Marias frågor.

Men Maria gömde alla dessa ord, betraktande dem i sitt hjerta. Luk. 2: 19.

Mitt barn, min älskling du,

Min egen hjertevän,

Förlåt, jag frågar nu

Och frågar om igen!

Jag vet ej hvem du är,

Jag vet ej hvarifrån,

Blott att du är min son

Och att du är mig kär.

Den höge engeln sagt,

Att du är född af Gud,

En stråle af hans makt,

Ett vittne om hans bud,

Och nattens himmel känt

Din födelses minut

Och som dess bud förut

Sin stora stjerna tändt.

Och konungar på färd

Från österns fjerran stig

Ha bragt sin offergärd

Och böjt sitt knä för dig.

Och herdar vid sin hjord

I natten hört en sång

Och skyndat hit sin gång

Och trott på englaord.

Hvem är du lilla flarn,

Som jord och himmel rör?

Är du, du, du mitt barn

Som verkligt mig tillhör?

Säg, eller är du blott

En lycklig moders dröm,

Som hon skall sakna öm,

När natten har förgått?

Bär du Guds majestät

Och allmakts kraft i dig,

Hur är så svagt ditt fjät,

Så värnlös nu din stig?

Och bär du verlden all

Så rik uti din barm,

Hur föddes du så arm

På strå i herdestall?

Är du en frälsare

För menskors synd och nöd,

Så säg, oskyldige,

Hur vilja de din död?

Nej, ... i din blick jag ser

Ett djup af evighet,

Som jag ej tyda vet ...

Jag frågar icke mer.

Hur mången moder satt,

Som jag så öm och rädd,

Med frågor dag och natt

Invid sin älsklings bädd:

Hvad blir engång din lott?

Mitt barn, mitt barn, mig säg,

Hvart leder dig din väg?

O, gifve Gud till godt!

När så du frågat har,

Tills allt ditt mod förgick,

O, moder, läs ditt svar

I barnets lugna blick:

Ske mig som Herren vill,

Jag är hans kärleks lån,

Min rot är ofvanfrån,

Jag hör Guds rike till.

Z. T.