1 Det var engång en hatt, han var gjord af allrafinaste silkesfilt, och han glänste så att man kunde spegla sig i honom. Han hade hvitt sidenfoder, och midt i fodret var en förgylld skylt, som underrättade verlden om att han var från Paris. Men oss emellan sagdt, så var han icke mera från Paris än de andra: skylten allena var från den stora staden, och det kunde vara nog, ty skylten är ändå hufvudsaken här i verlden. Kanske var det derföre man betraktade honom med så stor beundran, der han stod på hattmakarens hylla och yfdes bland de andra hattarna, som icke voro från Paris, utan gjorda hos Fagerström i Helsingfors.
2 Kom mig inte för nära! brukade han säga till dem. Jag är från Paris, och mina förfäder voro silkesmaskar hos kejsaren af China. Förstår ni det, fnask!
|34|
3 De andra hattarna drogo sig undan så långt de kunde; de tänkte vid sig sjelf: han är förnäm den der, hans förfäder voro silkesmaskar och våra voro rätt och slätt stallgumsar. Det är en faslig skillnad; låt oss lemna honom i fred.
4 En dag kom der in till hattmakaren en ung bonddräng. Jag skulle väl ha lust att köpa mig en grann hatt, sade han, för i nästa söndag skall jag stå brudgum.
5 Åhja, sade hattmakaren, der finns en från Paris ...
6 vasserratri! skrek drängen och satte den på sitt hufvud. Nej hvad den är fin i skinnet! Den kan väl allt kosta en silfverrubel?
7 Han kostar väl fem, sade hattmakaren.
8 Kostar han fem? Det är ju en hel piglön! Tackar så mycket, jag förtjenar mina pengar sjelf, och jag vet hvad de duga till.
9 Och så tog han enoriginal: u grå polkahatt, som var en af de billigaste; i den satte han en röd tuppfjäder och en gul tulpan, och så gick han förnöjd sina färde. Men pariser hatten tyckte en sten falla ifrån sitt hjerta: hvad skulle hans förfäder silkesmaskarna ha sagt, om han kommit på en bondes okammade hufvud! Polkahatten kunde vara god nog, den hade ej edukation, fast den hade ett grannt namn; den var en|35| sådan en lustig thure, som passade förträffligt ihop med tuppfjädern och tulpanen som tak åt en drängfysionomi.
10 Jag kan undra hvad mitt öde blir i verlden! suckade pariser hatten. Här i landet finns ingen som är mig värdig.
11 Emellertid så kom der slutligen en hög och förnäm herre in i hattmakarebutiken; han var ... låt mig se, han var ... en markis. Ni har väl inga hattar här? sade den fine herrn till hattmakaren.
12 Om hans nåd behagar se på hyllorna ...
13 Hvad! Ni ämnar väl inte bjuda mig de der simpla figurerna? Ni har väl ingenting från Paris?
14 Åhjomen, här är en hatt från Paris.
15 Låt se! Ja den kan väl möjligen anstå mig. Den kostar väl sina tio silfverrubel?
16 Ja precis så kostar den.
17 Nå godt, jag tar den. Hör på, min vän, skrif upp den på min räkning!
18 Och dermed tog han hatten och gick. Se på den, tänkte pariser hatten, den är då karl för sin hatt! den anstår mig! Ack om mina förfäder silkesmaskarna skulle se till hvilken heder jag kommit! Och dervid suckade han af förtjusning, så att det hvita sidenfodret och den förgyllda skylten hoppade inuti honom.
|36|
19 Markisen gick som en kung så stolt öfver gatorna; nej hvad säger jag, han åkte i en liten kokett droschka med förgyllda hjul, och hatten på sned, det förstås. Allt folk sågo på honom med förundran och sade: kors en så vacker hatt! Det kan man då se, att den herrn behöfver hufvud, ty på hvad skulle han annars sätta sin gentila hatt? – Och hatten hörde nog detta; han blef så uppblåst af beundran öfver sig sjelf, att svettremmen sprack inuti honom. Jag måste lägga band på mina känslor, sade han till sig sjelf. Jag spricker, jag spricker, och det passar sig inte, ty jag har edukation och jag vet hvad jag är skyldig min reputation.
