutorna på den gamles blodiga ansigte och Autio igenkände sin egen fosterfaders, Karhu-Tapanis drag.

51 Då greps den vilde röfvaren af en ånger och fasa utan namn. Han hade dödat sin egen fader; men det var i öppen strid till sjelfförsvar mot en öfvermäktig fiendes våld. Nu hade han äfven dödat sin fosterfader, som med huldhet vårdat hans barndomsdagar; men denna gång hade han dödat en svag gubbe, som blott försvarat sig mot den grymmaste oförrätt. För första gången på många år fick en mensklig känsla makt öfver Autios förhärdade sinne. Han bortvände med fasa sina ögon från den döde; då föllo hans blickar på altartaflan. Der|92| hängde frälsaren på korset; vid hans sida hängde de tvenne röfvarene, hvar på sitt kors. Och då syntes det Autio, som såg Herren Christus uppå honom med så klara milda lefvande ögonkast, att röfvaren skylde sitt ansigte och kände sitt hjerta i grund förvandladt. Ja han kastade sig ned i den blodiga kyrkan vid altarets fot, vred sina händer och förbannade sig sjelf, utropande att han var den allrastörsta och mest förkastade syndare, som ännu trampat den af brott befläckade jordens rund.

52 Men när han åter efter långa timmar af vild förtviflan upplyftade sina blickar, syntes honom frälsarens ögon med himmelsk mildhet hvila uppå den ångerfulle röfvaren, som var korsfäst vid hans sida. Och det for som en blixt genom Autios själ: var icke denne en förtappad röfvare liksom jag, och likväl har Herren Christus hört hans ånger och lofvat honom ett rum med sig i paradis. Skulle icke Herren höra äfven min uppriktiga ånger, om jag faller till hans fot och beder om hans nåd?

53 Denna tanke syntes Autio som en uppenbarelse, och sedan han länge bedt med brinnande hjerta, gick han utan afsked från sina män och begaf sig till en from eremit i ödemarken. Men eremiten förskräcktes, då han såg hela landets mordengel inträda i sin koja.

|95|

54 Fromme fader, sade Autio, förfäras icke! Jag kommer icke till dig med mord och våld, utan för att begära ditt råd. Se, jag är den allrastörsta och mest förtappade syndare på jorden, men jag tror ändock att Herren Christi blod kan göra mig ren, och till honom vill jag hädanefter allt stadigt vända mig. Guds hämd öfverlåter jag åt honom, men af dig, fromme fader, ville jag begära ett godt råd, huru jag skall mot menniskorna försona mina gräsliga brott.

55 Då höjde eremiten sina händer mot himlen och utropade: ve öfver dig du förskräcklige mördare, du kyrkors och klosters skändare, du Guds och menniskors gruflige fiende! Om du än dödade allt ditt röfvarefolk och skänkte åt de fattige alla dina skatter och sjelf barfota i en tiggares skepnad vallfärdade till den heliga grafven, skulle du likväl icke dermed kunna försona en tiondedel af dina brott!

56 Dessa hårda ord skuro Autio djupt i hjertat och han gick bedröfvad bort. Den nyss så varma förtröstan hade åter gifvit rum för mörka tankar; dock ville han följa eremitens vink. Undvikande bebodda trakter gick han genom ödemarkerna upp till sin borg och fann sina röfvare der församlade. Hören mina ord! sade han. Jag har beslutat att ändra mitt lefverne och söka frid med Gud och menniskor. Hvem af eder vill följa mig?

|94|

57 Röfvarskaran besvarade dessa ord med ett hånskratt.

58 Är det så, ni odjur! röt Autio med dunderstämma. Wälan, så svär jag att edra brott icke längre skola tynga jorden, och efter ni icke lyssnat till försoningens röst, skolen ni dö.

59 Häpne och rådville störtade bofvarne efter sina vapen. Men Autio kastade sig öfver dem med jättestyrka, ännu engång gjorde hans förfärliga klubba sin blodstjenst och innan kort låg hela röfvarehopen med krossade hufvuden död på marken. Derpå brände Autio deras kroppar på ett stort bål, hämtade alla sina skatter ur borgen och förde dem till sin ännu lefvande fostermor med begäran att hon ville utdela dem till alla de enkor och barn, hvilkas fäder och makar fallit för Autios hand. Derefter påklädde sig Autio en grof peligrimsdrägt, tog staf i hand och vandrade så barfota och tiggande sitt bröd ut i främmande land, för att vallfärda till frälsarens graf i Jerusalem.

