1 Casper, som omtalas i Naturens Bok, är en saga ur det verkliga lifvet. Det berättas, att en konung i österlandet låtit på detta sätt små barn uppväxa utan något sällskap eller någon lärdom af menniskor, för att se hvad der då skulle blifva af dem, och dessa barn blefvo hvad Casper blef. Detta var ett grymt försök, som ej sedan har blifvit upprepadt. Men väl har det flera gånger händt, att små barn gått vilse i stora skogar och der vuxit upp bland de vilda djuren, intilldess att de sedan blifvit funna, fångade och återförda till menniskor. Och då ha de icke förstått mera, än Casper, såsom trovärdiga vittnen intygat. Ty allt hvad ett barn kan och förstår, när det får växa upp bland andra menniskor, det är, – börjande från den stora konsten att tala – icke medfödt, det är småningom inlärdt, icke blott genom lexor och förmaningar, utan mest derigenom, att barnet gör efter hvad det ser andra göra. Det är större skilnad mellan ett två månaders barn och ett två års barn, än mellan den okunnigaste vilde och den visaste man. Men det som är medfödt, det är förmågan att lära, att tänka, att kunna höja sin ande från jorden till Gud; – det är Guds beläte i menniskan. Och det är märkvärdigt att läsa, huru dessa olyckliga förvildade barn, som ej syntes bättre än osjäliga djur, när man fann dem i skogen, ändock småningom kunnat lära det, som intet djur kan lära sig: att tänka, att tala, att prata, skratta, ja, att höja sin tanke till Gud.
2 En tysk doktor vid namn Rauber har samlat alla trovärdiga intyg om förvildade barn i skogarna, och det är efter hans be|94|rättelser vi skola omtala några sådana. De flesta af dessa barn ha upptäckts för mer än hundrade år sedan, då många, nu tätt befolkade länder i Europa voro betäckta af skogar och ödemarker, der ett barn lätt kunde förvillas och återfanns, om det någonsin återfanns, först många år derefter.
I. Gossen från Hessen.
3 År 1344 blef en vild gosse fångad vid en jagt i Hessen. Han har sedan berättat, att han vid tre års ålder blef bortröfvad af en varginna,original: . som förde honom till sin kula och vårdade honom som sin egen unge. Hon gaf honom de bästa bitarna af sitt byte, hvilket hon hemförde till kulan, bredde om vintern granris öfver honom, så att han ej skulle frysa, lärde honom gå på fyra fötter och göra långa språng öfver klipporna. För öfrigt berättas om honom blott, att man måste binda en brädspjela på hans rygg för att lära honom gå upprätt på två fötter.
2. Gossen från Bamberg.
4 Det är nu 300 år sedan man fann en vild gosse bland bergen i nejden af Bamberg. Han hade uppvuxit bland vilddjuren och lärt sig deras skicklighet att springa på fyra fötter, men kunde också springa på två. Fyrfota kunde han slåss med de största hundar och bita dem så, att de togo till flykten. Denna gosse lärde sig sedan menniskors sed, blef som andra, lärde läsa och blef gift.
3. Hans från Lüttich.
5 Under trettiåra kriget flydde en fem år gammal bondgosse nära Lüttich af fruktan för soldater, som plundrade byn. Han tillbragte i skogen 15 år, lifnärande sig med rötter, frukter och bär. När han upptäcktes, ville han i början rymma tillbaka till skogen. Han kallades Hans från Lüttich och lärde sig efterhand menniskors sed. Hans luktsinne var så fint, att han, som en hund, kunde spåra sin sköterska på långt afstånd; men sedan han begynte äta menniskors mat, förlorade han detta hundens väderkorn.
4. Björngossen i Lithauen.
6 I Lithauens stora ödemarker hände ofta förr, att björnarna bortröfvade små barn. Var björnen en hane, åt han upp barnet, men var det en hona, hände ibland, att hon uppfödde barnet bland sina ungar. År 1657 vid en björnjagt fångades en sådan bortröfvad gosse, vidpass 10 år gammal, fördes till Warschau och döptes med namnet Josef. Drottningen af Polen stod fadder åt honom, med möda lärdes han gå på två ben, och hans gång hade alltid något af björnens luffande. Han var stark för sina år, men kunde ej få fram något annat ljud, än en björns brummande. Helst gömde han sig hopkrumpen i en vrå. Han skulle ha varit en vacker gosse, med långt ljust hår, om han ej varit vanstäld af stora ärr efter vilddjurens klor. Helst åt han rått kött, men äfven gräs, rofstjelkar och kål. Endast med stryk kunde han förmås att taga på sig kläder och skor. Gång efter gång rymde han till skogen, ref med naglarna bark från träden och sög begärligt derpå. Vid ett sådant tillfälle såg man en björn komma till gossen, nosa vänligt på honom och likasom öfvertala honom att följa med sig från de dumma menniskorna, men strax derpå voro väktarne der och grepo rymmaren.
7 Josef visades vid hofvet och uppfostrades hos en polsk adelsman. Det finnes ej omtaladt huru mycket han lärde sig. Man berättar blott, att när Guds namn nämndes, upplyfte han sina ögon och händer mot himmelen.
8 (Forts.)
Kommentaari
Kommentar
Artikeln publicerades i Nya Trollsländan 15/6 1889. Ingen fortsättning på artikeln har hittats.
