[1]

Sländan och Solstrålen.

1 Hon flög, hon flög, öfver berg och backar, land och haf, vårar och höstar, tilldess hon kom till ett snöbetäckt land i den höga norden. Der satte hon sig ett ögonblick att hvila uti en löflös rönn, hvars röda bär hängde som rika vindrufvor, upplagda på vinterns hvita duk öfver naturens toma matbord.

2 Derunder lekte två barn i den mjuka snön, ty det var vinterblida, och alla tak i staden greto rinnande tårar öfver menniskornas dårskaper. Marie bakade sköna limpor af snö, – ty något skall man baka, när man ej får mjöl ifrån qvarnen, – och Felix byggde en fästning med torn och vallar: det var ingenting mindre än Rom, och den gången blef Rom byggdt på en dag. Vatikanen var färdig, Capitolium påbörjadt, och bredvid stod en snögubbe, som var högre än Capitolium. Han hade en besynnerlig toppmössa på hufvudet och en torr gren i handen: det betydde något, det skulle vara en biskopsmössa och en spira. Ty snögubben var påfven, som väntade på Garibaldi, och medan han väntade, smalt han alltmera ihop och föll sönder, men den torra grenen ville han ingalunda släppa; med den skulle han regera verlden.

3 Marie såg trollsländan och undrade hvad det kunde vara för en fågel. – Det är en sidensvans, – sade Felix och brydde sig icke om att se upp; han var rädd att påfven skulle smälta, innan Rom var befästadt.

|2|

4 – Nej, han är så liten, så liten, – sade Marie och kunde ej vända sina ögon från den skimrande guldfågeln.

5 – Nå, då är det en talgoxe, – försäkrade Felix och vältade en lavin på toppen af Capitolium.

6 – Aldrig kan det vara en talgoxe, – bedyrade Marie. – Han skiner som silfver i rönntoppen och har fyra vingar, som blänka i solskenet. Aldrig har jag sett en talgoxe flyga med fyra vingar.

7 Nu såg Felix upp ifrån Rom och blef varse den sällsynta fågeln.

8 – Det är en trollslända – sade han med en lärd min, ty han hade fått två gånger arrest i skolan för Lütkens Zoologi, och derifrån hade han fått sin stora lärdom. – Hon heter på latin Libellulaspråk: latin och hör till sländorna och har bitande mundelar ...

9 – Men aldrig har jag sett någon trollslända om vintern, – sade åter Marie.

10 – Det kommer sig deraf, att du aldrig har varit i museum. I museum sitta sådana dussintals spetsade på nålar hela vintern igenom, – svarade Felix i undervisande ton. Han hade ju varit med hela klassen i alla muséer och luggat valrossen och föreställt sig huru det vore att sitta som Jonas i hvalfiskens buk och försäkrat sina kamrater, att om ej vargen varit uppstoppad, skulle han slagit ihjäl honom. Han måste ju undervisa sin okunniga syster.

11 Marie förstod icke rätt huru en slända kunde lefva om vintern, för det att hon satt död på en nål i museum, men i detsamma flög den lilla guldvingade fågeln lägre ned uppå rönnens grenar och begynte fläkta så snabbt med vingarna, att der flög blink på blink af en silfverglans öfver drifvorna, likasom när man blinkar med en spegel i solskenet. Det sägs, att myggornas surrande kommer deraf att de röra sina vingar väl tusen gånger i en sekund eller två, och så var det väl ett sus af trollsländans pilsnabba vingar, som gjorde att barnen hörde först en sakta musik ifrån rönnen, dernäst likasom en visa på långt afstånd och slutligen tydliga ord. Det var mycket förunderligt. Sådant hade Felix aldrig hört i museum, och icke heller stod det i Lütken.

12 – Hvad är det? – sade Marie. – Jag tycker, att trollsländan talar.

13 – Liksom en trollslända kunde tala! – svarade Felix föraktligt. – Det är bara för att hon gnider bakbenen mot framvingarna. Så göra gräshopporna.

14 – Nej, hör! Jag förstår ju hvart ord, – sade Marie och|3| klappade af förtjusning de röda händerna.

15 Felix hörde och ville ej tro sina öron, men så var det likväl. Det finns mycket här i verlden, som går öfver de lärdes förstånd, tillochmed när de bygga Rom. Trollsländan begynte tala till barnen:

16 – Kännen J mig? – frågade hon.

17 – Visst känna vi dig – svarade Felix, smått häpen. – Du har tre utvecklingsstadier och ingen ryggrad. Din förvandling är ofullständig, puppan är rörlig, intager föda och har början till vingar. Din bestämmelse är att stickas uppå en nål.

18 – Jag har länge kännt dig, – sade Marie, – men aldrig på nålar. Om sommaren har jag ofta sett dig flyga uti det varma solskenet vid stranden af sjön, och i början var jag rädd för dig, jag trodde att du hade en gadd, som getingen. Men sedan har du ofta hvilat dig, ibland på mitt flor, ibland på min hand, ibland på den hvita neckrosen; der hade du visst ditt bo. Du var så täck och så glad som en flygande blomma: du lefde, liksom fjäriln, blott för det vackra i verlden. När jag ser dig, tänker jag alltid på sommarsol, på gröna löf och på blå vatten. Hur i all verldens tid har du förvillat dig hit i den kulna vintern?

