1. Hvad som hände Sigge och Sten Jernarm i deras barndom.
1 På den tiden, när Finland ännu var katholskt och här funnos både munkar och nunnor, kloster och riddareborgar, lefde en tapper riddare vid namn Olof Stensson, med tillnamnet Jernarm. Hans borg Saaristo låg vid en klar sjö på gränsen mellan Nyland och Tavastland, och derunder lydde flera små byar, stora skogar, uppfyllda af elgar, lodjur och björnar, samt mer än trettio insjöar, hvimlande af fisk. Riddar Olof var en rik man och icke mindre lycklig i sitt husliga lif, ty han hade en huld husfru vid namn Ingrid och tre raska barn, sönerne Sigge och Sten samt dottern Frida. Sigge hade sitt namn efter slägtets skyddshelgon, den helige Sigfrid; Sten uppkallades efter farfadren. Båda voro starka gossar och stora för sin ålder, men under det att Sigge med all sin styrka var godmodig och fromsint,|10| var Sten af ett hårdt och styft sinnelag. Frida liknade båda bröderne deri, att hon var styfsint mot stränga och hårda menniskor, men böjlig som en ung rönn mot alla, som visade henne godhet.
2 Så lefde alla en tid lyckliga. Då kommo svåra tider. Fienden bröt in i landet, och det blef ett förhärjande krig, som varade tio år. Riddar Olof Stensson uppbådade alla vapenföre män, som lydde under Saaristo gård, och drog ut till Wiborg, för att försvara landet. Der kämpade han manligen alla somrar och drog om vintrarna hem till gården igen. Men en vinter gick fienden öfver isen Wiborg förbi och öfversvämmade hastigt hela det södra landet med sina vilda och talrika ryttareskaror, hvilka hastigt visade sig, än här, än der, brände byar och gårdar, nedhöggo folk och boskap samt återvände med samma ilande fart, belastade med byte. Riddar Olof blef kallad till Raseborgs slott, der man väntade anfall; men under tiden hade en fientlig ryttareskara tagit en omväg inåt landet och öfverföll oförsedt Saaristo borg, som endast försvarades af fyra qvarlemnade trogne knektar. Borgen bestod af en stark gråstensbyggnad med torn och små fönstergluggar; och deromkring voro endast en vall och en vallgraf. Fienden klättrade om natten öfver vallen, väktaren blåste i hornet, och knektarne försvarade borgen så godt de förmådde med bågar och hillebarder. Men detta allt hjelpte intet mot en så stor mängd fiender nattetid. Borgen blef intagen, plundrad och bränd, tre af knektarne lågo döde, den fjerde låg svårt sårad. Fienden ryckte fru Ingrid och liten Frida med sig på hästryggen och red så bort. Endast gossarne blefvo räddade, ty dem hade den sårade knekten i sista stunden fått tid att gömma uti den högsta tornkammaren.
3 När då gården begynte brinna, kunde de båda bröderne intet annat se, än att de skulle mista sitt unga lif i elden och röken. Men eftersom de hade hört talas om, att Sankt Sigfrid var slägtens skyddshelgon, bådo de honom om hjelp, såsom det brukades i den katholska tiden, och lofvade, som det också brukades, att om han ville hjelpa dem, skulle de till hans heder bevisa en god gerning mot den första de mötte, när de utgingo från borgen.
4 Vare sig nu att Sankt Sigfrid hörde deras böner, eller – som vi hellre tänka, med vår lutherska tro – att den store Fadren i himmelen hade förbarmande med två oskyldiga barn; alltnog, när lågor|11|na slogo upp öfver den kära fäderneborgen, förmådde de icke något mot tornets fasta gråstensmurar, som förblefvo oskadade utaf elden. Sigge och Sten stodo der i sin ängslan och ensamhet hela natten, under det att de omsorgsfullt släckte alla gnistor, som drefvo in med vinden genom den trånga torngluggen. Det var en lång och kall vinternatt i Februari månad; men tornets murar hade blifvit tillräckligt varma af branden; icke behöfde gossarna frysa.
5 När det omsider blef dager, sågo de borgen ligga i grus, men att komma ut, var omöjligt, ty ingången spärrades af askan, eldbränderna och gruset. De två fångarne måste då stadna qvar i sitt gömställe, ovisse om hvad det blifvit af deras mor och syster eller om fienden ännu skulle komma tillbaka. Till all lycka förvarades i ett af tornrummen ost och bröd jemte en tunna spisöl, och således hade det goda helgonet äfven sörjt för att bröderne ej skulle hungra och törsta.
6 Nu hade emellertid riddar Olof hvarken natt eller dag haft ro på Raseborg, ty han fruktade det, som verkligen händt, att fienden under hans frånvaro skulle anfalla Saaristo. Han utbad sig derföre orlof utaf sin länsherre, slottshöfdingen, att på två dagar rida hem till sin gård och tog sex ryttare med sig på resan. När han nalkades hemtrakten, mötte honom redan på långt håll anblicken af brända byar och skrämda flyktingar, som tittade fram bakom snåren vid skogsvägarne. Det dröjde icke heller länge, innan riddar Olof vid åsynen af det ännu rykande Saaristo blef förvissad om sin olycka. Och då han af en gubbe vid vägen fick veta, att våldsverkarne ridit bort med hans maka och barn, gaf han sig icke tid att närmare efterhöra, om någon ännu fanns vid lif uti borgen, utan vände genast om, för att förfölja fienden.
7 I sex dagar och sex nätter följde riddar Olof fiendens spår, som öfverallt betecknades af mord och brand. Till slut återstodo af hans ryttare endast en gammal knekt, som förmått följa honom, och dessa båda upphunno fienden i en skog nära hafskusten. Utan att betänka sig, red riddar Olof midt in i fiendens tätaste led och högg omkring sig med sådant mannamod, att der lågo slagne rundtomkring honom, såsom en hög af brännässlor. Men emedan de voro mer än hundra mot en, måste han slutligen falla för öfvermakten, och så stupade riddar Olof med ära för maka, barn och fädernesland.
Avsnittet publicerades 20/1 1872:[17]
2. Huru Sigge Olofson hjelper eremiten och lär känna hans guldtaflor.
8 Tre nätter och två dagar sutto de båda bröderne instängde i tornet. De ledo ingen nöd af köld eller hunger, men när de tänkte på sina föräldrar och sin lilla syster, greto de bittert igen. Helige Sigfrid, bådo gossarne, tänk på vårt löfte och hjelp oss ut från detta fängelset!
9 På morgonen af den tredje dagen märkte de, att det fallit snö under natten och släckt en del af den glödande borgruinen, men en annan del fortfor att ryka. Då sade Sigge Olofson Jernarm, som var 11 år gammal: nu vill jag ut!
10 – Jag med; sade Sten Jernarm, som var 9 år gammal.
11 Ingången till tornet var fortfarande stängd af stenar och grus: der var intet annat råd, än att klifva ut genom den nedersta torngluggen. Gossarne funno en gammal matta, hvars ena ända de sta|18|digt fastgjorde, och resten af mattan läto de hänga ut genom gluggen. Derpå försågo de sig med ost och bröd, Sigfrid beväpnade sig med en gammal rostig stridsyxa, och Sten tog ett svärd, något längre än han sjelf, ty de visste ju icke, om nejden ännu var säker för fienden. Sedan hissade båda sig ned långs den hängande mattan, och emedan de voro viga och starka, kommo de utan svårighet helbregda till marken.
12 Snön låg hvit öfver berg och dalar. Intet spår af menniskor syntes till; endast en skata flög skrattande ifrån gren till gren i de löflösa björkarna. Gossarne kommo till den plats, der byn förut stått, och funno den öde. Då sade Sigge: låt oss gå till eremitkojan; – ty der bodde en nittioårig eremit i skogen, ett stycke från byn.
13 – Nej, sade Sten, låt oss gå till Matts hofslagare; – ty Sten tyckte om hofslagaren, men var rädd för eremiten, som hade velat lära honom att läsa.
14 När bröderne icke kunde komma öfverens, beslöto de att gå hvar sin väg, och sedan skulle de träffas hos hofslagaren, ty Sigge hoppades att af eremiten få höra något om sin mor och sin syster.
15 Alltså skildes de åt, och det blef länge, innan de träffades. Sigge kom till eremitkojan och fann eremiten på hans mossbädd, halfdöd af köld och hunger.
16 Sigge tyckte det vara kallare inne i kojan, än ute på backen, och sade till eremiten: hur har ni så kallt, kära far?
17 – Jag är sjuk och svag, sade den gamle mannen. Ingen har sedan många dagar vågat sig hit, af fruktan för fienden, och sjelf har jag icke haft krafter att hämta mat eller bränsle.
18 – Nå, vid den helige Sigfrid, sade gossen, jag önskar ni vore frisk och rask, men eftersom jag lofvade att bevisa en god gerning mot den första jag möter i dag, så är jag glad att kunna hjelpa er, käre fader. Här är ingen nöd med maten, ty jag har ost och bröd, och icke heller ha vi långt efter ved i skogen. – Hvarpå Sigge gaf åt eremiten hela sitt lilla matförråd och gick derefter ut att med sin stridsyxa hugga ved till en god brasa.
19 Det dröjde icke heller länge, innan der sprakade en munter eld på den skrofliga stenhäll, som tjenade eremiten till spis, och den gamle kände sig styrkt af maten och värmen, dock ännu mer af den vänlige gossens närvaro. Snart hade Sigge berättat allt hvad han visste om fiendens anfall och gårdens olycka samt begärde ett godt |19| råd om hvad han nu borde företaga sig, för att finna sina föräldrar.
20 – Min käre gosse, svarade eremiten, du ser, att jag är såsom det murknade trädet, hvars alla grenar blifvit brutna af stormen, och af egen kraft förmår jag hvarken att råda eller hjelpa. Men jag har nio guldtaflor, som jag i min ungdom fått af en vis man från Jerusalem och som äro så förunderligt inrättade, att man kan läsa i dem hvad som sker på afstånd. Vi skola nu till en början fråga taflorna hvad det blifvit af dina föräldrar.
21 Vid dessa ord framtog eremiten under mossan i hans bädd en sliten och till utseendet mycket skräpig näfverrensel. Ur denna drog han ett omåladt gammalt skrin, i detta skrin var ett annat skrin af sandelträd och i detta åter ett tredje skrin af elfenben och perlemor. När han öppnade det tredje skrinet, lågo der nio hjertformiga guldtaflor, till storlek och skapnad ungefär liknande små asplöf. En af dessa valde han ut och höll den mot dagen för den förvånade Sigge.
22 – Hvad ser du? frågade han.
23 Det skimrade som en solglans för gossens ögon, men om en stund kunde han hopstafva ett ord (ty eremiten hade lärt honom läsa), och ordet var KLOKHET.
24 – Ser du ingenting annat? frågade eremiten.
25 – Nej, sade gossen; det blänker så underligt, som en flammande glöd i spiseln.
26 – Då är du icke oskyldig i ditt hjerta, sade den gamle. Vet, att i dessa taflor kan ingen skåda mer än det ena ordet, om han icke är så from och oskyldig, som en syndig menniska på denna jorden kan vara.
27 Sigge rodnade ända till örsnibbarna, ty han hade blifvit hungrig ochoriginal: b begynt ångra inom sig, att han bortgifvit all sin mat åt den sjuke gamle mannen.
28 – Jag vill tro om dig, att du icke tänker någonting ondt, fortfor den gamle, men du behöfver mycken bön och försakelse af dig sjelf, för att kunna läsa i dessa taflor. Hvarochen af dem har sin särskilda bestämmelse. Denna är den taflan, som man bör rådfråga om verldsliga ting, när man söker en utväg i villrådighet och bekymmer. Jag vill nu säga dig hvad jag ser. Jag ser din fader rida med några få ryttare att förfölja fienden, och det är långt härifrån på en oländig skogsväg. Jag ser också din moder bunden i sadeln på en häst, som en annan ryttare håller i tygeln, och de rida med stor skyndsamhet österut. Efter dem följa många andra ryttare, belastade med|20| byte, och en af dem håller din lilla syster Frida framför sig i sadeln. Hon gråter och ropar efter din moder. Men din moder har gråtit så mycket, att hon icke mera kan gråta, ej heller kan hon svara sin dotter, ty hon är mycket utmattad af den häftiga ridten.
29 Sigge sprang upp och fattade sin stridsyxa. – Jag vill dit, skrek han, utom sig, jag vill dit, för att rädda min moder!
30 – Här står ännu något, sade eremiten lugnt. Här står, att du tillsvidare bör blifva hos mig, emedan du är en öfvergifven och svag gosse, som intet förmår i så stora faror. Men ytterst i hjertspetsen af taflan läser jag något, som låter oss hoppas, att du med bön och arbete kan vexa stark, för att befria din moder. Blif derföre hos mig, min käre gosse, så skola vi bedja Gud och den heliga jungfrun om bättre tider.
31 Och Sigge Olofson Jernarm blef qvar hos eremiten.
Avsnittet publicerades 27/1 1872:[25]
3. Om Sten och Matts hofslagare samt om silfverskon och den andra guldtaflan.
32 Under tiden trafvade Sten Olofson Jernarm ensam igenom drifvorna till Matts hofslagares stuga på andra stranden af sjön. Solen sken, och snön glittrade. Stens ögon svedo, han kunde ej se väl framför sig, och derför hände, att han snafvade på någonting, som låg uppå isen. Till sin förskräckelse varseblef han, att det var en död karl, och ännu dertill en fiende, ty det kunde han lätt märka af karlens vilda, mörka ansigte, becksvarta hår och underliga, granna jacka af hvita kamelhår. Jackan var utstyrd med silkessnören; mannen måste ha varit en af fiendens anförare.
33 – Det är bra, att han är död, tänkte Sten vid sig sjelf och stadnade nyfiken, för att betrakta den fallne. En lång pil satt qvar i karlens högra sida, och snön, der han låg, var färgad af blod.
34 – Det är Matts hofslaga|26|res pil, tänkte Sten. Ingen annan än Matts brukar örnfjädrar i sina pilar. Hu, det är styggt att se döda menniskor! ... Jag undrar, om pilen gått tvärt igenom honom. – Hvarpå Sten böjde sig ned och rörde vid pilskaftet, för att känna, om det satt hårdt.
35 Den förmente döde uppgaf ett rop af smärta. Han hade förmodligen varit afsvimmad af blodförlust och vaknade nu vid pilens vidrörande. Sten tog till fötter, det mesta han kunde. Först långt derifrån vågade han stadna och se sig om. Den sårade låg qvar på isen, och Sten tyckte sig ännu höra hans sakta klagan.
36 Matts hofslagares stuga stod icke att finna; hon var nedbränd. Horiginal: hon, som alla de andra. Sten påminte sig, att längre i skogen fanns ett skjul, som Matts brukat begagna till smedja, och begaf sig ditåt. Riktigt, der fanns Matts, som höll på att sko en präktig brun häst, medan en grann, med silfver beslagen sadel låg bredvid honom i snön.
37 Sten berättade sina äfventyr och glömde icke att omtala den sårade mannen. – Jaså, sade Matts, han lefver ännu? Jag låg gömd bakom en gran, när de brände min stuga, och när de redo bort, gaf min goda båge knäppen åt en af de bäste. Se här hans häst: det är en ypperlig vallack, må du tro; en riddare skulle afundas mig den, och den är ensam mera värd, än hela min stuga. Men hvarför slog du ej bofven ihjäl, när han ännu lefde? Du har ju ett svärd!
38 – Det var så, ser du – genmälde Sten, som icke ville visa sig mindre manhaftig, än Matts trodde om honom, – det var så, att när vi sutto i tornet, gjorde vi ett löfte till den helige Sigfrid, att bevisa en god gerning mot den förste vi mötte, när vi väl kommit ut. Derför slog jag icke ihjäl den rackaren.
39 – Hahaha, skrattade Matts hofslagare; det är munkprat. Det hade ju varit en god gerning, om du slagit ihjäl en fiende.
40 – Men han var sårad och halfdöd, invände Sten.
41 – Ja, hvad sen? sade Matts. Kom hit, så skall du få se min silfversko. Den har jag hittat på trollberget; trollens konung har tappat honom, och han är så beskaffad, att när man frågar honom, svarar han ja eller nej! Se här! Och Matts framtog ur sin rensel en liten hästsko af silfver, ej större, än att han skulle ha passat åt en sex veckors fåle. Ett snöre var fästadt vid skon, och när man höll i snöret och lät skon klinga mot berget, hördes underliga ljud.
42 – Nå, sko, sade Matts, är det rätt att skona sin fiende?
|27|
43 Skon upphörde att klinga.
44 – Hör du? han svarar nej, sade Matts. Nå, sko, är det rätt att slå den, som slagit oss, och döda den, som velat taga vårt lif?
45 Skon klingade hårdt och starkt.
46 – Jag kunde tro det, menade Matts. Skon svarar ja. Således, sko, är det alltid rätt att hämnas ondt med ondt?
47 Skon klingade ännu hårdare.
48 – Berätta det der för sankt Sigfrid, skrattade hofslagaren. Hämnas skall man alltid: öga för öga och tand för tand. Men vill du nu sitta upp på min häst, så rida vi bort till Tavasteskogen. Der känner jag några duktiga karlar, som sköta på egen hand båge och svärd. Här är ingen förtjenst numera, och med något skall en fattig karl lefva i dessa dåliga tider.
49 – Men Sigge har gått till eremitens koja, invände Sten.
50 – Bry dig icke om Sigge, menade Matts. Sigge är en stackare, som icke vet något bättre, än gapa på svarta streck, dem munkarna klottat på gamla kalfskinn. Följ du med mig, så vill jag göra dig till en styf karl!
51 Detta tyckte Sten vara ett godt råd, hvarpå han klef på hästryggen bakom Matts hofsslagare och red bort till Tavasteskogen.
52 Sigge Olofson satt undertiden i eremitens koja och väntade på sin broder. När Sten icke kom, bad Sigge eremiten ånyo rådfråga guldtaflorna. Eremiten framtog nu den andra i ordningen af de nio och bad Sigge läsa hvad der stod skrifvet.
53 Sigge läste ordet BARMHERTIGHET.
54 – Ser du ingenting mer? frågade eremiten.
55 – Det skimrar för mina ögon, svarade Sigge. Jag kan icke se annat, än något, som liknar ett stort, hvitt fält.
56 – Du ser likväl mera än förra gången, genmälde eremiten. Låt nu mig se! Der är ett stort isfält: en sårad ligger på isen, och Sten lutar sig öfver honom. Den sårade klagar ... Sten springer bort ... Sten kommer till Matts hofslagare. Matts förleder honom med onda ord och med ett elakt trolltyg, som han har i sin makt. Nu rida de bort, jag vet icke hvart, men jag vet, att Matts är en vild sälle, som i sina unga dar har varit bland röfvare.
57 Sigge blef orolig för sin broder, men eremiten tröstade honom med att äfven här syntes ett hopp i hjertspetsen af taflan. – Förstår du ordet? frågade eremiten.
58 Sigge betänkte sig litet och svarade derpå: Skulle vi icke hjelpa den sårade uppå isen?
|28|
59 – Rätt så, sade den gamle. Den sårade har varit din bittraste fiende. Han har brännt din faders gård, han har bortfört din mor och din syster i träldom till främmande land. Och likväl bör du hjelpa honom. Vet du icke, att Guds ord säger: du skall älska dem, som hata dig; du skall göra väl mot dem, som göra dig illa. Och åter säger Guds ord: du skall öfvervinna det onda med det goda.
60 Sigge kysste eremitens vissnade hand, och den gamle välsignade honom. Derpå tog Sigge en stor kälke och gick ut till isen, att hjelpa den sårade.
