1 Om det är sannt, att gammal är alltid äldst, så må jag väl börja, ty alla de andra äro barn emot mig: jag må väl kalla mig deras mormors mormors mormors gudmor. Min ålder vet jag icke så noga, men yngre kan jag ej gerna vara, än så der mellan femtio eller sextiotusen år. Jag fanns till långt förr än Hasselviken, långt förr än hafvet och skogen, ja förr än någon enda vext, något enda djur eller någon enda menniska ännu fanns i verlden. Min moder var ett ofanteligt stort berg, som krossades i otaliga skärfvor och fastän jag är en bland de minsta, mins jag ännu rätt|252| väl de förskräckliga händelser, från hvilka jag hade mitt ursprung.
2 Den tiden min moder berget brast ut ur jordens innandöme, var det ännu alldeles mjukt och glödande, såsom den smältande lava, hvilken rinner ut ur gapet af eldsprutande berg. Det pressades fram som en porlande gröt ur stora remnor i jorden. Ty den store, allsmäktiga Gudens skapelse hade då redan begynt att bereda jorden för allt det, som i en framtid skulle lefva och bo på henne. Hon hade alltigenom varit som smältande jern, och nu begynte hon svalna på ytan och fick sprickor, ur hvilka den glödande massan ur hennes inre kokade fram. Det var så hett, så hett den tiden på jorden, att intet vatten der kunde finnas, utan allt vatten och allt det, som nu är haf, stod som en tät ånga kring jorden och bortskymde solen.
3 Sedan begynte min moder berget att svalna, och då regnade vattenångorna ned i förfärliga skurar, som om himmelen varit öppen. Hafvet begynte svalla öfver jorden, kokande hett, och rann in i jordens remnor och förvandlades åter till ånga och sprängde de höga bergen i stycken. Och åter föll det ned som vatten och trängde åter i remnorna, och det var jordbäfning på jordbäfning och ett fasans dån och förskräckliga omstörtningar öfverallt.
4 Min moder fanns icke mer, men jag låg der jag nu ligger och dit jag blifvit kastad af jordbäfningen, – en fattig och ringa skärfva af det stora berget, på hvilket Finlands grund hvilar, och dock, äfven jag, i min ringhet tillbedjande Skaparens allmakt. Ännu höjdes och sänktes jag ömsom öfver, ömsom under vågorna, jättegrytan uti mitt sköte svarfvades utaf floden; sand af de söndersmulade bergen afsatte sig rundtomkring mig ur vattnet – efter tio- eller tjugutusen år begynte marken att grönska, och icke långt derefter sågos de första lefvande djur.
5 Hvad är det vidare? Sådan jag var, när jag gick ur den sista stora jordbäfningen, sådan är jag ännu i dag, – litet nött och skråmad på min yta af många stenar, som hafsfloden rullat öfver mig, litet broderad kanhända med mossa från yngre dagar, och likväl densamma i dag, som för femtiotusen år tillbaka. Lilla trollslända, du som lefver en sommar igenom ditt glada lif och sedan dör bort, vill du byta med mig? Giforiginal: Gig mig dina vackra vingar med ditt lif för dagen, och jag vill gifva dig femtiotusen år af en klippas orörlighet!
I. Den röda klippans berättelse.
1 Om det är sannt, att gammal är alltid äldst, så må jag väl börja, ty alla de andra äro barn emot mig: jag må väl kalla mig deras mormors mormors mormors gudmor. Min ålder vet jag icke så noga, men yngre kan jag ej gerna vara, än så der mellan femtio eller sextiotusen år. Jag fanns till långt förr än Hasselviken, långt förr än hafvet och skogen, ja förr än någon enda vext, något enda djur eller någon enda menniska ännu fanns i verlden. Min moder var ett ofanteligt stort berg, som krossades i otaliga skärfvor och fastän jag är en bland de minsta, mins jag ännu rätt|252| väl de förskräckliga händelser, från hvilka jag hade mitt ursprung.
2 Den tiden min moder berget brast ut ur jordens innandöme, var det ännu alldeles mjukt och glödande, såsom den smältande lava, hvilken rinner ut ur gapet af eldsprutande berg. Det pressades fram som en porlande gröt ur stora remnor i jorden. Ty den store, allsmäktiga Gudens skapelse hade då redan begynt att bereda jorden för allt det, som i en framtid skulle lefva och bo på henne. Hon hade alltigenom varit som smältande jern, och nu begynte hon svalna på ytan och fick sprickor, ur hvilka den glödande massan ur hennes inre kokade fram. Det var så hett, så hett den tiden på jorden, att intet vatten der kunde finnas, utan allt vatten och allt det, som nu är haf, stod som en tät ånga kring jorden och bortskymde solen.
3 Sedan begynte min moder berget att svalna, och då regnade vattenångorna ned i förfärliga skurar, som om himmelen varit öppen. Hafvet begynte svalla öfver jorden, kokande hett, och rann in i jordens remnor och förvandlades åter till ånga och sprängde de höga bergen i stycken. Och åter föll det ned som vatten och trängde åter i remnorna, och det var jordbäfning på jordbäfning och ett fasans dån och förskräckliga omstörtningar öfverallt.
4 Min moder fanns icke mer, men jag låg der jag nu ligger och dit jag blifvit kastad af jordbäfningen, – en fattig och ringa skärfva af det stora berget, på hvilket Finlands grund hvilar, och dock, äfven jag, i min ringhet tillbedjande Skaparens allmakt. Ännu höjdes och sänktes jag ömsom öfver, ömsom under vågorna, jättegrytan uti mitt sköte svarfvades utaf floden; sand af de söndersmulade bergen afsatte sig rundtomkring mig ur vattnet – efter tio- eller tjugutusen år begynte marken att grönska, och icke långt derefter sågos de första lefvande djur.
5 Hvad är det vidare? Sådan jag var, när jag gick ur den sista stora jordbäfningen, sådan är jag ännu i dag, – litet nött och skråmad på min yta af många stenar, som hafsfloden rullat öfver mig, litet broderad kanhända med mossa från yngre dagar, och likväl densamma i dag, som för femtiotusen år tillbaka. Lilla trollslända, du som lefver en sommar igenom ditt glada lif och sedan dör bort, vill du byta med mig? Giforiginal: Gig mig dina vackra vingar med ditt lif för dagen, och jag vill gifva dig femtiotusen år af en klippas orörlighet!
6 Z. T.