1 Nittonde seklets riddar Blåskägg satt i sin borg och slipade sitt svärd, medan han lekte fred. Han hade dödat många hustrur och älskarinnor, men den sista och yngsta vågade han icke vidröra, emedan hon var den okända framtidens dotter och Blåskägg fruktade hennes lika okända fränder. Han hade därför inspärrat henne i ett mörkt torn, för att hon skulle med honom upplefva världens ände.
2 Framtidens okända blåögda dotter satt bedröfvad och väntande i sitt mörka torn, medan hennes syster, såsom i sagan, satt högst på tornspetsen och spejade bort emot vägen, som ledde till kommande tider.
3 En stund förgick, och århundradets sol begynte luta till nedgången. En lätt skymning bredde sig öfver dalarna, medan höjderna skeno i aftonrodnaden. Då hviskade den blåögda jungfrun genom tornfönstrets galler, såsom i sagan: Anna, min syster, ser du någon komma?
4 Systern svarade: jag ser folket arbeta på fält och i städer för att sluta sin syssla innan solen gått ned, och alla söka de sitt.
5 Åter efter en stund upprepade den fångna samma fråga, och systern svarade: jag ser menniskorna förena sig för att understöda de fattiga, sjuka, blinda, lytta, och olyckliga. Många bland dem mena det väl, men alla söka de sitt.
6 Ännu engång sade den fångna: Anna, min syster, ser du någon komma?
7 Systern svarade: det börjar att mörkna, men jag ser några förena sig för att skydda de misshandlade djuren.
8 – Söka också de sitt? frågade den fångna.
9 De vilja herska, men icke missbruka, döda, men icke pina.
10 – Ännu måste vi vänta. Ser du ingen komma på vägen?
||
11 – Skuggorna skymma, men jag ser en liten ljuspunkt röra sig fram i riktning hitåt. Den tillväxer i klarhet, den ilar framåt som månskenets strimma öfver ett snöfält. Det är ryttare i blanka harnesk och främst rider en drottning med gyllene krona.
12 – Stig ned, – sade fången – och öppna portarna för den nya tiden!
13 – Portarna äro fast tillbommade och riddar Blåskäggs svärd skarpt slipade, svarade systern.
14 – Stig ned! – upprepade fången. Ingenting kan emotstå kärlekens makt, när den kommer i trons rustning.
15 Förgäfves hade riddar Blåskägg bommat sina portar och slipat sitt svärd. De smälte som snö för vårsolens sken, och den nya tiden red in med flammande sol öfver ruinerna af det förgångna.
16 När det kommer, som är fullkomligt, försvinner det, som är endels, styckevis. När den fullkomliga kärleken kommer med lifvet i Gud, försvinner den ofullkomliga, famlande kärleken, som delar med sig af sina håfvors och känslors öfverflöd åt andra, men behåller det mesta för sig. Kärlekens rätta väsen är att känna sig lycklig af andras lycka och lida af andras lidande. Hela skapelsen hänger tillsamman som ett: annars vore det hela icke helt. Man kan icke älska menniskorna, utan att älska djuren och alt lefvande; man kan icke rätt älska något i verlden, utan att älska Gud. Den sjelfviska menniskan sönderbryter skapelsens kedja och lösrycker sig därur för att ställa sig i verldens medelpunkt, men förgås i sin egen tomhet. Kärleken söker icke sitt. Han gläder sig icke öfver orättfärdigheten, han hoppas alting, han fördrager alting. All kunskap skall upphöra, all makt försvinna, men kärleken förblifver, den första, den sista, den största i evighet.
17 Z. T.
Kommentar
Kommentar
Den allegoriska betraktelsen publicerades i Finlands djurskydd 1/1897.
En ny tid.
1 Nittonde seklets riddar Blåskägg satt i sin borg och slipade sitt svärd, medan han lekte fred. Han hade dödat många hustrur och älskarinnor, men den sista och yngsta vågade han icke vidröra, emedan hon var den okända framtidens dotter och Blåskägg fruktade hennes lika okända fränder. Han hade därför inspärrat henne i ett mörkt torn, för att hon skulle med honom upplefva världens ände.
2 Framtidens okända blåögda dotter satt bedröfvad och väntande i sitt mörka torn, medan hennes syster, såsom i sagan, satt högst på tornspetsen och spejade bort emot vägen, som ledde till kommande tider.
3 En stund förgick, och århundradets sol begynte luta till nedgången. En lätt skymning bredde sig öfver dalarna, medan höjderna skeno i aftonrodnaden. Då hviskade den blåögda jungfrun genom tornfönstrets galler, såsom i sagan: Anna, min syster, ser du någon komma?
4 Systern svarade: jag ser folket arbeta på fält och i städer för att sluta sin syssla innan solen gått ned, och alla söka de sitt.
5 Åter efter en stund upprepade den fångna samma fråga, och systern svarade: jag ser menniskorna förena sig för att understöda de fattiga, sjuka, blinda, lytta, och olyckliga. Många bland dem mena det väl, men alla söka de sitt.
6 Ännu engång sade den fångna: Anna, min syster, ser du någon komma?
7 Systern svarade: det börjar att mörkna, men jag ser några förena sig för att skydda de misshandlade djuren.
8 – Söka också de sitt? frågade den fångna.
9 De vilja herska, men icke missbruka, döda, men icke pina.
10 – Ännu måste vi vänta. Ser du ingen komma på vägen?
||11 – Skuggorna skymma, men jag ser en liten ljuspunkt röra sig fram i riktning hitåt. Den tillväxer i klarhet, den ilar framåt som månskenets strimma öfver ett snöfält. Det är ryttare i blanka harnesk och främst rider en drottning med gyllene krona.
12 – Stig ned, – sade fången – och öppna portarna för den nya tiden!
13 – Portarna äro fast tillbommade och riddar Blåskäggs svärd skarpt slipade, svarade systern.
14 – Stig ned! – upprepade fången. Ingenting kan emotstå kärlekens makt, när den kommer i trons rustning.
15 Förgäfves hade riddar Blåskägg bommat sina portar och slipat sitt svärd. De smälte som snö för vårsolens sken, och den nya tiden red in med flammande sol öfver ruinerna af det förgångna.
16 När det kommer, som är fullkomligt, försvinner det, som är endels, styckevis. När den fullkomliga kärleken kommer med lifvet i Gud, försvinner den ofullkomliga, famlande kärleken, som delar med sig af sina håfvors och känslors öfverflöd åt andra, men behåller det mesta för sig. Kärlekens rätta väsen är att känna sig lycklig af andras lycka och lida af andras lidande. Hela skapelsen hänger tillsamman som ett: annars vore det hela icke helt. Man kan icke älska menniskorna, utan att älska djuren och alt lefvande; man kan icke rätt älska något i verlden, utan att älska Gud. Den sjelfviska menniskan sönderbryter skapelsens kedja och lösrycker sig därur för att ställa sig i verldens medelpunkt, men förgås i sin egen tomhet. Kärleken söker icke sitt. Han gläder sig icke öfver orättfärdigheten, han hoppas alting, han fördrager alting. All kunskap skall upphöra, all makt försvinna, men kärleken förblifver, den första, den sista, den största i evighet.
17 Z. T.