1 Hur de gå, de gå, de stora, majestätiska vågorna i det omätliga verldshafvet! De komma så långt från fjerran land, de komma med storm och vind från Skottlands klippor, Islands vulkaner, Grönlands isberg, från Newfoundlands sandbank och ända från de heta haf, som brännas af solen vid Mexikos stränder. Och derföre vexa de under sin långa vandring höga som berg, med hvita, skummiga ryggar och ljusgröna, klara, kullriga sidor. Och när de hinna till stranden, slå de så tungt mot bergsuddarna: Östersjöns lätta våg är en barnlek mot dem. Ty verldshafvets vågor äro mycket saltare, derföre också mycket tyngre, än Östersjöns. Ingen af våra fiskarebåtar skulle der hålla sjön; oceanens vågor skulle krossa hans sidor. De likasom huka sig ned, när de närma sig stranden, och derefter rusa de tungt och ovigt uppför klippväggarna, och man förundrar sig, att de likväl rusa så högt. När de då stänkt sitt hvita skum som ett snöberg mot himlen, kullra de lika tungt och långsamt ned igen utför hällar och bergsskrefvor, tilldess att de möta en ny våg, som åter hukar sig ned, för att taga ett språng mot stränderna.
2 Det är så djupt, då djupt. Man ser dit ned, och man undrar hvad der kan vara på bottnen af hafvet. Men det vet ingen, ty ingen menniska har varit ned i de stora djupen och kommit lefvande upp i dagen. Endast vid stränderna ser man ett helt annat lif,|322| än hos oss, röra sig uti vattnet. Der ser man stora skogar af sjögräs vexa upp ifrån bottnen med breda, bruna, sällsamt formade blad, och i dessa skogar röra sig lefvande varelser af besynnerlig skapnad. Än kafvar sig en stor spindel fram med sidan förut, och det är likväl icke en spindel, det är en krabba. Sedan tycker man åter att bottnen rör sig, och det är en flundra, som kryper emellan bladen, och hennes breda rygg är liksom af brun sand med småstenar på. Då kommer der något blekblått och gult, som liknar ett rått ägg, hvilket man slagit ut i vattnet, och det är ett djur af gelée, som drager ihop sig och vidgar ut sig, rundt som ett théfat: det är maneten. Han har nyss solat sig på vattenytan, men råkar på bottnen ut för en sjöstjerna, som griper honom med sina spröten och utsuger hans saft. Bäst sjöstjernan håller på dermed, kommer en stor hummer, som griper henne med sina långa, svarta klor (han, som blir så röd, när han kokas, och liknar en ofantelig kräfta), och så är det slut med sjöstjernan. Men hummern får akta sig sjelf, ty ett stycke derifrån ligger en rocka, stor och flat som en afhuggen furuplanka, och väntar blott på tillfälle att kasta hummern omkull och bita ihjäl honom med sina hvassa tänder, som hon bär i ett stort, bredt gap under magen. Det är både märkvärdigt och löjligt; och när man sedan ser en fisk, som är lik våra fiskar, kila fram i den bruna skogen, blir man helt nöjd till mods, likasom skulle man träffa en gammal bekant.
3 Det är minsann ondt om gamla bekanta i verldshafvet: – inga gäddor, inga abborrar, inga löjor, braxar, mörtar, girsar och andra sådana goda vänner, endast stundom en lax, en sik, en ål, eller en id vid Nordsjöns kuster, och sillen kommer i så täta bataljoner, hvarftals öfver hvarandra, att hafvet vid norska kusten stundom är som ett stort, rågadt fat med sillsallad.
4 Och så finnas der andra vackra och märkvärdiga fiskar, som ingen fiskare i Borgå eller Pargas eller vid Michelsöarne någonsin sett en skymt utaf annorlunda, än kanhända som lutfisk, ty hafvet är så uppfylldt af stora och små lefvande kräk, att om det vore en gryta och engång komma att koka på elden (efter der säges vara eld under hafvet i jordens innandöme), så skulle man aldrig ha sett maken till fisksoppa – och maken till klimpar!
5 Gamle fiskare ha så många historier. En afton hörde jag dem berätta, medan torskgrytan fräste på elden och mörka hafvet derute röt som sju|323|tusen bandhundar, huru de landat på en svart ö, hvilken de aldrig förut vetat af, och der gjorde de upp en brasa, att värma sig. Men bäst de sutto vid brasan, började ön att röra sig och sjunka ned under vattnet, så att de med knapp nöd hunno rädda sig uti båten. Och det var en krake, sade de. Efter de tro det, så må de tro.
6 En annan gång ha de sett en ofantelig orm i långa, breda bugter ringla sig uppå hafsytan och simma förbi med otrolig hastighet. När vi få se den ormen uppstoppad uti museum, veta vi någonting mer. Men tilldess veta vi ingenting annat om honom, än att så berättas det.
