Barnens sommar
på
Landet.
II.

Femton teckningar
af
Alexandra Såltin.

Text af Z. T.

||

16. Blommor och bär.

Ro, ro till skären,

Plocka åt barnen bären! ..

Ja, den visan mins jag nog

Här uti den gröna skog,

När små humlor surra

I sin blomsterkurra.

Sol, sol, du klara,

Gif oss smultron rara!

Torsten plockar korgen full,

Gunnar samlar skogens gull,

Gerdas blad berättar:

I morgon få vi plättar!

||

17. Vi taga lyra.

Gutta percha! Gutta percha!

Alla mina fingrar värka.

Lyran slog pladask i backen,

Lotta fick en puff i nacken,

Gunnar sprang förskräckt sin kos,

Moppe fick en smäll på nos.

Gutta, gutta, gutta, gutta,

Hur kan du så rysligt skutta!

||

18. Åskan går.

Den gula säden redan i skylar står,

Augustiregnet strömmar, och åskan går.

Små barnen skynda bort från den glada leken.

Och söka farligt skydd under gamla eken.

När då med brak och dunder en blixt slår ned,

Då blekna Gerdas kinder och Gunnars med,

Men Torsten hviskar: låt oss Guds makt tillbedja!

Han binder eldens tungor med kopparkedja,

Och när han löser blixten ur molnet loss,

Stå ju hans goda englar, som förr, med oss.

||

19. Hem i regnet.

Och klitsch och klatsch, der det blänker blått,

Lite vått, lite vått, det gör barnen så godt,

När de vandra i rad med en lustig sång

Genom puttar och träsk, filibång, bång, bång.

Nog torkar vår känga i solens sken,

Och hemma så väntar vår mamma ren.

När vi komma så glada i lunk, lunk, lunk,

Få vi smörgås och fi–filebunk, bunk, bunk.

||

20. Söndagsmorgon.

Så vänlig skiner sommarsol,

När farmor i sin höga stol

Hvar söndag läser bibeln

Om hur oändligt god och kär

Vår Fader uti himlen är

Mot oss små barn på jorden här.

Och när vi sen få höra än

Hur Jesus är vår bästa vän

Och har välsignat barnen,

Då önska vi af hjertat så,

Att alltid på Guds vägar gå

Och till Guds rike komma få.

||

21. Dockans nya bekantskap.

Så, nig nu, Laura! Du får ej streta,

Fy, skäms att vara förnäm mot bönder!

Det är ju Grannmajas docka Greta,

Och vet du, Greta går aldrig sönder.

Ja, Greta aldrig sitt hufvud tappar,

För hon är gjord utaf bara lappar,

Och henne smäller man nog i backen,

Hon spricker inte ändå i nacken.

Kantänka hvad du låts vara fin,

För det din näsa är af porslin!

||

22. Vi gunga.

Det gungar! Det gungar! Det gungar! Det gungar!

Vi lära oss flyga som svalornas ungar,

Vi gunga som skeppet det gungar på sjön,

När himlen är blå och när stranden är grön.

Vi gunga för vinden som rönnarnas blomma,

Guldfjärlarna fladdra, och humlorna brumma,

Och alla små fåglar, som fladdra förbi,

De qvittra: nej, se hur de flyga som vi!

||

23. Vi simma.

Ack, den mjuka, gröna vassen!

Ack, den gula, vackra sand!

Moppe törs ej väta tassen,

Skäller som en tok på strand.

Se, der flög en and mot ön!

Ack, den klara, blåa sjön!

Som små laxar få vi stimma!

Jag kan simma! Jag kan simma!

||

24. Vi meta.

Vill du se hur vi bo under granar och björk,

Så kom hit, lilla blänkande mört!

Du har vått i din sjö, och din stuga är mörk,

Och der naggar en gädda ditt skört;

Men hos oss får du se huru sommarn är grön,

Och du steks i det skiraste smör.

Vill du ej? Se på den, han vill simma i sjön,

Han är fisk, och det rår han ej för.

||

25. Vi jaga.

Nu är jag jägarn, och du är hunden,

Pass opp att jaga en varg på stunden!

Hvad står du der som en mops och gnäller?

Skäms, är du rädd, när min båge smäller?

Tuss, tuss i vargen! Nu skall du bjäffa;

Min båge, han är så grym att träffa.

Så! – ett – tu – pang! Se, hvem föll för kuppen?

Det må väl aldrig ha varit tuppen?

||

26. Ekorren i skogen.

Kurre liten, kom till mig,

Du har kallt i skogen.

Jag skall bli så snäll mot dig,

Vänlig och förtrogen.

Buren är så fin och nätt,

Rullen trillar kring så lätt,

Och när du blir trötter,

Får du bär och nötter.

Kurre burrar upp sin svans:

Pytt! Här är så roligt,

Här är lek och här är dans,

Här är grönt och soligt.

Kurre han är ingen narr,

Byter ej sitt bo af barr,

Fri uti naturen,

Mot allt godt i buren.

||

27. Grodan.

Om jag bodde så glad

I den sorlande bäck

Och fick gå uti bad

Mellan stränder och häck

Och ej visste utaf,

När en jagande hök

Sloge ned på försök

Och hans näbb blef min graf,

Säg mig: vore jag nu

Lika munter, som du?

||

28. Änderna.

Vet mamma, när vi sutto nyss

På vackra gröna stranden,

Sken solen varm som mammas kyss

Uppå den mjuka sanden,

Och viken låg så lugn, så klar,

Just som vår badebunke var.

Och sedan, – tänk dig, mamma du! –

Der summo fyra änder.

De voro alls ej rädda nu,

Det tror jag sällan händer.

Och hur de plaskade i rad,

Precis som när vi gå i bad!

||

29. Flyttfåglarna.

Små fåglar flytta från Finlands stränder

Till obekanta och varma länder.

De vänta hösten, de äro fria,

De ha ej tröskat sitt korn i ria,

De ha ej gifvit sin kudda dricka,

De ha ej lärt att sin strumpa sticka

Och hugga ved för sin aftonbrasa:

De måste svälta, när vi kalasa.

Men förrän jag skulle öfvergifva

Mitt sköna land i dess vinterdrifva,

Förr ville jag uti Finland dö.

Adjö, små rymmare nu, adjö!

||

30. Sof godt!

Nu skiner solen på dal och fält

Och lingontufvor och blåbärsuddar.

Små barnen sofva på blomsterkuddar

I skuggan af deras svala tält.

Hur ofta, vänliga paraply,

Du ville dem uti regnet skydda!

Nu får du vara för dem en hydda,

Dit de så varma för solen fly.

Gud, gif oss alla i sol och regn

En trogen vän och ett säkert hägn!