Avsnittet publicerades 10/2 1872:[41]
4. Om tredje och fjerde guldtaflan samt om främlingen Igor.
61 Det var nu vår, det var Maj, det var solsken, grönska och fågelqvitter i alla grenar. Den blå sjön låg så glimmande klar i solskenet, och Sigge Olofson Jernarm tog sina nät, som han bundit under vintern, för att lägga ut dem i sjön. Han var jägare och fiskare: hans pil träffade ripan i trädet, hans nät fångade gösen i fjärdarna. Ty så liten han var, måste han ensam anskaffa mat för det lilla hushållet i eremitkojan. Och eremiten hade låtit honom se sin tredje guldtafla: der stod skrifvet ett ord, och det var ARBETSAMHET.
62 Sigge tänkte på detta ord. Det förekom honom, som skulle det mera passa för en dräng, än för en riddares son. En adelsman, tyckte han, var född att strida, och dertill att jaga, men ej att arbeta. Han hade kännt sig sårad i sin stolthet, han hade gått ut i skogen, funnit ett vargbo och|42| stridt med vargen, dödat honom och hemfört en af hans ungar lefvande. – Detta är mitt arbete, sade han, när han kom hem.
63 Men då hade eremiten sagt till honom: vet du icke, min son, att den gudsmannen Josef var en timmerman, att sankt Petrus var en fiskare och att sankt Paulus var en tältmakare? Skulle du vara förmer, än Guds apostlar? Och om du icke arbetar, måste vi alla dö af hunger, ty trakten är öde och härjad; ingen finnes, som kan skänka oss födan.
64 Detta hade gått Sigge till hjertat, ty han hade icke allenast sin fosterfader att sörja för, utan äfven den illa sårade främlingen, som han bergat halfdöd på isen och som länge låg vanmäktig i eremitens koja, sväfvande mellan lif och död. Från den dagen hade Sigge arbetat som en bondeson och vexte deraf för hvar dag starkare.
65 Nu, när Sigge gick med näten till stranden, såg han den sårade främlingen sitta vid strandvägen på en sten, och främlingens namn var Igor. Igor var nu till hälften återställd genom eremitens läkemedel och hade lärt sig så mycket finska, att han kunde tala med Sigge. – Den tiden talade äfven den högsta adeln i Finland finska.
66 – Vill du taga mig med i båten? frågade Igor. Jag ville gerna se sjön, men jag är ännu så svag, att jag icke förmår lyfta en åra.
67 – Kom med, du, och hämta mig god fisklycka! svarade Sigge muntert.
68 – Lyckan står ej i min makt, sade främlingen, men Gud och den heliga Sofia skola belöna dig, gosse, för allt det goda du gjort mig, fattige fånge i främmande land.
69 De rodde nu ut, och sjön var så strålande blå och luften så ren och strändernas grönska så innerligt ljuflig, att främlingens hjerta smälte i glädje och han begynte att berätta för Sigge om sitt fjerran fädernesland.
70 – Nu ror du mig i en liten båt, sade han, och fordom rodde mig mina slafvar i en guldsmidd galér med stäf af elfenben och segel af siden, färgadt i purpur. Om nu mitt folk viste derborta i österlandet, att deras furste lefver, skulle de sadla i blinken trettiotusen sköna stridshästar och sända mig trettiotusen stridsvane krigare, för att föra mig åter. Men de anse mig död; de slå kanhända redan sina pannor mot jorden inför en annan furste, som tagit mitt rike.
71 – Trettiotusen hästar! – utropade Sigge, som skulle ha varit öfverlycklig att äga en enda, – och han blef så utom|43| sig utaf förvåning, att han tappade åren i sjön.
72 – Ja, sade främlingen småleende, – och der blefve så många hästar qvar, att om de vattnades alla på engång, skulle de nästan dricka ut denna sjö. Men den stora floden Don, der vi bo, hämtar oss vatten nog. Jag är en furste öfver det folk, som ännu för en mansålder tillbaka beherrskade Moskoviternes land, och vi bekände då alla den store profeten Muhameds lära. Men i Moskva uppstod en stark hjelte, som besegrade oss, och vi måste nu lyda dem, som förr voro oss underdånige. Somlige af oss döptes till kristne, och jag var en ibland dem. Jag vet icke mycket deraf, jag vet blott, att Gud är stor, och att den heliga Sofia gifver lycka i krig. Den hvite tsaren i Moskva sände oss hit till ditt land och jag föll för en pil på isen af Finlands sjö. Mitt folk trodde sig ha fallit i försåt och red undan i sporrsträck. Du fann mig och räddade mitt lif. Hvad skall jag göra för att vedergälla dig detta? Vill du, att jag skall vara din slaf, sålänge jag lefver?
73 – Slaf? sade Sigge, mycket förundrad. Huru skulle du vara min slaf? I vårt land finnas inga slafvar. Hvem helst, som sätter sin fot på Finlands jord, är en fri man.
74 Detta kunde främlingen icke fatta. Han smålog vemodigt och sade: Du är ett barn, du förstår icke detta. Jag var en död man, och du gaf mig lifvet: alltså tillhör mitt lif dig. Mitt rike är ditt: du kan sända mig tillbaka till Don och befalla öfver de hundra tusende, som lyda mig. De skola alla tjena dig, men du skall tjena den hvite tsaren uti Moskva.
75 – Får jag de trettiotusende hästarne med? frågade Sigge.
76 – Dem och alla mina skatter, svarade främlingen.
77 – Då vill jag fråga min fosterfader eremiten, menade gossen och band sitt nät vid en påle på stranden.
78 När Sigge återvände, frågade han eremiten. – Låt oss betrakta den fjerde guldtaflan sade den gamle.
79 Sigge stafvade, och hans syn var förbländad, ty de trettiotusen hästarne lekte uti hans håg. Slutligen fann han ordet, och det var FRIHET.
80 – Min son, sade eremiten, detta ord har en dubbel betydelse. Vill du hafva denne främlingen till din slaf? Och vill du på samma gång sjelf blifva slaf åt en främmande herrskare?
81 Sigge betänkte sig, och alla de trettiotusen hästarne galopperade för hans inbillning. – Nej! sade han slutligen; jag vill vara fri man, och alla skola vara fria som jag. Ingens herre och ingens slaf.
|44|
82 – Godt, sade eremiten, var fri, men var fri i Guds sanning! Ty det står skrifvet: sanningen skall göra eder fria. Förutan den finnes ingen verklig frihet.
83 – Res hem till ditt land! sade Sigge till främlingen. Din fot har berört Finlands jord: alltså är du en fri man.
84 Främlingen såg på honom, förvånad och rörd. Du är ett barn, sade han, och likväl är du visare, än en grånad profet i mitt fädernesland, ty ingen har ännu sagt mig sådana ord. Välsignadt vare det land, hvars jord är så helig, att ingen träldom kan trampa derpå! Med hvad skall jag då återgälda åt dig mina ögons ljus?
85 Sigge betänkte sig åter, fattade främlingens hand och sade till honom: Ditt folk har bortfört min moder och syster i fångenskap till det fjerran land hvarifrån du är hemma. Sänd dem tillbaka åt mig, så har du mångfaldt vedergällt den tjenst jag bevisat dig!
86 – Du har sagt det, svarade Igor. Jag vill icke klippa mitt hår, eller raka mitt skägg, eller se min hustru och mina barn, innan jag sjelf återlemnar till dig din moder och din syster. Vänta mig såsom fågeln om natten väntar den ljusa dagen! Vänta mig såsom den hungrige väntar bröd och den törstige vatten! Och om jag än dröjer i tio år, så var viss, att jag kommer, ty Gud och den heliga Sofia skola icke släcka mina ögons ljus, innan jag fått se mitt lifs räddarns ögon glimma i glädje.
Avsnittet publicerades 17/2 1872:[49]
5. Om kriget och Peter Miekka och den femte guldtaflan.
87 Flera år hade förgått, och främlingen kom icke tillbaka till eremitens koja. Sigge Olofson Jernarm bodde qvar hos sin fosterfader och var hans försvarare, hans tjenare, hans son. Utan Sigge skulle den gamle ha förgåtts af hunger och elände i denna bistra tid, när hela den delen af Nyland var öde, af fruktan för fienden. Men Sigges trohet och raskhet blef också rikeligen belönad, ty eremiten lärde honom många nyttiga kunskaper, som på den tiden voro ganska sällsynta. Då fanns ännu ingen boktryckare-konst, och skrifna böcker voro så dyra, att en bok kostade lika mycket som ett ordentligt bondhemman. Eremiten ägde, med all sin lärdom, endast två böcker: den ena var en latinsk bok om berömde mäns lefverne, författad af en gammal hedning, som hette Cornelius Nepos; den andra var en legend, som innehöll en berättelse om det finska helgo|50|net biskop Henriks lefnad och underverk. Dessa båda böcker läste eremiten tillsammans med sin flitige lärjunge hvarje morgon, sedan de gjort sin bön, och hvarje afton, när Sigge uträttat dagens arbete. Och detta fann Sigge så nöjsamt, att han innan kort lärde sig latin och kunde alla den helige Henriks underverk utantill.
88 Men undertiden vexte han också med hvarje år större och starkare. Han glömde icke heller att öfva sig i bågskjutning och andra vanliga lekar, så att han nu redan kunde med sin pil träffa en svala i flygten och med sin yxa afhugga en gren af nära ett qvarters tjocklek uti ett enda hugg.
89 En afton kom en uttröttad vandrare till eremitkojan och begärde nattherberge. Det var en gammal krigsknekt som hette Petter Miekka, eller Pecka, och som fordom tjenat hos Sigges fader på Saaristo gård. Pekka hade sist tjenat i Wiborg, men blifvit halt af ett lansstygn i benet, och nu hade han fått afsked med sitt halta ben till pension och frihet att begifva sig hvart han behagade. Han uppsökte då sin gamla hembygd, men fann der allt öde och visste icke hvad han skulle företaga sig.
90 – Du kan bo med oss, tills du får något bättre, sade eremiten, hvars koja stod öppen för alla fattiga; – och då kan du berätta oss något nytt från kriget.
91 Detta var Pekka gerna med om och begynte nu att berätta alla sina äfventyr, medan han hjelpte Sigge att binda nät och spetsa pilar. Det är ett oroligt lif vid gränsen, berättade han. En tid är det stilla, och man tror att det är fred, och folket går ut att så och skörda på svedjemarkerna. Men innan någon vet ordet af, kommer åter en skara af vilda sällar i hvita fårskins rockar, ridande in öfver gränsen och mörda, bränna och plundra på det gamla viset. Då samlas folket, för att sätta sig till motvärn, men i ett huj äro kanaljerna åter sin kos, och man ser endast rykande askhögar och nedtrampade åkerfält. Deröfver bli våra unga karlar rasande, rota sig tillsamman under någon krigsvan anförare och göra, i sin tur, ett besök i fiendens land. Vi ha icke så snabba hästar, som han, men vi ha i stället goda skidlöpare och bruka derföre helsa på fienden under vintern. Då går det fram med eld och svärd, som vi sett fienden göra. Vi öfverfalla byar och gårdar oförtänkt, bränna och plundra, nedhugga menniskor, slagta boskap. Vanligen följa bönder med hästar och slädor efter skidlöparne; allt byte lastas på slädorna, och så bär det af|51| till vårt land igen. Men då händer att fienden lagt sig i försåt vid skogsvägarna, och mången gång ha vi fått tacka vår eviga lycka, att vi undkommit med lifvet, sedan vi måst öfvergifva hästar, slädar och byte.
92 – Ha ni icke en tillflykt i Wiborgs slott? frågade Sigge, som ofta hört detta ryktbara fäste omtalas.
93 – Det ha vi vist, svarade Pekka, och vore icke Wiborg, skulle vårt land vara som en stuga utan dörr och lås. I Wiborg och Olofsborg, som de kalla Nyslott, der är vår enda säkra tillflyktsort. Visst befästar adeln öfverallt sina gårdar med vallar och löpgrafvar, men hvad förmå de emot en stor öfvermakt? Skogarna äro dessutom uppfyllde af röfvareband, och det finnes knappt mer någon laglig ordning i landet. Till Wiborg och Nyslott, och väl också till Raseborg, flyr derföre folk från alla landsändar med det redbaraste de lyckats berga från deras öfvergifna bostäder. Det säges, att tsaren i Moskva nu skall komma med en ofantelig krigshär, för att alldeles ödelägga landet och intaga Wiborg. Men det har kommit från Sverige en höfvidsman, som heter herr Knut och som skall vara en mäkta tapper krigsherre. Folk säger om honom, att han dertill är mera förfaren i trolldom, än någon lappsk trollkarl. Jag önskar jag vore der igen, för att se honom mala fienden i en qvarn: det sägs, att han har en qvarn, som malar åska och blixt.
94 Sigge lyssnade på dessa berättelser, såsom en gosse alltid lyssnar på stora krigsbragder. Han tänkte på alla de berömde hjeltar om hvilka han läst hos den gamla hedningen Cornelius Nepos, isynnerhet Miltiades, Themistokles och Hannibal, som med en så stor ära stridt för sitt fädernesland. När han en stund betänkt alla dessa hjeltars föredöme, sade han oförväntadt: kom du med, så gå vi till Wiborg!
95 – Nå, nå, sade Pekka, – och hans breda mun drog sig till ett godmodigt grin – kanske unga herrn väntar, tills skägget växer.
96 – Jag är fjorton år, och jag kan slåss för mitt fädernesland, som min fader och alla mina förfäder, svarade gossen stolt.
97 – Det är ingen lek för barn, genmälde Pekka lugnt. Det är en så bister tid att lefva i, att grånade män icke sett dess like, och du, lille pilt, skulle sticka din fina näfve i örnens klor. Nej, blif du beskedligt qvar der du är, och skjut hjerpar i skogen, det passar sig bättre för dina år.
98 Sigge rodnade; hans manliga stolthet kände sig kränkt. Utan att säga ett ord, gick han|52| till en ung björk, som stod icke långt derifrån – och det var icke en liten björk, utan väl tre gånger så lång, som han sjelf, – böjde sig ned, och uppryckte trädet med rötterna och kastade det för den förvånade knektens fötter.
99 – Se på pojken, det var mig en björn! menade Pekka.
100 – Jag heter också Jernarm, menade Sigge.
101 – Tviflar du ännu, att jag kan slåss för mitt land?
102 – Sämre karlar har jag sett på Wiborgs vallar, svarade Pekka. Unga herrn kunde ju fresta på.
103 Eremiten hade stilla tigande åhört detta samtal. Nu gick han att hemta den femte guldtaflan och bad Sigge läsa hvad der stod skrifvet.
104 Sigge läste: FÄDERNESLAND.
105 – Du har sagt det, yttrade eremiten. Gå och strid för ditt fädernesland!
106 Sigges hjerta veknade. Men hvem skall sörja för eder, gode fader, när jag är borta? frågade han.
107 – Gud har nu sörjt för mig i nära sjuttio år, svarade eremiten, och han lärer väl äfven göra det härefter. Jag har ändock tänkt att i sommar göra en vallfart till Nådendals kloster, och jag kan blifva der sålänge det behagar min herre och Gud. Gå, käre son, och strid manligen för ditt fädernesland! Gud välsigne din ungdom till ära och mannamod, att du må återvända med seger som en kristen riddare och som en god son af ditt land!
108 Och han lade sina händer välsignande på gossens hufvud.
Avsnittet publicerades 4/3 1872:[65]
6. Om Wiborgs Smäll.
109 Sigge Olofsson Jernarm hade ännu samma sommar kommit till Wiborg med sin halte ledsagare Peter Miekka och fått tjenst som väpnare hos den tappre riddaren Knut Posse. Det var ingen barnlek att tjena en sådan herre uti en sådan tid. Sommaren gick och hösten kom under beständiga strider. Natt och dag måste alla vara under vapen, ty fienden trängde med en stor öfvermakt emot Wiborg, och Wiborg var Finlands lås. Det dröjde länge, innan fienden blef färdig med sina tillrustningar. Han förde med sig underliga maskiner, som slungade stenar mot murarna, och några mycket stora kanoner, som sköto med krut och stenkulor. Krut och kanoner voro då föga i bruk och ansågos af det vidskepliga folket, som trolldomskonster.
110 Knut Posse hade förgäfves begärt undsättning från Sverige, och det var nu sena hösten, när intet skepp mera|66| kunde väntas till Wiborg. Slottet var från landsidan kringrändt af fiender. så långt ögat kunde se, och ingenstädes syntes någon hjelp att förvänta. Knut Posse hade föga mer än 200 man under sitt befäl, men han tappade icke modet. Han gjorde utfall nattetid ifrån den befästade staden, tillfogade fienden stora nederlag och uppbrände hans krigsmaskiner. Sigge var med i djerfva äfventyr. Han lärde sig krigskonsten, såsom man lär sig simma, när man faller i sjön. Ännu var han ej mer än 14 år, och redan kunde han strida som en gammal soldat. Peter Miekka hade en fröjd att se den starke och modige gossen kasta sin lans, eller afskjuta sin båge midt i hetaste stridshvimlet. Gälde det att med både händer och svärdsfäste hugga in på fiendens skara red riddaren Knut först, och strax efter honom följde väpnaren Sigge. Der räknades aldrig huru många, som stodo emot, – marsch, hugg in! – och der haglade hugg, och hjelmar klöfvos, män kullstörtades, tält nedrycktes, eldbränder kastades kring det fientliga lägret, och lågorna slogo röda upp mot den svarta natthimmelen.
111 Morgonen efter en sådan blodig och genomvakad natt stod Sigge med sin vän Peter på slottsmuren. Sigge var så trött, så trött, att hans ögonlock beständigt föllo tillhopa, och likväl vågade ingen sofva. Fienden var grymmeligen förbittrad; man kunde vänta ett allmänt anfall. Klockan var 6 på morgonen, och ännu var det alldeles mörkt, ty det var i slutet af November månad. Sigge och Peter sågo ut i mörkret från muren, men kunde icke urskilja det fientliga lägret. Vakteldarna hade slocknat derborta på kullarna; himlen var mulen, det begynte snöga, och allt var tyst.
112 – Sof en stund! sade Peter till Sigge. Sof mot mitt knä, jag vill vaka för dig. Riddaren är der nere i tornet och gör sina trollkonster. Han skall ej komma så snart, och höres något, skall jag väcka dig.
113 – Sof du! sade Sigge, jag är ej alls sömnig; – och med det samma somnade han uti Peters knä. Sömnen är starkare, än den starkaste hjelte, och Sigge Jernarm var ett barn, fastän han bar ett svärd vid sin sida.
114 Sigge sof, och Peter lyssnade. En sakta snövind kom från det fientliga lägret. Om en stund tyckte Peter sig höra ett aflägset gny af vapen och fotsteg.
115 – Hollah, skyltvakt! – hviskade han åt en annan soldat, som stod der ej långt ifrån.|67| – Skyltvakten sof; han hade vakat och stridt hela natten, han som de andra.
116 Nu ruskade Peter sakta på Sigge, och strax stod Sigge yrvaken på benen. – Spring till riddaren! manade Peter; jag är halt, det går långsamt för mig. Säg honom, att jag hör vapen och fotsteg långt borta i mörkret. Fienden rycker an och vill oförsedt anfalla oss.
117 I blinken var Sigge på språng, fann riddar Knut instängd i källaren och bultade på. Hvem är der? – sade riddaren.
118 – Fienden rycker an! sade Sigge; – han kunde knapt tala, så häftigt hade han sprungit.
119 – Det är bra, sade riddaren lugnt. Gif befallning åt slottets besättning att lemna murarna, tillstoppa sina öron med ull och gömma sig i de nedersta källarhvalfven!
120 Sigge trodde att han hört galet och skrek i källardörren: fienden rycker an!
121 – Lyd, och gör som jag sagt! röt riddaren barskt.
122 Häpen och förundrad, gick Sigge med detta budskap till murarna. Soldaterne anade bättre hvad detta betydde. De gjorde som dem var befalldt, stoppade ull i öronen och gömde sig i nedersta källarhvalfven.