7 Då vet man något sannfärdigare om den väldiga hvalfisken, börjande från den tid, när han slukade Jonas. Han följer efter de stora sillstimmen och har ett mycket beqvämt sätt att äta och dricka. Han öppnar endast sitt stora gap och sväljer in vatten, och då dragas många hundrade sillar med strömmen in uti gapet. Bita och tugga anser han alldeles öfverflödigt: sillarne simma ned i hans mage, och så äro de der.
8 Men om hvalfisken kunde tala, skulle han veta berätta mer än vi om de stora hafsdjupen. Der simmar han ofta så långt under vattenytan, som vi lefva långt under molnen. Vi simma också på bottnen af ett verldshaf, nemligen lufthafvet; vi känna dess strömmar och vågor, fastän vi ej kunna se dem. Men nere på bottnen af vattenhafvet är ett beständigt mörker, och när hvalfisken ser uppåt, se han knappast en svag skymning. Simmar han högre, blir skymningen efterhand ett grönaktigt ljus, likasom när man ser genom en tjock glasbutelj, och simmar han än högre, ser han slutligen solen som en matt, röd skifva ofvanför vågorna, som likna rörliga ljusränder. Men i djupet är allting stilla och tyst. Der går icke den minsta våg, der höres icke det svagaste ljud: der simmar och kryper en hel verld af millioner lefvande varelser uti det stumma mörkret och lefva och dö och strida utan ett ljud och uppsluka hvarandra i evig tystnad.
9 Men på hafsytan vet man intet om djupet. På ytan glittrar solskenet, der segla skeppen, der leka småfiskarne, der sprutar delfinen sin vattenstråle, der spegla sig nattens måne och stjernor. Och hafvets sköna prinsessa Unda Marina sofver i sin mjuka vagga på vågornas kuddar. Fram och åter, fram och åter gungar den stora blå vaggan i ebb och flod, och stormen sjunger sin gamla visa, för att söfva Unda Marina till ro, men hon|324| är ett oroligt barn, hon ligger ej stilla. Hon drömmer om skogens vackra gosse, prins Florio, som berättat för henne så sköna sagor, och då stjelper hon stundom vaggan åt sida, så att vågorna stiga högt öfver stranden. Men då bannar henne nattens måne, som är hennes gamla moster, och Unda Marina kläder sig i sin skira silfverklädning och simmar så lätt som hafvets skum till den stormiga stranden. Der skickar hon alla näsvisa vågor tillbaka till djupen och sätter sig ned på den hvita sanden att leka med kiselstenarna: Der ser man också hennes lätta fotspår, som du mins från sagorna, och der skrifver hon med sitt pekfinger ständigt nya runor i sanden. Dem kan ingen annan läsa, än goda barn; de begripa dem nog.
10 En afton satt jag på en klippa vid hafvet och såg bort mot det töckniga fjerran, der vågorna gingo i långa, vackra båglinier, ty der hade varit på dagen en hård sydvest. Då syntes längst bort en strimma som klaraste silfver gunga på vägen, och hon dansade fram som ett sken öfver vattnet. Det var icke solen, det var icke månen, ej heller en stjerna, som sjunkit i hafvets skum: det var Unda Marina, som samm i sin klädning af silfverskir fram emot stranden. Allt närmare kom hon och blef så glänsande, att töcknen förskringades och himmelen begynte att ljusna allt rundtomkring. Ty Unda Marina log, som alla glada barn le af lycka och glädje öfver Guds oändliga godhet, och det kunde de mulna töcknen icke emotstå. När hon nalkades stranden, låg hela det sköna, stora verldshafvet blankt som ett guld i aftonsolen, och den höga dyningen, som liknade en kulle af spegelglas, lyftade henne varligt på det sammetsfina gräset nere vid strandvallen. Der satte hon sig att leka och skämta med de gamla grå klipporna, som hon så ofta brukade öfverskölja med salta vattenstänkar, och de gamla klipporna kunde lika litet som töcknen motstå hennes smålöje, utan gjorde sig så gröna som möjligt, för att behaga henne. Och det roade Unda Marina obeskrifligt. Men när solen gick ned, kommo sjutton små krusiga vågor utifrån hafvet. De voro Unda Marinas leksystrar och kammarjungfrur: de lade hennes långa ljusa hår i en hufva af skum, för att det ej skulle smälta i månskenet, och de bäddade hennes lilla säng af blommor och sjögräs. Då somnade Unda Marina i blommor vid hafvets strand, och det stora, sköna, vida verldshafvet låg stilla och sofvande vid hennes fötter...
11 Z. T.
Kommentar
Kommentar
Berättelsen publicerades i Trollsländan 26/9 1868.
