Sländan och tomtarne.*Förf:s ortografi bibehållen.
(Se titelbilden af Acke Andersson.)
1 Sländan hade försofvit sig i sin puppa och vaknade morgonen före jul af en solstråle. Det är vår, tänkte hon, kröp ut och sträckte på vingarna. Hu, det var kallt! Hvar är våren? Hon sökte blommor och fann snödrifvor, sökte sin blå sjö och fann hvit is. Solen var morgonsömnig och aftontung. Snart kom mörkret, och sländan kröp dufven under barken af en gran i skogsbacken.
2 Det råkade vara en alldeles särskild gran, som hade sin egen historia. Här hade förr varit Risbacka torp, men torparen hade ledsnat att bo i djupa skogen och flyttat till Qvastbacka närmare byn, för att få se folk. Två tomtar hade han; den äldre flyttade med honom och blef stamfader för Qvastbacka tomtarne. Den yngre stannade qvar i skogen och blef stamfader för Risbacka tomtarne. De förökade sig till en lång rad, lappade om den gamla torpstugan och tänkte bo qvar där i alla tider. Men regnet dröp, solen sken, stugan blef gammal och föll slutligen sönder, så att där blef intet annat qvar, än spjället i spisen. Då måste Risbacka tomtarne flytta och bosatte sig i en ung gran, som växte där stugan stått. Det var ändå likasom hemtrefligt, tyckte tomtarne.
3 Här bodde nu Risbacka tomtarne länge och väl, hvar och en under sin qvist, och hade fattigt med födan, men tak öfver hufvudet, fastän det läkte in. De fortforo att lappa granen, såsom de förr lappat stugan, och lågo i krig med hakspetar, ekorrar och myror, som ofredade dem. Värst var kråkan, som ville bygga bo i granen, men med henne gjorde högvederbörande kort process och vräkte hela boet i backen.
4 Dagen före jul voro nu alla Risbacka tomtarne församlade i granen, så att det mullrade på hvar qvist af små nissar med röda mössor och skägg af granmossa. Frågan var huru de skulle fira julaftonen. Några föreslogo, att illuminera granen med lysmaskar och norrsken, men sådant stod ej att fås den årstiden. Då föreslog en, att de skulle koka gröt af granbarr vid månsken, och det voro alla med om. Tomtarne stackare ha den tron, att man aldrig kan fira julen högtidligare, än med att äta gröt, och det finns nog menniskor, som ej förstå bättre.
5 Nu voro tomtarne vid skymningen i fullt bestyr att samla granbarr i en stor näfverrifva, som de ämnade ställa att koka i månskenet. Och för att där ej skulle saknas klimpar i gröten, togo de grankottar med. Men just då råkade Olle komma på skidor, – Olle från Qvastbacka, som du kanske minns, när han mötte fjällkungen och sjöng för björnen. Sedan den tiden hade Olle vuxit till halfva karlen och var nu ute att söka en passlig julgran. Risbacka granen föreföll honom just enkom skapad för en så stor ära, och knaps, knaps, hade han med några duktiga yxhugg fällt granen till marken.
6 Tomtar bruka aldrig förundra sig öfver något i denna verlden; de tro, att|3| allt är som det skall vara. När granen föll, kröpo de under qvistarna och sade till hvarandra: se på den, som blåste omkull! Olle lade granen på en lång släde och sköt honom framför sig i snön. Det var ett tungt arbete, men tomtarne hjelpte till, och så kom granen till Qvastbacka.
7 Det var redan mörkt, och Qvastbacka tomtarne hade skyndat sig att tända grenljusen i stugan. Gamle torparen läste högt ur bibeln, och ljusen lyste så klart, att han kunde se utan glasögon. Gumman kokade gröt till qvällen, och barnen klippte med fårsaxen spånor att flagga i julgranen. Då hördes Olle komma med släden på gården.
8 Granen stjelptes af släden, och alla tomtarne trillade ut på drifvan. Se, sade de åter till hvarandra här få vi ett nytt bo! Och här är ju vår gamla vän, Kissemurran från Risbacka! Det var roligt att råkas. Några de nyfiknaste klättrade uppför ispiggarna, som hängde från stugans tak, för att se sig omkring. Men när de sågo röken från skorstenen, klefvo de ned igen och ropade: här få vi koka vår gröt på skorstenen!
