1 När Ola var sjuk, sade far åt mor om söndagsmorgon: gå du till korna, nog sköter jag pojken; jag är gammal och van.
2 – Ja, att sköta hästar, sad’ mor. Har du läst hvad det står skrifvet på medikamentsflaskan? 15 droppar i en matsked vatten.
3 – Jag vet, jag vet, sade far. Men inom sig tänkte han: 15 droppar, hvad skulle det hjelpa. Det är åt en fluga. Ola skall bli frisk; jag slår skeden full.
4 Mor gick till korna, far till Ola. Gossen låg der eländig på mors hvitaste kuddar och hade fått ren skjorta, för att allt skulle vara fint på söndagsmorgonen. Alldeles tyst låg han med slutna ögon. Det var far som talade.
5 – Ola, sofver du? Gud välsigne oss, pojken ligger ju der som ett löf om hösten! Och ännu i förrgår stod han kapprak på åkerrenen ... Sofver du Ola? Jag spände bläsen för kärran i natt kl. 12 och körde till staden i blindkära mörkret. Mor var från vettet för att du lät så illa. Qvinnfolk är alltid så blödigt: ut skulle bläsen. Jag hade haft närmast till Kallis-mor, som vet bot för folk och fä, men här dög intet mindre än doktorn. Nå, doktorn sof, förstås, i sin söta sömn; jag satt i förstugan, bläsen fick stå på gården till kl. 6. Nu är jag här med goda droppar. Sitt upp, gossen min; var karl, låt det gå i en klunk! Tocke der går ned som smör i ett grötöga.
6 Ola satte sig upp, tog klunken med en grimas och sjönk sedan åter ned på kudden, utan att yttra ett ord. Far fortfor:
7 – Spotta intet ut, säger jag! Fick du det i dig? Det var hederligt. Nu skall du bli en sådan argsinter en, att du stångar oxen. Kantänka om du blef litet våt thorsdagsnatt, när vi drogo skällkuddan ur kärret! Nattdimman sad’ mor. Flickor må lipa för sådant krafs. Hvad skulle töcknen bita på en så styf karl som vår Ola! Såg jag dig intet i vintras springa barfota ur heta badstugan, och intet tog det så mycket på dig, som mygg på frökenhull.
8 Ser du, Ola, allt här i verlden hänger på de två spikarna förstånd och kurasche. En sådan kungspojke som du skall bli far sins öfverman. Lyda skall du och intet mucka, så länge jag lefver, men din tid kommer, Ola; du skall bli sju gånger mer än far din i sin tid. Hvad skall intet du bli, som får gå i skola och lära dig folkvett! Far fattig går här och släpar sig trött efter plogen; frosten äter hans bröd, regnet läker in i hans stuga, björnen tar en ko, länsman den andra. Det skall du råda bot för, Ola. Du skall bryta upp stenbacken och dika ut kärret till rågåkern. Der ar sått en kappe, ska l du så rågade tunnan; der mor kalfvar tre magra nöt, skalll din hustru i tiden mjölka sju såar fulla. Mins det, pojken min: far vill ha heder af dig, der han ligger i grafven! Och ditt land, Ola, skall ock ha heder af dig. Der skall sägas om dig, att en sådan patent karl fins intet, som du. Du skall grönska som pilträd vid vattubäckar; du skall ha din lust af barnabarns barn ...
9 ... Hvaför svarar du intet? Jesus i himmelen, gossen är ju blek som ett lik! ... Han rör sig ej ... han andas ej mer! Han är död!
10 Mor! Mor! Gud är här! Han har tagit vår Ola! ... Du store herre Gud, vill du taga från oss vårt enda, vårt kära, vårt förstfödda barn? Si, käre Gud, hvad du gjort honom blid under ögonen, hvad du gjort honom flink i ett godt förstånd. Du vet, käre Gud, att en sådan pojke finns ej i vida verlden. Och honom skulle du taga från oss? Nej, det är omöjligt! Huru skulle vi någonsin mera kunna tro på dig, om ... Nej, du vill ej, du kan ej, du får ej ... får ej ... får ej!
||
11 ... Jo, du får! Hvem är jag, att jag skulle sätta mig upp mot din vilja? En syndare är jag ... stoft och aska, dårskap och vanmakt inför ditt heliga ansigte ... Tag honom, Herre Gud, tag honom! För intet ha vi fått honom, för intet skola vi gifva honom tillbaka. Tag honom, han är din, låt ock oss vara dina!