4. Verldshafvet.
1 Hur de gå, de gå, de stora, majestätiska vågorna i det omätliga verldshafvet! De komma så långt från fjerran land, de komma med storm och vind från Skottlands klippor, Islands vulkaner, Grönlands isberg, från Newfoundlands sandbank och ända från de heta haf, som brännas af solen vid Mexikos stränder. Och derföre vexa de under sin långa vandring höga som berg, med hvita, skummiga ryggar och ljusgröna, klara, kullriga sidor. Och när de hinna till stranden, slå de så tungt mot bergsuddarna: Östersjöns lätta våg är en barnlek mot dem. Ty verldshafvets vågor äro mycket saltare, derföre också mycket tyngre, än Östersjöns. Ingen af våra fiskarebåtar skulle der hålla sjön; oceanens vågor skulle krossa hans sidor. De likasom huka sig ned, när de närma sig stranden, och derefter rusa de tungt och ovigt uppför klippväggarna, och man förundrar sig, att de likväl rusa så högt. När de då stänkt sitt hvita skum som ett snöberg mot himlen, kullra de lika tungt och långsamt ned igen utför hällar och bergsskrefvor, tilldess att de möta en ny våg, som åter hukar sig ned, för att taga ett språng mot stränderna.
2 Det är så djupt, då djupt. Man ser dit ned, och man undrar hvad der kan vara på bottnen af hafvet. Men det vet ingen, ty ingen menniska har varit ned i de stora djupen och kommit lefvande upp i dagen. Endast vid stränderna ser man ett helt annat lif,|322| än hos oss, röra sig uti vattnet. Der ser man stora skogar af sjögräs vexa upp ifrån bottnen med breda, bruna, sällsamt formade blad, och i dessa skogar röra sig lefvande varelser af besynnerlig skapnad. Än kafvar sig en stor spindel fram med sidan förut, och det är likväl icke en spindel, det är en krabba. Sedan tycker man åter att bottnen rör sig, och det är en flundra, som kryper emellan bladen, och hennes breda rygg är liksom af brun sand med småstenar på. Då kommer der något blekblått och gult, som liknar ett rått ägg, hvilket man slagit ut i vattnet, och det är ett djur af gelée, som drager ihop sig och vidgar ut sig, rundt som ett théfat: det är maneten. Han har nyss solat sig på vattenytan, men råkar på bottnen ut för en sjöstjerna, som griper honom med sina spröten och utsuger hans saft. Bäst sjöstjernan håller på dermed, kommer en stor hummer, som griper henne med sina långa, svarta klor (han, som blir så röd, när han kokas, och liknar en ofantelig kräfta), och så är det slut med sjöstjernan. Men hummern får akta sig sjelf, ty ett stycke derifrån ligger en rocka, stor och flat som en afhuggen furuplanka, och väntar blott på tillfälle att kasta hummern omkull och bita ihjäl honom med sina hvassa tänder, som hon bär i ett stort, bredt gap under magen. Det är både märkvärdigt och löjligt; och när man sedan ser en fisk, som är lik våra fiskar, kila fram i den bruna skogen, blir man helt nöjd till mods, likasom skulle man träffa en gammal bekant.
3 Det är minsann ondt om gamla bekanta i verldshafvet: – inga gäddor, inga abborrar, inga löjor, braxar, mörtar, girsar och andra sådana goda vänner, endast stundom en lax, en sik, en ål, eller en id vid Nordsjöns kuster, och sillen kommer i så täta bataljoner, hvarftals öfver hvarandra, att hafvet vid norska kusten stundom är som ett stort, rågadt fat med sillsallad.
4 Och så finnas der andra vackra och märkvärdiga fiskar, som ingen fiskare i Borgå eller Pargas eller vid Michelsöarne någonsin sett en skymt utaf annorlunda, än kanhända som lutfisk, ty hafvet är så uppfylldt af stora och små lefvande kräk, att om det vore en gryta och engång komma att koka på elden (efter der säges vara eld under hafvet i jordens innandöme), så skulle man aldrig ha sett maken till fisksoppa – och maken till klimpar!
5 Gamle fiskare ha så många historier. En afton hörde jag dem berätta, medan torskgrytan fräste på elden och mörka hafvet derute röt som sju|323|tusen bandhundar, huru de landat på en svart ö, hvilken de aldrig förut vetat af, och der gjorde de upp en brasa, att värma sig. Men bäst de sutto vid brasan, började ön att röra sig och sjunka ned under vattnet, så att de med knapp nöd hunno rädda sig uti båten. Och det var en krake, sade de. Efter de tro det, så må de tro.