20 Markisen gick i förnäma sällskaper, och så hände sig att hans hatt en afton kom i sällskap med flera de superfinaste fruntimmershattar i en tambur. En i synnerhet var den allra sötaste och finaste; hon var af ljusrödt crêpespråk: franska med en liten hvit törnros på insidan. Hon kunde tala fransyska, ty modehandlerskan, som gjort henne, hade en vän, som sett en modejournal, som var tryckt i Paris. Markisens hatt slog sina krokar för damerna, det kan man föreställa sig, och mest af alla kurtiserade han den ljusröda. Vi kunde just bli ett par! sade han på sitt fina vis och|37| skrynklade sig både in- och utvändigt, så söt gjorde han sig.original: ,
21 Den ljusröda fläktade helt sirligt med sina band och sade: je vous aimespråk: franska, det vill säga: har du pengar?
22 Hvad det beträffar, sade pariser hatten, så har jag hvitt sidenfoder och en förgylld skylt. Dessutom är jag från Paris och mina förfäder voro silkesmaskar hos kejsaren af China.
23 Me voila!språk: franska sade den ljusröda, det vill säga: jag tar dig med det förbehåll att vi bo skilda i hvar sitt klädskåp och för resten gå tillsammans med vårt herrskap på spektaklerna eller någon gång träffas i tamburerna.
24 Och så förlofvade de sig.
25 Pariser hatten var nu helt skrynklig af glädje, och så följde han sin herre hem. Men andra morgonen hände sig icke bättre, än att en oborstad fiskal helt bittida infann sig i markisens boning och gjorde utmätning på allt hvad der fanns, nemligen: tjugu par franska handskar, sexton frackar med benkläder, fjorton sidenvästar, tolf chemisetter och löskragar, en guitarre, fyra romaner, ett par lösmustacher och pariser hatten. Alltsammans fördes till auktionskammaren, och der skulle det säljas för att betala markisens skul|38|der; droschkan, den hade vagnmakaren tagit långt förut.
26 O, suckade hatten, hvad skulle mina förfäder silkesmaskarna säga, om de visste detta! Men så tröstade han sig med att han förmodligen skulle blifva väl betald.
27 Auktionsdagen kom, och hvarjehanda folk infann sig för att ropa. Der gick allt för röfvarpris, ty markisen var en så spenslig karl, att hvarken hans handskar eller hans frackar passade åt någon. Slutligen såldes ochså hatten. En slagtare ropade tio kopek, men en garfvare höjde priset, och så föll klubban slutligen för en silfverrubel. Det var ändock något, och för det budet stadnade en betjent i grannt livré. Ack, suckade hatten, hvad skulle mina förfäder säga! men mera fick han icke tid att framsucka, ty betjenten grep honom temligen hårdhändt, mönstrade honom på alla sidor och sade: hvad pocker, svettremmen är ju sprucken på honom och fodret alldeles skrynkligt! – Om betjenten vetat att det ena hade skett af högfärd och det andra af kurtis!
28 Hvad skulle hatten göra? han måste väl trösta sig med att hans ägare bar guld på kragen och satte på honom en kokard af oäkta galon. Men det värsta var att betjenten tjenade hos samma förnäma dam,|39| som hade den ljusröda crêpehatten, med hvilken pariser hatten förlofvat sig i tamburen! Nu fick fästmannen stå bakpå vagnen, medan fästmön stoltiserade inuti. Söta du! söta du! ser du inte att det är jag? skrek pariser hatten. Men den ljusröda hade knappast märkt hvem hon hade bakom sig, innan hon fläktade på sidenbanden och utropade: fi donc!språk: franska det vill säga: du kan fara dit pepparn vexer, jag umgås inte med sämre folk!
29 Det är dock odrägligt hvad visst folk är högfärdigt! tänkte pariser hatten. Hon borde veta, den lollan, att jag är från Paris och att mina förfäder voro silkesmaskar hos kejsaren af China.