60 Många äfventyr hade Autio på denna färd; att berätta dem alla, det skulle fylla en bok så stor som Robinson Crusoe. Som han var en fridlös stigman och hvar mans niding i hela Suomis land och Sverige, gick han icke till någon hamn, för att segla den raka vägen öfver hafvet. Utan han vandrade genom Rysslands vida slätter, der den tiden nästan idel|95| finska stammar bodde. I de hedniske Bulgarernes land kom han i röfvarehänder, och ehuru han väl kunnat värja sig, lät han frivilligt föra sig fången till deras kula. Der suckade i usla hålor en stor mängd fångna kristne, gubbar, qvinnor och barn. Det syntes Autio vara en god gerning att befria dessa, och en dag när röfrarne hemkommo med rof, slet Autio sina band som spindeltrådar, trädde midt bland skaran och sade: hvem af eder, ogerningsmän, vill omvända sig till kristendom och ett fromt lif? Men de hånade honom och drogo sina svärd. Då fattade Autio en brand från elden och slog dermed omkring sig med jättekraft, tills alla röfrarne voro döda. Sedan befriade han de fångna. Och så förfor han mångenstädes, att han utrotade stora röfvareband, hvarhelst han kom öfver dem; dock alltid frågade han förut: hvem vill omvända sig? på det han ej måtte för någon stänga nådens dörr.

61 I Konstantinopel regerade den tiden en mäktig Kejsare. Autio stod i tiggaredrägt vid hofvets trappor och begärde allmosor. Men ehuru lutad han stod, var hans vext dock mycket resligare än andra menniskors. Kejsaren märkte detta och sade till honom: du skulle skämmas att tigga, din arm är gjord att föra svärdet. Tag tjenst vid min lifvakt och jag vill gifva dig 100 marker silfver i lön om året och låta dig komma till stor heder! Men Autio undskyllde sig och steg om|96|bord på ett fartyg, som for till det heliga landet. Detta fartyg dref på Afrikas kust och förliste. Allt manskap gjordes till slafvar och äfven Autio. I sju år arbetade han som slaf i de otrogne muselmäns tjenst och led tåligt deras hugg och slag. Men ändtligen rymde han en mörk sommarnatt och kom till den heliga grafven i Jerusalem.

62 Sedan Autio länge och innerligt bedt i den heliga grafvens kyrka, gick han att bada i floden Jordan, der frälsaren döptes af Johannes. Wid det han åter uppsteg ur floden, såg han med förundran, att jättemärket på hans kropp, det ludna hullet, ljusnat och glesnat; hvaraf han slöt, att äfven hans själ nu var blefven hvitare inför Gud. Och derpå begaf han sig till påfven i Rom, för att bedja om sina synders förlåtelse och befrielse från kyrkans bann, med hvilket han var belagd alltsedan sina missgerningars tid.

63 Helige fader! sade han, jag är från det landet Finland uppe i norden och stor blodskuld samt kyrkans bann betunga mitt samvete. Jag har omvändt mig till kristendom och fromhet, jag har fördelat mina skatter bland de fattiga, utrotat otaliga röfvareband, försakat jordisk ära och rikedom, tåligt lidit sju års slafveri hos de otrogna, vallfärdat till frälsarens graf och badat min kropp i hans heliga flod Jordan. Gif mig kyrkans förlåtelse och låt mig gå till mitt land i frid!

|97|

64 Är du den röfvaren Autio, öfver hvilken Biskopen i Finland så bittert klagat? frågade påfven.

65 Ja, helige fader, den röfvaren Autio är jag!

66 Alla syndare kunna vinna tillgift och nåd, alla, utom den klosterskändaren Autio! sade påfven och vände sig bort, såsom domaren när han förkunnat en brottslings död.

67 Med tunga steg vandrade Autio från Rom och begrundade under stor ängslan hvad han skulle göra, för att vinna förlåtelse och frid. Han begaf sig då till landet Lithauen, hvars folk ännu var hedniskt och dyrkade ormar. Der gick han omkring bland hedningarne och predikade Choriginal: bristus i sju års tid och omvände genom Guds nåd och kraftiga ord flera tusende till den rätta tron. Men derefter gick han åter till norden igen, ty han kände en längtan att få dö i sitt land, och så kom han till Åbo.