9 Sländan, som låg under barken, vaknade af ljusskenet från fönstret och kröp åter ut för att se, om det blifvit vår. Strax var Solblinka där och flög att rida på sländans rygg. Känner du Solblinka, ljusalfen? Hon är ett barn af solsken och månsken, hemma från stjernorna, och rider hvar dag på första ljusstråle till jorden. Där sätter hooriginal: an sig, barnsligt nyckfull, hvar hon finner för godt, stundom på lärkans vingar, på häggblommans knopp, i barnets glada öga eller, som nu, på en slända, som råkar flyga förbi. Solblinka är elfvornas kammarfröken, lifsglädjen, barnfröjden; Solblinka är allt oskyldigt godt, allt förtjusande gladt, allt hjertevänligt och vackert, men på samma gång ett litet lättsinnigt, lättskrämdt barn, som flyr för mörkret och sorgen och tror att hela verlden är skapad till en myggdans. Sådan är Solblinka, nu känner du henne, och nu sitter hon mellan sländans vingar och styr hennes färd mot ljusskenet.
10 Hvilken lycka, att glaset i fönsterrutan hindrade sländan och Solblinka att flyga rakt in i ljuslågorna! Adjö då med allt oskyldigt löje i verlden! Glasrutan sjöng den gamla visan »se, men intet röra», och så kom Olle, fångade sländan och Solblinka varsamt i handen, förde dem in i stugan och stjelpte ett tomt driksglas öfver dem. Där satt sländan i arrest hela julqvällen, men Solblinka flög genom glaset, mindes rutans varning för ljuset och hade sin julqväll i barnens glada ögon.
11 Olle ställde upp granen på en stadig fot, och barnen prydde den med allt vackert de visste. Inga äpplen och granna konfekter hade de, men mor hade köpt fyra pepparkakor i staden, en för hvar snål mun, och dem åto de hela qvällen med ögonen,original: . innan de nändes smaka. Ingen julgubbe stod med klappar i torpets fattiga dörr, Solblinka kom i hans ställe med glädjen, och där blef en ringdans kring granen, så att stickorna stodo och Murre och Misse trillade barnen i fötterna.
12 Midt under dansen hördes på vinden ett trippande och springande, likasom när tjugu kråkor träta om ett dött möss. – Olle, sade torparen, gå och se åt hvad det är för väsen på vinden!
13 Olle gick och kom skrattande tillbaka. – Det är Qvastbacka tomtarne, som köra ut Risbacka tomtarne, sade han. Risbacka tomtarne följde hit med granen och|4| tänkte bosätta sig här. Men när de ville koka gröt på skorstenen, tyckte Qvastbacka tomterne att det gick för långt och körde ut Risbacka tomtarne.
14 – Stackare, sade torparmor, hvad ha de att koka gröt med?
15 – Åh, de ha granbarr och klimpar i gröten, svarade Olle.
16 – Nej, vänta, sade mor: jag känner nog Risbacka tomtarne, sedan vi bodde där. Det är beskedligt folk, som aldrig gör någon för när. De lappade vår stuga, sopade golfvet, skötte korna och förde med sig god mjölklycka. Förr fingo de alltid ett fat mjölgröt till julen, och ha de nu blifvit så fattiga, att de koka granbarr! Nej, det kan jag ej lida, det gör mig ondt om de fattiga kräken. Gå, Olle, bed dem vänta i höladan, jag skall koka gröt åt dem på samma gång som åt våra tomtar. Och säg åt våra tomtar, att de låta sina kusiner vara i fred. Hvar i verlden skall jag låta Risbackarne bo? Icke kan jag inqvartera dem i ladugården att träta med vårt tomtefolk.
17 – Jag vet råd, menade torparefar: Qvarnen vid forsen blef nybyggd i somras, och där ha ännu inga tomtar flyttat in. Risbacka tomtarne flytta dit och hålla qvarnen fri från råttor och möss. Serratri, där få de goda dagar, där få de koka mjölgröt året om, när våra tomtar få nöja sig med potatesskal!
18 Sagdt och gjordt. Olle gick med detta glada budskap till Risbacka tomtarne. De hade icke förundrat sig öfver att de blefvo utkörda, de tyckte det skulle så vara, och de förundrade sig icke heller öfver att de nu fingo så bra. Det skulle så vara, det också. Men Qvastbacka tomtarne fingo till straff för att de förundrat sig och kört ut sina kusiner, äta potatesskal året om, medan Risbacka tomtarne åto mjölgröt.
19 Detta allt såg och hörde sländan, där hon satt under dricksglaset och väntade våren om julqvällen. Men Soriginal: solblinka satt i barnens glada ögon, till dess att de somnade.