30 Betjenten gick icke i så förnämt sällskap, som fordom markisen, ja det hände icke sällan att han i tysthet gick uppå krogarna. Der kom hatten i kamratskap med idel pack, för hvilket han skulle ha skämts ögonen ur sig, om han haft några. En och annan gång fick han punsch och bränvin öfver sig, och så fick han smak för att supa. Men hvar gång han tagit sig ett glas, sade han till sig sjelf: nu skall jag inte dricka så att det syns på mig; jag är från Paris, jag har edukation och vet hvad som passar sig.
31 Stackare, det syntes nog på honom! Den fina|40| silkesfilten var alldeles nedfläckad, fodret likaså, och hans förgyllda skylt tog krögarmor ifrån honom och satte på en bränvinsflaska, för att kunderna måtte tro att hon hade bränvin från Paris.
32 En natt blef han bortbytt och kom i händerna på en gesäll, som åter pantsatte honom för tjugu kopek hos en jude. Juden var en förståndig man, som förstod att dra nytta af allting, och så putsade han upp den afsigkomna hatten och sålde honom för femtio kopek åt samma slagtare, som bjudit tio kopek för honom på auktionen. Slagtaren hade en piga, som hade af en kammarjungfru köpt sig en urmodig utsliten crêpehatt, och när man såg noga derpå, var det ingen annan än den koketta ljusröda, som hade förlofvat sig med pariser hatten i tamburen. Den ljusröda märkte snart att hon åter kommit i sällskap med sin gamle fästman. Ack monsieurspråk: franska, sade hon, comment vous portez-vous?språk: franska det vill säga: nu får du mig igen, om du vill ha mig! ty hon hade allt sin förnäma vana qvar att tala fransyska. Men pariser hatten hörde icke på det örat. Pighatt, sade han, du bör veta att jag är från Paris och att mina förfäder voro silkesmaskar hos kejsaren af China. Förstår du det, du|41| utslitna urmodiga kökstrasa! Du har ju icke så mycket som dina sidenband i behåll.
33 Och du har icke engång din skylt! sade crépehatten, som i förargelsen glömde att hon icke kunde någonting annat än fransyska.
34 Ja om pariser hatten nu blott hade haft skylten, så hade hans öde varit drägligt nog, ty slagtaren var en ordentlig man, som höll honom bra och borstade honom hvar söndag. Men utan förgylld skylt, hvad duger man då till här i verlden? Pariser hatten var alldeles af den tanken, och det gjorde att han hade hjertans ledsamt hos den hederlige slagtaren. Han funderade nu på fullt allvar att rymma, och det dröjde icke länge, innan han fick tillfälle dertill. En mörk afton, när slagtaren kom hem från en begrafning, begagnade sig hatten af första passliga vindpust och tog till flykten. Husch det bar af, han föresatte sig nu att åter söka rätt på sin markis, och så trillade han hela långa gatan utföre. Men o jemmer, hvilken färd var icke detta! Gatan var full af smuts, och huru fint än hatten trippade med sitt nätta parisersätt att drilla omkring, kunde han likväl ej undgå att blifva illa medfaren. Redan var han i begrepp att taga sin tillflykt i en portgång, då olyckan kom öfver|42| honom i skepnad af en vagn ... kratsch, så rullade vagnen öfver honom, och der låg han halfdöd och förkrossad i gatsmutsen. Han kunde knappast tänka – och en hatt brukar dock tänka, när han har hufvud uti sig – men en sak föresväfvade honom i denna hans förnedring, och det var en fundering hvad hans förfäder silkesmaskarna skulle säga, om de såge honom i denna belägenhet.
35 Ändtligen grydde morgonen, och nu kommo några piltar gående till skolan. Se der är en gammal hatt, sade de; låt oss sätta den på fattiggubbens hufvud här vid kyrkhörnet. Och det gjorde de.
36 Pariser hatten satt nu på denna ovanliga plats och såg allehanda varelser passera förbi. Först såg han den unga bonden, som engång velat köpa honom. Polkahatten med sin tuppfjäder och sin tulpan satt ännu qvar på bondens hufvud och såg helt munter och ny ut. God dag, kamrat, skrek han, der har du allt hvad jag kan ge dig, och så skickade han honom med vinden ett blad af sin tulpan.
