|||186|

Sländans vingar.

1 De sutto kring julgranen, alla de många, som nu i 8 år skrifvit bref till hvarandra i Nya Trollsländan. Några hade vuxit bort från denna sin barndomsvän, blifvit|187| fröknar, som hade tjenster och höllo tal i Qvinnoföreningen, ja, en f. d. sländflicka hade blifvit gift och kunde presentera en liten gosse som Sländans barnbarn. Några gossar hade blifvit herrar, som disputerade om fennomaner och svekomaner. Andra Sländbarn hade rest bort eller dött bort eller glömt bort eller haft ondt om pengar, så att de ej mer kunde prenumerera, som förr. Andra hade kommit i deras ställe, kommit och gått och åter kommit och gått, så att det var som vågorna i en bäck mellan barndomsstränder, ständigt nya och ständigt samma, alldeles som om bäcken gått i en cirkel. Några funnos likväl, som förblifvit Sländan trogna i alla de 8 åren, andra i flera år, och det var nu de, som sutto kring julgranen.

2 Somliga hade kommit långa vägar, från Sverige, Norge, Danmark, Ryssland, ja från Amerika och der alltifrån en stad i tropikernas heta zon, från Los Angelos i Kalifornien. Andra hade kommit från aflägsna orter i vårt eget land, långt från Lappmarkerna, Uleåborg, Joensuu, Vasa, Åland: hvem kan räkna dem alla? Här voro stora flickor och små flickor, stora gossar och små gossar, från 5 och 6 ända till 17 och 18 år, men de små voro flertalet, och der kunde man räkna tre flickor mot två gossar. Alla voro glada att möta hvarandra här vid julgranen, och många, som länge skrifvit bref till hvarandra i Sländan, sågo hvarandra nu för första gången. Man kan ju tro, att de i början voro litet förlägna, och somliga begynte kalla hvarandra herre och fröken, men det gick intet, det var för stelt och tråkigt. Så kommo de ihåg, att de ju i brefven kallat hvarandra du, och rätt som det var, begynte de skratta så ohejdat gladt, som man kan skratta vid julgranen, och då var isen bruten.

3 Men hvad i alla dagar hade nu församlat så många glada vårblomster här från så långa vägar i vintermörkret? Ja, säg det! Var det kanhända en ny täflan om Sländans pris, en verldsutställning, der den, som vann priset, skulle utnämnas till verlds-sländ-champion, verldsslända eller verldsflygare? Nej, du, så storståteligt högt i blå luft flög aldrig fattiga Sländan och hennes vänner. Det var något annat, och det skall jag säga dig.

4 Alla dessa barn och unga höllo af Sländan, och de visste, att hon med hela sitt Sländhjärta höll af dem tillbaka. De visste, att om hon ej förmått flyga så högt som hon ville, och om hon ej förmått gifva dem allt godt, som hon önskat och velat, så hade hon likväl gifvit dem det bästa hon förmått, och mer kan ju ingen gifva dem man har kära. Derför, när nu Sländan slutar sitt åttonde barnaår, hade de öfverenskommit, att hvar och en skulle föra 50 penni med sig, som skolorna bruka vid Luciefesterna, och när man lade ihop alla dessa 50 penni från de många vännerna hemma och borta, så skulle det blifva en vacker summa. För den skulle man då köpa åt Sländan en fin julklapp till minnesgåfva; derom skulle man nu tillsamman rådgöra vid julgranen.

5 Och der blef en rådplägning, visare än en landtdag! Alla pratade på samma gång, ingen kunde höra den andra. Då beslöts välja en ordförande, och valet föll enhälligt på Alta, som varit med från början, men då nu Alta på slutet blifvit en sländtant och derför jäfvig, beslöts att välja Agnes till ordförande och Hinken Hui till sekreterare.