Sländan och tomtarne.*Förf:s ortografi bibehållen.
(Se titelbilden af Acke Andersson.)
1 Sländan hade försofvit sig i sin puppa och vaknade morgonen före jul af en solstråle. Det är vår, tänkte hon, kröp ut och sträckte på vingarna. Hu, det var kallt! Hvar är våren? Hon sökte blommor och fann snödrifvor, sökte sin blå sjö och fann hvit is. Solen var morgonsömnig och aftontung. Snart kom mörkret, och sländan kröp dufven under barken af en gran i skogsbacken.
2 Det råkade vara en alldeles särskild gran, som hade sin egen historia. Här hade förr varit Risbacka torp, men torparen hade ledsnat att bo i djupa skogen och flyttat till Qvastbacka närmare byn, för att få se folk. Två tomtar hade han; den äldre flyttade med honom och blef stamfader för Qvastbacka tomtarne. Den yngre stannade qvar i skogen och blef stamfader för Risbacka tomtarne. De förökade sig till en lång rad, lappade om den gamla torpstugan och tänkte bo qvar där i alla tider. Men regnet dröp, solen sken, stugan blef gammal och föll slutligen sönder, så att där blef intet annat qvar, än spjället i spisen. Då måste Risbacka tomtarne flytta och bosatte sig i en ung gran, som växte där stugan stått. Det var ändå likasom hemtrefligt, tyckte tomtarne.
3 Här bodde nu Risbacka tomtarne länge och väl, hvar och en under sin qvist, och hade fattigt med födan, men tak öfver hufvudet, fastän det läkte in. De fortforo att lappa granen, såsom de förr lappat stugan, och lågo i krig med hakspetar, ekorrar och myror, som ofredade dem. Värst var kråkan, som ville bygga bo i granen, men med henne gjorde högvederbörande kort process och vräkte hela boet i backen.
4 Dagen före jul voro nu alla Risbacka tomtarne församlade i granen, så att det mullrade på hvar qvist af små nissar med röda mössor och skägg af granmossa. Frågan var huru de skulle fira julaftonen. Några föreslogo, att illuminera granen med lysmaskar och norrsken, men sådant stod ej att fås den årstiden. Då föreslog en, att de skulle koka gröt af granbarr vid månsken, och det voro alla med om. Tomtarne stackare ha den tron, att man aldrig kan fira julen högtidligare, än med att äta gröt, och det finns nog menniskor, som ej förstå bättre.
5 Nu voro tomtarne vid skymningen i fullt bestyr att samla granbarr i en stor näfverrifva, som de ämnade ställa att koka i månskenet. Och för att där ej skulle saknas klimpar i gröten, togo de grankottar med. Men just då råkade Olle komma på skidor, – Olle från Qvastbacka, som du kanske minns, när han mötte fjällkungen och sjöng för björnen. Sedan den tiden hade Olle vuxit till halfva karlen och var nu ute att söka en passlig julgran. Risbacka granen föreföll honom just enkom skapad för en så stor ära, och knaps, knaps, hade han med några duktiga yxhugg fällt granen till marken.
6 Tomtar bruka aldrig förundra sig öfver något i denna verlden; de tro, att|3| allt är som det skall vara. När granen föll, kröpo de under qvistarna och sade till hvarandra: se på den, som blåste omkull! Olle lade granen på en lång släde och sköt honom framför sig i snön. Det var ett tungt arbete, men tomtarne hjelpte till, och så kom granen till Qvastbacka.
7 Det var redan mörkt, och Qvastbacka tomtarne hade skyndat sig att tända grenljusen i stugan. Gamle torparen läste högt ur bibeln, och ljusen lyste så klart, att han kunde se utan glasögon. Gumman kokade gröt till qvällen, och barnen klippte med fårsaxen spånor att flagga i julgranen. Då hördes Olle komma med släden på gården.
8 Granen stjelptes af släden, och alla tomtarne trillade ut på drifvan. Se, sade de åter till hvarandra här få vi ett nytt bo! Och här är ju vår gamla vän, Kissemurran från Risbacka! Det var roligt att råkas. Några de nyfiknaste klättrade uppför ispiggarna, som hängde från stugans tak, för att se sig omkring. Men när de sågo röken från skorstenen, klefvo de ned igen och ropade: här få vi koka vår gröt på skorstenen!