37 Behåll du dina allmosor, ropade pariser hatten, jag har edukation och jag vet hvad som passar sig. Jag hade fordom en förgylld skylt och mina förfäder ha varit silkesmaskar hos kejsaren af China.
|43|
38 Kära du, det har jag hört hundra gånger, sade polkahatten. Kan jag inte vara dig till någon nytta?
39 Jo dermed att du går din väg, sade pariser hatten. Det gamla högmodet satt qvar uti honom.
40 Men nu kommo der andra åkande och gående, bland dem äfven markisen, som nu hade gift sig med en rik mamsell och var, om möjligt, ännu präktigare än förr samt bar en spritterny modern hatt. Herr markis! herr markis! skrek den gamla hatten, som nu satt på fattiggubbens hufvud: Jag är från Paris, herr markis!
41 Det ser inte så ut! skrattade markisen och for förbi.
42 Slutligen kom äfven pigan med den ljusröda hatten der förbi. Bonjour, monsieur!språk: franska ropade den ljusröda, som nu hade återfått både sitt kurage och sin fransyska, det vill säga: min vän, du har nu blifvit nattmössa åt en fattiggubbe; var lugn, jag vill ej mera ha dig till man!
43 Det går för långt; nej det härdar jag icke ut med! skrek pariser hatten. Hon borde veta, den tossan, att mina förfäder varit silkesmaskar hos kejsaren af China. Jag har edukation, jag är icke van att höra oanständigheter. Nej, jag står icke längre ut, jag hoppar i forsen.
44 Hopp, der tog han ett skutt från fattiggubbens|44| hufvud och trillade åter med vinden långs gatan. Men han hade icke kommit långt, innan en sotargosse med sin granrisruska blef honom varse och tog upp honom. Visst är han något för usel, sade sotargossen, men alltid kan han duga i skorstenarna.
45 Vet hut, skorstensfejare! inföll hatten. Jag är från Paris, jag har edukation och mina förfäder voro kejserliga silkesmaskar.
46 Bryr jag mig om dina förfäder! sade sotarpojken. Det är nu inte fråga om dem, utan om hvad du duger till, och jag tänker bära sot uti dig.
47 Men är du galen? jag har haft förgylld skylt och hvitt sidenfoder, utropade hatten i sin häpnad.
48 Hvad angår det mig hvad du haft? sade pojken, och så bar han sot i honom. Och sotaren var en liten lustig pojke, som gerna sjöng sina glada visor, när han genom den långa mörka skorstenen kommit högt upp i dagsljuset uppå taken. En dag stod han kapprak ofvanpå den högsta skorstenen i hela staden. Jag får väl lof att klä mig grann, när jag är en så högt uppsatt man, sade pojken; och dervid slog han ut sotet och satte hatten på sig. Så kom då pariser hatten ännu engång i verlden att blifva en hög person. Om han nu bara hade haft sin förgyllda skylt!
|45|
49 Men den var för evigt borta. Vid det nu sotaren stod uppå taket, kom en stormil och ryckte hatten från hans hufvud. Aldrig såg han den mer, och aldrig jag heller. Ty hatten for och for och stadnade icke, innan han fastnade fast i månen. Och som han var mycket sotig, gjorde han der en förfärlig månförmörkelse. Gubben och gumman i mån höllo just uppå att läsa sagan om kyrktuppen, då det i hast blef mörkt omkring dem. De gingo ut att se hvad det var och funno pariser hatten, som sotat ned halfva månan. Sådan skråpuk! sade de.
50 Vet ni inte att jag är från Paris? sade hatten. Jag har edukation, jag vet hvad som passar sig. Jag har ochså haft en förgylld skylt och mina förfäder voro silkesmaskar hos kejsaren af China.
51 Jo du ser så ut! sade gubben och gumman i mån.
Kommentaari
Kommentar
Sagan publicerades i Sagor. Tredje samlingen, 1849.