6 Hvilken minnesgåfva skulle man välja åt Sländan? En silfverbur? Nej, ingen bur, intet band för den fria naturens barn. Solsken och blå himmel? Ja, det vore något, men hvar köpa dem, om man än hade alla verldens miljoner? Frihet, kärlek, barnafröjd? Ack, de fås ju ej heller, hvarken för 50 penni eller för Sydafrikas diamanter. Men vingar? Vingar, ja, de kunna köpas hos guldsmeden och blifva en nyttig gåfva, när Sländan slitit i barnens tjenst sina fyra florslika, glänsande flygredskap. Alla voro ense, att Sländan skulle få fyra nya vingar. Af silfver! röstade några. Nej, af guld! skreko andra. Ha vi ej pengar nog att bevinga alla sländor i Finland?

7 Ack, ni oförståndiga barn, skrattade ordföranden, hvad skall en slända göra med silfver- och guldvingar? De skulle ju tynga en stackars liten varelse ned i gräset. Den lättaste af alla metaller är aluminium; och det glänser som matt silfver i solskenet. Låt oss skicka åt Sländan fyra vingar af aluminium!

8 Allmänt ja, ja och beslut med acklamation, som antecknades af sekreteraren. Nu|188| skall Sländan flyga i hundra år och icke bli utsliten!

9 Julklappar äro de vigtigaste bland alla hemligheter och få för all del ej omtalas, om icke möjligen hviskas en tystlåten vän i örat. Men tror man, att dessa glada och pratsamma sländvänner kunde hålla sin hemlighet tyst, till dess de fått vingarna, prydligt inlagda i en röd ask, från guldsmeden? Nej, nu voro de alla här, nu ville de alla vara med om den glädjen att se Sländans stora öfverraskning och förlägenhet öfver en så rar, så vacker, så dyrbar julgåfva. Slända, Slända, ropade alla med en röst, flyg hit, du skall få något fint, du skall få aluminiumvingar!

10 Hvar var Sländan? Hon brukade ju alltid vara med i julgranen. Ja, der satt hon verkligen högst i grantoppen och hade försigtigt krupit under en hängande gren, för att ej sveda sina vingar på ljusen. Hon hade hört hela rådplägningen, utan att förråda sin närvaro, och hörde nu uppmaningen att flyga till sina trogna vänner. Men hon svarade från grantoppen: vänta litet! Alta, kom fram med din trollykta!

11 Alta, som stått gömd bakom granen, trädde nu fram med en svart ask och spände en hvit duk öfver salens ena långvägg, hvarefter ljusen släcktes och det blef nästan alldeles mörkt, utom en stor, rund, lysande fläck på den hvita duken. Der begynte nu den ena figuren efter den andra träda lifslefvande fram i den lysande rundeln, och för hvar och en, som åskådarene igenkände, klappades i händerna och ropades hans eller hennes namn. Om somliga hade glömt någon, funnos andra, som mindes det mycket väl, och så blef der skratt och förtjusning och handklappningar öfver en bank i hela den mörka salen med dess osynliga julgran och osynliga Slända.

12 Den första, som framträdde, var en stor, sträng fru med vackra, goda, vänliga ögon. Tant Dika! utropade åskådarene.

13 Efter henne kom en innerligt beskedlig men litet enfaldig gammal fröken. Tant Dea! instämde hela församlingen.

14 Så kommo Himmelstjernorna och Sidensvahnska bolaget, en efter annan. Först en ung, tankspridd filosof: Svante! Så en liten förståndig skolflicka: Spirea! Så en gladelig, fjäskig dito: Camilla! Så en trygg och torrolig skolpalt: Kasse! Derefter en dito filur, just enkom skapad för alla pojkstreck, han igenkändes ögonblickligt som Masse. Efter honom yrhättan Eufrosyne och slutligen det välbekanta bolagets pelare och kärna, Fritz Amatus i egen person.