123 När dagen grydde, ryckte fienden an och fann Wiborgs murar toma. Endast höfvidsmannen Winholt, en tapper krigsman, stod qvar vid muren, och Sigge stod nyfiken gömd der nära intill.
124 Det var som när hafvets vågor vältra sig mot en klippa. Den nyfallna hvita snön förmörkades af tallösa krigareskaror, hvilkas långa lansar reste sig som en för vinden gungande skog.
125 – Huru många kunna de vara? hviskade Sigge, i det han tittade fram.
126 – Icke flera, än som kunna få plats under Finlands snö, svarade höfvidsmannen. Knappt 50 eller 60 tusen. Bort med dig, pojke! Hvem har gifvit dig lof att stadna vid muren?
127 I det samma begynte de stora kanonerna dundra. Fienden tycktes frukta försåt och ville först öfverhölja murarna med kulor, innan han vågade storma. Ett stenregn föll öfver slottet och staden, men der inne rörde sig ingen.
128 Då visade sig riddar Knut och sade något på latin till höfdingen Winholt, som var hans förtrogne. Han blef icke Sigge varse och anade icke heller, att Sigge kunde latin. Men Sigge förstod ganska väl när riddaren med ett underligt|68| löje sade: praparavimus ignem, ascendant muros!språk: latin*Vi ha tillredt elden; må de bestiga murarna!
129 Riddaren ilade bort, Winholt stadnade; han hade glömt Sigge, ty Winholt hade annat att tänka på: – han var den som skulle gifva signalen.
130 Nu närmade sig fienden långsamt och försigtigt det svagste, och till hälften nedskjutna tornet: – det var just der riddar Knut väntade honom. Sigge anade att något förfärligt förestod, men att nu lemna sin plats, när sextiotusen man ryckte mot murarna, det kunde han icke. Gossar tycka om att vara ute i hagel och snöstorm: nu kom hagel och storm utan like mot Wiborg, – det måste Sigge nödvändigt se.
131 De första fientliga skarorna ryckte mot tornet, betäckta af breda stormtak, och begynte att uppresa stegar mot murarna. Efter dem följde andra skaror, som höllo sina sköldar öfver hufvudet. Efter dem åter andra, som tycktes trotsa all fara med deras tunga harnesk och svarta stormhattar. Man såg höfdingar till häst med scharlakansröda schabraker; somliga buro turbaner, andra höga mössor. Man kunde igenkänna många olika nationer, olika vapen, olika klädedrägter. Och alla dessa många tusende upphofvo ett högt, vildt härskri, som en tjutande storm, i det att de begynte klättra uppför stegarna.
132 Ännu stod Winholt qvar, tyst, lugn och uppmärksam. Tornet var redan öfverfullt af fiender, och dock fortforo flera tusen nya att klättra upp, som ett moln af bevingade myror slår ned på en grå vägg.
133 Nu sprang Winholt hastigt tillbaka, blåste en skarp, genomträngande ton i ett litet horn, som han bar vid sin sida, och försvann strax derpå vid ingången till en källare.
134 Sigge tyckte sig höra sitt hjerta klappa – han kunde räkna tio, femton, kanhända tjugo slag – fienden begynte redan nedklättra på inre sidan af muren, när plötsligt jorden öppnade sig, en hög eldpelare utstörtade under tornet, murarna svigtade, marken skakades af ett fruktansvärdt dån och allt försvann i ett moln af grus och rök, som förmörkade dagen.
135 Detta såg Sigge, men ingenting mer, ty i samma stund svartnade det för hans ögon, och han nedstörtade utan medvetande under det ofantliga grusmolnet, som begrof honom och många tusende andra under Wiborgs ramlande murar.
Avsnittet publicerades 9/3 1872:[73]
7. Om de främmande ryttarne, som redo förbi Saaristo gård.
136 Det var nu flera år efter Wiborgs smäll, som gifvit ett så starkt eko, att det mullrar i bergen ännu i dag. Landet hade åter den välsignade freden: folket återvände från sina gömställen i skogarna, för att uppsöka sina förhärjade boningar och ånyo utså sitt korn i svedjemarkerna. De brända kojorna uppbygdes åter, svärd och bågar hängdes på väggen, yxar och liar kommo åter i gång, hjordarnas klockor klingade glada, och glada visor hördes åter i skogsbackarna.
137 Men ett långt och förhärjande krig lemnar efter sig många andra spår, än blott af fiendens framfart. Lagarnas band voro upplösta, en stor osäkerhet rådde mångenstädes i landet, och fruktansvärda röfvareband hade sammanrotat sig i skogarna.
138 Vid denna tid, – det var midsommartiden – såg man|74| ett tåg af ryttare långsamt fortskrida genom en af fienden förhärjad trakt i norra Nyland. Här hade fordom gått en ridväg, men den var nu öfvervuxen af buskar och unga träd; man såg lemningarna af en gammal kafvelbro, som gått öfver ett sankt kärr, men ryttarne voro nu nödsakade att göra en omväg kring kärret. De tycktes likväl vara vid godt mod och sjöngo underliga visor på ett främmande språk.
139 I spetsen red en högvext, ståtlig tatarisk furste på en skön häst, hvars hofvar voro skodda med silfver och hvars sadelmundering var prydd med äkta perlor. Efter honom redo fjorton brune, skäggige, med långa lansar beväpnade ryttare, som förde emellan sig två beslöjade damer, ridande stadiga, vackra hästar, med beqväma fruntimmers-sadlar. Efter dem följde fyra moriska slafvinnor, äfven till häst. Sist gingo fyra österländska slafvar till fots, ledande hvar sin packhäst, belastad med lifsmedel inpackade i korgar, och österländska varor, inlagda i väskor af hjortläder. När det sällsamma tåget hunnit igenom skogen och såg framför sig slätten och sjön, stadnade ryttarne. De förnäma damerna slogo sina slöjor tillbaka, man såg en ädel fru och en ung fröken, båda i dyrbara drägter af silke, och den äldre damen utropade lifligt: här är Saaristo gård!
140 Men hennes glada utrop förvandlades snart till sorgsenhet, när hon såg de svärtade, öde ruinerna af den fordna riddareborgen, hvars torn ensamt qvarstod, nästan fördoldt af den täta skog, som vexte omkring det. Den unga fröken stördes mindre af sorgsna minnen: hon blickade med förtjusning omkring sig och utropade: der är min älskade björk, der bofinken byggde sitt näste om våren! Der är min vackra sjö, der jag rodde så ofta med Sigge och Sten!
141 – Låt oss uppsöka eremitkojan, der Igor lemnade Sigge! yttrade den sorgsna frun. Och den sorgsna frun var den ädla fru Ingrid Jernarm, Sigges och Stens bortröfvade moder, och den unga fröken var deras bortröfvade syster Frida; men den stolte fursten, som anförde tåget, var den tatariske fursten Igor, hvilken nu efter så många års förlopp kom att uppfylla sitt löfte till Sigge Jernarm.
142 Furst Igor såg sig omkring och fann, efter något sökande, stället der eremitkojan stått. Också den var en ruin, det bräckliga taket hade instörtat, enrisbuskar och ljung vuxo öfver dess golf, och myrorna hade byggt en stack bredvid|75| de grofva stenar, som utgjort eldstaden.
143 – Eremiten är en död man; hans koja kastar ingen skugga mer öfver ljungen, – yttrade fursten. Vi måste uppsöka de lefvandes boningar.
144 Tåget red nu vidare och mötte en fattig gumma, som gick i vall med några getter. Hon tog till flykten vid anblicken af så många ryttare och kunde med möda upphinnas. Fru Ingrid frågade henne, om eremiten var död.
145 – Nådige röfvare, skona mitt lif! sade gumman, darrande som ett asplöf. – Jaså, eremiten? Signe själen, det vet jag icke, men för flera år sedan vandrade han till de fromma systrarna i den heliga Brigittas kloster i Nådendal. Den gudsmannen skall ha blifvit plundrad af stigmän, kanske ihjälslagen. Onda tider vi lefva i, onda tider och gudlösa menniskor. Icke ens ett helgon är säkert för lifvet numera.
146 – Kände ni en gosse vid namn Sigge, som bodde hos eremiten? frågade nu fru Ingrid med darrande röst.
147 – Skulle jag ej känna honom, som hämtade helsosamma örter åt mitt sjuka barn? svarade gumman. En bra gosse var det; skada, att den gamla storskrytaren Peter Miekka lockade honom med sig i kriget, och der ha Kalmuckerne ätit upp honom, som många andra.
148 – Var lugn, ädla fru, sade furst Igor; Kalmuckerna äta hästkött, men icke menniskor. Hvad är det ni talar om röfvare, gumma?
149 – Nå, det hörs, att ni är en främling på orten! menade gumman som nu fått mod af de främmandes vänliga tilltal. Bofvarna äro nu värre än de någonsin varit. Förr voro de spridda i små band kring skogarna, men sedan vi fingo fred för fienden, ha höfdingarne i Åbo och Tavastehus sändt krigsfolket utoriginal: r att rensa landet från ogerningsmän. Derför ha nu stigmännen rotat sig tillsammans i ett enda stort band, för att vara krigsfolket öfvermägtige. De våga sig nu på ljusa dagen in i byarne och taga allt hvad de vilja, kläder, matvaror, hästar och boskap, ty ingen vågar stå dem emot. Tror ni, att jag skulle våga mig ut i skogen, om jag hade någonting annat att mista, än mina getter? Men hvad bry de sig om getter, de som hvar dag slagta de fetaste får!
150 – Huru starka kunna de vara? frågade fursten.
151 – Somliga säga tusen, och somliga tvåtusen, menade gumman, men mer än hundra äro de säkert. De stå nu alla under en enda anförare, hans namn är Stenhjerta, och många säga, att han är hundra år|76| gammal, men andra säga, att han knappt är femton. Trösta mig, ett sådant odjur har aldrig funnits, han må nu vara ung eller gammal. Han plundrar utan åtskilnad kyrkor och herregårdar, munkar, bönder, och köpstadsmän. Alla sina fångar störtar han utför branta berg, och så stark skall han vara, att han med sin knytnäfve spräcker en klippa, hvad sedan ett menniskohufvud! Bed till sankt Henrik, nådige herre, att ni aldrig kommer Stenhjerta så nära, som från nyår till påsk, ty der hjelper hvarken er krokiga sabel eller edra spetsiga lansar; han är hård af trolldom, och jern biter ej mera på honom än på en snöripas fjäder.
152 – Om min salige herre lefde, genmälde fru Ingrid, skulle icke sådana våldsverkare ofreda landet.
153 – Ja, sade gumman, i det hon undrande såg på den ädle frun, – om riddar Olof Stensson lefde ännu, vore mycket annorlunda. Men både han och hans husfru äro nu döda, och barnen äro förskingrade, Gud vet hvar.
154 – Vet ni ingenting om riddarens yngre son Sten Olofson? frågade åter fru Ingrid.
155 – Vet jag något om de löf, som föllo af björken i sista höstas? svarade gumman. Likast är, att han blef uppbränd med de andra på Saaristo gård.
156 – Det är tid att vi fortsätta ridten, för att innan natten komma, till någon by, sade nu fursten. Här i er fordna hemtrakt kan jag ej lemna eder, ärade fru, och om ni ej har någonting deremot, vill jag ledsaga er till Nådendals kloster eller till Tavastehus.
157 – För mig till Nådendal, tappre furste! svarade fru Ingrid. Der skola vi träffa många resande, som vallfärda till klostret, och kanske får jag af dem höra någonting om mina söner. Farväl, gumma! Tag denna penning till ersättning för att vi uppehållit eder med våra frågor! – Och hon tryckte ett österlänskt guldmynt i gummans hand.
158 Getamor stod förvånad och såg efter det bortridande tåget. – Vore icke fru Ingrid längesedan uppäten af Kalmuckerna, sade hon vid sig sjelf, skulle jag hålla vad om mitt ena öga emot en pertsticka, att det var hon. Sankt Henrik bevare den goda frun för Stenhjerta!
Avsnittet publicerades 25/3 1872:[89]
8. Huru Stenhjerta uttydde tre guldtaflor och om röfvarebandets tåg.
159 Den, som i våra dagar reser genom Somero socken framåt Åbo, gläder sig åt rika, välodlade fält och trefna byar, omvexlande med vackra herregårdar. Men vid tiden för denna berättelse var största delen af gränsbygden mellan Egentliga Finland, Nyland och Tavastland betäckt af stora skogar med talrikare iden för björnar och vargar, än menniskoboningar. Emellertid gick derigenom en ridväg om sommaren och en körväg om vintern, der vägfarande brukade färdas mellan Åbo och Tavastehus.
160 Kanske var det just derföre, som Stenhjertas stora röfvareband nu slagit sitt läger i denna skogstrakt, der det icke lätt kunde anfallas, men deremot kunde med lätthet beherrska den söderut liggande rika slättbygden.
161 Det hade regnat om midsom|90|marnatten, och röfrarne hade legat fördolde i sina granriskojor, men vid soluppgången när regnet upphört, sutto de församlade kring stora eldar i skogen och stekte slagtade får, som de tagit från böndernes beteshagar. De hade ock försett sig med öltunnor, kanske från någon plundrad prestgård, och tillredde sin frukost nu vid godt mod, i det att de, under väntan på steken fäste, nya fjädrar på pilskaften och förvissade sig om att deras stridsyxar och klubbor voro i slagfärdigt skick. De ämnade på sitt sätt fira midsommardagen genom ett ströftåg nedåt slättbygden och ville göra en påhelsning i sådana byar, hvilkas innevånare vandrat på högtidsdagen till kyrkan. Det var skratt och skoj kring eldarne uti skogen. Några lustiga bröder hade, dagen till heder, upprest en majstång och upphängt i den en munkekåpa, hvilket de tyckte vara ett qvickt skämt, fastän vi tycka att det var dumt.
162 Stenhjerta satt afsides på en klippa. Han var en mycket ung man, knappt mer än 16 eller 17 år, att döma af hans skägglösa haka; men hans förvildade drag röjde grymhet, och hans senfulla armar, hans breda skuldror vittnade om en ovanlig kroppsstyrka. Bredvid honom satt en gammal gråskäggig röfvare och sade till honom:
163 – De ha hängt munkekåpan på majstången.
164 – Låt taga ned den! sad’ Stenhjerta.
165 – Hvarför det? sade röfvaren.
166 – För att munken ropade på sankt Sigfrid, när vi kastade honom i sjön. Det är icke bra att trotsa helgonen, och sankt Sigfrid var min slägts skyddshelgon.
167 – Du är en munter gosse, Sten Olofsson, genmälde åter den gamle röfvaren. När du följde mig till skogen, var du en liten fin adelsjunkare, och jag hade mycket besvär att vänja dig af med ditt blöta hjerta. Men när du gått några år i skola hos mig, blef du en arg karl, som icke aktar ett menniskolif mer än en flugas. Derföre kalla de dig Stenhjerta, och du har blifvit chef för vårt band, efter du är den starkaste. Men nu har du ondt samvete öfver en usel munk. Kantänka! Du var ju sjelf med, när vi plundrade eremiten från Saaristo skog.
168 – Jag lät icke döda honom, svarade Stenhjerta.
169 – Nej, du lät icke döda honom, men du tog hans guldtaflor ifrån honom.
170 – Jag tackar dig icke för din lärdom, Matts hofslagare, sade Stenhjerta – och Stenhjerta var ingen annan, än|91| Sten Olofsson Jernarm, Sigges broder, som nu blifvit röfvare. – Men hämta hit guldtaflorna, och låt oss fråga dem huru vi skola lyckas i dag på vårt tåg till slättbygden.
171 – Vill du icke fråga min silfversko? menade Matts.
172 – Din silfversko är ett ondt trolltyg, svarade Stenhjerta. Det är bättre att vi fråga guldtaflorna, ty de stå under helgonens skydd.
173 Matts hofslagare skakade på hufvudet och hämtade guldtaflorna. Streck syntes på taflorna, men ingen röfvare kunde läsa.
174 – Hämta den fångna nunnan, som skulle störtas från berget i dag! sade Stenhjerta. – Nunna, jag skänker dig lifvet, om du kan tyda mig hvad der står på taflorna.
175 Nunnan läste med darrande röst den sjette guldtaflan och fann der ordet RÄTTVISA.
176 – Hvad för något? sade Stenhjerta föraktligt. Rättvisa? Det låter ju som en lexa för barn. Läs en annan tafla!
177 Nunnan tog sjunde guldtaflan och läste ordet FÖRSAKELSE.
178 – Dumheter! genmälde åter röfvaranföraren. Liksom icke hvarochen skulle taga för sig allt hvad han kan! Läs en till!
179 Nunnan läste den åttonde guldtaflan och fann ordet MOD.
180 – Det låter höra sig, menade Stenhjerta. Du är fri, nunna! Kom, Matts hofslagare, vi skola i dag göra ett vackert byte, ty mod felas oss icke.
181 Röfvarebandet hade nu slutat sin frukost och tågade ut på plundring till slättbygden. Stenhjerta red i spetsen på en stor, stark gråskymmel, och efter honom följde tjugu andra till häst, men de öfrige till fots. Femtio de starkaste och tappraste gingo förut, för att börja anfallet. Efter dem följde andra femtio, som skulle förstärka de främste och understöda dem vid oförmodade faror. Slutligen följde ännu femtio, som skulle bortföra bytet på kärror och packhästar. De beredde sig att fara fram som i fiendeland.
182 När de kommo till ett ställe, der tre vägar korsades, stadnade de och sände ut fyra spejare, för att undersöka, om trakten var säker. En af spejarne kom tillbaka och berättade, att han sett ett moln af damm på vägen från Tavastehus.
183 – Stenhjerta, sade Matts hofslagare, låt oss strax vända om, ty höfvidsmannen Henrik Renhufvud i Tavastehus rycker mot oss med hela sin styrka!
184 – Vänta litet! sade Stenhjerta.
185 I detsamma kom en annan spejare och berättade, att ett|92| moln af damm syntes på vägen från Raseborg.
186 – Det är höfvidsmannen i Raseborg, Tönne Erikson Tott, som rycker mot oss, sade Matts och tog ett par långa steg mot skogen.
187 – Vänta litet! svarade Stenhjerta.
188 Åter kom en spejare och berättade, att ett moln af damm syntes på vägen från Åbo.
189 – Det är höfdingen i ÅbohusMåns Frille, och han är värst af dem alla, utropade Matts hofslagare och vardt blek af förskräckelse. – Låt oss icke förlora en minut att uppsöka skogen!
190 – Vänta ännu litet! sade Stenhjerta och satt der alldeles lugn på sin stora gråskymmel.
191 Medan röfvarbandet höll stilla i småskogen bredvid vägen, kom molnet från Raseborg närmare och visade sig vara en hop fredliga bönder, som redo till kyrkan. Molnet från Åbo kom också närmare och visade sig vara en stor fårahjord, som drefs ut på bete. Men när molnet från Tavastehus närmade sig, såg man en skara af några och tjugu underligt klädde ryttare, som förde emellan sig två förnäma damer till häst, samt några svarta morianer, som ledde tungt lastade packhästar.
192 Gifven akt! hviskade Stenhjerta, i det han fördelade sina röfvare, så att de kunde anfalla ryttarne på engång framifrån och i ryggen.
193 Vid dessa ord kom den fjerde spejaren, som varit gömd i toppen af en hög tall, och berättade, att ånyo syntes ett moln af damm på vägen från Åbo.
194 – Det är en oxdrift, sade Matts hofslagare, som nu fått kurage. Bönderne skicka oss många stekar till midsommarn.
195 – Men detta molnet är ganska stort, sade spejaren.
196 – Låt oxarne komma! genmälde Stenhjerta föraktligt och fattade en lång lans, som han var van att kasta med en fruktansvärd styrka och skicklighet.
197 Furst Igor och fru Ingrid med deras följeslagare redo emellertid långsamt vägen framåt. Fursten sjelf red i spetsen för tåget och betraktade försigtigt den närgränsande skogen. Röfvarebandet var väl gömdt, men en af deras hästar gnäggade, när han hörde ljudet af de främmande hästarnes hofvar.