3. Pariser Hatten.
1 Det var engång en hatt, han var gjord af allrafinaste silkesfilt, och han glänste så att man kunde spegla sig i honom. Han hade hvitt sidenfoder, och midt i fodret var en förgylld skylt, som underrättade verlden om att han var från Paris. Men oss emellan sagdt, så var han icke mera från Paris än de andra: skylten allena var från den stora staden, och det kunde vara nog, ty skylten är ändå hufvudsaken här i verlden. Kanske var det derföre man betraktade honom med så stor beundran, der han stod på hattmakarens hylla och yfdes bland de andra hattarna, som icke voro från Paris, utan gjorda hos Fagerström i Helsingfors.
2 Kom mig inte för nära! brukade han säga till dem. Jag är från Paris, och mina förfäder voro silkesmaskar hos kejsaren af China. Förstår ni det, fnask!
|34|3 De andra hattarna drogo sig undan så långt de kunde; de tänkte vid sig sjelf: han är förnäm den der, hans förfäder voro silkesmaskar och våra voro rätt och slätt stallgumsar. Det är en faslig skillnad; låt oss lemna honom i fred.
4 En dag kom der in till hattmakaren en ung bonddräng. Jag skulle väl ha lust att köpa mig en grann hatt, sade han, för i nästa söndag skall jag stå brudgum.
5 Åhja, sade hattmakaren, der finns en från Paris ...
6 vasserratri! skrek drängen och satte den på sitt hufvud. Nej hvad den är fin i skinnet! Den kan väl allt kosta en silfverrubel?
7 Han kostar väl fem, sade hattmakaren.
8 Kostar han fem? Det är ju en hel piglön! Tackar så mycket, jag förtjenar mina pengar sjelf, och jag vet hvad de duga till.
9 Och så tog han enoriginal: u grå polkahatt, som var en af de billigaste; i den satte han en röd tuppfjäder och en gul tulpan, och så gick han förnöjd sina färde. Men pariser hatten tyckte en sten falla ifrån sitt hjerta: hvad skulle hans förfäder silkesmaskarna ha sagt, om han kommit på en bondes okammade hufvud! Polkahatten kunde vara god nog, den hade ej edukation, fast den hade ett grannt namn; den var en|35| sådan en lustig thure, som passade förträffligt ihop med tuppfjädern och tulpanen som tak åt en drängfysionomi.
10 Jag kan undra hvad mitt öde blir i verlden! suckade pariser hatten. Här i landet finns ingen som är mig värdig.
11 Emellertid så kom der slutligen en hög och förnäm herre in i hattmakarebutiken; han var ... låt mig se, han var ... en markis. Ni har väl inga hattar här? sade den fine herrn till hattmakaren.
12 Om hans nåd behagar se på hyllorna ...
13 Hvad! Ni ämnar väl inte bjuda mig de der simpla figurerna? Ni har väl ingenting från Paris?
14 Åhjomen, här är en hatt från Paris.
15 Låt se! Ja den kan väl möjligen anstå mig. Den kostar väl sina tio silfverrubel?
16 Ja precis så kostar den.
17 Nå godt, jag tar den. Hör på, min vän, skrif upp den på min räkning!
18 Och dermed tog han hatten och gick. Se på den, tänkte pariser hatten, den är då karl för sin hatt! den anstår mig! Ack om mina förfäder silkesmaskarna skulle se till hvilken heder jag kommit! Och dervid suckade han af förtjusning, så att det hvita sidenfodret och den förgyllda skylten hoppade inuti honom.
|36|19 Markisen gick som en kung så stolt öfver gatorna; nej hvad säger jag, han åkte i en liten kokett droschka med förgyllda hjul, och hatten på sned, det förstås. Allt folk sågo på honom med förundran och sade: kors en så vacker hatt! Det kan man då se, att den herrn behöfver hufvud, ty på hvad skulle han annars sätta sin gentila hatt? – Och hatten hörde nog detta; han blef så uppblåst af beundran öfver sig sjelf, att svettremmen sprack inuti honom. Jag måste lägga band på mina känslor, sade han till sig sjelf. Jag spricker, jag spricker, och det passar sig inte, ty jag har edukation och jag vet hvad jag är skyldig min reputation.