68 Der herrskade vid den tiden en mäktig biskop vid namn Magnus. Och Autio inträdde en söndag i domkyrkan just när biskopen sjelf förrättade messan vid högaltaret. Men ehuru mycket folk hade samlats i kyrkan, fanns ingen som kände Autio, ty mer än tjugu år voro förlidna sedan han flydde från fäderneslandet. När då gudstjensten var slut, gick Autio fram till biskopen och sade: högvördige fader, här ser ni|98| framför er den allrastörste syndare, på hvilkens samvete tynga otaliga brott. Men jag har omvändt mig till Herren Christus, gifvit all min egendom åt de fattiga, vallfärdat till den heliga grafven och till Rom; jag har försakat en Kejsares anbud, lefvat i stor nöd mer än i tjugu år och lidit hårdt slafveri; jag har sökt försona min blodskuld med röfvares utrotande; sist har jag i sju års tid predikat kristendom för Lithauens hedningar och omvändt många tusende. Och nu beder jag eder ödmjukeligen om aflösning från kyrkans bann, på det jag må vinna frid med Gud och menniskor.

69 Den stolte biskopen betraktade forskande Autios höga gestalt och sade: är du kanhända den röfvaren Autio, som i min företrädares tid anstiftade så osägeligt ondt?

70 Ja, svarade Autio ödmjukt, denne röfvare är jag.

71 Då vände sig biskopen bort och sade med sträng röst: nådens dörr står öppen för alla, utom för den förhärdade, evigt af Gud förskjutne tempelskändaren Autio!

72 Dädan vandrade Autio med en djup suck, och det ryktet spridde sig att det var han, och allt folk gick långt ur vägen för honom och korsade sig, som för ett spöke. Men han tog hatt och staf och begaf sig upp i Paldamos ödemarker till sin fordna borg. Och den stod orubblig der, men ugglorna hade|99| byggt sina nästen i dess murar och ulfvarna släpade sitt rof på borggården, för att der sönderslita det.

73 Då uppreste Autio ett kors på det ställe der han dödat sin fader. Derpå beslöt han att döda sig sjelf, ty hans hjerta förtviflade, efter man sagt honom öfverallt, att nådens dörr var öppen för alla, utom för Autio. Och han kastade till marken hatt och staf samt gjorde sig redo att stiga på borgens högsta tinnar och derifrån störta sig ned i brådjupet. Men i detsamma förnam han en röst så ljuf, så klar, som den vackraste harpas klang, och rösten sade: Autio, sörj icke!

74 Då såg den arme röfvaren upp, och se! en himmelsk engel syntes i skyn. Hvi skulle jag ej sörja, sade Autio, då jag evigt är af Gud förskjuten!

75 Men engelen sade: derföre har Guds nåd ännu stått fjerran från dig, emedan du sökt att vinna den genom goda gerningar. Wet, du arme Autio, att ingen dödlig kan med goda gerningar vinna den eviga sällheten, lefde han än dygdigt och fromt i tusende år. Men tror du att Christus lidit för dina synder och dött för dig?

76 Ja, det tror jag så visst! svarade Autio.

77 Nåväl, sade engelen, hvartill behöfdes då vallfarter och heliga verk? Se, du har dem förutan vunnit Guds nåd genom din tro allena. Äfven för röfvaren Autio har Gud ett rum i sitt paradis.

|100|

78 Och derpå försvann den himmelska synen.

79 Men Autio ref med hast upp sin jacka och märkte till sin outsägliga fröjd att hans kropp var fin och hvit som en annan menniskas, och att jättemärket, att vilddjurshamnen nu var platt försvunnen. Derföre tackade han innerligen Gud och gick med sällhet i sitt hjerta upp i den öde borgen, för att ännu engång säga farväl åt den. Dock knappt var han kommen i den höga salen, innan ett dån hördes såsom af mullrande åska. Och jorden bäfvade och murarna svigtade och hela den ofantliga borgen med sina klippmassor störtade tillsamman öfver Autios hufvud och begrof så i sina ruiner den siste jätten af Hiisis stam.

80 Men sade icke den gamla spådomen att borgen skulle ramla sedan den siste jätten dött? Ja väl, och den sade sannt, ty den gamle jätten med dess vilddjurshamn och onda lust var blefven död hos Autio i samma ögonblick han vunnit Guds nåd genom tron på Christus allena. Derföre försvann ock jättemärket på hans kropp. Och Autios öde var en bild af den gamle jätten, som dör i menniskan, när det nya Guds barn hos henne lefver upp i tron.

81 Men den som vill, skåda ruinerna af Autios jätteborg ännu i dag, han må vandra i djupaste ödemarken icke alltför långt från Kajana stad. Der är hemskt på sjelfva ljusan dag.