|268|

Naturens Döttrar.

1. Solens dotter: Dagmar.

Jag är den lilla Dagmar. Jag rider glad och klar

På vingad stråle genom verldens dimma.

Jag kommer till ditt fönster i kulna vinterdar

Och bådar dig den hulda vårens strimma.

Och när ditt hjerta sörjer och dyster är din stig,

Jag lyser i ditt öga, jag ser så varmt på dig,

Som morgonrodnan gryr i nattens timma.

Och vill du, lilla flicka, nu blifva glad, som jag,

Så skall jag säga liten Dagmar saga:

Hon fått af himlens konung de strålande behag,

Och tusen, tusen perlor kan hon taga.

Det vore allt ett intet, om hon ej vore varm;

Ty skönhet gör ej lycklig, och prål gör mången arm;

Var god, – och det är konsten att behaga!

2. Månens dotter: Selene.

Jag är månens bleka silfverflicka,

Himlens barn i den tysta qväll.

Ensam går jag, att i natten blicka

Öfver kungsborg och låga tjäll.

Långt derunder mig i städer, byar, slott

Ser jag menskor gnabbas öfver jordens lott;

Men i kojan bor vännen min;

Klart, klart i natten skiner jag dit in.

||

Ofta, ofta går jag ut i natten,

Söker någon att trösta der.

Sorgsne seglarn på de mörka vatten

Säger jag, att hans hamn är när.

Vilsne vandrarn leder jag till älskadt hem,

Lugnar barn och maka, ser så gladt på dem

Och förgyller den armes hus.

Mörk, mörk är jorden utan himlens ljus.

3. Stjernans dotter: Stella.

En liten stjerna är jag på himlens vida blå,

En diamant på nattens dunkla slöja.

Jag synes dig så fjerran och är så när ändå;

Fast jag är hög, kan jag till dig mig böja.

Jag döljer mig i molnet, men lyser klar igen;

Jag vinkar dig, som hoppet, till ljusa himmelen:

O, kom till mig! Hvi skall du fjerran dröja?

Och tror du ej min maning, så har jag i min vård

En hemlighet, som icke har sin like:

Jag är den minsta lyktan uti vår Faders gård,

Jag lyser trånga porten till Guds rike.

Långt bortom mig i ändlös, oöfverskådlig krans

Ser jag de sällas hyddor i evighetens glans;

O, att du aldrig deras väntan svike!

4. Luftens dotter: Ilma.

Lätt som vinden, simmar jag i dalen,

Fladdrar glad kring de högsta berg,

Bjuder skogens toppar upp till balen,

Smeker skyn i hans aftonfärg.

Vida rymden är min sköna danssalong,

Och musiken är den glada lärkans sång;

Kom, så segla vi verlden rund,

Lätt, lätt, som fågelns flygt i morgonstund!

||

Mig ser ingen, och dock ser jag alla;

Mig kan ingen i bojor slå;

Mig kan ingen jordens kung befalla,

Jag är fri, liksom himlens blå.

Och dock för jag skeppet öfver havets fjärd,

Drifver qvarnens vinge, glödgar smedens härd,

Tjenar lönlös för kärleks skull.

Fritt, fritt arbeta, det är mer än guld.

5. Eldens dotter: Flamma.

Jag är den trefna flamman på hemmets lugna häll,

När barnen lyssna på en sagas öden.

Jag värmer deras händer, jag lyser deras qväll,

Jag sprakar muntert i den röda glöden.

Då är jag barn, som de; men om jag engång blir stor,

Så störtar jag den hydda, der nu så lugn jag bor,

Och viger in mitt barndomshem åt döden.

Du älskeliga flamma i barnets glada blick,

Blif stilla der, att lysa och att värma!

Vex aldrig till en jätte, som går med röfvarskick

Att en vulkan i vrede efterhärma!

Då mördar han din oskuld, då störtar han ditt hus,

Då är han icke mera ett sken af himlens ljus,

Då kan han blott ditt hjertas frid förnärma.

6. Hafvets dotter: Unda Marina.

»Djupt i hafvet på demantehällen»

Bor jag sorglös och glad och ung.

Moder min, hon är en våg i qvällen,

Fader min, han är hafvets kung.

Mina systrar äro Neckens döttrar små,

Mina bröder äro bränningar, som slå.

Stormen ryter, och sjön går hård;

Långt, långt i hafvet är min faders gård.

||

Fast mitt väsen är så svalt som vågen,

Fast min själ är af hafvets skum,

Är jag stundom, stundom varm i hågen,

Längtar bort till ett fjerran rum.

Bortom oceanens vida vattengraf

Bor den vän, som jag mitt unga hjerta gaf.

Gunga, gunga, min blåa våg!

Långt, långt till stranden går mitt hjertas håg.

7. Skogens dotter: Sylvia.

Den gröna skogens glada och friska barn är jag,

Och frisk så vill jag alla tider vara.

I kapp med luftens fåglar jag flyger hvarje dag

Och fruktar ej den falske jägarns snara.

Jag är en rönn i blomma, en hägg i sommarskrud,

Och björken är min fästman, och jag är björkens brud:

I vår så blir vårt bröllopp utan fara.

Och vill du vara hurtig, som jag, och frisk och glad,

Så skall jag till vårt bröllopp då dig bjuda.

Der skall du dansa om mellan löf och gröna blad,

Och fågelsången skall så muntert ljuda.

Och sen så dukas bordet allt i den gröna dal

Med klara silfveräpplen och blommor utan tal,

Och ingen skall vår glada fest förbjuda.

Alla naturens döttrar: Dagmar, Selene, Stella, Ilma, Flamma, Unda Marina och Sylvia, sjunga:

Sol och måne, stjerna, luft och flamma,

Haf och skog på den vida jord,

Alla från ett älskadt hem vi stamma,

Lyda alla vår Faders ord.

||

Fastän menskans synd fördunklat Edens prakt,

Dock vi glade vittna om vår Faders makt,

Han, som allt i oss alla är;

Allt, allt han med sitt starka ord uppbär.

Evigt gode, outgrundligt vise,

Store Fader, allsmäktig Gud!

Vi naturens ringa döttrar prise

Och tillbedje din allmakts bud.

Från det lägsta grand i jordens dunkla dal

Går ditt lof till ändlöst höga stjernors sal,

Bortom rymder, som ingen vet;

Lof, lof ske Gud i tid och evighet!