12 Der far låg framlutad öfver gossen, kunde han för tårar icke se huru Ola uppslog sina ögon, men han kände gossens hand sakta lägga sig på hans hufvud. Han sprang upp nästan lika förfärad af glädje, som nyss af sorg.
13 – Hvad i Herrens namn! Jesus, som uppväcker de döda, lefver du än? Har du sett mina tårar? Har du hört, att jag gifvit honom tillbaka åt dig? ... Ola, min käre gosse, är du ej död?
14 Ola samlade sina tankar och svarade med svag röst: jag svimmade far! Dropparna voro så starka.
15 Mor stod i dörren, hörde de sista orden och utropade förskräckt: far, far hvad har du gifvit honom?
16 – Hvad jag gifvit honom? Doktorns droppar gaf jag, svarade far förvirrad.
17 – Huru mycket?
18 – Skeden full.
19 Mor vred sina händer. Vet du intet, att man kan dö af en half matsked förgift? Det finns ju förgift i många droppar!
20 Far hade intet mer att säga. Nyss var det slut med ena spiken, på hvilken allting hänger, kuraschet; nu var det slut också med den andra. Far gick tyst och betänksam till kyrkan, efter det ju var söndag; mor satt hos gossen. Men hela söndagen var som ett frågetecken: är det Gud som är här eller är det förgiftet?
21 Måndagsmorgonen hände sig, att Ola var frisk. Då brast den stora frågan sönder i nya droppar, i glädjetårar. Der var intet spörsmål mer om egen klokhet eller eget kurasche; icke ens om doktorns läkemedel; icke ens om knot eller undergifvenhet; det var allt Guds kraft och Guds nåd. Der gick en lofsång öfver skogar och berg, öfver den hårda stenbacken, det ofruktbara kärret och ända in i den fattiga stugan. Far, mor och son höllo hvarandras händer der de stodo vid fönstret och sade till hvarandra: Herren är vår helsa!
Herren är vår helsa.
1 När Ola var sjuk, sade far åt mor om söndagsmorgon: gå du till korna, nog sköter jag pojken; jag är gammal och van.
2 – Ja, att sköta hästar, sad’ mor. Har du läst hvad det står skrifvet på medikamentsflaskan? 15 droppar i en matsked vatten.
3 – Jag vet, jag vet, sade far. Men inom sig tänkte han: 15 droppar, hvad skulle det hjelpa. Det är åt en fluga. Ola skall bli frisk; jag slår skeden full.
4 Mor gick till korna, far till Ola. Gossen låg der eländig på mors hvitaste kuddar och hade fått ren skjorta, för att allt skulle vara fint på söndagsmorgonen. Alldeles tyst låg han med slutna ögon. Det var far som talade.
5 – Ola, sofver du? Gud välsigne oss, pojken ligger ju der som ett löf om hösten! Och ännu i förrgår stod han kapprak på åkerrenen ... Sofver du Ola? Jag spände bläsen för kärran i natt kl. 12 och körde till staden i blindkära mörkret. Mor var från vettet för att du lät så illa. Qvinnfolk är alltid så blödigt: ut skulle bläsen. Jag hade haft närmast till Kallis-mor, som vet bot för folk och fä, men här dög intet mindre än doktorn. Nå, doktorn sof, förstås, i sin söta sömn; jag satt i förstugan, bläsen fick stå på gården till kl. 6. Nu är jag här med goda droppar. Sitt upp, gossen min; var karl, låt det gå i en klunk! Tocke der går ned som smör i ett grötöga.
6 Ola satte sig upp, tog klunken med en grimas och sjönk sedan åter ned på kudden, utan att yttra ett ord. Far fortfor:
7 – Spotta intet ut, säger jag! Fick du det i dig? Det var hederligt. Nu skall du bli en sådan argsinter en, att du stångar oxen. Kantänka om du blef litet våt thorsdagsnatt, när vi drogo skällkuddan ur kärret! Nattdimman sad’ mor. Flickor må lipa för sådant krafs. Hvad skulle töcknen bita på en så styf karl som vår Ola! Såg jag dig intet i vintras springa barfota ur heta badstugan, och intet tog det så mycket på dig, som mygg på frökenhull.
