1 För många år sedan sutto en ljus sommarkväll i början af Juni några unga studenter på bryggan vid Kajsaniemi och sågo solen gå röd ned bakom den mörka talldungen vid Tölö. En båt rodde på viken; vattendroppar glimmade som gnistor från årorna. Då sade någon: låt oss gå till stranden här midt emot och se solen gå upp!
2 Ja, det voro vi alla med om. Vi gingo öfver långa bron, togo af åt vänster och kommo till den då obebodda ensliga stranden midtemot Kajsaniemi. Här inväntade vi soluppgången. Två somnade i gräset, de öfriga höllo sig muntra med berättelser från skoltiden.
3 Himlen var klar. Klockan 2 på morgonen begynte den lätta skymningen märkbart ljusna. Klockan en kvart före 3 borde solen gå upp, men vi sågo henne icke, hon skymdes af bärgen i norr. I hennes ställe sågo vi en illumination i söder hvars like i prakt ingen af oss upplefvat. Först begynte det gyllene korset på Nikolaikyrkans torn glimma som eld. Där|36|efter sänkte sig eldskenet till tornfönsterna, sedan till kyrkofönsterna, sedan till tusen fönster rundtomkring, och slutligen sken hela den mot oss vända sidan af staden som en gnistrande härd af flammor i morgonrodnaden.
4 Det sköna färgspelet varade omkring tio minuter till dess att solen steg öfver bärgen och flammorna bleknade i solskenet. Vi stodo i ljudlös tystnad och hade icke ord för vår hänryckning. Då fästes vår uppmärksamhet vid några sällsamt vackra toner, som i den stilla nattluften kommo till oss från den motliggande stranden af Kajsaniemi park. Hvad kunde det vara? Det var icke fågelkvitter, icke flöjt, icke människoröst och liknade ändå något af alla tre.
5 Näktergalen! utropade slutligen en af oss.
6 Ja, det kunde inte vara någon annan. Så trötta vi voro efter en genomvakad natt, beslöto vi enhälligt återvända till parken samma väg som vi gått några timmar förut. Näktergalen är icke sällsynt i Ladogatrakten, men ingen af oss hade förut hört honom.
7 När vi kommo till parken, funno vi icke en, utan flere hundrade sångare. Kajsaniemi park var då mindre »vårdad», lummigare och naturskönare, än människohanden sedan gjort honom, och intet Sahara utbredde då sin sandöken i hans midt. Hvarje gren var befolkad af sångfåglar, och alla dessa uppstämde en konsert, som väl kunde förliknas vid den bästa orkester man den tiden hörde i Helsingfors.
8 Plötsligen tystnade alla dessa fågelstämmor, för att, fulla af beundran, lyssna på den enda, som sjöng sitt alt behärskande solo i nattens tystnad. Det var näktergalen. Han började med enformiga flöjttoner, som han efterhand begynte variera, till dess att slutligen drill efter drill droppade som ett pärleregn ned öfver träd och grenar. Man har försökt stafva näktergalens sång med bokstäfver, men förgäfves. Jag har sedan hört honom sjunga vid Rhenochoriginal: oah i Italiens vår, men ingenstädes så i harmoni med naturen, som i vår dagljusa juninatt.
9 Knapt hade han tystnat, innan den hundrastämmiga fågelkonserten åter begynte på alla grenar, som på en gifven signal. Det var som hade alla dessa små sångare ansträngt sitt yttersta för att sjunga i kapp med sin mästare. Och likväl tystnade alla, när han åter började. Respekt för de kungliga!
10 En katt smög lurande vid planket mot botaniska trädgården. Han bortjagades; men hvad skulle vi göra med alla de tanklösa pojkar, som gillra ut snaror och nät för skogens oskyldiga sångare, plundra deras bon och utbjuda dem fångna i trånga burar till salu på torgen. Förstå dessa röfvare friheten, glädjen och det vackra i naturen? Förstå de rätt och orätt? Nej. Icke ens mästersångaren blir förskonad.
11 Näktergalen återkom stundom, efter flere års frånvaro, till Kajsaniemi park. Han tyktes smickrad att finna många åhörare. Vid Majföreningens första fest den 1 maj 1870 sjöng han hela kvällen och natten, utan att låta|37| störa sig af tvåtusen barn och många äldre, som natten igenom kommo att höra honom. Såoriginal: a fortfor han hvarje vår ända till sista majfesten 1879. Om och när han sedan återkommit är mig obekant.
12 Den, som ej sett näktergalen lefvande, kan se honom död och uppstoppad i universitetets fågelsamling längst till vänster från ingången. Det är en liten grå fågel, mindre än en kråka. På det hvitmålade trädstycket, där han står, är skrifvet:
13 »Sylvia Philomelaspråk: latin, skjuten af Arthur Nordman i Kajsaniemi park den 28 Maj 1859.»
14 Många ha betviflat att den värkliga näktergalen har sjungit i Helsingfors, och det är ju godt att vi här ha beviset. Men icke för alla bevis i världen ville jag vara den, som dödat söderns berömdaste mästersångare vid hans korta besök i nordens vår.
Näktergalen.