Vilda barn.
1 Casper, som omtalas i Naturens Bok, är en saga ur det verkliga lifvet. Det berättas, att en konung i österlandet låtit på detta sätt små barn uppväxa utan något sällskap eller någon lärdom af menniskor, för att se hvad der då skulle blifva af dem, och dessa barn blefvo hvad Casper blef. Detta var ett grymt försök, som ej sedan har blifvit upprepadt. Men väl har det flera gånger händt, att små barn gått vilse i stora skogar och der vuxit upp bland de vilda djuren, intilldess att de sedan blifvit funna, fångade och återförda till menniskor. Och då ha de icke förstått mera, än Casper, såsom trovärdiga vittnen intygat. Ty allt hvad ett barn kan och förstår, när det får växa upp bland andra menniskor, det är, – börjande från den stora konsten att tala – icke medfödt, det är småningom inlärdt, icke blott genom lexor och förmaningar, utan mest derigenom, att barnet gör efter hvad det ser andra göra. Det är större skilnad mellan ett två månaders barn och ett två års barn, än mellan den okunnigaste vilde och den visaste man. Men det som är medfödt, det är förmågan att lära, att tänka, att kunna höja sin ande från jorden till Gud; – det är Guds beläte i menniskan. Och det är märkvärdigt att läsa, huru dessa olyckliga förvildade barn, som ej syntes bättre än osjäliga djur, när man fann dem i skogen, ändock småningom kunnat lära det, som intet djur kan lära sig: att tänka, att tala, att prata, skratta, ja, att höja sin tanke till Gud.
2 En tysk doktor vid namn Rauber har samlat alla trovärdiga intyg om förvildade barn i skogarna, och det är efter hans be|94|rättelser vi skola omtala några sådana. De flesta af dessa barn ha upptäckts för mer än hundrade år sedan, då många, nu tätt befolkade länder i Europa voro betäckta af skogar och ödemarker, der ett barn lätt kunde förvillas och återfanns, om det någonsin återfanns, först många år derefter.
I. Gossen från Hessen.
3 År 1344 blef en vild gosse fångad vid en jagt i Hessen. Han har sedan berättat, att han vid tre års ålder blef bortröfvad af en varginna,original: . som förde honom till sin kula och vårdade honom som sin egen unge. Hon gaf honom de bästa bitarna af sitt byte, hvilket hon hemförde till kulan, bredde om vintern granris öfver honom, så att han ej skulle frysa, lärde honom gå på fyra fötter och göra långa språng öfver klipporna. För öfrigt berättas om honom blott, att man måste binda en brädspjela på hans rygg för att lära honom gå upprätt på två fötter.
2. Gossen från Bamberg.
4 Det är nu 300 år sedan man fann en vild gosse bland bergen i nejden af Bamberg. Han hade uppvuxit bland vilddjuren och lärt sig deras skicklighet att springa på fyra fötter, men kunde också springa på två. Fyrfota kunde han slåss med de största hundar och bita dem så, att de togo till flykten. Denna gosse lärde sig sedan menniskors sed, blef som andra, lärde läsa och blef gift.
3. Hans från Lüttich.
5 Under trettiåra kriget flydde en fem år gammal bondgosse nära Lüttich af fruktan för soldater, som plundrade byn. Han tillbragte i skogen 15 år, lifnärande sig med rötter, frukter och bär. När han upptäcktes, ville han i början rymma tillbaka till skogen. Han kallades Hans från Lüttich och lärde sig efterhand menniskors sed. Hans luktsinne var så fint, att han, som en hund, kunde spåra sin sköterska på långt afstånd; men sedan han begynte äta menniskors mat, förlorade han detta hundens väderkorn.
4. Björngossen i Lithauen.
6 I Lithauens stora ödemarker hände ofta förr, att björnarna bortröfvade små barn. Var björnen en hane, åt han upp barnet, men var det en hona, hände ibland, att hon uppfödde barnet bland sina ungar. År 1657 vid en björnjagt fångades en sådan bortröfvad gosse, vidpass 10 år gammal, fördes till Warschau och döptes med namnet Josef. Drottningen af Polen stod fadder åt honom, med möda lärdes han gå på två ben, och hans gång hade alltid något af björnens luffande. Han var stark för sina år, men kunde ej få fram något annat ljud, än en björns brummande. Helst gömde han sig hopkrumpen i en vrå. Han skulle ha varit en vacker gosse, med långt ljust hår, om han ej varit vanstäld af stora ärr efter vilddjurens klor. Helst åt han rått kött, men äfven gräs, rofstjelkar och kål. Endast med stryk kunde han förmås att taga på sig kläder och skor. Gång efter gång rymde han till skogen, ref med naglarna bark från träden och sög begärligt derpå. Vid ett sådant tillfälle såg man en björn komma till gossen, nosa vänligt på honom och likasom öfvertala honom att följa med sig från de dumma menniskorna, men strax derpå voro väktarne der och grepo rymmaren.
7 Josef visades vid hofvet och uppfostrades hos en polsk adelsman. Det finnes ej omtaladt huru mycket han lärde sig. Man berättar blott, att när Guds namn nämndes, upplyfte han sina ögon och händer mot himmelen.
8 (Forts.)