8 Ser du, Ola, allt här i verlden hänger på de två spikarna förstånd och kurasche. En sådan kungspojke som du skall bli far sins öfverman. Lyda skall du och intet mucka, så länge jag lefver, men din tid kommer, Ola; du skall bli sju gånger mer än far din i sin tid. Hvad skall intet du bli, som får gå i skola och lära dig folkvett! Far fattig går här och släpar sig trött efter plogen; frosten äter hans bröd, regnet läker in i hans stuga, björnen tar en ko, länsman den andra. Det skall du råda bot för, Ola. Du skall bryta upp stenbacken och dika ut kärret till rågåkern. Der ar sått en kappe, ska l du så rågade tunnan; der mor kalfvar tre magra nöt, skalll din hustru i tiden mjölka sju såar fulla. Mins det, pojken min: far vill ha heder af dig, der han ligger i grafven! Och ditt land, Ola, skall ock ha heder af dig. Der skall sägas om dig, att en sådan patent karl fins intet, som du. Du skall grönska som pilträd vid vattubäckar; du skall ha din lust af barnabarns barn ...
9 ... Hvaför svarar du intet? Jesus i himmelen, gossen är ju blek som ett lik! ... Han rör sig ej ... han andas ej mer! Han är död!
10 Mor! Mor! Gud är här! Han har tagit vår Ola! ... Du store herre Gud, vill du taga från oss vårt enda, vårt kära, vårt förstfödda barn? Si, käre Gud, hvad du gjort honom blid under ögonen, hvad du gjort honom flink i ett godt förstånd. Du vet, käre Gud, att en sådan pojke finns ej i vida verlden. Och honom skulle du taga från oss? Nej, det är omöjligt! Huru skulle vi någonsin mera kunna tro på dig, om ... Nej, du vill ej, du kan ej, du får ej ... får ej ... får ej!
||11 ... Jo, du får! Hvem är jag, att jag skulle sätta mig upp mot din vilja? En syndare är jag ... stoft och aska, dårskap och vanmakt inför ditt heliga ansigte ... Tag honom, Herre Gud, tag honom! För intet ha vi fått honom, för intet skola vi gifva honom tillbaka. Tag honom, han är din, låt ock oss vara dina!
12 Der far låg framlutad öfver gossen, kunde han för tårar icke se huru Ola uppslog sina ögon, men han kände gossens hand sakta lägga sig på hans hufvud. Han sprang upp nästan lika förfärad af glädje, som nyss af sorg.
13 – Hvad i Herrens namn! Jesus, som uppväcker de döda, lefver du än? Har du sett mina tårar? Har du hört, att jag gifvit honom tillbaka åt dig? ... Ola, min käre gosse, är du ej död?
14 Ola samlade sina tankar och svarade med svag röst: jag svimmade far! Dropparna voro så starka.
15 Mor stod i dörren, hörde de sista orden och utropade förskräckt: far, far hvad har du gifvit honom?
16 – Hvad jag gifvit honom? Doktorns droppar gaf jag, svarade far förvirrad.
17 – Huru mycket?
18 – Skeden full.
19 Mor vred sina händer. Vet du intet, att man kan dö af en half matsked förgift? Det finns ju förgift i många droppar!
20 Far hade intet mer att säga. Nyss var det slut med ena spiken, på hvilken allting hänger, kuraschet; nu var det slut också med den andra. Far gick tyst och betänksam till kyrkan, efter det ju var söndag; mor satt hos gossen. Men hela söndagen var som ett frågetecken: är det Gud som är här eller är det förgiftet?
21 Måndagsmorgonen hände sig, att Ola var frisk. Då brast den stora frågan sönder i nya droppar, i glädjetårar. Der var intet spörsmål mer om egen klokhet eller eget kurasche; icke ens om doktorns läkemedel; icke ens om knot eller undergifvenhet; det var allt Guds kraft och Guds nåd. Der gick en lofsång öfver skogar och berg, öfver den hårda stenbacken, det ofruktbara kärret och ända in i den fattiga stugan. Far, mor och son höllo hvarandras händer der de stodo vid fönstret och sade till hvarandra: Herren är vår helsa!
22 Z. T.