198 Fursten höll stilla och lyssnade. Invid vägen till venster stod en gammal, förfallen ria. Strax sände fursten hälften af sitt folk att föra fru Ingrid och Frida i säkerhet inom rian, medan han sjelf med de öfriga red ett stycke framåt, för att undersöka nejden.
199 Han hade icke ridit långt, innan det hven i luften och en|93| lång lans susade så tätt förbi hans öra, att han varit förlorad, om han ej snabbt böjt sig undan. Lansen flög förbi och trängde djupt in i en stor gran på andra sidan om vägen.
200 – Det var ingen klen karl, som förde den lansen, tänkte fursten vid sig sjelf. Men han fick icke mycken tid att tänka derpå, ty strax hven det ånyo från småskogen, och ett hagel af pilar slog ned på de resande.
Avsnittet publicerades 2/4 1872:[97]
9. Om den stora striden vid Somero skog och om den okände riddaren.
201 Pilarne haglade tätt från skogen. Fyra eller fem träffade furstens häst, som blef sårad och stegrade sig. Fursten sjelf bar en pantsarskjorta, genom hvilken ingen pil kunde tränga. När han vände sig om, såg han två af sina ryttare störta från hästarne, hvarpå de öfrige togo till flykten.
202 Furst Igor var en öfvad krigare; han förstod, att man ej kunde strida mot osynliga fiender. Han svängde strax om sin sårade häst, lyckades samla sina flyende män och uppställde dem så, att de skyddades i sin rygg af rian och kunde försvara dem, som voro derinne.
203 Röfvarebandet blef modigt af sin första seger och bröt fram ifrån skogen. De voro öfver hundrade stridbare män; de uppfyllde vägen och kringrände rian på alla sidor. I början sköto de pilar och ka|98|stade spjut; men äfven fursten hade gode bågskyttar. Tatarerne buro mycket långa och lätta bågar af ett okändt, hårdt trädslag, medan de finska bågarne hade benskaft och tunga, styfva skifvor af stål. Tatarerne sköto tre pilar medan de finska sköto en, men de förra flögo lätta som fjädrar, de sednare tunga och starka som örnnäbbar. En stund hörde man bågarnas klang, och på båda sidorna föllo män i sitt blod, men röfrarne voro mångdubbelt öfverlägsne i antal, och furstens lilla skara begynte att glesna.
204 Då befallte Stenhjerta sitt folk att upphöra med striden, red ensam fram mot rian på sin stora, ståtliga gråskymmel och ropade åt främlingarne att de skulle gifva sig fångne.
205 Furst Igor lemnade sin sårade häst, steg upp på en annan, red fram mot Stenhjerta och frågade honom hvad detta anfall betydde, när det var fred i landet.
206 – Det betyder, att vi föra vårt eget krig, svarade Stenhjerta, och om du icke genast nedlägger dina vapen och gifver dig fången, är din fars sons lif icke mera värdt, än ett omoget lingon.
207 – Min fars son har icke lärt att tigga sitt lif af röfvare, svarade fursten stolt. Men är du Stenhjerta, så är du en feg usling, som lägger dig i försåt med hundra man emot tjugu. Har du mod, så strid hellre mot mig allena! Det är dock alltför stor ära för en röfvarehöfding, som du, att strida emot en furste af österlandet.
208 – Ja, jag är Stenhjerta, svarade hans motståndare, och vill du veta mer, så är jag en Jernarm också, och jag skall krossa dig mellan sten och jern, om du också vore en kejsare utaf österlandet. Betrakta nu solen väl, ty i dag ser du henne för sista gången!
209 Och utan att afbida vidare svar, red Stenhjerta i sporrsträck mot fursten, menande att spetsa honom som en rofva på sin långa, fruktansvärda lans.
210 Han visste icke, att Tatarerne äro de bäste ryttare i verlden, att de tillbringa sitt halfva lif på hästryggen och att ingen finsk häst kan mäta sig med deras i vighet, snabbhet och skicklighet. Fursten tycktes helt lugn afbida anfallet, men i det ögonblick han såg sin fiendes lansspets en aln från sitt hufvud, vek han undanoriginal: a, svängde sin häst, kom Stenhjerta i ryggen och gaf honom ett sabelhugg, så att det gnistrade i stålhufvan.
211 Ett sådant hugg skulle ha fällt mången karl till marken, men Stenhjerta vacklade icke i sadeln. Han bortkastade lansen, grep stridsyxan, som hängde vid hans bälte, och red|99| på nytt mot sin fiende. Fursten vek undan och tycktes fly, men i ett nu var han sin motståndare åter i ryggen och gaf honom ett nytt, ännu mera förkrossande hugg. Remmen, som fasthöll stålhufvan, brast, och Stenhjertas långa, bruna hår fladdrade för vinden kring hans blottade hufvud.
212 Nu märkte Stenhjerta Tatarens öfverlägsenhet uti ridkonsten och insåg väl, att ett nytt hugg kunde kosta hans lif. Han sprang ned från hästen, slungade sin stridsyxe mot furstens hufvud, drog sitt svärd och förföljde honom till fots.
213 Fursten böjde sig undan den hvinande yxen och red i en cirkel omkring sin fiende, i det att han lösgjorde en lång rem af läder, som hängde vid sadelknappen. När han ridit tre eller fyra gånger omkring åkern och Stenhjerta förgäfves sökt upphinna honom, tycktes han tröttna och lät Stenhjerta nalkas på tio stegs afstånd. Då slungade han remmen med förvånande skicklighet, så att den snärjde sig som en snara kring röfvarehöfdingen. Strax ryckte hästen till med hela sin styrka; Stenhjerta rycktes af snaran omkull och släpades ett stycke efter sin fiende.
214 Vid denna anblick upphäfde hela röfvarebandet ett högt anskri och störtade fram, för att bistå sin anförare. Men Matts hofslagare hade åsett striden, gömd i ett dike, och när fursten sprängde öfver diket, släpande Stenhjerta efter sig, högg Matts hans häst öfver venstra bakbenets knäveck, så att häst och ryttare störtade öfverända. Strax lösgjorde Stenhjerta sig ifrån snaran. Hans svärd hade fallit, hans hufvud var utan skydd, han hade intet vapen mer än sina två starka armar, men ändock sprang han mot fursten, som hade lösgjort sig från sin störtade häst och krossat med sin sabel Matts hofslagares hufvud.
215 I samma stund hade röfrarne hunnit till stället, och tolf Tatarer redo fram att bistå sin furste. De båda anförarne skildes åt i stridshvimlet, åkerfältet nedtrampades, mullen uppkastades, man hörde förvirrade rop mellan klangen af korsade svärd, och fältet insveptes i ett moln af damm.
216 Då nalkades obemärkt ifrån Åbo sidan en skara beväpnade ryttare, vidpass fyrtio man stark, och sporrade sina hästar vid ljudet af striden. Innan någon af de stridande märkte dem, hade ryttarne fördelat sig i två hopar, som kringrände röfvarebandet och högg från två sidor in på dess leder. Vid detta oväntade anfall förlorade röfrarne modet och begynte att fly till skogen, men ryttarne jagade efter dem och|100| nedhöggo somlige, medan de bundo många andra till händer och fötter.
217 Stenhjerta hade slutligen uppnått furst Igor och kastat honom till marken, när han kände sig gripen i skuldran af en hand, lika jernfast som hans egen. Bredvid honom satt till häst en lång riddare med tillslutet hjelmgaller och sade till honom:
218 Hvem är du, som ännu vågar att strida, när allt edert band är dödadt eller tillfångataget?
219 Röfvaren ryckte sig lös, trädde ett steg tillbaka och gaf med sin knytnäfve riddarens häst ett så förfärligt slag mot pannan, att hästen dignade ned med sin ryttare och låg der som död.
220 Den okände riddaren hann knappt lösgöra sig från sadeln, innan Stenhjerta var honom på lifvet, försmående alla vapen och litande blott på sin ovanliga styrka. Men liksom Stenhjerta funnit i fursten den snabbaste riddaren, fann han i den okände ryttare den starkaste kämpe. De båda motståndarne brottades länge på lif och död, – det var en kamp mellan björn och lejon – men den okände riddaren var vigare; han lyckades ändtligen kasta sin motståndare till marken, tryckte sin fot på hans bröst, höjde sitt svärd och ropade:
221 – Du är Stenhjerta! Det finns icke en starkare kämpe i norden, än du, men nu måste du dö, ty du har utgjutit oskyldigt blod.
222 – Måste jag dö, så må jag dö för din hand, ty hvem du än är, så finns ej i norden en sådan kämpe, som du. Stenhjerta är jag, och Jernarm är jag också, men nu båtar min kraft föga. Sankt Sigfrid hjelpe mig!
223 – Är du en Jernarm, – sade den okände riddaren, i det han höll inne med hugget, – så säg mig hvems son du är, att jag må helsa en olycklig far, ty också jag är en Jernarm.
224 – Fader min Olof Stensson kan du ej helsa – suckade den fallne – ty han är längesedan död. Men om du träffar min moder fru Ingeborg eller min syster Frida eller min broder Sigge, så helsa dem från en förlorad son, som gått på en ond väg! Hvarför dröjer du, riddare? Döda mig; jag har intet mera att säga.
225 – Och är du Sten Olofsson Jernarm, så är jag din broder Sigge och kan icke fläcka min hand med min broders blod, – sade den okände riddaren, i det han uppslog sitt hjelmgaller och räckte den fallne handen.
226 – Nej, sade Sten Olofsson och låg qvar på det blodiga fältet, – är du min broder, så döda mig af barmhertighet, ty jag har gjort mycket ondt|101| och skall icke få nåd för min moders ögon!
227 Vid dessa ord trädde fru Ingeborg fram med sin dotter Frida, ty de hade förnummit, att striden var slutad. Och de böjde knä vid den fallne röfvaren och tackade Gud och Jungfru Maria och alla helgon, att de dock hade återfunnit sin son och sin broder. Och furst Igor reste sig upp, der han legat afsvimmad på marken, och alla voro glade, att den stora striden vid Somero skog var förbi. Men Matts hofslagare stod icke mera upp: han var död, och månge röfvare voro döde med honom.
Avsnittet publicerades 13/4 1872:[113]
11. Hur det sedan gick med dem alla och om nionde guldtaflan.
228 Sigge Olofsson Jernarm var så glad öfver att hafva befriat sitt fädernesland från det fruktansvärda röfvarebandet, att han på sjelfva slagfältet lofvade bygga en kyrka till helgonet Sigfrids ära. Ännu gladare var han att hafva återfått sin moder och sin syster, och till tack derför lofvade han att hvarje år den dagen undfägna etthundra fattiga. Ty Sigge Olofsson var nu en rik och ansedd riddare, och derom visste Peter Miekka berätta, när alla hade satt sig efter striden att hvila i gräset vid randen af Somero skog.
229 – Det var en bra smäll i Wiborg, berättade Peter, i det han mumsade på ett stort stycke ost. Herr Knut hade befallt oss att stoppa ull i öronen, och det gjorde jag, och mina öron slogo i lås, men de, som icke lydde herr Knut, sprucko i fyra bitar (Peter ljög litet, för att förbättra ostsma|114|ken). När det blef tyst, kröpo vi ut ur källaren, och se, der lågo muren och tornet i grus, och fienderne lågo döde till många tusende, och på ängen derutanför var snön svart af folk och hästar, som lågo afsvimmade. Så togo vi till svärd och föllo ut ur staden och foro fram som Simson mot Filistéerne, och fienden tyckte ej om den leken. Men då tänkte jag: hvar kan Sigge vara? Och huru jag sökte och sökte, såg jag en fot sticka fram under grushögarna och kände stöfveln, efter jag sjelf hade gjort honom, och Sigges stöfvel var det, och gossen låg der som död under gruset. Men jag drog fram honom och ruskade honom och slog fyra ämbaren vatten öfver honom, och så hände sig att han qvicknade vid, men på tre månader kunde han icke skilja ett kanonskott ifrån en myggas pip. Nå, Sigge blef karl igen och drog åter mot fienden och stridde så rosenrasande, att herr Knut slog honom till riddare, och rik blef han af ärligt krigsbyte. Riksföreståndaren herr Sten, som de kalla Sture, är också en karl, må ni veta. Han gjorde Sigge till höfvidsman under Måns Frille i Åbohus. Derifrån ha vi nu blifvit utsände att tukta röfvarebandet, – och se ni, gossar, om jag ej kännt igen min egenhändiga stöfvelklack, så låge riddaren Sigge qvar under gruset af Wiborgs torn, och ni vore brackor allihop, och Stenhjerta vore vår herre. Så var det.
230 – Håll din mun, Peter, och sadla min häst, ty vi skola rida till Nådendal, sade nu riddaren Sigge. – Och ännu samma dag bröt hela det talrika tåget upp och red vesterut, förande med sig Tatarerne och de fångne röfrarne. Öfverallt, der de tågade fram, ringdes i kyrkklockorna, och folket strödde gröna qvistar på vägen, för att hedra sina befriare.
231 I Nådendal var den heliga Brigittas kloster, och der ville Sigge nu lemna sin mor och sin syster i nunnornas vård, tilldess att han kunde bjuda åt dem ett eget hem. Nunnorna voro berömda för den skicklighet och den kärlek, hvarmed de skötte sjuka och sårade. Furst Igor och Stenhjerta behöfde väl deras vård, ty de voro nästan sönderkrossade af den förfärliga striden, och många andra sårade behöfde äfven läkedom.
232 Efter tre dagar kommo de till Nådendal, och nunnorna gingo emot dem i procession och sjöngo en psalm och ringde i klosterklockorna, ty det rika klostret hade lefvat i stor fruktan för Stenhjerta. Men Stenhjerta var nu fången, sårad och ångerfull, och då fanns icke mer hvarken hat eller|115| fruktan. Den gamle eremiten var med i processionen och fick sina guldtaflor tillbaka och fröjdade sig hjertligen åt sin fostersons stora heder.
233 Dagen derpå red riddaren Sigge till Åbo, för att berätta för biskopen och ståthållaren huru det tillgått med röfvarebandets utrotande. Biskopen i Åbo hette då Laurentius Suurpää, det vill säga Lars Storhufvud, och var en gammal ärevördig man, och ståthållaren var den tappre Måns Frille, en af Finlands stoltaste riddare, som förde i sitt vapen ett på roten stående träd med två grenar. De fröjdade sig öfver Sigges lyckliga bedrift, och biskopen bad honom säga hvilken belöning han helst önskade.
234 Sigge böjde ett knä och svarade ödmjukt: högt vördade fader, jag har intet annat gjort, än min pligt, och är derföre icke förtjent af någon belöning. Men om I viljen utverka nåd för Stenhjerta, som ångrar sina brott, så vill jag derföre tacka eder så länge jag lefver.
235 – Det vare honom och dig förunnadt, för den helige Henriks skull, svarade biskopen.
236 – Nej, sade herr Måns, det kan aldrig ske, vördige fader, att en sådan ogerningsman blifver förskonad, ty han har spillt blod som vattubäckar.
237 – Han har dödat munkar och nunnor och plundrat kyrkor, genmälde biskopen; men jag vet en röfvare, som ångrade sig på korset, och han fick nåd. Stenhjerta skall gå tio år i landsflykt, och om han sedan återvänder som ärlig man, är han fri.
238 – Jag tackar eder, vördige fader, sade riddaren Sigge. Så skall det vara; detta är både rättvisa och nåd.
239 Sigge red nu tillbaka till Nådendal och berättade för Stenhjerta hans dom. Stenhjerta hade undertiden bigtat alla sina brott för den gamle eremiten, och eremiten hade försäkrat honom, att äfven den störste syndare kan återvinna Guds nåd, när han rätt ångerfull lofvar att blifva en god menniska. Och nu var Stenhjerta glad öfver sin dom och tog afsked af sin mor och sina syskon och seglade bort till främmande land. Men ingen, utom hans närmaste, visste, att han var Sten Jernarm.
240 Furst Igor blef också helbregda igen och berättade för Sigge, hvarför han så länge dröjt att uppfylla sitt löfte. Hans folk hade trott honom vara död och valt en annan furste i hans ställe. Sedan, när han återfått sitt furstendöme, hade han funnit fru Ingrid och Frida i fångenskap långt borta vid Wolgafloden och betalat lösepenning för dem och fört dem till deras land|116| igen. Nu medförde han dyrbara österländska tyger, silke och kostbara krydder, guld och ädelstenar; dem ville han förära Sigge såsom sin egen lösepenning för lif och frihet.
241 Sigge svarade: Gud allena råder öfver vårt lif, och i vårt land är ingen träl. Du har intet att tacka mig för.
242 Men fursten ville ingalunda vara fri utan lösepenning, och så blefvo de öfverens, att fru Ingrid och Frida skulle få alla de kostbara gåfvorna. Och fursten omfamnade Sigge och red förnöjd med sina Tatarer hem till sitt land igen.
243 Men när han red öfver Finlands gräns, vände han sig än engång om och sade till Tatarerne: betrakten noga det land vi nu lemna, ty ett sådant land få ni ej mera se. Det är ett land, der ingen träldom finns!
244 Tio år derefter satt riddaren Sigge Olofsson Jernarm i sin nybyggda gård Saaristo vid den vackra sjön, och han var nu en rik och mäktig herre samt en bland Finlands ypperste riddare. Och han hade en god husfru och tre glada barn, och hans moder och eremiten och Peter Miekka bodde hos honom. Hans syster Frida var äfven der på besök, och hon var gift med en tapper riddare i Raseborgs slott. Och de sutto en afton under de höga björkarna vid stranden af sjön och voro glada och lyckliga, ty det var eremitens hundrade födelsedag.
245 Då sade riddaren: nu vore allt godt, om vi hade min broder Sten.
246 Vid det att han sade dessa ord, kom en fattig pilgrim gående på gångstigen upp till gården och begärde en allmosa. Och riddaren Sigge bjöd, att han skulle väl undfägnas, och frågade sedan hvarifrån han kom.
247 Pilgrimen svarade, att han kom från den heliga grafven i Jerusalem, och med detsamma uppslog han sin kåpa, och det var röfvaren Stenhjerta. Han berättade huru han länge stridt i tyske kejsarens tjenst emot Turkarne och vallfärdat till alla heliga orter, men han hade icke fått ro för sitt samvete; derföre vände han nu tillbaka och ville blifva munk uti Raumo kloster. Och alla omfamnade honom och greto af glädje.
248 Då upplyftade den gamle eremiten sina händer och lofvade Gud och sade: jag tackar dig, store fader i himmelen, att du har styrt allting till det bästa. Desse bröderne lofvade i sin barndom att göra godt åt den förste de mötte, om du ville befria dem ur en stor fara. Och Sigge höll sitt ord och visade barmhertighet mot en sjuk gubbe och en så|117|rad fiende. Derföre följde honom lyckan på alla hans vägar. Den sjuke blef hans fosterfader, den sårade blef hans mors och systers befriare. Men Sten glömde sitt löfte och hörde icke sitt samvetes röst, och derför hafva olyckan, brottet och sorgen följt honom på alla hans vägar. Detta är nu allt öfver, och röfvaren är en god menniska, och alla äro lyckliga, och den gamle eremiten skall sluta med en välsignelse sitt hundraåriga lif.
249 – Men, fromme fader, sade riddaren Sigge, vi ha ännu icke läst den nionde guldtaflan.
250 – Guldtaflorna, sade eremiten, äro ingenting annat, än speglar af menniskors samveten. Den gode läser dem och förstår dem, men den elake förstår ej en bokstaf af dem. Den nionde guldtaflan är likväl olik de andra, och derför vill jag gömma henne oläst i berget till kommande sekler.
251 – Hvad innehåller då den nionde guldtaflan? frågade alla med mycken nyfikenhet.
De nio guldtaflorna.
