[401]

Ny Julvisa.

Och åter står Julen och klappar på dörr,

När drifvorna hvitna i norden:

Den nyfödde Frälsaren klappar, som förr,

På slumrande hjertan med orden.

Och än skiner Bethlehems stjerna med fröjd,

Än sjunga Guds englar i himmelens höjd

Hans ära och frid uppå jorden.

Så gif nu oss, mildaste Herre vår Gud,

Vi kunde dig tacka och lofva

För jordiska fröjder, för eviga bud

|402|

Och all din välsignade gåfva;

Att Bethlehems stjerna må lysa vår väg,

Att englarna stöda vårt stapplande steg

Och vi ej i synderna sofva.

Du sköna Guds barn, du Guds herrlighets sken,

Som föddes så arm och så ringa,

Hur blef du så mäktig, hur kom du så ren,

Att synder och sorger betvinga!

Du nedsteg till oss i den mörkaste natt

Och kom dock med himmelens saliga skatt,

Att eviga ljuset oss bringa.

I många, ja många, ja tusende år

Uppstiger ånyo din stjerna,

Att lysa i natten de villades spår,

Som gå dit de icke sig ärna.

De dö och du lefver, de slockna, du gryr,

Du kommer beständigt, ljuf, älskad och dyr,

Att leda och trösta och värna.

Vi hörde som små i vår fädernegård

Om krubban och barnet derinne.

Och sen, när vi vexte i englarnas vård,

Så värmde det ordet vårt sinne.

Och blefve vi gamla och hvita som snö,

Så skulle vårt hjerta försmälta som tö

För detta vårt käraste minne,

Hur skulle vi ej, o du verldenes ljus,

Dig glada i krubban tillbedja,

När åter du gästar vårt festliga hus

I barndomens blomstrande kedja!

Ju, kom, Herre Jesu! Var gäst vid vårt bord!

|403|

Upplys oss i jul med ditt heliga ord!

Kom att oss evinnerligt glädja!

Z. T.