20 Markisen gick i förnäma sällskaper, och så hände sig att hans hatt en afton kom i sällskap med flera de superfinaste fruntimmershattar i en tambur. En i synnerhet var den allra sötaste och finaste; hon var af ljusrödt crêpespråk: franska med en liten hvit törnros på insidan. Hon kunde tala fransyska, ty modehandlerskan, som gjort henne, hade en vän, som sett en modejournal, som var tryckt i Paris. Markisens hatt slog sina krokar för damerna, det kan man föreställa sig, och mest af alla kurtiserade han den ljusröda. Vi kunde just bli ett par! sade han på sitt fina vis och|37| skrynklade sig både in- och utvändigt, så söt gjorde han sig.original: ,
21 Den ljusröda fläktade helt sirligt med sina band och sade: je vous aimespråk: franska, det vill säga: har du pengar?
22 Hvad det beträffar, sade pariser hatten, så har jag hvitt sidenfoder och en förgylld skylt. Dessutom är jag från Paris och mina förfäder voro silkesmaskar hos kejsaren af China.
23 Me voila!språk: franska sade den ljusröda, det vill säga: jag tar dig med det förbehåll att vi bo skilda i hvar sitt klädskåp och för resten gå tillsammans med vårt herrskap på spektaklerna eller någon gång träffas i tamburerna.
24 Och så förlofvade de sig.
25 Pariser hatten var nu helt skrynklig af glädje, och så följde han sin herre hem. Men andra morgonen hände sig icke bättre, än att en oborstad fiskal helt bittida infann sig i markisens boning och gjorde utmätning på allt hvad der fanns, nemligen: tjugu par franska handskar, sexton frackar med benkläder, fjorton sidenvästar, tolf chemisetter och löskragar, en guitarre, fyra romaner, ett par lösmustacher och pariser hatten. Alltsammans fördes till auktionskammaren, och der skulle det säljas för att betala markisens skul|38|der; droschkan, den hade vagnmakaren tagit långt förut.
26 O, suckade hatten, hvad skulle mina förfäder silkesmaskarna säga, om de visste detta! Men så tröstade han sig med att han förmodligen skulle blifva väl betald.
27 Auktionsdagen kom, och hvarjehanda folk infann sig för att ropa. Der gick allt för röfvarpris, ty markisen var en så spenslig karl, att hvarken hans handskar eller hans frackar passade åt någon. Slutligen såldes ochså hatten. En slagtare ropade tio kopek, men en garfvare höjde priset, och så föll klubban slutligen för en silfverrubel. Det var ändock något, och för det budet stadnade en betjent i grannt livré. Ack, suckade hatten, hvad skulle mina förfäder säga! men mera fick han icke tid att framsucka, ty betjenten grep honom temligen hårdhändt, mönstrade honom på alla sidor och sade: hvad pocker, svettremmen är ju sprucken på honom och fodret alldeles skrynkligt! – Om betjenten vetat att det ena hade skett af högfärd och det andra af kurtis!
28 Hvad skulle hatten göra? han måste väl trösta sig med att hans ägare bar guld på kragen och satte på honom en kokard af oäkta galon. Men det värsta var att betjenten tjenade hos samma förnäma dam,|39| som hade den ljusröda crêpehatten, med hvilken pariser hatten förlofvat sig i tamburen! Nu fick fästmannen stå bakpå vagnen, medan fästmön stoltiserade inuti. Söta du! söta du! ser du inte att det är jag? skrek pariser hatten. Men den ljusröda hade knappast märkt hvem hon hade bakom sig, innan hon fläktade på sidenbanden och utropade: fi donc!språk: franska det vill säga: du kan fara dit pepparn vexer, jag umgås inte med sämre folk!
29 Det är dock odrägligt hvad visst folk är högfärdigt! tänkte pariser hatten. Hon borde veta, den lollan, att jag är från Paris och att mina förfäder voro silkesmaskar hos kejsaren af China.