9 Sländan, som låg under barken, vaknade af ljusskenet från fönstret och kröp åter ut för att se, om det blifvit vår. Strax var Solblinka där och flög att rida på sländans rygg. Känner du Solblinka, ljusalfen? Hon är ett barn af solsken och månsken, hemma från stjernorna, och rider hvar dag på första ljusstråle till jorden. Där sätter hooriginal: an sig, barnsligt nyckfull, hvar hon finner för godt, stundom på lärkans vingar, på häggblommans knopp, i barnets glada öga eller, som nu, på en slända, som råkar flyga förbi. Solblinka är elfvornas kammarfröken, lifsglädjen, barnfröjden; Solblinka är allt oskyldigt godt, allt förtjusande gladt, allt hjertevänligt och vackert, men på samma gång ett litet lättsinnigt, lättskrämdt barn, som flyr för mörkret och sorgen och tror att hela verlden är skapad till en myggdans. Sådan är Solblinka, nu känner du henne, och nu sitter hon mellan sländans vingar och styr hennes färd mot ljusskenet.
10 Hvilken lycka, att glaset i fönsterrutan hindrade sländan och Solblinka att flyga rakt in i ljuslågorna! Adjö då med allt oskyldigt löje i verlden! Glasrutan sjöng den gamla visan »se, men intet röra», och så kom Olle, fångade sländan och Solblinka varsamt i handen, förde dem in i stugan och stjelpte ett tomt driksglas öfver dem. Där satt sländan i arrest hela julqvällen, men Solblinka flög genom glaset, mindes rutans varning för ljuset och hade sin julqväll i barnens glada ögon.
11 Olle ställde upp granen på en stadig fot, och barnen prydde den med allt vackert de visste. Inga äpplen och granna konfekter hade de, men mor hade köpt fyra pepparkakor i staden, en för hvar snål mun, och dem åto de hela qvällen med ögonen,original: . innan de nändes smaka. Ingen julgubbe stod med klappar i torpets fattiga dörr, Solblinka kom i hans ställe med glädjen, och där blef en ringdans kring granen, så att stickorna stodo och Murre och Misse trillade barnen i fötterna.
12 Midt under dansen hördes på vinden ett trippande och springande, likasom när tjugu kråkor träta om ett dött möss. – Olle, sade torparen, gå och se åt hvad det är för väsen på vinden!
13 Olle gick och kom skrattande tillbaka. – Det är Qvastbacka tomtarne, som köra ut Risbacka tomtarne, sade han. Risbacka tomtarne följde hit med granen och|4| tänkte bosätta sig här. Men när de ville koka gröt på skorstenen, tyckte Qvastbacka tomterne att det gick för långt och körde ut Risbacka tomtarne.
14 – Stackare, sade torparmor, hvad ha de att koka gröt med?
15 – Åh, de ha granbarr och klimpar i gröten, svarade Olle.
16 – Nej, vänta, sade mor: jag känner nog Risbacka tomtarne, sedan vi bodde där. Det är beskedligt folk, som aldrig gör någon för när. De lappade vår stuga, sopade golfvet, skötte korna och förde med sig god mjölklycka. Förr fingo de alltid ett fat mjölgröt till julen, och ha de nu blifvit så fattiga, att de koka granbarr! Nej, det kan jag ej lida, det gör mig ondt om de fattiga kräken. Gå, Olle, bed dem vänta i höladan, jag skall koka gröt åt dem på samma gång som åt våra tomtar. Och säg åt våra tomtar, att de låta sina kusiner vara i fred. Hvar i verlden skall jag låta Risbackarne bo? Icke kan jag inqvartera dem i ladugården att träta med vårt tomtefolk.
17 – Jag vet råd, menade torparefar: Qvarnen vid forsen blef nybyggd i somras, och där ha ännu inga tomtar flyttat in. Risbacka tomtarne flytta dit och hålla qvarnen fri från råttor och möss. Serratri, där få de goda dagar, där få de koka mjölgröt året om, när våra tomtar få nöja sig med potatesskal!
18 Sagdt och gjordt. Olle gick med detta glada budskap till Risbacka tomtarne. De hade icke förundrat sig öfver att de blefvo utkörda, de tyckte det skulle så vara, och de förundrade sig icke heller öfver att de nu fingo så bra. Det skulle så vara, det också. Men Qvastbacka tomtarne fingo till straff för att de förundrat sig och kört ut sina kusiner, äta potatesskal året om, medan Risbacka tomtarne åto mjölgröt.
19 Detta allt såg och hörde sländan, där hon satt under dricksglaset och väntade våren om julqvällen. Men Soriginal: solblinka satt i barnens glada ögon, till dess att de somnade.
20 Z. Topelius.