1. Hvad som hände Sigge och Sten Jernarm i deras barndom.
1 På den tiden, när Finland ännu var katholskt och här funnos både munkar och nunnor, kloster och riddareborgar, lefde en tapper riddare vid namn Olof Stensson, med tillnamnet Jernarm. Hans borg Saaristo låg vid en klar sjö på gränsen mellan Nyland och Tavastland, och derunder lydde flera små byar, stora skogar, uppfyllda af elgar, lodjur och björnar, samt mer än trettio insjöar, hvimlande af fisk. Riddar Olof var en rik man och icke mindre lycklig i sitt husliga lif, ty han hade en huld husfru vid namn Ingrid och tre raska barn, sönerne Sigge och Sten samt dottern Frida. Sigge hade sitt namn efter slägtets skyddshelgon, den helige Sigfrid; Sten uppkallades efter farfadren. Båda voro starka gossar och stora för sin ålder, men under det att Sigge med all sin styrka var godmodig och fromsint,|10| var Sten af ett hårdt och styft sinnelag. Frida liknade båda bröderne deri, att hon var styfsint mot stränga och hårda menniskor, men böjlig som en ung rönn mot alla, som visade henne godhet.
2 Så lefde alla en tid lyckliga. Då kommo svåra tider. Fienden bröt in i landet, och det blef ett förhärjande krig, som varade tio år. Riddar Olof Stensson uppbådade alla vapenföre män, som lydde under Saaristo gård, och drog ut till Wiborg, för att försvara landet. Der kämpade han manligen alla somrar och drog om vintrarna hem till gården igen. Men en vinter gick fienden öfver isen Wiborg förbi och öfversvämmade hastigt hela det södra landet med sina vilda och talrika ryttareskaror, hvilka hastigt visade sig, än här, än der, brände byar och gårdar, nedhöggo folk och boskap samt återvände med samma ilande fart, belastade med byte. Riddar Olof blef kallad till Raseborgs slott, der man väntade anfall; men under tiden hade en fientlig ryttareskara tagit en omväg inåt landet och öfverföll oförsedt Saaristo borg, som endast försvarades af fyra qvarlemnade trogne knektar. Borgen bestod af en stark gråstensbyggnad med torn och små fönstergluggar; och deromkring voro endast en vall och en vallgraf. Fienden klättrade om natten öfver vallen, väktaren blåste i hornet, och knektarne försvarade borgen så godt de förmådde med bågar och hillebarder. Men detta allt hjelpte intet mot en så stor mängd fiender nattetid. Borgen blef intagen, plundrad och bränd, tre af knektarne lågo döde, den fjerde låg svårt sårad. Fienden ryckte fru Ingrid och liten Frida med sig på hästryggen och red så bort. Endast gossarne blefvo räddade, ty dem hade den sårade knekten i sista stunden fått tid att gömma uti den högsta tornkammaren.
3 När då gården begynte brinna, kunde de båda bröderne intet annat se, än att de skulle mista sitt unga lif i elden och röken. Men eftersom de hade hört talas om, att Sankt Sigfrid var slägtens skyddshelgon, bådo de honom om hjelp, såsom det brukades i den katholska tiden, och lofvade, som det också brukades, att om han ville hjelpa dem, skulle de till hans heder bevisa en god gerning mot den första de mötte, när de utgingo från borgen.
4 Vare sig nu att Sankt Sigfrid hörde deras böner, eller – som vi hellre tänka, med vår lutherska tro – att den store Fadren i himmelen hade förbarmande med två oskyldiga barn; alltnog, när lågor|11|na slogo upp öfver den kära fäderneborgen, förmådde de icke något mot tornets fasta gråstensmurar, som förblefvo oskadade utaf elden. Sigge och Sten stodo der i sin ängslan och ensamhet hela natten, under det att de omsorgsfullt släckte alla gnistor, som drefvo in med vinden genom den trånga torngluggen. Det var en lång och kall vinternatt i Februari månad; men tornets murar hade blifvit tillräckligt varma af branden; icke behöfde gossarna frysa.
5 När det omsider blef dager, sågo de borgen ligga i grus, men att komma ut, var omöjligt, ty ingången spärrades af askan, eldbränderna och gruset. De två fångarne måste då stadna qvar i sitt gömställe, ovisse om hvad det blifvit af deras mor och syster eller om fienden ännu skulle komma tillbaka. Till all lycka förvarades i ett af tornrummen ost och bröd jemte en tunna spisöl, och således hade det goda helgonet äfven sörjt för att bröderne ej skulle hungra och törsta.
6 Nu hade emellertid riddar Olof hvarken natt eller dag haft ro på Raseborg, ty han fruktade det, som verkligen händt, att fienden under hans frånvaro skulle anfalla Saaristo. Han utbad sig derföre orlof utaf sin länsherre, slottshöfdingen, att på två dagar rida hem till sin gård och tog sex ryttare med sig på resan. När han nalkades hemtrakten, mötte honom redan på långt håll anblicken af brända byar och skrämda flyktingar, som tittade fram bakom snåren vid skogsvägarne. Det dröjde icke heller länge, innan riddar Olof vid åsynen af det ännu rykande Saaristo blef förvissad om sin olycka. Och då han af en gubbe vid vägen fick veta, att våldsverkarne ridit bort med hans maka och barn, gaf han sig icke tid att närmare efterhöra, om någon ännu fanns vid lif uti borgen, utan vände genast om, för att förfölja fienden.
7 I sex dagar och sex nätter följde riddar Olof fiendens spår, som öfverallt betecknades af mord och brand. Till slut återstodo af hans ryttare endast en gammal knekt, som förmått följa honom, och dessa båda upphunno fienden i en skog nära hafskusten. Utan att betänka sig, red riddar Olof midt in i fiendens tätaste led och högg omkring sig med sådant mannamod, att der lågo slagne rundtomkring honom, såsom en hög af brännässlor. Men emedan de voro mer än hundra mot en, måste han slutligen falla för öfvermakten, och så stupade riddar Olof med ära för maka, barn och fädernesland.
Avsnittet publicerades 20/1 1872: [17]2. Huru Sigge Olofson hjelper eremiten och lär känna hans guldtaflor.
8 Tre nätter och två dagar sutto de båda bröderne instängde i tornet. De ledo ingen nöd af köld eller hunger, men när de tänkte på sina föräldrar och sin lilla syster, greto de bittert igen. Helige Sigfrid, bådo gossarne, tänk på vårt löfte och hjelp oss ut från detta fängelset!
9 På morgonen af den tredje dagen märkte de, att det fallit snö under natten och släckt en del af den glödande borgruinen, men en annan del fortfor att ryka. Då sade Sigge Olofson Jernarm, som var 11 år gammal: nu vill jag ut!
10 – Jag med; sade Sten Jernarm, som var 9 år gammal.
11 Ingången till tornet var fortfarande stängd af stenar och grus: der var intet annat råd, än att klifva ut genom den nedersta torngluggen. Gossarne funno en gammal matta, hvars ena ända de sta|18|digt fastgjorde, och resten af mattan läto de hänga ut genom gluggen. Derpå försågo de sig med ost och bröd, Sigfrid beväpnade sig med en gammal rostig stridsyxa, och Sten tog ett svärd, något längre än han sjelf, ty de visste ju icke, om nejden ännu var säker för fienden. Sedan hissade båda sig ned långs den hängande mattan, och emedan de voro viga och starka, kommo de utan svårighet helbregda till marken.
12 Snön låg hvit öfver berg och dalar. Intet spår af menniskor syntes till; endast en skata flög skrattande ifrån gren till gren i de löflösa björkarna. Gossarne kommo till den plats, der byn förut stått, och funno den öde. Då sade Sigge: låt oss gå till eremitkojan; – ty der bodde en nittioårig eremit i skogen, ett stycke från byn.
13 – Nej, sade Sten, låt oss gå till Matts hofslagare; – ty Sten tyckte om hofslagaren, men var rädd för eremiten, som hade velat lära honom att läsa.
14 När bröderne icke kunde komma öfverens, beslöto de att gå hvar sin väg, och sedan skulle de träffas hos hofslagaren, ty Sigge hoppades att af eremiten få höra något om sin mor och sin syster.
15 Alltså skildes de åt, och det blef länge, innan de träffades. Sigge kom till eremitkojan och fann eremiten på hans mossbädd, halfdöd af köld och hunger.
16 Sigge tyckte det vara kallare inne i kojan, än ute på backen, och sade till eremiten: hur har ni så kallt, kära far?
17 – Jag är sjuk och svag, sade den gamle mannen. Ingen har sedan många dagar vågat sig hit, af fruktan för fienden, och sjelf har jag icke haft krafter att hämta mat eller bränsle.
18 – Nå, vid den helige Sigfrid, sade gossen, jag önskar ni vore frisk och rask, men eftersom jag lofvade att bevisa en god gerning mot den första jag möter i dag, så är jag glad att kunna hjelpa er, käre fader. Här är ingen nöd med maten, ty jag har ost och bröd, och icke heller ha vi långt efter ved i skogen. – Hvarpå Sigge gaf åt eremiten hela sitt lilla matförråd och gick derefter ut att med sin stridsyxa hugga ved till en god brasa.
19 Det dröjde icke heller länge, innan der sprakade en munter eld på den skrofliga stenhäll, som tjenade eremiten till spis, och den gamle kände sig styrkt af maten och värmen, dock ännu mer af den vänlige gossens närvaro. Snart hade Sigge berättat allt hvad han visste om fiendens anfall och gårdens olycka samt begärde ett godt |19| råd om hvad han nu borde företaga sig, för att finna sina föräldrar.
20 – Min käre gosse, svarade eremiten, du ser, att jag är såsom det murknade trädet, hvars alla grenar blifvit brutna af stormen, och af egen kraft förmår jag hvarken att råda eller hjelpa. Men jag har nio guldtaflor, som jag i min ungdom fått af en vis man från Jerusalem och som äro så förunderligt inrättade, att man kan läsa i dem hvad som sker på afstånd. Vi skola nu till en början fråga taflorna hvad det blifvit af dina föräldrar.
21 Vid dessa ord framtog eremiten under mossan i hans bädd en sliten och till utseendet mycket skräpig näfverrensel. Ur denna drog han ett omåladt gammalt skrin, i detta skrin var ett annat skrin af sandelträd och i detta åter ett tredje skrin af elfenben och perlemor. När han öppnade det tredje skrinet, lågo der nio hjertformiga guldtaflor, till storlek och skapnad ungefär liknande små asplöf. En af dessa valde han ut och höll den mot dagen för den förvånade Sigge.
22 – Hvad ser du? frågade han.
23 Det skimrade som en solglans för gossens ögon, men om en stund kunde han hopstafva ett ord (ty eremiten hade lärt honom läsa), och ordet var KLOKHET.
24 – Ser du ingenting annat? frågade eremiten.
25 – Nej, sade gossen; det blänker så underligt, som en flammande glöd i spiseln.
26 – Då är du icke oskyldig i ditt hjerta, sade den gamle. Vet, att i dessa taflor kan ingen skåda mer än det ena ordet, om han icke är så from och oskyldig, som en syndig menniska på denna jorden kan vara.
27 Sigge rodnade ända till örsnibbarna, ty han hade blifvit hungrig ochoriginal: b begynt ångra inom sig, att han bortgifvit all sin mat åt den sjuke gamle mannen.
28 – Jag vill tro om dig, att du icke tänker någonting ondt, fortfor den gamle, men du behöfver mycken bön och försakelse af dig sjelf, för att kunna läsa i dessa taflor. Hvarochen af dem har sin särskilda bestämmelse. Denna är den taflan, som man bör rådfråga om verldsliga ting, när man söker en utväg i villrådighet och bekymmer. Jag vill nu säga dig hvad jag ser. Jag ser din fader rida med några få ryttare att förfölja fienden, och det är långt härifrån på en oländig skogsväg. Jag ser också din moder bunden i sadeln på en häst, som en annan ryttare håller i tygeln, och de rida med stor skyndsamhet österut. Efter dem följa många andra ryttare, belastade med|20| byte, och en af dem håller din lilla syster Frida framför sig i sadeln. Hon gråter och ropar efter din moder. Men din moder har gråtit så mycket, att hon icke mera kan gråta, ej heller kan hon svara sin dotter, ty hon är mycket utmattad af den häftiga ridten.
29 Sigge sprang upp och fattade sin stridsyxa. – Jag vill dit, skrek han, utom sig, jag vill dit, för att rädda min moder!
30 – Här står ännu något, sade eremiten lugnt. Här står, att du tillsvidare bör blifva hos mig, emedan du är en öfvergifven och svag gosse, som intet förmår i så stora faror. Men ytterst i hjertspetsen af taflan läser jag något, som låter oss hoppas, att du med bön och arbete kan vexa stark, för att befria din moder. Blif derföre hos mig, min käre gosse, så skola vi bedja Gud och den heliga jungfrun om bättre tider.
31 Och Sigge Olofson Jernarm blef qvar hos eremiten.
Avsnittet publicerades 27/1 1872: [25]3. Om Sten och Matts hofslagare samt om silfverskon och den andra guldtaflan.
32 Under tiden trafvade Sten Olofson Jernarm ensam igenom drifvorna till Matts hofslagares stuga på andra stranden af sjön. Solen sken, och snön glittrade. Stens ögon svedo, han kunde ej se väl framför sig, och derför hände, att han snafvade på någonting, som låg uppå isen. Till sin förskräckelse varseblef han, att det var en död karl, och ännu dertill en fiende, ty det kunde han lätt märka af karlens vilda, mörka ansigte, becksvarta hår och underliga, granna jacka af hvita kamelhår. Jackan var utstyrd med silkessnören; mannen måste ha varit en af fiendens anförare.
33 – Det är bra, att han är död, tänkte Sten vid sig sjelf och stadnade nyfiken, för att betrakta den fallne. En lång pil satt qvar i karlens högra sida, och snön, der han låg, var färgad af blod.
34 – Det är Matts hofslaga|26|res pil, tänkte Sten. Ingen annan än Matts brukar örnfjädrar i sina pilar. Hu, det är styggt att se döda menniskor! ... Jag undrar, om pilen gått tvärt igenom honom. – Hvarpå Sten böjde sig ned och rörde vid pilskaftet, för att känna, om det satt hårdt.
35 Den förmente döde uppgaf ett rop af smärta. Han hade förmodligen varit afsvimmad af blodförlust och vaknade nu vid pilens vidrörande. Sten tog till fötter, det mesta han kunde. Först långt derifrån vågade han stadna och se sig om. Den sårade låg qvar på isen, och Sten tyckte sig ännu höra hans sakta klagan.
36 Matts hofslagares stuga stod icke att finna; hon var nedbränd. Horiginal: hon, som alla de andra. Sten påminte sig, att längre i skogen fanns ett skjul, som Matts brukat begagna till smedja, och begaf sig ditåt. Riktigt, der fanns Matts, som höll på att sko en präktig brun häst, medan en grann, med silfver beslagen sadel låg bredvid honom i snön.
37 Sten berättade sina äfventyr och glömde icke att omtala den sårade mannen. – Jaså, sade Matts, han lefver ännu? Jag låg gömd bakom en gran, när de brände min stuga, och när de redo bort, gaf min goda båge knäppen åt en af de bäste. Se här hans häst: det är en ypperlig vallack, må du tro; en riddare skulle afundas mig den, och den är ensam mera värd, än hela min stuga. Men hvarför slog du ej bofven ihjäl, när han ännu lefde? Du har ju ett svärd!
38 – Det var så, ser du – genmälde Sten, som icke ville visa sig mindre manhaftig, än Matts trodde om honom, – det var så, att när vi sutto i tornet, gjorde vi ett löfte till den helige Sigfrid, att bevisa en god gerning mot den förste vi mötte, när vi väl kommit ut. Derför slog jag icke ihjäl den rackaren.
39 – Hahaha, skrattade Matts hofslagare; det är munkprat. Det hade ju varit en god gerning, om du slagit ihjäl en fiende.
40 – Men han var sårad och halfdöd, invände Sten.
41 – Ja, hvad sen? sade Matts. Kom hit, så skall du få se min silfversko. Den har jag hittat på trollberget; trollens konung har tappat honom, och han är så beskaffad, att när man frågar honom, svarar han ja eller nej! Se här! Och Matts framtog ur sin rensel en liten hästsko af silfver, ej större, än att han skulle ha passat åt en sex veckors fåle. Ett snöre var fästadt vid skon, och när man höll i snöret och lät skon klinga mot berget, hördes underliga ljud.
42 – Nå, sko, sade Matts, är det rätt att skona sin fiende?
|27|43 Skon upphörde att klinga.
44 – Hör du? han svarar nej, sade Matts. Nå, sko, är det rätt att slå den, som slagit oss, och döda den, som velat taga vårt lif?
45 Skon klingade hårdt och starkt.
46 – Jag kunde tro det, menade Matts. Skon svarar ja. Således, sko, är det alltid rätt att hämnas ondt med ondt?
47 Skon klingade ännu hårdare.
48 – Berätta det der för sankt Sigfrid, skrattade hofslagaren. Hämnas skall man alltid: öga för öga och tand för tand. Men vill du nu sitta upp på min häst, så rida vi bort till Tavasteskogen. Der känner jag några duktiga karlar, som sköta på egen hand båge och svärd. Här är ingen förtjenst numera, och med något skall en fattig karl lefva i dessa dåliga tider.
49 – Men Sigge har gått till eremitens koja, invände Sten.
50 – Bry dig icke om Sigge, menade Matts. Sigge är en stackare, som icke vet något bättre, än gapa på svarta streck, dem munkarna klottat på gamla kalfskinn. Följ du med mig, så vill jag göra dig till en styf karl!
51 Detta tyckte Sten vara ett godt råd, hvarpå han klef på hästryggen bakom Matts hofsslagare och red bort till Tavasteskogen.
52 Sigge Olofson satt undertiden i eremitens koja och väntade på sin broder. När Sten icke kom, bad Sigge eremiten ånyo rådfråga guldtaflorna. Eremiten framtog nu den andra i ordningen af de nio och bad Sigge läsa hvad der stod skrifvet.
53 Sigge läste ordet BARMHERTIGHET.
54 – Ser du ingenting mer? frågade eremiten.
55 – Det skimrar för mina ögon, svarade Sigge. Jag kan icke se annat, än något, som liknar ett stort, hvitt fält.
56 – Du ser likväl mera än förra gången, genmälde eremiten. Låt nu mig se! Der är ett stort isfält: en sårad ligger på isen, och Sten lutar sig öfver honom. Den sårade klagar ... Sten springer bort ... Sten kommer till Matts hofslagare. Matts förleder honom med onda ord och med ett elakt trolltyg, som han har i sin makt. Nu rida de bort, jag vet icke hvart, men jag vet, att Matts är en vild sälle, som i sina unga dar har varit bland röfvare.
57 Sigge blef orolig för sin broder, men eremiten tröstade honom med att äfven här syntes ett hopp i hjertspetsen af taflan. – Förstår du ordet? frågade eremiten.
58 Sigge betänkte sig litet och svarade derpå: Skulle vi icke hjelpa den sårade uppå isen?
|28|59 – Rätt så, sade den gamle. Den sårade har varit din bittraste fiende. Han har brännt din faders gård, han har bortfört din mor och din syster i träldom till främmande land. Och likväl bör du hjelpa honom. Vet du icke, att Guds ord säger: du skall älska dem, som hata dig; du skall göra väl mot dem, som göra dig illa. Och åter säger Guds ord: du skall öfvervinna det onda med det goda.
60 Sigge kysste eremitens vissnade hand, och den gamle välsignade honom. Derpå tog Sigge en stor kälke och gick ut till isen, att hjelpa den sårade.
Avsnittet publicerades 10/2 1872: [41]4. Om tredje och fjerde guldtaflan samt om främlingen Igor.