30 Betjenten gick icke i så förnämt sällskap, som fordom markisen, ja det hände icke sällan att han i tysthet gick uppå krogarna. Der kom hatten i kamratskap med idel pack, för hvilket han skulle ha skämts ögonen ur sig, om han haft några. En och annan gång fick han punsch och bränvin öfver sig, och så fick han smak för att supa. Men hvar gång han tagit sig ett glas, sade han till sig sjelf: nu skall jag inte dricka så att det syns på mig; jag är från Paris, jag har edukation och vet hvad som passar sig.
31 Stackare, det syntes nog på honom! Den fina|40| silkesfilten var alldeles nedfläckad, fodret likaså, och hans förgyllda skylt tog krögarmor ifrån honom och satte på en bränvinsflaska, för att kunderna måtte tro att hon hade bränvin från Paris.
32 En natt blef han bortbytt och kom i händerna på en gesäll, som åter pantsatte honom för tjugu kopek hos en jude. Juden var en förståndig man, som förstod att dra nytta af allting, och så putsade han upp den afsigkomna hatten och sålde honom för femtio kopek åt samma slagtare, som bjudit tio kopek för honom på auktionen. Slagtaren hade en piga, som hade af en kammarjungfru köpt sig en urmodig utsliten crêpehatt, och när man såg noga derpå, var det ingen annan än den koketta ljusröda, som hade förlofvat sig med pariser hatten i tamburen. Den ljusröda märkte snart att hon åter kommit i sällskap med sin gamle fästman. Ack monsieurspråk: franska, sade hon, comment vous portez-vous?språk: franska det vill säga: nu får du mig igen, om du vill ha mig! ty hon hade allt sin förnäma vana qvar att tala fransyska. Men pariser hatten hörde icke på det örat. Pighatt, sade han, du bör veta att jag är från Paris och att mina förfäder voro silkesmaskar hos kejsaren af China. Förstår du det, du|41| utslitna urmodiga kökstrasa! Du har ju icke så mycket som dina sidenband i behåll.
33 Och du har icke engång din skylt! sade crépehatten, som i förargelsen glömde att hon icke kunde någonting annat än fransyska.
34 Ja om pariser hatten nu blott hade haft skylten, så hade hans öde varit drägligt nog, ty slagtaren var en ordentlig man, som höll honom bra och borstade honom hvar söndag. Men utan förgylld skylt, hvad duger man då till här i verlden? Pariser hatten var alldeles af den tanken, och det gjorde att han hade hjertans ledsamt hos den hederlige slagtaren. Han funderade nu på fullt allvar att rymma, och det dröjde icke länge, innan han fick tillfälle dertill. En mörk afton, när slagtaren kom hem från en begrafning, begagnade sig hatten af första passliga vindpust och tog till flykten. Husch det bar af, han föresatte sig nu att åter söka rätt på sin markis, och så trillade han hela långa gatan utföre. Men o jemmer, hvilken färd var icke detta! Gatan var full af smuts, och huru fint än hatten trippade med sitt nätta parisersätt att drilla omkring, kunde han likväl ej undgå att blifva illa medfaren. Redan var han i begrepp att taga sin tillflykt i en portgång, då olyckan kom öfver|42| honom i skepnad af en vagn ... kratsch, så rullade vagnen öfver honom, och der låg han halfdöd och förkrossad i gatsmutsen. Han kunde knappast tänka – och en hatt brukar dock tänka, när han har hufvud uti sig – men en sak föresväfvade honom i denna hans förnedring, och det var en fundering hvad hans förfäder silkesmaskarna skulle säga, om de såge honom i denna belägenhet.
35 Ändtligen grydde morgonen, och nu kommo några piltar gående till skolan. Se der är en gammal hatt, sade de; låt oss sätta den på fattiggubbens hufvud här vid kyrkhörnet. Och det gjorde de.
