Den sömnige provisorn.

(En vintersaga.)

Mins ni, gossar, en järnklädd man?

Långt vid polen i norr bor han;

Bore heter han, sträng att skåda;

Örnklor bär han på händer båda,

Snöhvitt skägg och en stålblank sköld,

Andas rimfrost och pustar köld.

När han går ur sin stuga ut

Med ett milslångt och uddhvasst spjut,

Gnistra stjernorna, norrsken sprakar,

Insjön fryser och skogen knakar,

Vargen tjuter på öde fjäll,

Barnen krypa i fårskinnsfäll.

Kölden knäpper i stugans vägg,

Bore skrattar uti sitt skägg,

Sockrar is i den skarpa vinden,

Nyper smått folk i röda kinden,

Biter näsor och öron blå;

Sådan herre är Bore då.

Men nu bor der i öknens sand

Någonstädes vid Kongos strand,

Bränd af solen, en annan jätte,

Svarte More, så sägs han hette.

Han är bågskytt och dit beställd

För att skjuta med pil af eld.

När han går ur sin heta ugn,

Hukar stormen sig ned i lugn,

Sanden bränner och floden röker,

Törstigt lejon en källa söker

Och i gyttjan en krokodil

Flåsar, träffad af Mores pil.

Nu har Bore en blåögd son,

Lille Flax, som med brak och dån

Springer ärender åt sin fader.

||

More, han har en liten glader

Solskenstös, som han kallar Ax,

Varm om hjertat och mjuk som vax.

– Flax, sad’ Bore, min gosse fin,

Spring och köp mig sju pund kinin!

Jag har frossa, så tändren hicka.

– Ax, sad’ More, min lilla flicka,

Jag förgås här af svett. Spring snäll,

Köp ett isberg åt mig i qväll!

Flax till fötter och Ax på tå!

Och så möttes de båda två

I apteket, det der vid hörnen,

Der provisorn och fläkterörnen

Ständigt gäspa i kapp, för att

Ingen sofvit i ro sin natt.

Hvad befalles? – Kinin, sju pund,

Och ett isberg! – Ah, håll sin mund!

Skrek provisorn, i sömnen viller,

Och så vägde han några piller,

Men då hände, att Flax fick is

Och att Ax fick kinin precis.

– Hvad för något? skrek Bore flat.

Is åt mig? Är du vild, krabat?

Vill din fader du platt förgifta?

Vänta, slyngel, jag skall dig skrifta!

– Och så stängde han vid Nordkap

Stackars Flax i ett isbergs gap.

More gjorde ej bättre min,

– Hvad? Du hemtar åt mig kinin?

Skall jag svettas ihjäl, din kråka?

Vill din pappa du sönderbråka?

Gå och köp mig för högsta pris

Strax ett berg vid Nordkap af is!

Stackars Ax gick med sorgsen håg,

Kom till berget, der Flax just låg,

Gret och gret der så varmt på isen,

Att den smälte som smör i spisen.

Ur sitt fängelse kröp nu Flax.

Hvem var glad, om ej han och Ax!

Icke kan man på snö och is

Lefva utan en hjertegris,

Nej, det vore som barn och torta,

Och så blefvo de två derborta

Han en herre och hon hans fru!

Ja, det äro de visst ännu.

Bore fryser nog än ibland,

More svettas vid Kongos strand,

Men så länge har Ax nu gråtit,

Att de två sina barn förlåtit

Och godvilligt ha unnat dem

Att hushålla i nordens hem.

Barnen delat sitt hushåll så,

Att de tura der båda två.

Flax han breder nu halfva året

Hvita mattor på järnvägsspåret;

Ax hon städar sin stuga grön,

Skurar golfvet och sopar sjön.

Ingen tror hur den lilla Ax

Smälter Bores humör till vax.

Midt i drifvor, som kyrktorn höga,

Kommer hon med sitt solskensöga,

Och den stränge tyrannen går,

Gråter takdropp och nyser vår.

Så förunderligt går det till,

När en sömnig provisor vill.

Än så botar han pippig mage

Med recept för en söndrig tvage,

Än så tystar han Bores gap

Med ett isberg ifrån Nordkap.

Z. T.