61 Det var nu vår, det var Maj, det var solsken, grönska och fågelqvitter i alla grenar. Den blå sjön låg så glimmande klar i solskenet, och Sigge Olofson Jernarm tog sina nät, som han bundit under vintern, för att lägga ut dem i sjön. Han var jägare och fiskare: hans pil träffade ripan i trädet, hans nät fångade gösen i fjärdarna. Ty så liten han var, måste han ensam anskaffa mat för det lilla hushållet i eremitkojan. Och eremiten hade låtit honom se sin tredje guldtafla: der stod skrifvet ett ord, och det var ARBETSAMHET.
62 Sigge tänkte på detta ord. Det förekom honom, som skulle det mera passa för en dräng, än för en riddares son. En adelsman, tyckte han, var född att strida, och dertill att jaga, men ej att arbeta. Han hade kännt sig sårad i sin stolthet, han hade gått ut i skogen, funnit ett vargbo och|42| stridt med vargen, dödat honom och hemfört en af hans ungar lefvande. – Detta är mitt arbete, sade han, när han kom hem.
63 Men då hade eremiten sagt till honom: vet du icke, min son, att den gudsmannen Josef var en timmerman, att sankt Petrus var en fiskare och att sankt Paulus var en tältmakare? Skulle du vara förmer, än Guds apostlar? Och om du icke arbetar, måste vi alla dö af hunger, ty trakten är öde och härjad; ingen finnes, som kan skänka oss födan.
64 Detta hade gått Sigge till hjertat, ty han hade icke allenast sin fosterfader att sörja för, utan äfven den illa sårade främlingen, som han bergat halfdöd på isen och som länge låg vanmäktig i eremitens koja, sväfvande mellan lif och död. Från den dagen hade Sigge arbetat som en bondeson och vexte deraf för hvar dag starkare.
65 Nu, när Sigge gick med näten till stranden, såg han den sårade främlingen sitta vid strandvägen på en sten, och främlingens namn var Igor. Igor var nu till hälften återställd genom eremitens läkemedel och hade lärt sig så mycket finska, att han kunde tala med Sigge. – Den tiden talade äfven den högsta adeln i Finland finska.
66 – Vill du taga mig med i båten? frågade Igor. Jag ville gerna se sjön, men jag är ännu så svag, att jag icke förmår lyfta en åra.
67 – Kom med, du, och hämta mig god fisklycka! svarade Sigge muntert.
68 – Lyckan står ej i min makt, sade främlingen, men Gud och den heliga Sofia skola belöna dig, gosse, för allt det goda du gjort mig, fattige fånge i främmande land.
69 De rodde nu ut, och sjön var så strålande blå och luften så ren och strändernas grönska så innerligt ljuflig, att främlingens hjerta smälte i glädje och han begynte att berätta för Sigge om sitt fjerran fädernesland.
70 – Nu ror du mig i en liten båt, sade han, och fordom rodde mig mina slafvar i en guldsmidd galér med stäf af elfenben och segel af siden, färgadt i purpur. Om nu mitt folk viste derborta i österlandet, att deras furste lefver, skulle de sadla i blinken trettiotusen sköna stridshästar och sända mig trettiotusen stridsvane krigare, för att föra mig åter. Men de anse mig död; de slå kanhända redan sina pannor mot jorden inför en annan furste, som tagit mitt rike.
71 – Trettiotusen hästar! – utropade Sigge, som skulle ha varit öfverlycklig att äga en enda, – och han blef så utom|43| sig utaf förvåning, att han tappade åren i sjön.
72 – Ja, sade främlingen småleende, – och der blefve så många hästar qvar, att om de vattnades alla på engång, skulle de nästan dricka ut denna sjö. Men den stora floden Don, der vi bo, hämtar oss vatten nog. Jag är en furste öfver det folk, som ännu för en mansålder tillbaka beherrskade Moskoviternes land, och vi bekände då alla den store profeten Muhameds lära. Men i Moskva uppstod en stark hjelte, som besegrade oss, och vi måste nu lyda dem, som förr voro oss underdånige. Somlige af oss döptes till kristne, och jag var en ibland dem. Jag vet icke mycket deraf, jag vet blott, att Gud är stor, och att den heliga Sofia gifver lycka i krig. Den hvite tsaren i Moskva sände oss hit till ditt land och jag föll för en pil på isen af Finlands sjö. Mitt folk trodde sig ha fallit i försåt och red undan i sporrsträck. Du fann mig och räddade mitt lif. Hvad skall jag göra för att vedergälla dig detta? Vill du, att jag skall vara din slaf, sålänge jag lefver?
73 – Slaf? sade Sigge, mycket förundrad. Huru skulle du vara min slaf? I vårt land finnas inga slafvar. Hvem helst, som sätter sin fot på Finlands jord, är en fri man.
74 Detta kunde främlingen icke fatta. Han smålog vemodigt och sade: Du är ett barn, du förstår icke detta. Jag var en död man, och du gaf mig lifvet: alltså tillhör mitt lif dig. Mitt rike är ditt: du kan sända mig tillbaka till Don och befalla öfver de hundra tusende, som lyda mig. De skola alla tjena dig, men du skall tjena den hvite tsaren uti Moskva.
75 – Får jag de trettiotusende hästarne med? frågade Sigge.
76 – Dem och alla mina skatter, svarade främlingen.
77 – Då vill jag fråga min fosterfader eremiten, menade gossen och band sitt nät vid en påle på stranden.
78 När Sigge återvände, frågade han eremiten. – Låt oss betrakta den fjerde guldtaflan sade den gamle.
79 Sigge stafvade, och hans syn var förbländad, ty de trettiotusen hästarne lekte uti hans håg. Slutligen fann han ordet, och det var FRIHET.
80 – Min son, sade eremiten, detta ord har en dubbel betydelse. Vill du hafva denne främlingen till din slaf? Och vill du på samma gång sjelf blifva slaf åt en främmande herrskare?
81 Sigge betänkte sig, och alla de trettiotusen hästarne galopperade för hans inbillning. – Nej! sade han slutligen; jag vill vara fri man, och alla skola vara fria som jag. Ingens herre och ingens slaf.
|44|82 – Godt, sade eremiten, var fri, men var fri i Guds sanning! Ty det står skrifvet: sanningen skall göra eder fria. Förutan den finnes ingen verklig frihet.
83 – Res hem till ditt land! sade Sigge till främlingen. Din fot har berört Finlands jord: alltså är du en fri man.
84 Främlingen såg på honom, förvånad och rörd. Du är ett barn, sade han, och likväl är du visare, än en grånad profet i mitt fädernesland, ty ingen har ännu sagt mig sådana ord. Välsignadt vare det land, hvars jord är så helig, att ingen träldom kan trampa derpå! Med hvad skall jag då återgälda åt dig mina ögons ljus?
85 Sigge betänkte sig åter, fattade främlingens hand och sade till honom: Ditt folk har bortfört min moder och syster i fångenskap till det fjerran land hvarifrån du är hemma. Sänd dem tillbaka åt mig, så har du mångfaldt vedergällt den tjenst jag bevisat dig!
86 – Du har sagt det, svarade Igor. Jag vill icke klippa mitt hår, eller raka mitt skägg, eller se min hustru och mina barn, innan jag sjelf återlemnar till dig din moder och din syster. Vänta mig såsom fågeln om natten väntar den ljusa dagen! Vänta mig såsom den hungrige väntar bröd och den törstige vatten! Och om jag än dröjer i tio år, så var viss, att jag kommer, ty Gud och den heliga Sofia skola icke släcka mina ögons ljus, innan jag fått se mitt lifs räddarns ögon glimma i glädje.
Avsnittet publicerades 17/2 1872: [49]5. Om kriget och Peter Miekka och den femte guldtaflan.
87 Flera år hade förgått, och främlingen kom icke tillbaka till eremitens koja. Sigge Olofson Jernarm bodde qvar hos sin fosterfader och var hans försvarare, hans tjenare, hans son. Utan Sigge skulle den gamle ha förgåtts af hunger och elände i denna bistra tid, när hela den delen af Nyland var öde, af fruktan för fienden. Men Sigges trohet och raskhet blef också rikeligen belönad, ty eremiten lärde honom många nyttiga kunskaper, som på den tiden voro ganska sällsynta. Då fanns ännu ingen boktryckare-konst, och skrifna böcker voro så dyra, att en bok kostade lika mycket som ett ordentligt bondhemman. Eremiten ägde, med all sin lärdom, endast två böcker: den ena var en latinsk bok om berömde mäns lefverne, författad af en gammal hedning, som hette Cornelius Nepos; den andra var en legend, som innehöll en berättelse om det finska helgo|50|net biskop Henriks lefnad och underverk. Dessa båda böcker läste eremiten tillsammans med sin flitige lärjunge hvarje morgon, sedan de gjort sin bön, och hvarje afton, när Sigge uträttat dagens arbete. Och detta fann Sigge så nöjsamt, att han innan kort lärde sig latin och kunde alla den helige Henriks underverk utantill.
88 Men undertiden vexte han också med hvarje år större och starkare. Han glömde icke heller att öfva sig i bågskjutning och andra vanliga lekar, så att han nu redan kunde med sin pil träffa en svala i flygten och med sin yxa afhugga en gren af nära ett qvarters tjocklek uti ett enda hugg.
89 En afton kom en uttröttad vandrare till eremitkojan och begärde nattherberge. Det var en gammal krigsknekt som hette Petter Miekka, eller Pecka, och som fordom tjenat hos Sigges fader på Saaristo gård. Pekka hade sist tjenat i Wiborg, men blifvit halt af ett lansstygn i benet, och nu hade han fått afsked med sitt halta ben till pension och frihet att begifva sig hvart han behagade. Han uppsökte då sin gamla hembygd, men fann der allt öde och visste icke hvad han skulle företaga sig.
90 – Du kan bo med oss, tills du får något bättre, sade eremiten, hvars koja stod öppen för alla fattiga; – och då kan du berätta oss något nytt från kriget.
91 Detta var Pekka gerna med om och begynte nu att berätta alla sina äfventyr, medan han hjelpte Sigge att binda nät och spetsa pilar. Det är ett oroligt lif vid gränsen, berättade han. En tid är det stilla, och man tror att det är fred, och folket går ut att så och skörda på svedjemarkerna. Men innan någon vet ordet af, kommer åter en skara af vilda sällar i hvita fårskins rockar, ridande in öfver gränsen och mörda, bränna och plundra på det gamla viset. Då samlas folket, för att sätta sig till motvärn, men i ett huj äro kanaljerna åter sin kos, och man ser endast rykande askhögar och nedtrampade åkerfält. Deröfver bli våra unga karlar rasande, rota sig tillsamman under någon krigsvan anförare och göra, i sin tur, ett besök i fiendens land. Vi ha icke så snabba hästar, som han, men vi ha i stället goda skidlöpare och bruka derföre helsa på fienden under vintern. Då går det fram med eld och svärd, som vi sett fienden göra. Vi öfverfalla byar och gårdar oförtänkt, bränna och plundra, nedhugga menniskor, slagta boskap. Vanligen följa bönder med hästar och slädor efter skidlöparne; allt byte lastas på slädorna, och så bär det af|51| till vårt land igen. Men då händer att fienden lagt sig i försåt vid skogsvägarna, och mången gång ha vi fått tacka vår eviga lycka, att vi undkommit med lifvet, sedan vi måst öfvergifva hästar, slädar och byte.
92 – Ha ni icke en tillflykt i Wiborgs slott? frågade Sigge, som ofta hört detta ryktbara fäste omtalas.
93 – Det ha vi vist, svarade Pekka, och vore icke Wiborg, skulle vårt land vara som en stuga utan dörr och lås. I Wiborg och Olofsborg, som de kalla Nyslott, der är vår enda säkra tillflyktsort. Visst befästar adeln öfverallt sina gårdar med vallar och löpgrafvar, men hvad förmå de emot en stor öfvermakt? Skogarna äro dessutom uppfyllde af röfvareband, och det finnes knappt mer någon laglig ordning i landet. Till Wiborg och Nyslott, och väl också till Raseborg, flyr derföre folk från alla landsändar med det redbaraste de lyckats berga från deras öfvergifna bostäder. Det säges, att tsaren i Moskva nu skall komma med en ofantelig krigshär, för att alldeles ödelägga landet och intaga Wiborg. Men det har kommit från Sverige en höfvidsman, som heter herr Knut och som skall vara en mäkta tapper krigsherre. Folk säger om honom, att han dertill är mera förfaren i trolldom, än någon lappsk trollkarl. Jag önskar jag vore der igen, för att se honom mala fienden i en qvarn: det sägs, att han har en qvarn, som malar åska och blixt.
94 Sigge lyssnade på dessa berättelser, såsom en gosse alltid lyssnar på stora krigsbragder. Han tänkte på alla de berömde hjeltar om hvilka han läst hos den gamla hedningen Cornelius Nepos, isynnerhet Miltiades, Themistokles och Hannibal, som med en så stor ära stridt för sitt fädernesland. När han en stund betänkt alla dessa hjeltars föredöme, sade han oförväntadt: kom du med, så gå vi till Wiborg!
95 – Nå, nå, sade Pekka, – och hans breda mun drog sig till ett godmodigt grin – kanske unga herrn väntar, tills skägget växer.
96 – Jag är fjorton år, och jag kan slåss för mitt fädernesland, som min fader och alla mina förfäder, svarade gossen stolt.
97 – Det är ingen lek för barn, genmälde Pekka lugnt. Det är en så bister tid att lefva i, att grånade män icke sett dess like, och du, lille pilt, skulle sticka din fina näfve i örnens klor. Nej, blif du beskedligt qvar der du är, och skjut hjerpar i skogen, det passar sig bättre för dina år.
98 Sigge rodnade; hans manliga stolthet kände sig kränkt. Utan att säga ett ord, gick han|52| till en ung björk, som stod icke långt derifrån – och det var icke en liten björk, utan väl tre gånger så lång, som han sjelf, – böjde sig ned, och uppryckte trädet med rötterna och kastade det för den förvånade knektens fötter.
99 – Se på pojken, det var mig en björn! menade Pekka.
100 – Jag heter också Jernarm, menade Sigge.
101 – Tviflar du ännu, att jag kan slåss för mitt land?
102 – Sämre karlar har jag sett på Wiborgs vallar, svarade Pekka. Unga herrn kunde ju fresta på.
103 Eremiten hade stilla tigande åhört detta samtal. Nu gick han att hemta den femte guldtaflan och bad Sigge läsa hvad der stod skrifvet.
104 Sigge läste: FÄDERNESLAND.
105 – Du har sagt det, yttrade eremiten. Gå och strid för ditt fädernesland!
106 Sigges hjerta veknade. Men hvem skall sörja för eder, gode fader, när jag är borta? frågade han.
107 – Gud har nu sörjt för mig i nära sjuttio år, svarade eremiten, och han lärer väl äfven göra det härefter. Jag har ändock tänkt att i sommar göra en vallfart till Nådendals kloster, och jag kan blifva der sålänge det behagar min herre och Gud. Gå, käre son, och strid manligen för ditt fädernesland! Gud välsigne din ungdom till ära och mannamod, att du må återvända med seger som en kristen riddare och som en god son af ditt land!
108 Och han lade sina händer välsignande på gossens hufvud.
Avsnittet publicerades 4/3 1872: [65]6. Om Wiborgs Smäll.
109 Sigge Olofsson Jernarm hade ännu samma sommar kommit till Wiborg med sin halte ledsagare Peter Miekka och fått tjenst som väpnare hos den tappre riddaren Knut Posse. Det var ingen barnlek att tjena en sådan herre uti en sådan tid. Sommaren gick och hösten kom under beständiga strider. Natt och dag måste alla vara under vapen, ty fienden trängde med en stor öfvermakt emot Wiborg, och Wiborg var Finlands lås. Det dröjde länge, innan fienden blef färdig med sina tillrustningar. Han förde med sig underliga maskiner, som slungade stenar mot murarna, och några mycket stora kanoner, som sköto med krut och stenkulor. Krut och kanoner voro då föga i bruk och ansågos af det vidskepliga folket, som trolldomskonster.
110 Knut Posse hade förgäfves begärt undsättning från Sverige, och det var nu sena hösten, när intet skepp mera|66| kunde väntas till Wiborg. Slottet var från landsidan kringrändt af fiender. så långt ögat kunde se, och ingenstädes syntes någon hjelp att förvänta. Knut Posse hade föga mer än 200 man under sitt befäl, men han tappade icke modet. Han gjorde utfall nattetid ifrån den befästade staden, tillfogade fienden stora nederlag och uppbrände hans krigsmaskiner. Sigge var med i djerfva äfventyr. Han lärde sig krigskonsten, såsom man lär sig simma, när man faller i sjön. Ännu var han ej mer än 14 år, och redan kunde han strida som en gammal soldat. Peter Miekka hade en fröjd att se den starke och modige gossen kasta sin lans, eller afskjuta sin båge midt i hetaste stridshvimlet. Gälde det att med både händer och svärdsfäste hugga in på fiendens skara red riddaren Knut först, och strax efter honom följde väpnaren Sigge. Der räknades aldrig huru många, som stodo emot, – marsch, hugg in! – och der haglade hugg, och hjelmar klöfvos, män kullstörtades, tält nedrycktes, eldbränder kastades kring det fientliga lägret, och lågorna slogo röda upp mot den svarta natthimmelen.
111 Morgonen efter en sådan blodig och genomvakad natt stod Sigge med sin vän Peter på slottsmuren. Sigge var så trött, så trött, att hans ögonlock beständigt föllo tillhopa, och likväl vågade ingen sofva. Fienden var grymmeligen förbittrad; man kunde vänta ett allmänt anfall. Klockan var 6 på morgonen, och ännu var det alldeles mörkt, ty det var i slutet af November månad. Sigge och Peter sågo ut i mörkret från muren, men kunde icke urskilja det fientliga lägret. Vakteldarna hade slocknat derborta på kullarna; himlen var mulen, det begynte snöga, och allt var tyst.
112 – Sof en stund! sade Peter till Sigge. Sof mot mitt knä, jag vill vaka för dig. Riddaren är der nere i tornet och gör sina trollkonster. Han skall ej komma så snart, och höres något, skall jag väcka dig.
113 – Sof du! sade Sigge, jag är ej alls sömnig; – och med det samma somnade han uti Peters knä. Sömnen är starkare, än den starkaste hjelte, och Sigge Jernarm var ett barn, fastän han bar ett svärd vid sin sida.
114 Sigge sof, och Peter lyssnade. En sakta snövind kom från det fientliga lägret. Om en stund tyckte Peter sig höra ett aflägset gny af vapen och fotsteg.
115 – Hollah, skyltvakt! – hviskade han åt en annan soldat, som stod der ej långt ifrån.|67| – Skyltvakten sof; han hade vakat och stridt hela natten, han som de andra.
116 Nu ruskade Peter sakta på Sigge, och strax stod Sigge yrvaken på benen. – Spring till riddaren! manade Peter; jag är halt, det går långsamt för mig. Säg honom, att jag hör vapen och fotsteg långt borta i mörkret. Fienden rycker an och vill oförsedt anfalla oss.
117 I blinken var Sigge på språng, fann riddar Knut instängd i källaren och bultade på. Hvem är der? – sade riddaren.
118 – Fienden rycker an! sade Sigge; – han kunde knapt tala, så häftigt hade han sprungit.
119 – Det är bra, sade riddaren lugnt. Gif befallning åt slottets besättning att lemna murarna, tillstoppa sina öron med ull och gömma sig i de nedersta källarhvalfven!
120 Sigge trodde att han hört galet och skrek i källardörren: fienden rycker an!
121 – Lyd, och gör som jag sagt! röt riddaren barskt.
122 Häpen och förundrad, gick Sigge med detta budskap till murarna. Soldaterne anade bättre hvad detta betydde. De gjorde som dem var befalldt, stoppade ull i öronen och gömde sig i nedersta källarhvalfven.
