[89]

Ainas Vårvisa.

Små fåglarna sjunga i skogens sal,

Och barnen de springa i berg och dal,

Och solen hon skiner på ängen grann,

Små blommorna kyssa hvarann.

Och nu är det vår öfver land och sjö,original: .

Nu smälta de bort, våra hus af snö,

Nu vexer ett löf på hvar liten gren,

Nog blomma väl häggarna ren.

Och humlorna surra, och lärkorna små,

De drilla så högt uti himmelens blå,

Och myggorna dansa, tills sol går ned,

Och dansa vi, dansa vi med?

Ty snart få vi ro i vår båt på sjön,

Och smultron och hjortron de vexa på ön,

Så bocka vi, plocka vi korgen full

Af klaraste silfver och gull.

Och pappa han säger så mången gång:

Du tänker ej längre än näsan är lång,

|90|

Och mamma hon säger: se så, kära vän,

Nu har du fått fräknar igen.

Då flyger jag lätt som en fågel i topp

I famnen på dem med ett endaste hopp

Och säger: nog är jag en toka, ja ja,

Och fräknarna får jag fördra.

Men ack när jag kommer i solsken och glans,

Uti fåglarnas qvitter och blommornas krans,

Se då vet jag ej mer om jag går eller står,

Utaf fröjd i min älskade vår.

Och då ville jag ropa hvar blomma vid namn,

Och då ville jag taga hvart träd uti famn,

Och då ville jag flyga som fåglarna små

Allt högt under himmelens blå.

Och derföre, pappa, hvar endaste gång,

Se då mins jag ej längre än näsan är lång,

Och se derföre, mamma, så glömmer jag gladt

Både halsduk och hufva och hatt.

Och nog blir jag väl klok, bara tiderna gå,

Och nog lär jag mig sen promenera på tå,

Men nu vet jag så visst att ej bannor jag får

För min fröjd i den älskade vår!

Z. T.