[249]

Mina vänner i viken.

1 Och Trollsländan flög och flög, och så kom hon från Elgö.

2 Kan någon säga hvar Elgö finnes? Stämmgårdarna fria mellan Europa, Asien, Afrika, Amerika och Polynesien: nu är det lätt att gissa för den, som är hemma i geografin.

3 Men jag vill spara dig besväret att resa kring verlden, ifall du skulle få lust att utrusta en barkbåt och gifva dig på väg att söka den märkvärdiga ön, som ingen annan känner, än pastor i Pojo, hvilken engång hvar sommar reser dit ut, för att hålla läsförhör med lata gossar och uppbära sitt sommarsmör af pratsamma fiskaregummor.

4 Elgö är en stor och vildskön ö i den vida labyrinthen af tusen holmar och klippor söderom Ekenäs i sydfinska skärgården. Hela ön består af branta berg och hög skog med små dalar emellan, der alla vilda blommor vexa på gröna ängar. Der är så mörkt, så mörkt i den stora skogen, under granarnas skugga, och så ensligt är der, som om aldrig någon annan än myrans vägar gått öfver de gula, affallna barren och de mossiga klipporna. Men när man öfver branter och snår klättrat upp på bergen, då breder sig i söder det vida blå hafvet,|250| belyst af solen, och så långt ögat ser åt öster, vester och norr, slingra sig hundrade silfverstrimmor af smala, djupa sund, vikar och fjärdar mellan de gröna öarne och de grå berguddarna, och tvärs öfver himlen går ett bälte af ångbåtarnas rök, der de plaska genom sunden, dag ut och dag in, mellan Åbo och Helsingfors.

5 Hvar skulle Elgö fått sitt namn, om ej af den sköna, ståtliga elgen, som numera blifvit så grymt utrotad i Finlands skogar? Här har han betat i fordna tider, likasom på det fagra Ålands klippor; här har han haft ett så ensligt, vackert hem, som han rätt tycker om, der ingen stört honom och der hans vackra, smärta elgkalfvar fått beta det mjuka gräset i fred för roflystna vargar och ännu roflystnare menniskor. Det är nu längesedan hans höga greniga horn sopat spindelväfven från granarnas grenar; men han har ristat sitt namn i bergen, och de krokiga tallarna ha tagit modell af hans greniga horn.

6 Långt i vester, der solen går ned i krusiga vågor, är Hasselviken. Der blomma på ena sidan linnean, på andra sidan ängsgeranierna; på ena sidan rodnar smultronet, på den andra lingonet. På ena sidan stupar ett berg ned i det djupa, lugna vattnet; på andra sidan smyger sig en liten grön dal så sakta ned under sjön, att små barn kunna plaska med händerna i bottnen på sanden. Utanför viken ligga Tistelöarna, men signora Mara bor icke mera der, hon har blifvit gift med ett statsråd uti Moskwa, och derföre äro sjelfva Tistelöarna gröna som soffdynor utaf broderad sammet. Och i Hasselviken går aldrig en il af lifvets stormar; der sofva alla små vågor som barn i sin vagga; der är alltid en stor spegel infattad i strändernas ram; der bor lugnet, medan det oroliga hafvet stormar och brusar bakom skogen och bergen.

7 Det är alltid godt att ha vänner i viken, och sådana har jag flera. Der är en röd klippa, som blifvit min goda vän, för det att jag alltid klappar henne, när jag sitter på stranden, och kallar henne mitt kungliga slott. Hon har en jättegryta uti sin häll, så rund som en byktina. Med mossan vid hennes sida brukar jag ofta prata; man får ej förakta mossan, ty hon hör till de anspråkslösa i verlden och är både nyttigare och vackrare, än mången tror. Mest brukar jag likväl språka med den gamla krokiga tallen, som vexer ut ur en remna i mitt slott och sträcker sina krokiga|251| grenar ut öfver vattnet. Vid hans fot står en hvit väppling, som också hör till de glömda i verlden, och jag håller gerna af dem, som ingen annan håller af. Uti en annan remna i klippan bor en stenmård med sina ungar. Man måste vara mycket tyst, för att få se dem krypa fram ur sin gömma; men aldrig har jag sett vackrare små djur, och när vi blifvit bekanta, ser jag dem alla dagar gnabbas med den lilla bruna ekorren, som hoppar på tallens grenar. I sjön simma otaliga fiskar, men emedan de äro qvicka i stjerten och mera tystlåtna af sig, har jag ej ofta talat med andra, än en gammal girs, som slår med nosen emellan stenarna och af ålder och fetma blifvit nästan så stor som en lagom abborre. De små slemmiga sjökalfvarna kafva sig fram öfverallt i vattnet, och löjorna snappa beständigt myggor i vågbrynet. En knipa är den ensliga vikens ensliga drottning. Hon har sitt bo i dess undangömdaste vrå; der uppfostrar hon en hoppfull skara af åtta små knipungar, som följa henne på vattnet och hafva stort besvär att maka sig undan, så ofta de se en båt på afstånd. Men det är sällan en båt förvirrar sig så långt, som till den aflägsna Hasselviken.

8 Ofta sitter jag der på klippan och lyssnar på vågornas sorl och vindens sagor i tallens grenar, och när solen går ned, leker ett aftonlöje kring hela den vackra viken. Då ha mina vänner så mycket att berätta, och litet deraf kan jag kanske i min tur berätta för dig. Vill du höra det, lilla trubbnäsa? Vill du veta det, lilla äppelkind? Hela den stora naturen är en bilderbok: vill du ha en förklaring på bilderna? Fram då, mina vänner från Hasselviken, fram med edra historier! Hvem börjar? Den röda klippan är äldst; mitt kungliga slott är förnämast: – klippan börjar.