123 När dagen grydde, ryckte fienden an och fann Wiborgs murar toma. Endast höfvidsmannen Winholt, en tapper krigsman, stod qvar vid muren, och Sigge stod nyfiken gömd der nära intill.
124 Det var som när hafvets vågor vältra sig mot en klippa. Den nyfallna hvita snön förmörkades af tallösa krigareskaror, hvilkas långa lansar reste sig som en för vinden gungande skog.
125 – Huru många kunna de vara? hviskade Sigge, i det han tittade fram.
126 – Icke flera, än som kunna få plats under Finlands snö, svarade höfvidsmannen. Knappt 50 eller 60 tusen. Bort med dig, pojke! Hvem har gifvit dig lof att stadna vid muren?
127 I det samma begynte de stora kanonerna dundra. Fienden tycktes frukta försåt och ville först öfverhölja murarna med kulor, innan han vågade storma. Ett stenregn föll öfver slottet och staden, men der inne rörde sig ingen.
128 Då visade sig riddar Knut och sade något på latin till höfdingen Winholt, som var hans förtrogne. Han blef icke Sigge varse och anade icke heller, att Sigge kunde latin. Men Sigge förstod ganska väl när riddaren med ett underligt|68| löje sade: praparavimus ignem, ascendant muros!språk: latin*Vi ha tillredt elden; må de bestiga murarna!
129 Riddaren ilade bort, Winholt stadnade; han hade glömt Sigge, ty Winholt hade annat att tänka på: – han var den som skulle gifva signalen.
130 Nu närmade sig fienden långsamt och försigtigt det svagste, och till hälften nedskjutna tornet: – det var just der riddar Knut väntade honom. Sigge anade att något förfärligt förestod, men att nu lemna sin plats, när sextiotusen man ryckte mot murarna, det kunde han icke. Gossar tycka om att vara ute i hagel och snöstorm: nu kom hagel och storm utan like mot Wiborg, – det måste Sigge nödvändigt se.
131 De första fientliga skarorna ryckte mot tornet, betäckta af breda stormtak, och begynte att uppresa stegar mot murarna. Efter dem följde andra skaror, som höllo sina sköldar öfver hufvudet. Efter dem åter andra, som tycktes trotsa all fara med deras tunga harnesk och svarta stormhattar. Man såg höfdingar till häst med scharlakansröda schabraker; somliga buro turbaner, andra höga mössor. Man kunde igenkänna många olika nationer, olika vapen, olika klädedrägter. Och alla dessa många tusende upphofvo ett högt, vildt härskri, som en tjutande storm, i det att de begynte klättra uppför stegarna.
132 Ännu stod Winholt qvar, tyst, lugn och uppmärksam. Tornet var redan öfverfullt af fiender, och dock fortforo flera tusen nya att klättra upp, som ett moln af bevingade myror slår ned på en grå vägg.
133 Nu sprang Winholt hastigt tillbaka, blåste en skarp, genomträngande ton i ett litet horn, som han bar vid sin sida, och försvann strax derpå vid ingången till en källare.
134 Sigge tyckte sig höra sitt hjerta klappa – han kunde räkna tio, femton, kanhända tjugo slag – fienden begynte redan nedklättra på inre sidan af muren, när plötsligt jorden öppnade sig, en hög eldpelare utstörtade under tornet, murarna svigtade, marken skakades af ett fruktansvärdt dån och allt försvann i ett moln af grus och rök, som förmörkade dagen.
135 Detta såg Sigge, men ingenting mer, ty i samma stund svartnade det för hans ögon, och han nedstörtade utan medvetande under det ofantliga grusmolnet, som begrof honom och många tusende andra under Wiborgs ramlande murar.
Avsnittet publicerades 9/3 1872: [73]7. Om de främmande ryttarne, som redo förbi Saaristo gård.
136 Det var nu flera år efter Wiborgs smäll, som gifvit ett så starkt eko, att det mullrar i bergen ännu i dag. Landet hade åter den välsignade freden: folket återvände från sina gömställen i skogarna, för att uppsöka sina förhärjade boningar och ånyo utså sitt korn i svedjemarkerna. De brända kojorna uppbygdes åter, svärd och bågar hängdes på väggen, yxar och liar kommo åter i gång, hjordarnas klockor klingade glada, och glada visor hördes åter i skogsbackarna.
137 Men ett långt och förhärjande krig lemnar efter sig många andra spår, än blott af fiendens framfart. Lagarnas band voro upplösta, en stor osäkerhet rådde mångenstädes i landet, och fruktansvärda röfvareband hade sammanrotat sig i skogarna.
138 Vid denna tid, – det var midsommartiden – såg man|74| ett tåg af ryttare långsamt fortskrida genom en af fienden förhärjad trakt i norra Nyland. Här hade fordom gått en ridväg, men den var nu öfvervuxen af buskar och unga träd; man såg lemningarna af en gammal kafvelbro, som gått öfver ett sankt kärr, men ryttarne voro nu nödsakade att göra en omväg kring kärret. De tycktes likväl vara vid godt mod och sjöngo underliga visor på ett främmande språk.
139 I spetsen red en högvext, ståtlig tatarisk furste på en skön häst, hvars hofvar voro skodda med silfver och hvars sadelmundering var prydd med äkta perlor. Efter honom redo fjorton brune, skäggige, med långa lansar beväpnade ryttare, som förde emellan sig två beslöjade damer, ridande stadiga, vackra hästar, med beqväma fruntimmers-sadlar. Efter dem följde fyra moriska slafvinnor, äfven till häst. Sist gingo fyra österländska slafvar till fots, ledande hvar sin packhäst, belastad med lifsmedel inpackade i korgar, och österländska varor, inlagda i väskor af hjortläder. När det sällsamma tåget hunnit igenom skogen och såg framför sig slätten och sjön, stadnade ryttarne. De förnäma damerna slogo sina slöjor tillbaka, man såg en ädel fru och en ung fröken, båda i dyrbara drägter af silke, och den äldre damen utropade lifligt: här är Saaristo gård!
140 Men hennes glada utrop förvandlades snart till sorgsenhet, när hon såg de svärtade, öde ruinerna af den fordna riddareborgen, hvars torn ensamt qvarstod, nästan fördoldt af den täta skog, som vexte omkring det. Den unga fröken stördes mindre af sorgsna minnen: hon blickade med förtjusning omkring sig och utropade: der är min älskade björk, der bofinken byggde sitt näste om våren! Der är min vackra sjö, der jag rodde så ofta med Sigge och Sten!
141 – Låt oss uppsöka eremitkojan, der Igor lemnade Sigge! yttrade den sorgsna frun. Och den sorgsna frun var den ädla fru Ingrid Jernarm, Sigges och Stens bortröfvade moder, och den unga fröken var deras bortröfvade syster Frida; men den stolte fursten, som anförde tåget, var den tatariske fursten Igor, hvilken nu efter så många års förlopp kom att uppfylla sitt löfte till Sigge Jernarm.
142 Furst Igor såg sig omkring och fann, efter något sökande, stället der eremitkojan stått. Också den var en ruin, det bräckliga taket hade instörtat, enrisbuskar och ljung vuxo öfver dess golf, och myrorna hade byggt en stack bredvid|75| de grofva stenar, som utgjort eldstaden.
143 – Eremiten är en död man; hans koja kastar ingen skugga mer öfver ljungen, – yttrade fursten. Vi måste uppsöka de lefvandes boningar.
144 Tåget red nu vidare och mötte en fattig gumma, som gick i vall med några getter. Hon tog till flykten vid anblicken af så många ryttare och kunde med möda upphinnas. Fru Ingrid frågade henne, om eremiten var död.
145 – Nådige röfvare, skona mitt lif! sade gumman, darrande som ett asplöf. – Jaså, eremiten? Signe själen, det vet jag icke, men för flera år sedan vandrade han till de fromma systrarna i den heliga Brigittas kloster i Nådendal. Den gudsmannen skall ha blifvit plundrad af stigmän, kanske ihjälslagen. Onda tider vi lefva i, onda tider och gudlösa menniskor. Icke ens ett helgon är säkert för lifvet numera.
146 – Kände ni en gosse vid namn Sigge, som bodde hos eremiten? frågade nu fru Ingrid med darrande röst.
147 – Skulle jag ej känna honom, som hämtade helsosamma örter åt mitt sjuka barn? svarade gumman. En bra gosse var det; skada, att den gamla storskrytaren Peter Miekka lockade honom med sig i kriget, och der ha Kalmuckerne ätit upp honom, som många andra.
148 – Var lugn, ädla fru, sade furst Igor; Kalmuckerna äta hästkött, men icke menniskor. Hvad är det ni talar om röfvare, gumma?
149 – Nå, det hörs, att ni är en främling på orten! menade gumman som nu fått mod af de främmandes vänliga tilltal. Bofvarna äro nu värre än de någonsin varit. Förr voro de spridda i små band kring skogarna, men sedan vi fingo fred för fienden, ha höfdingarne i Åbo och Tavastehus sändt krigsfolket utoriginal: r att rensa landet från ogerningsmän. Derför ha nu stigmännen rotat sig tillsammans i ett enda stort band, för att vara krigsfolket öfvermägtige. De våga sig nu på ljusa dagen in i byarne och taga allt hvad de vilja, kläder, matvaror, hästar och boskap, ty ingen vågar stå dem emot. Tror ni, att jag skulle våga mig ut i skogen, om jag hade någonting annat att mista, än mina getter? Men hvad bry de sig om getter, de som hvar dag slagta de fetaste får!
150 – Huru starka kunna de vara? frågade fursten.
151 – Somliga säga tusen, och somliga tvåtusen, menade gumman, men mer än hundra äro de säkert. De stå nu alla under en enda anförare, hans namn är Stenhjerta, och många säga, att han är hundra år|76| gammal, men andra säga, att han knappt är femton. Trösta mig, ett sådant odjur har aldrig funnits, han må nu vara ung eller gammal. Han plundrar utan åtskilnad kyrkor och herregårdar, munkar, bönder, och köpstadsmän. Alla sina fångar störtar han utför branta berg, och så stark skall han vara, att han med sin knytnäfve spräcker en klippa, hvad sedan ett menniskohufvud! Bed till sankt Henrik, nådige herre, att ni aldrig kommer Stenhjerta så nära, som från nyår till påsk, ty der hjelper hvarken er krokiga sabel eller edra spetsiga lansar; han är hård af trolldom, och jern biter ej mera på honom än på en snöripas fjäder.
152 – Om min salige herre lefde, genmälde fru Ingrid, skulle icke sådana våldsverkare ofreda landet.
153 – Ja, sade gumman, i det hon undrande såg på den ädle frun, – om riddar Olof Stensson lefde ännu, vore mycket annorlunda. Men både han och hans husfru äro nu döda, och barnen äro förskingrade, Gud vet hvar.
154 – Vet ni ingenting om riddarens yngre son Sten Olofson? frågade åter fru Ingrid.
155 – Vet jag något om de löf, som föllo af björken i sista höstas? svarade gumman. Likast är, att han blef uppbränd med de andra på Saaristo gård.
156 – Det är tid att vi fortsätta ridten, för att innan natten komma, till någon by, sade nu fursten. Här i er fordna hemtrakt kan jag ej lemna eder, ärade fru, och om ni ej har någonting deremot, vill jag ledsaga er till Nådendals kloster eller till Tavastehus.
157 – För mig till Nådendal, tappre furste! svarade fru Ingrid. Der skola vi träffa många resande, som vallfärda till klostret, och kanske får jag af dem höra någonting om mina söner. Farväl, gumma! Tag denna penning till ersättning för att vi uppehållit eder med våra frågor! – Och hon tryckte ett österlänskt guldmynt i gummans hand.
158 Getamor stod förvånad och såg efter det bortridande tåget. – Vore icke fru Ingrid längesedan uppäten af Kalmuckerna, sade hon vid sig sjelf, skulle jag hålla vad om mitt ena öga emot en pertsticka, att det var hon. Sankt Henrik bevare den goda frun för Stenhjerta!
Avsnittet publicerades 25/3 1872: [89]8. Huru Stenhjerta uttydde tre guldtaflor och om röfvarebandets tåg.
159 Den, som i våra dagar reser genom Somero socken framåt Åbo, gläder sig åt rika, välodlade fält och trefna byar, omvexlande med vackra herregårdar. Men vid tiden för denna berättelse var största delen af gränsbygden mellan Egentliga Finland, Nyland och Tavastland betäckt af stora skogar med talrikare iden för björnar och vargar, än menniskoboningar. Emellertid gick derigenom en ridväg om sommaren och en körväg om vintern, der vägfarande brukade färdas mellan Åbo och Tavastehus.
160 Kanske var det just derföre, som Stenhjertas stora röfvareband nu slagit sitt läger i denna skogstrakt, der det icke lätt kunde anfallas, men deremot kunde med lätthet beherrska den söderut liggande rika slättbygden.
161 Det hade regnat om midsom|90|marnatten, och röfrarne hade legat fördolde i sina granriskojor, men vid soluppgången när regnet upphört, sutto de församlade kring stora eldar i skogen och stekte slagtade får, som de tagit från böndernes beteshagar. De hade ock försett sig med öltunnor, kanske från någon plundrad prestgård, och tillredde sin frukost nu vid godt mod, i det att de, under väntan på steken fäste, nya fjädrar på pilskaften och förvissade sig om att deras stridsyxar och klubbor voro i slagfärdigt skick. De ämnade på sitt sätt fira midsommardagen genom ett ströftåg nedåt slättbygden och ville göra en påhelsning i sådana byar, hvilkas innevånare vandrat på högtidsdagen till kyrkan. Det var skratt och skoj kring eldarne uti skogen. Några lustiga bröder hade, dagen till heder, upprest en majstång och upphängt i den en munkekåpa, hvilket de tyckte vara ett qvickt skämt, fastän vi tycka att det var dumt.
162 Stenhjerta satt afsides på en klippa. Han var en mycket ung man, knappt mer än 16 eller 17 år, att döma af hans skägglösa haka; men hans förvildade drag röjde grymhet, och hans senfulla armar, hans breda skuldror vittnade om en ovanlig kroppsstyrka. Bredvid honom satt en gammal gråskäggig röfvare och sade till honom:
163 – De ha hängt munkekåpan på majstången.
164 – Låt taga ned den! sad’ Stenhjerta.
165 – Hvarför det? sade röfvaren.
166 – För att munken ropade på sankt Sigfrid, när vi kastade honom i sjön. Det är icke bra att trotsa helgonen, och sankt Sigfrid var min slägts skyddshelgon.
167 – Du är en munter gosse, Sten Olofsson, genmälde åter den gamle röfvaren. När du följde mig till skogen, var du en liten fin adelsjunkare, och jag hade mycket besvär att vänja dig af med ditt blöta hjerta. Men när du gått några år i skola hos mig, blef du en arg karl, som icke aktar ett menniskolif mer än en flugas. Derföre kalla de dig Stenhjerta, och du har blifvit chef för vårt band, efter du är den starkaste. Men nu har du ondt samvete öfver en usel munk. Kantänka! Du var ju sjelf med, när vi plundrade eremiten från Saaristo skog.
168 – Jag lät icke döda honom, svarade Stenhjerta.
169 – Nej, du lät icke döda honom, men du tog hans guldtaflor ifrån honom.
170 – Jag tackar dig icke för din lärdom, Matts hofslagare, sade Stenhjerta – och Stenhjerta var ingen annan, än|91| Sten Olofsson Jernarm, Sigges broder, som nu blifvit röfvare. – Men hämta hit guldtaflorna, och låt oss fråga dem huru vi skola lyckas i dag på vårt tåg till slättbygden.
171 – Vill du icke fråga min silfversko? menade Matts.
172 – Din silfversko är ett ondt trolltyg, svarade Stenhjerta. Det är bättre att vi fråga guldtaflorna, ty de stå under helgonens skydd.
173 Matts hofslagare skakade på hufvudet och hämtade guldtaflorna. Streck syntes på taflorna, men ingen röfvare kunde läsa.
174 – Hämta den fångna nunnan, som skulle störtas från berget i dag! sade Stenhjerta. – Nunna, jag skänker dig lifvet, om du kan tyda mig hvad der står på taflorna.
175 Nunnan läste med darrande röst den sjette guldtaflan och fann der ordet RÄTTVISA.
176 – Hvad för något? sade Stenhjerta föraktligt. Rättvisa? Det låter ju som en lexa för barn. Läs en annan tafla!
177 Nunnan tog sjunde guldtaflan och läste ordet FÖRSAKELSE.
178 – Dumheter! genmälde åter röfvaranföraren. Liksom icke hvarochen skulle taga för sig allt hvad han kan! Läs en till!
179 Nunnan läste den åttonde guldtaflan och fann ordet MOD.
180 – Det låter höra sig, menade Stenhjerta. Du är fri, nunna! Kom, Matts hofslagare, vi skola i dag göra ett vackert byte, ty mod felas oss icke.
181 Röfvarebandet hade nu slutat sin frukost och tågade ut på plundring till slättbygden. Stenhjerta red i spetsen på en stor, stark gråskymmel, och efter honom följde tjugu andra till häst, men de öfrige till fots. Femtio de starkaste och tappraste gingo förut, för att börja anfallet. Efter dem följde andra femtio, som skulle förstärka de främste och understöda dem vid oförmodade faror. Slutligen följde ännu femtio, som skulle bortföra bytet på kärror och packhästar. De beredde sig att fara fram som i fiendeland.
182 När de kommo till ett ställe, der tre vägar korsades, stadnade de och sände ut fyra spejare, för att undersöka, om trakten var säker. En af spejarne kom tillbaka och berättade, att han sett ett moln af damm på vägen från Tavastehus.
183 – Stenhjerta, sade Matts hofslagare, låt oss strax vända om, ty höfvidsmannen Henrik Renhufvud i Tavastehus rycker mot oss med hela sin styrka!
184 – Vänta litet! sade Stenhjerta.
185 I detsamma kom en annan spejare och berättade, att ett|92| moln af damm syntes på vägen från Raseborg.
186 – Det är höfvidsmannen i Raseborg, Tönne Erikson Tott, som rycker mot oss, sade Matts och tog ett par långa steg mot skogen.
187 – Vänta litet! svarade Stenhjerta.
188 Åter kom en spejare och berättade, att ett moln af damm syntes på vägen från Åbo.
189 – Det är höfdingen i Åbohus Måns Frille, och han är värst af dem alla, utropade Matts hofslagare och vardt blek af förskräckelse. – Låt oss icke förlora en minut att uppsöka skogen!
190 – Vänta ännu litet! sade Stenhjerta och satt der alldeles lugn på sin stora gråskymmel.
191 Medan röfvarbandet höll stilla i småskogen bredvid vägen, kom molnet från Raseborg närmare och visade sig vara en hop fredliga bönder, som redo till kyrkan. Molnet från Åbo kom också närmare och visade sig vara en stor fårahjord, som drefs ut på bete. Men när molnet från Tavastehus närmade sig, såg man en skara af några och tjugu underligt klädde ryttare, som förde emellan sig två förnäma damer till häst, samt några svarta morianer, som ledde tungt lastade packhästar.
192 Gifven akt! hviskade Stenhjerta, i det han fördelade sina röfvare, så att de kunde anfalla ryttarne på engång framifrån och i ryggen.
193 Vid dessa ord kom den fjerde spejaren, som varit gömd i toppen af en hög tall, och berättade, att ånyo syntes ett moln af damm på vägen från Åbo.
194 – Det är en oxdrift, sade Matts hofslagare, som nu fått kurage. Bönderne skicka oss många stekar till midsommarn.
195 – Men detta molnet är ganska stort, sade spejaren.
196 – Låt oxarne komma! genmälde Stenhjerta föraktligt och fattade en lång lans, som han var van att kasta med en fruktansvärd styrka och skicklighet.
197 Furst Igor och fru Ingrid med deras följeslagare redo emellertid långsamt vägen framåt. Fursten sjelf red i spetsen för tåget och betraktade försigtigt den närgränsande skogen. Röfvarebandet var väl gömdt, men en af deras hästar gnäggade, när han hörde ljudet af de främmande hästarnes hofvar.