För Sylvia af Z. T.
1 För många år sedan sutto en ljus sommarkväll i början af Juni några unga studenter på bryggan vid Kajsaniemi och sågo solen gå röd ned bakom den mörka talldungen vid Tölö. En båt rodde på viken; vattendroppar glimmade som gnistor från årorna. Då sade någon: låt oss gå till stranden här midt emot och se solen gå upp!
2 Ja, det voro vi alla med om. Vi gingo öfver långa bron, togo af åt vänster och kommo till den då obebodda ensliga stranden midtemot Kajsaniemi. Här inväntade vi soluppgången. Två somnade i gräset, de öfriga höllo sig muntra med berättelser från skoltiden.
3 Himlen var klar. Klockan 2 på morgonen begynte den lätta skymningen märkbart ljusna. Klockan en kvart före 3 borde solen gå upp, men vi sågo henne icke, hon skymdes af bärgen i norr. I hennes ställe sågo vi en illumination i söder hvars like i prakt ingen af oss upplefvat. Först begynte det gyllene korset på Nikolaikyrkans torn glimma som eld. Där|36|efter sänkte sig eldskenet till tornfönsterna, sedan till kyrkofönsterna, sedan till tusen fönster rundtomkring, och slutligen sken hela den mot oss vända sidan af staden som en gnistrande härd af flammor i morgonrodnaden.
4 Det sköna färgspelet varade omkring tio minuter till dess att solen steg öfver bärgen och flammorna bleknade i solskenet. Vi stodo i ljudlös tystnad och hade icke ord för vår hänryckning. Då fästes vår uppmärksamhet vid några sällsamt vackra toner, som i den stilla nattluften kommo till oss från den motliggande stranden af Kajsaniemi park. Hvad kunde det vara? Det var icke fågelkvitter, icke flöjt, icke människoröst och liknade ändå något af alla tre.
5 Näktergalen! utropade slutligen en af oss.
6 Ja, det kunde inte vara någon annan. Så trötta vi voro efter en genomvakad natt, beslöto vi enhälligt återvända till parken samma väg som vi gått några timmar förut. Näktergalen är icke sällsynt i Ladogatrakten, men ingen af oss hade förut hört honom.
7 När vi kommo till parken, funno vi icke en, utan flere hundrade sångare. Kajsaniemi park var då mindre »vårdad», lummigare och naturskönare, än människohanden sedan gjort honom, och intet Sahara utbredde då sin sandöken i hans midt. Hvarje gren var befolkad af sångfåglar, och alla dessa uppstämde en konsert, som väl kunde förliknas vid den bästa orkester man den tiden hörde i Helsingfors.
8 Plötsligen tystnade alla dessa fågelstämmor, för att, fulla af beundran, lyssna på den enda, som sjöng sitt alt behärskande solo i nattens tystnad. Det var näktergalen. Han började med enformiga flöjttoner, som han efterhand begynte variera, till dess att slutligen drill efter drill droppade som ett pärleregn ned öfver träd och grenar. Man har försökt stafva näktergalens sång med bokstäfver, men förgäfves. Jag har sedan hört honom sjunga vid Rhen ochoriginal: oah i Italiens vår, men ingenstädes så i harmoni med naturen, som i vår dagljusa juninatt.
9 Knapt hade han tystnat, innan den hundrastämmiga fågelkonserten åter begynte på alla grenar, som på en gifven signal. Det var som hade alla dessa små sångare ansträngt sitt yttersta för att sjunga i kapp med sin mästare. Och likväl tystnade alla, när han åter började. Respekt för de kungliga!
10 En katt smög lurande vid planket mot botaniska trädgården. Han bortjagades; men hvad skulle vi göra med alla de tanklösa pojkar, som gillra ut snaror och nät för skogens oskyldiga sångare, plundra deras bon och utbjuda dem fångna i trånga burar till salu på torgen. Förstå dessa röfvare friheten, glädjen och det vackra i naturen? Förstå de rätt och orätt? Nej. Icke ens mästersångaren blir förskonad.
11 Näktergalen återkom stundom, efter flere års frånvaro, till Kajsaniemi park. Han tyktes smickrad att finna många åhörare. Vid Majföreningens första fest den 1 maj 1870 sjöng han hela kvällen och natten, utan att låta|37| störa sig af tvåtusen barn och många äldre, som natten igenom kommo att höra honom. Såoriginal: a fortfor han hvarje vår ända till sista majfesten 1879. Om och när han sedan återkommit är mig obekant.
12 Den, som ej sett näktergalen lefvande, kan se honom död och uppstoppad i universitetets fågelsamling längst till vänster från ingången. Det är en liten grå fågel, mindre än en kråka. På det hvitmålade trädstycket, där han står, är skrifvet:
13 »Sylvia Philomelaspråk: latin, skjuten af Arthur Nordman i Kajsaniemi park den 28 Maj 1859.»
14 Många ha betviflat att den värkliga näktergalen har sjungit i Helsingfors, och det är ju godt att vi här ha beviset. Men icke för alla bevis i världen ville jag vara den, som dödat söderns berömdaste mästersångare vid hans korta besök i nordens vår.