19 – Det vill jag säga dig – svarade sländan. – Jag är ett bland naturens många små barn, som aldrig bli gamla, utan leka med solstrålar från verldens början till verldens slut. Vi föddes alla i Edens lustgård, när menniskoslägtet sjelf var ett litet oskyldigt barn, och der hade vi ingen sorg, ingen köld, ingen hunger, sol öfverallt och sol i vårt hjerta. Sedan gjorde menniskan Gud emot, och vi drefvos med henne ut ifrån paradiset. Vi flögo öfver land och haf och sökte den eviga sommaren, som vi förlorat, men funno den aldrig mer. Vi förvillades ofta i köld och mörker; då måste vi gömma oss under snön och låtsade vara döda, men vi kunde ej dö. Så små vi voro, så voro vi likväl naturens lefvande tankar, som lefva med henne och uppstå beständigt i jordens vår. Vi nödgades taga andra skepnader, svepa oss in i fula vinterkläder och gömma under dem våra vingar, tilldess att vi åter kunde veckla dem ut i middagsvärmen. Men vi utbredde oss öfver hela jorden, hvarhelst solen såg på en grön fläck i öknarna eller i drifvorna; der sofvo vi ofta länge och vaknade sent. Vårt lif var stundom ej mer än en enda dag, och likväl hade vi tid att prisa vår Skapare och att försköna hans skapelse. Det skulle J också göra, små barn!|4| J ären ju likasom vi, naturens lefvande tankar, och mycket förmer än vi, ty J ären barn af den store anden uti naturen; J ären Guds afbilder och englarnas syskon.

20 – Hvad är det hon säger? – frågade Felix, som af förundran glömt både påfven och Capitolium.

21 – Hon säger, att hela naturen prisar sin Skapare och att vi borde göra detsamma, – svarade flickan.

22 – Nå, det göra vi ju alla söndar i kyrkan, – menade Felix. – Men det är skada, att jag ej har min håf och mina insektnålar med mig. Det måste vara ett rart exemplar, som kan tala. Hennes mundelar måste vara besynnerligt skapade.

23 – Åh fy, så du kan tala med dina mundelar! – utropade Marie och ställde sig beskyddande mellan brodren och trollsländan. – Hör, nu säger hon åter något! Säg, hvarför du kom så ensam midti vintern till oss, när hela naturen sofver under sitt hvita vaggtäcke.

24 – Vill du veta det? – frågade sländan.

25 – Ja, säg oss det, vackra slända!

26 – Vet då, att jag sof under vattnet i mina raggiga vinterkläder, när solstrålen en dag klappade på istaket öfver mig. Låt upp! sade han, och isen öppnade sig. Snart kände jag en varm blick öfver mitt frusna, domnade hjerta och vaknade ur min sömn och frågade: är det vår? Nej, sade solstrålen; det är så långt till våren ännu, som från hoppets löften till hoppets fullbordan. Men stå upp likväl; du har något att göra på jorden. – Hvad är det? frågade jag. – Jo, sade solstrålen, nu är mycket mörker, mycken köld, mycken sorg i den höga norden, och Finlands små barn längta mer än någonsin efter våren. Slända, slända, du skall flyga till dem, du skall hämta en solblick uti den långa vinternatten; du skall lära dem vara tåliga, starka, ödmjuka, försakande, lydiga, arbetsamma, läraktiga, såsom de nu måste vara mer än någonsin. Du skall tala till dem om Guds makt i de svaga; du skall lära dem tro på hans nåd äfven i pröfningens mörka sorger; du skall sjunga för dem dina glada visor om lifvets helsa och frimodiga tröst; du skall båda för dem den vår, som ännu är fjerran. – Hur skall jag, lilla slända med mina susande vingar, kunna sjunga allt detta? – Flyg, sade solstrålen, och jag vill följa dig, så att du ej förfryser. Några skola höra dig, några icke. Men för dem, som höra dig, skall du vara en guldfågel, ett morgonbudskap, en sommar|5|sol;vill du det, trollslända? – Jag skall försöka, svarade jag, – och i dag är jag här!

27 – Tack, slända; – sade Marie. – Alla veckor vill jag komma att lyssna på dina vingar här under den löflösa rönnen, och när han blir grön, vill jag säga, att du har bebådat hans fägring, medan det ännu var höst. De kalla dig trollslända: kan du trolla vinter till vår?

28 – Vi få se, – svarade sländan. – När du ser genom kikarns rör, ser du det nära, som är på ett långt afstånd. När du lyssnar på mig, skall du stundom tycka dig andas häggars och rönnars doft.

29 – Så den kan prata! – utropade Felix, som nu fått Capitolium färdigt, och när det var färdigt, föll det omkull. – Kom, Marie, och låt oss se, om vår middag är färdig. Tror du, att det kan vara ärtsoppa med fläsk? Jag begriper ej hvarifrån jag i hast fått aptit som en hvalfisk.

30 – Det kommer af dina »bitande mundelar», – svarade Marie oskyldigt. – Adjö till härnäst, trollslända!

31 – Adjö! – sade trollsländan.

32 Och så flög hon och flög öfver berg och backar, land och haf, att båda en vår för Finlands barn, och solstrålen följde henne.

33 Z. T.