15 Det fins en bok om dem! ropade någon i mörkret. Handklappningar.

16 Efter bolaget följde en lång rad af fantastiska skepnader, somliga vackra, andra roliga, sällan sorgsna, aldrig tungsinta: Florio och Unda Marina! Gordon! Döbeln! Skräddaren, som tråcklade hop Finland med Sverige! Erik Slange! Krypskyttarne! Lucias ziffror! Vidrack! Peppeli! Pompe! Askungen! Syne i Sommarby! Pelle Mikkolainen! Hans Majestät Slumpen ... Nej, det blefve för långt att uppräkna denna långa parad af gamla bekanta, som defilerade förbi åskådarne, alldeles som de gingo och stodo här i verlden i Nya Trollsländans spalter. Alla igenkändes, somliga med tyst höflighet, andra med välkomsthelsningar, några med ljudeligt bifall af stora händer, andra af små händer, hvilkas applåder läto som klipp klapp i vatten.

17 När de sista figurerna i den lysande rundeln försvunnit, tändes åter ljusen och ordföranden fann sig befogad att tacka Alta samt på allas vägnar hålla ett litet tal. Sländan kände deras vänskap och tillgifvenhet, hon skulle nu flyga ned till dem för att de skulle få taga mått af hennes vingar, och så skulle hon hålla till godo deras minnesgåfva af aluminium, litet, men välment, – och så fick talarinnan hosta, så att sekreteraren måste fortsätta och berätta, huru alla de församlade önskade och hoppades, att Sländan nu med de nya vingarna skulle flyga till barnens glädje i hundra år.... Här fick sekreteraren också en stopp i halsen, och ingen hade kurage att riktigt afsluta det märkvärdiga talet.

18 Då hördes Sländan, till allmän förundran, svara från grantoppen: jag kan ej flyga.

19 – Ej flyga? Sländan ej flyga? gick ett sorl genom församlingen.

20 – Nej, mina kära, trogna vänner, jag kan ej flyga mer! fortfor Sländan, och der var en liten, fin, nästan omärklig darrning i rösten, som lät ana, att hon, ej mindre|189| än ordföranden och sekreteraren, hade fått litet sand i luftstrupen.

21 – Det är så, återtog Sländan, efter en kort paus, att jag förfrös mina vingar under den kalla sommaren och ej utan möda kunnat flyga till julgranen. Jag har sett vårt redliga, tåliga, arbetsamma folk hungra och frysa långt borta i ödemarkerna, och jag har tänkt, att nu, när jag ej kan flyga till eder som förr, är det bättre, att ni gifva åt de hungrande barnen i norra Finland det, som ni annars för nästa år skulle offrat för mig. Tack för er vänskap! Den har varit mig dyrbar; det är lätt att flyga i varm luft och lätt att tala till varma hjertan...

22 – Men, inföll sekreteraren, som såg att ordföranden var ohjelpligt stum, – du hör, Slända, att vi sända dig nya vingar till julgåfva. Lägg bort dina gamla frusna vingar som utslitna ärmar, och flyg åter muntert med våra nya vingar af aluminium!

23 – Tack för din goda afsigt, Hinken Hui; jag förstår, att ni sakna en god vän. Men en Sländas vingar kan ingen guldsmed i verlden smida, han må vara aldrig så skicklig. Dem smider endast den störste bland alla konstnärer, Skaparen, i sin förborgade stora natursmedja. Efter mig skall, förr eller senare, en ny Slända flyga med nya, glada vingar, men de skola smidas i larfvens puppa, och när de vuxit ut, skall den nya Sländan flyga till barnen som jag och bättre än jag. Frimodig förtröstan! Den dagen skall komma. Minnens, att jag alltid har sagt till eder: varen Finlands trogna, glada, lifskraftiga barn, och öfveralt annat, varen Guds barn! Farväl!

24 – Men vår gåfva? Vår 50 penni? Hvem skall få dem?

25 – De hungrande i vårt land.original: land

26 Z. T.