198 Fursten höll stilla och lyssnade. Invid vägen till venster stod en gammal, förfallen ria. Strax sände fursten hälften af sitt folk att föra fru Ingrid och Frida i säkerhet inom rian, medan han sjelf med de öfriga red ett stycke framåt, för att undersöka nejden.
199 Han hade icke ridit långt, innan det hven i luften och en|93| lång lans susade så tätt förbi hans öra, att han varit förlorad, om han ej snabbt böjt sig undan. Lansen flög förbi och trängde djupt in i en stor gran på andra sidan om vägen.
200 – Det var ingen klen karl, som förde den lansen, tänkte fursten vid sig sjelf. Men han fick icke mycken tid att tänka derpå, ty strax hven det ånyo från småskogen, och ett hagel af pilar slog ned på de resande.
Avsnittet publicerades 2/4 1872: [97]9. Om den stora striden vid Somero skog och om den okände riddaren.
201 Pilarne haglade tätt från skogen. Fyra eller fem träffade furstens häst, som blef sårad och stegrade sig. Fursten sjelf bar en pantsarskjorta, genom hvilken ingen pil kunde tränga. När han vände sig om, såg han två af sina ryttare störta från hästarne, hvarpå de öfrige togo till flykten.
202 Furst Igor var en öfvad krigare; han förstod, att man ej kunde strida mot osynliga fiender. Han svängde strax om sin sårade häst, lyckades samla sina flyende män och uppställde dem så, att de skyddades i sin rygg af rian och kunde försvara dem, som voro derinne.
203 Röfvarebandet blef modigt af sin första seger och bröt fram ifrån skogen. De voro öfver hundrade stridbare män; de uppfyllde vägen och kringrände rian på alla sidor. I början sköto de pilar och ka|98|stade spjut; men äfven fursten hade gode bågskyttar. Tatarerne buro mycket långa och lätta bågar af ett okändt, hårdt trädslag, medan de finska bågarne hade benskaft och tunga, styfva skifvor af stål. Tatarerne sköto tre pilar medan de finska sköto en, men de förra flögo lätta som fjädrar, de sednare tunga och starka som örnnäbbar. En stund hörde man bågarnas klang, och på båda sidorna föllo män i sitt blod, men röfrarne voro mångdubbelt öfverlägsne i antal, och furstens lilla skara begynte att glesna.
204 Då befallte Stenhjerta sitt folk att upphöra med striden, red ensam fram mot rian på sin stora, ståtliga gråskymmel och ropade åt främlingarne att de skulle gifva sig fångne.
205 Furst Igor lemnade sin sårade häst, steg upp på en annan, red fram mot Stenhjerta och frågade honom hvad detta anfall betydde, när det var fred i landet.
206 – Det betyder, att vi föra vårt eget krig, svarade Stenhjerta, och om du icke genast nedlägger dina vapen och gifver dig fången, är din fars sons lif icke mera värdt, än ett omoget lingon.
207 – Min fars son har icke lärt att tigga sitt lif af röfvare, svarade fursten stolt. Men är du Stenhjerta, så är du en feg usling, som lägger dig i försåt med hundra man emot tjugu. Har du mod, så strid hellre mot mig allena! Det är dock alltför stor ära för en röfvarehöfding, som du, att strida emot en furste af österlandet.
208 – Ja, jag är Stenhjerta, svarade hans motståndare, och vill du veta mer, så är jag en Jernarm också, och jag skall krossa dig mellan sten och jern, om du också vore en kejsare utaf österlandet. Betrakta nu solen väl, ty i dag ser du henne för sista gången!
209 Och utan att afbida vidare svar, red Stenhjerta i sporrsträck mot fursten, menande att spetsa honom som en rofva på sin långa, fruktansvärda lans.
210 Han visste icke, att Tatarerne äro de bäste ryttare i verlden, att de tillbringa sitt halfva lif på hästryggen och att ingen finsk häst kan mäta sig med deras i vighet, snabbhet och skicklighet. Fursten tycktes helt lugn afbida anfallet, men i det ögonblick han såg sin fiendes lansspets en aln från sitt hufvud, vek han undanoriginal: a, svängde sin häst, kom Stenhjerta i ryggen och gaf honom ett sabelhugg, så att det gnistrade i stålhufvan.
211 Ett sådant hugg skulle ha fällt mången karl till marken, men Stenhjerta vacklade icke i sadeln. Han bortkastade lansen, grep stridsyxan, som hängde vid hans bälte, och red|99| på nytt mot sin fiende. Fursten vek undan och tycktes fly, men i ett nu var han sin motståndare åter i ryggen och gaf honom ett nytt, ännu mera förkrossande hugg. Remmen, som fasthöll stålhufvan, brast, och Stenhjertas långa, bruna hår fladdrade för vinden kring hans blottade hufvud.
212 Nu märkte Stenhjerta Tatarens öfverlägsenhet uti ridkonsten och insåg väl, att ett nytt hugg kunde kosta hans lif. Han sprang ned från hästen, slungade sin stridsyxe mot furstens hufvud, drog sitt svärd och förföljde honom till fots.
213 Fursten böjde sig undan den hvinande yxen och red i en cirkel omkring sin fiende, i det att han lösgjorde en lång rem af läder, som hängde vid sadelknappen. När han ridit tre eller fyra gånger omkring åkern och Stenhjerta förgäfves sökt upphinna honom, tycktes han tröttna och lät Stenhjerta nalkas på tio stegs afstånd. Då slungade han remmen med förvånande skicklighet, så att den snärjde sig som en snara kring röfvarehöfdingen. Strax ryckte hästen till med hela sin styrka; Stenhjerta rycktes af snaran omkull och släpades ett stycke efter sin fiende.
214 Vid denna anblick upphäfde hela röfvarebandet ett högt anskri och störtade fram, för att bistå sin anförare. Men Matts hofslagare hade åsett striden, gömd i ett dike, och när fursten sprängde öfver diket, släpande Stenhjerta efter sig, högg Matts hans häst öfver venstra bakbenets knäveck, så att häst och ryttare störtade öfverända. Strax lösgjorde Stenhjerta sig ifrån snaran. Hans svärd hade fallit, hans hufvud var utan skydd, han hade intet vapen mer än sina två starka armar, men ändock sprang han mot fursten, som hade lösgjort sig från sin störtade häst och krossat med sin sabel Matts hofslagares hufvud.
215 I samma stund hade röfrarne hunnit till stället, och tolf Tatarer redo fram att bistå sin furste. De båda anförarne skildes åt i stridshvimlet, åkerfältet nedtrampades, mullen uppkastades, man hörde förvirrade rop mellan klangen af korsade svärd, och fältet insveptes i ett moln af damm.
216 Då nalkades obemärkt ifrån Åbo sidan en skara beväpnade ryttare, vidpass fyrtio man stark, och sporrade sina hästar vid ljudet af striden. Innan någon af de stridande märkte dem, hade ryttarne fördelat sig i två hopar, som kringrände röfvarebandet och högg från två sidor in på dess leder. Vid detta oväntade anfall förlorade röfrarne modet och begynte att fly till skogen, men ryttarne jagade efter dem och|100| nedhöggo somlige, medan de bundo många andra till händer och fötter.
217 Stenhjerta hade slutligen uppnått furst Igor och kastat honom till marken, när han kände sig gripen i skuldran af en hand, lika jernfast som hans egen. Bredvid honom satt till häst en lång riddare med tillslutet hjelmgaller och sade till honom:
218 Hvem är du, som ännu vågar att strida, när allt edert band är dödadt eller tillfångataget?
219 Röfvaren ryckte sig lös, trädde ett steg tillbaka och gaf med sin knytnäfve riddarens häst ett så förfärligt slag mot pannan, att hästen dignade ned med sin ryttare och låg der som död.
220 Den okände riddaren hann knappt lösgöra sig från sadeln, innan Stenhjerta var honom på lifvet, försmående alla vapen och litande blott på sin ovanliga styrka. Men liksom Stenhjerta funnit i fursten den snabbaste riddaren, fann han i den okände ryttare den starkaste kämpe. De båda motståndarne brottades länge på lif och död, – det var en kamp mellan björn och lejon – men den okände riddaren var vigare; han lyckades ändtligen kasta sin motståndare till marken, tryckte sin fot på hans bröst, höjde sitt svärd och ropade:
221 – Du är Stenhjerta! Det finns icke en starkare kämpe i norden, än du, men nu måste du dö, ty du har utgjutit oskyldigt blod.
222 – Måste jag dö, så må jag dö för din hand, ty hvem du än är, så finns ej i norden en sådan kämpe, som du. Stenhjerta är jag, och Jernarm är jag också, men nu båtar min kraft föga. Sankt Sigfrid hjelpe mig!
223 – Är du en Jernarm, – sade den okände riddaren, i det han höll inne med hugget, – så säg mig hvems son du är, att jag må helsa en olycklig far, ty också jag är en Jernarm.
224 – Fader min Olof Stensson kan du ej helsa – suckade den fallne – ty han är längesedan död. Men om du träffar min moder fru Ingeborg eller min syster Frida eller min broder Sigge, så helsa dem från en förlorad son, som gått på en ond väg! Hvarför dröjer du, riddare? Döda mig; jag har intet mera att säga.
225 – Och är du Sten Olofsson Jernarm, så är jag din broder Sigge och kan icke fläcka min hand med min broders blod, – sade den okände riddaren, i det han uppslog sitt hjelmgaller och räckte den fallne handen.
226 – Nej, sade Sten Olofsson och låg qvar på det blodiga fältet, – är du min broder, så döda mig af barmhertighet, ty jag har gjort mycket ondt|101| och skall icke få nåd för min moders ögon!
227 Vid dessa ord trädde fru Ingeborg fram med sin dotter Frida, ty de hade förnummit, att striden var slutad. Och de böjde knä vid den fallne röfvaren och tackade Gud och Jungfru Maria och alla helgon, att de dock hade återfunnit sin son och sin broder. Och furst Igor reste sig upp, der han legat afsvimmad på marken, och alla voro glade, att den stora striden vid Somero skog var förbi. Men Matts hofslagare stod icke mera upp: han var död, och månge röfvare voro döde med honom.
Avsnittet publicerades 13/4 1872: [113]11. Hur det sedan gick med dem alla och om nionde guldtaflan.
228 Sigge Olofsson Jernarm var så glad öfver att hafva befriat sitt fädernesland från det fruktansvärda röfvarebandet, att han på sjelfva slagfältet lofvade bygga en kyrka till helgonet Sigfrids ära. Ännu gladare var han att hafva återfått sin moder och sin syster, och till tack derför lofvade han att hvarje år den dagen undfägna etthundra fattiga. Ty Sigge Olofsson var nu en rik och ansedd riddare, och derom visste Peter Miekka berätta, när alla hade satt sig efter striden att hvila i gräset vid randen af Somero skog.
229 – Det var en bra smäll i Wiborg, berättade Peter, i det han mumsade på ett stort stycke ost. Herr Knut hade befallt oss att stoppa ull i öronen, och det gjorde jag, och mina öron slogo i lås, men de, som icke lydde herr Knut, sprucko i fyra bitar (Peter ljög litet, för att förbättra ostsma|114|ken). När det blef tyst, kröpo vi ut ur källaren, och se, der lågo muren och tornet i grus, och fienderne lågo döde till många tusende, och på ängen derutanför var snön svart af folk och hästar, som lågo afsvimmade. Så togo vi till svärd och föllo ut ur staden och foro fram som Simson mot Filistéerne, och fienden tyckte ej om den leken. Men då tänkte jag: hvar kan Sigge vara? Och huru jag sökte och sökte, såg jag en fot sticka fram under grushögarna och kände stöfveln, efter jag sjelf hade gjort honom, och Sigges stöfvel var det, och gossen låg der som död under gruset. Men jag drog fram honom och ruskade honom och slog fyra ämbaren vatten öfver honom, och så hände sig att han qvicknade vid, men på tre månader kunde han icke skilja ett kanonskott ifrån en myggas pip. Nå, Sigge blef karl igen och drog åter mot fienden och stridde så rosenrasande, att herr Knut slog honom till riddare, och rik blef han af ärligt krigsbyte. Riksföreståndaren herr Sten, som de kalla Sture, är också en karl, må ni veta. Han gjorde Sigge till höfvidsman under Måns Frille i Åbohus. Derifrån ha vi nu blifvit utsände att tukta röfvarebandet, – och se ni, gossar, om jag ej kännt igen min egenhändiga stöfvelklack, så låge riddaren Sigge qvar under gruset af Wiborgs torn, och ni vore brackor allihop, och Stenhjerta vore vår herre. Så var det.
230 – Håll din mun, Peter, och sadla min häst, ty vi skola rida till Nådendal, sade nu riddaren Sigge. – Och ännu samma dag bröt hela det talrika tåget upp och red vesterut, förande med sig Tatarerne och de fångne röfrarne. Öfverallt, der de tågade fram, ringdes i kyrkklockorna, och folket strödde gröna qvistar på vägen, för att hedra sina befriare.
231 I Nådendal var den heliga Brigittas kloster, och der ville Sigge nu lemna sin mor och sin syster i nunnornas vård, tilldess att han kunde bjuda åt dem ett eget hem. Nunnorna voro berömda för den skicklighet och den kärlek, hvarmed de skötte sjuka och sårade. Furst Igor och Stenhjerta behöfde väl deras vård, ty de voro nästan sönderkrossade af den förfärliga striden, och många andra sårade behöfde äfven läkedom.
232 Efter tre dagar kommo de till Nådendal, och nunnorna gingo emot dem i procession och sjöngo en psalm och ringde i klosterklockorna, ty det rika klostret hade lefvat i stor fruktan för Stenhjerta. Men Stenhjerta var nu fången, sårad och ångerfull, och då fanns icke mer hvarken hat eller|115| fruktan. Den gamle eremiten var med i processionen och fick sina guldtaflor tillbaka och fröjdade sig hjertligen åt sin fostersons stora heder.
233 Dagen derpå red riddaren Sigge till Åbo, för att berätta för biskopen och ståthållaren huru det tillgått med röfvarebandets utrotande. Biskopen i Åbo hette då Laurentius Suurpää, det vill säga Lars Storhufvud, och var en gammal ärevördig man, och ståthållaren var den tappre Måns Frille, en af Finlands stoltaste riddare, som förde i sitt vapen ett på roten stående träd med två grenar. De fröjdade sig öfver Sigges lyckliga bedrift, och biskopen bad honom säga hvilken belöning han helst önskade.
234 Sigge böjde ett knä och svarade ödmjukt: högt vördade fader, jag har intet annat gjort, än min pligt, och är derföre icke förtjent af någon belöning. Men om I viljen utverka nåd för Stenhjerta, som ångrar sina brott, så vill jag derföre tacka eder så länge jag lefver.
235 – Det vare honom och dig förunnadt, för den helige Henriks skull, svarade biskopen.
236 – Nej, sade herr Måns, det kan aldrig ske, vördige fader, att en sådan ogerningsman blifver förskonad, ty han har spillt blod som vattubäckar.
237 – Han har dödat munkar och nunnor och plundrat kyrkor, genmälde biskopen; men jag vet en röfvare, som ångrade sig på korset, och han fick nåd. Stenhjerta skall gå tio år i landsflykt, och om han sedan återvänder som ärlig man, är han fri.
238 – Jag tackar eder, vördige fader, sade riddaren Sigge. Så skall det vara; detta är både rättvisa och nåd.
239 Sigge red nu tillbaka till Nådendal och berättade för Stenhjerta hans dom. Stenhjerta hade undertiden bigtat alla sina brott för den gamle eremiten, och eremiten hade försäkrat honom, att äfven den störste syndare kan återvinna Guds nåd, när han rätt ångerfull lofvar att blifva en god menniska. Och nu var Stenhjerta glad öfver sin dom och tog afsked af sin mor och sina syskon och seglade bort till främmande land. Men ingen, utom hans närmaste, visste, att han var Sten Jernarm.
240 Furst Igor blef också helbregda igen och berättade för Sigge, hvarför han så länge dröjt att uppfylla sitt löfte. Hans folk hade trott honom vara död och valt en annan furste i hans ställe. Sedan, när han återfått sitt furstendöme, hade han funnit fru Ingrid och Frida i fångenskap långt borta vid Wolgafloden och betalat lösepenning för dem och fört dem till deras land|116| igen. Nu medförde han dyrbara österländska tyger, silke och kostbara krydder, guld och ädelstenar; dem ville han förära Sigge såsom sin egen lösepenning för lif och frihet.
241 Sigge svarade: Gud allena råder öfver vårt lif, och i vårt land är ingen träl. Du har intet att tacka mig för.
242 Men fursten ville ingalunda vara fri utan lösepenning, och så blefvo de öfverens, att fru Ingrid och Frida skulle få alla de kostbara gåfvorna. Och fursten omfamnade Sigge och red förnöjd med sina Tatarer hem till sitt land igen.
243 Men när han red öfver Finlands gräns, vände han sig än engång om och sade till Tatarerne: betrakten noga det land vi nu lemna, ty ett sådant land få ni ej mera se. Det är ett land, der ingen träldom finns!
244 Tio år derefter satt riddaren Sigge Olofsson Jernarm i sin nybyggda gård Saaristo vid den vackra sjön, och han var nu en rik och mäktig herre samt en bland Finlands ypperste riddare. Och han hade en god husfru och tre glada barn, och hans moder och eremiten och Peter Miekka bodde hos honom. Hans syster Frida var äfven der på besök, och hon var gift med en tapper riddare i Raseborgs slott. Och de sutto en afton under de höga björkarna vid stranden af sjön och voro glada och lyckliga, ty det var eremitens hundrade födelsedag.
245 Då sade riddaren: nu vore allt godt, om vi hade min broder Sten.
246 Vid det att han sade dessa ord, kom en fattig pilgrim gående på gångstigen upp till gården och begärde en allmosa. Och riddaren Sigge bjöd, att han skulle väl undfägnas, och frågade sedan hvarifrån han kom.
247 Pilgrimen svarade, att han kom från den heliga grafven i Jerusalem, och med detsamma uppslog han sin kåpa, och det var röfvaren Stenhjerta. Han berättade huru han länge stridt i tyske kejsarens tjenst emot Turkarne och vallfärdat till alla heliga orter, men han hade icke fått ro för sitt samvete; derföre vände han nu tillbaka och ville blifva munk uti Raumo kloster. Och alla omfamnade honom och greto af glädje.
248 Då upplyftade den gamle eremiten sina händer och lofvade Gud och sade: jag tackar dig, store fader i himmelen, att du har styrt allting till det bästa. Desse bröderne lofvade i sin barndom att göra godt åt den förste de mötte, om du ville befria dem ur en stor fara. Och Sigge höll sitt ord och visade barmhertighet mot en sjuk gubbe och en så|117|rad fiende. Derföre följde honom lyckan på alla hans vägar. Den sjuke blef hans fosterfader, den sårade blef hans mors och systers befriare. Men Sten glömde sitt löfte och hörde icke sitt samvetes röst, och derför hafva olyckan, brottet och sorgen följt honom på alla hans vägar. Detta är nu allt öfver, och röfvaren är en god menniska, och alla äro lyckliga, och den gamle eremiten skall sluta med en välsignelse sitt hundraåriga lif.
249 – Men, fromme fader, sade riddaren Sigge, vi ha ännu icke läst den nionde guldtaflan.
250 – Guldtaflorna, sade eremiten, äro ingenting annat, än speglar af menniskors samveten. Den gode läser dem och förstår dem, men den elake förstår ej en bokstaf af dem. Den nionde guldtaflan är likväl olik de andra, och derför vill jag gömma henne oläst i berget till kommande sekler.
251 – Hvad innehåller då den nionde guldtaflan? frågade alla med mycken nyfikenhet.
252 – Finlands öde, svarade eremiten.
253 Z. T.