36 Pariser hatten satt nu på denna ovanliga plats och såg allehanda varelser passera förbi. Först såg han den unga bonden, som engång velat köpa honom. Polkahatten med sin tuppfjäder och sin tulpan satt ännu qvar på bondens hufvud och såg helt munter och ny ut. God dag, kamrat, skrek han, der har du allt hvad jag kan ge dig, och så skickade han honom med vinden ett blad af sin tulpan.
37 Behåll du dina allmosor, ropade pariser hatten, jag har edukation och jag vet hvad som passar sig. Jag hade fordom en förgylld skylt och mina förfäder ha varit silkesmaskar hos kejsaren af China.
|43|38 Kära du, det har jag hört hundra gånger, sade polkahatten. Kan jag inte vara dig till någon nytta?
39 Jo dermed att du går din väg, sade pariser hatten. Det gamla högmodet satt qvar uti honom.
40 Men nu kommo der andra åkande och gående, bland dem äfven markisen, som nu hade gift sig med en rik mamsell och var, om möjligt, ännu präktigare än förr samt bar en spritterny modern hatt. Herr markis! herr markis! skrek den gamla hatten, som nu satt på fattiggubbens hufvud: Jag är från Paris, herr markis!
41 Det ser inte så ut! skrattade markisen och for förbi.
42 Slutligen kom äfven pigan med den ljusröda hatten der förbi. Bonjour, monsieur!språk: franska ropade den ljusröda, som nu hade återfått både sitt kurage och sin fransyska, det vill säga: min vän, du har nu blifvit nattmössa åt en fattiggubbe; var lugn, jag vill ej mera ha dig till man!
43 Det går för långt; nej det härdar jag icke ut med! skrek pariser hatten. Hon borde veta, den tossan, att mina förfäder varit silkesmaskar hos kejsaren af China. Jag har edukation, jag är icke van att höra oanständigheter. Nej, jag står icke längre ut, jag hoppar i forsen.
44 Hopp, der tog han ett skutt från fattiggubbens|44| hufvud och trillade åter med vinden långs gatan. Men han hade icke kommit långt, innan en sotargosse med sin granrisruska blef honom varse och tog upp honom. Visst är han något för usel, sade sotargossen, men alltid kan han duga i skorstenarna.
45 Vet hut, skorstensfejare! inföll hatten. Jag är från Paris, jag har edukation och mina förfäder voro kejserliga silkesmaskar.
46 Bryr jag mig om dina förfäder! sade sotarpojken. Det är nu inte fråga om dem, utan om hvad du duger till, och jag tänker bära sot uti dig.
47 Men är du galen? jag har haft förgylld skylt och hvitt sidenfoder, utropade hatten i sin häpnad.
48 Hvad angår det mig hvad du haft? sade pojken, och så bar han sot i honom. Och sotaren var en liten lustig pojke, som gerna sjöng sina glada visor, när han genom den långa mörka skorstenen kommit högt upp i dagsljuset uppå taken. En dag stod han kapprak ofvanpå den högsta skorstenen i hela staden. Jag får väl lof att klä mig grann, när jag är en så högt uppsatt man, sade pojken; och dervid slog han ut sotet och satte hatten på sig. Så kom då pariser hatten ännu engång i verlden att blifva en hög person. Om han nu bara hade haft sin förgyllda skylt!
|45|49 Men den var för evigt borta. Vid det nu sotaren stod uppå taket, kom en stormil och ryckte hatten från hans hufvud. Aldrig såg han den mer, och aldrig jag heller. Ty hatten for och for och stadnade icke, innan han fastnade fast i månen. Och som han var mycket sotig, gjorde han der en förfärlig månförmörkelse. Gubben och gumman i mån höllo just uppå att läsa sagan om kyrktuppen, då det i hast blef mörkt omkring dem. De gingo ut att se hvad det var och funno pariser hatten, som sotat ned halfva månan. Sådan skråpuk! sade de.
50 Vet ni inte att jag är från Paris? sade hatten. Jag har edukation, jag vet hvad som passar sig. Jag har ochså haft en förgylld skylt och mina förfäder voro silkesmaskar hos kejsaren af China.
51 Jo du ser så ut! sade gubben och gumman i mån.