Till Sveriges barn från fattiga barn i Finland

Till Sveriges barn från fattiga barn i Finland

Lästext

[65]

Till Sveriges barn

från fattiga barn i Finland.

Vi bo så långt, så långt i Nordanlanden,

Der står vår stuga på en ås vid stranden,

Der nedanföre är en frusen sjö,

Och rundtomkring är skogen hvit af snö.

Vi voro fattiga, men voro nöjde,

Vår fader högg och högg och sådde, plöjde,

Vår moder spann och spann det hvita garn,

Och lika glada voro vi, små barn.

Då ville frosten lära oss att baka,

Och bet ett stycke ur vår lilla kaka.

Vi bakte bark och strödde mjöl derpå,

Och lika nöjda voro vi ändå.

|66|

Vår fader plöjde nu på nytt och sådde,

Vår moder spann och spann hvad hon förmådde,

Och så tog frosten hälften af vårt bröd,

Men nöjda voro vi i all vår nöd.

Vår fader sparde än ett korn till qvarnen,

Vår moder spann som förr de hvita garnen,

Vårt hjerta kunde le, fast magen svalt;

Men då kom frosten, och då tog han allt.

Vi skuro toma ax på åkertäppan,

Vi tömde mjölets sista dam ur skäppan,

En sten var brödet, svart hvarenda bit;

I stället blef vår kind alltmera hvit.

Vår faders yxa hängde slö vid skjulet,

Vår moders spinnrock fick ett fel i hjulet;

Så matt sken elden i vår gråa spis,

Och rundt omkring var ödemark och is.

Då gick vår fader femton mil till staden,

Att utan pengar köpa bröd åt raden.

Vi väntade en vecka re’n och två

Och tänkte: Gud har glömt oss, arma små.

Men det var syndigt tänkt, far kom tillbaka

Med bröd af råg – hur sällsamt godt att smaka.

Och det som styrkte oss långt mer än bröd,

Det var att Gud allsmäktig sett vår nöd.

Först när vi åter en gång voro mätta,

Då sad’ vår moder: »hvem har gifvit detta?»

Vår fader sade: »gissa om du kan!»

Han visste nog hur det förhöll sig, han.

Vi gissade på kejsarn och tillika

På alla goda och på alla rika.

Uti vårt land. Vår fader sade: »Nej,

De gifvit mycket, men den gåfvan ej.»

|67|

»Den gåfvan, barn, är ifrån Sverges stränder

Och sändes oss af kärleksfulla händer,

Af många höga, låga, stora, små,

Fast der är nöd i deras land också.»

»Det brödet är ej fruset. Känn, det bränner

Så genomvarmt! Det är från gamla vänner.

Det fyller hjertat mer än magen mätt,

Och Gud välsigne Sverges folk för det!

Se, så var saken. Vet ni, barn derborta,

Att aldrig har en sockersyltad tårta,

Som älskad hand på silfverfat er bjöd,

Så fröjdat er, som oss ert svenska bröd!

Och om ni sett oss då, med knäppta händer,

Med nyfödt hopp, som slocknadt öga tänder,

Välsigna Sverges vänskap nu som förr,

Det lönte mödan glänta i vår dörr.

Små barn i Sverge! Sägen der åt alla,

Att ofta förr i dessa vinterkalla,

Aflägsna bygder Sverges namn var sagdt,

Men aldrig förr med denna minnets makt.

Vi äro skilda. Hundramila sjöar

Och berg och skogar, dalar, stränder, öar

Och år och öden oss i vägen stå,

Men se, vi räcka er vår hand ändå!

Ni Sverges barn, vi Finlands barn, vi båda,

Vi äro späda vårar, som bebåda

En bättre tid. Men frostig är vår pol.

Så låt oss bedja Gud om lif och sol!

Då vexa vi en dag till sommargrönska,

Då mognar allt hvad våra hjertan önska,

Då finns ej mera frost och ödemark,

Då äter ingen mera bröd af bark.

|68|

Men hvad än lifvet ger och hjertat känner,

Så låt oss vara och förblifva vänner.

Och Gud välsigne Sverges unga vår,

Som vattnas nu af Finlands glädjetår!

Helsningen sändes genom

Z. Topelius.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Dikten publicerades i Linnea. Tidning för barn 5/1863, utgiven av C. A. Wetterbergh.

    Faksimil