6 En annan gång ha de sett en ofantelig orm i långa, breda bugter ringla sig uppå hafsytan och simma förbi med otrolig hastighet. När vi få se den ormen uppstoppad uti museum, veta vi någonting mer. Men tilldess veta vi ingenting annat om honom, än att så berättas det.
7 Då vet man något sannfärdigare om den väldiga hvalfisken, börjande från den tid, när han slukade Jonas. Han följer efter de stora sillstimmen och har ett mycket beqvämt sätt att äta och dricka. Han öppnar endast sitt stora gap och sväljer in vatten, och då dragas många hundrade sillar med strömmen in uti gapet. Bita och tugga anser han alldeles öfverflödigt: sillarne simma ned i hans mage, och så äro de der.
8 Men om hvalfisken kunde tala, skulle han veta berätta mer än vi om de stora hafsdjupen. Der simmar han ofta så långt under vattenytan, som vi lefva långt under molnen. Vi simma också på bottnen af ett verldshaf, nemligen lufthafvet; vi känna dess strömmar och vågor, fastän vi ej kunna se dem. Men nere på bottnen af vattenhafvet är ett beständigt mörker, och när hvalfisken ser uppåt, se han knappast en svag skymning. Simmar han högre, blir skymningen efterhand ett grönaktigt ljus, likasom när man ser genom en tjock glasbutelj, och simmar han än högre, ser han slutligen solen som en matt, röd skifva ofvanför vågorna, som likna rörliga ljusränder. Men i djupet är allting stilla och tyst. Der går icke den minsta våg, der höres icke det svagaste ljud: der simmar och kryper en hel verld af millioner lefvande varelser uti det stumma mörkret och lefva och dö och strida utan ett ljud och uppsluka hvarandra i evig tystnad.
9 Men på hafsytan vet man intet om djupet. På ytan glittrar solskenet, der segla skeppen, der leka småfiskarne, der sprutar delfinen sin vattenstråle, der spegla sig nattens måne och stjernor. Och hafvets sköna prinsessa Unda Marina sofver i sin mjuka vagga på vågornas kuddar. Fram och åter, fram och åter gungar den stora blå vaggan i ebb och flod, och stormen sjunger sin gamla visa, för att söfva Unda Marina till ro, men hon|324| är ett oroligt barn, hon ligger ej stilla. Hon drömmer om skogens vackra gosse, prins Florio, som berättat för henne så sköna sagor, och då stjelper hon stundom vaggan åt sida, så att vågorna stiga högt öfver stranden. Men då bannar henne nattens måne, som är hennes gamla moster, och Unda Marina kläder sig i sin skira silfverklädning och simmar så lätt som hafvets skum till den stormiga stranden. Der skickar hon alla näsvisa vågor tillbaka till djupen och sätter sig ned på den hvita sanden att leka med kiselstenarna: Der ser man också hennes lätta fotspår, som du mins från sagorna, och der skrifver hon med sitt pekfinger ständigt nya runor i sanden. Dem kan ingen annan läsa, än goda barn; de begripa dem nog.
10 En afton satt jag på en klippa vid hafvet och såg bort mot det töckniga fjerran, der vågorna gingo i långa, vackra båglinier, ty der hade varit på dagen en hård sydvest. Då syntes längst bort en strimma som klaraste silfver gunga på vägen, och hon dansade fram som ett sken öfver vattnet. Det var icke solen, det var icke månen, ej heller en stjerna, som sjunkit i hafvets skum: det var Unda Marina, som samm i sin klädning af silfverskir fram emot stranden. Allt närmare kom hon och blef så glänsande, att töcknen förskringades och himmelen begynte att ljusna allt rundtomkring. Ty Unda Marina log, som alla glada barn le af lycka och glädje öfver Guds oändliga godhet, och det kunde de mulna töcknen icke emotstå. När hon nalkades stranden, låg hela det sköna, stora verldshafvet blankt som ett guld i aftonsolen, och den höga dyningen, som liknade en kulle af spegelglas, lyftade henne varligt på det sammetsfina gräset nere vid strandvallen. Der satte hon sig att leka och skämta med de gamla grå klipporna, som hon så ofta brukade öfverskölja med salta vattenstänkar, och de gamla klipporna kunde lika litet som töcknen motstå hennes smålöje, utan gjorde sig så gröna som möjligt, för att behaga henne. Och det roade Unda Marina obeskrifligt. Men när solen gick ned, kommo sjutton små krusiga vågor utifrån hafvet. De voro Unda Marinas leksystrar och kammarjungfrur: de lade hennes långa ljusa hår i en hufva af skum, för att det ej skulle smälta i månskenet, och de bäddade hennes lilla säng af blommor och sjögräs. Då somnade Unda Marina i blommor vid hafvets strand, och det stora, sköna, vida verldshafvet låg stilla och sofvande vid hennes fötter...
11 Z. T.