1 Han kom ändå, han var icke död, han sof under drifvorna.
2 O, den långa, kalla vintern, de mörka nätterna, de tindrande stjernorna, de hvinande snöstormarna! Huru fröso ej barnen, när de gingo till skolan; huru stampade ej hästen af köld i stallet! Och de små fåglarna, hvem räknar dem, som hittats stelfrusna i snön? Ännu ligger isen alnstjock på sjön; ännu åka smörlassen öfver Qvarken till Sverige; ännu spanar fyrmästaren i sin båk förgäfves med kikaren efter en ångbåts rök fjerran vid himlaranden. Men lärkan drillar i skyn, den svarta staren uppsöker sin öfvergifna holk; – snart qvittrar bofinken, snart knoppas den första stickelbärsbusken ... Våren är här! Våren! Våren!
3 Märker du huru han redan afkastat vantarna, storstöflarna och pelsen, huru han nedtagit sin tröja från knaggen i vinterskåpet, – den märkvärdiga tröjan, som hängde så urblekt der och så snart skall skifta så gräseligt grön! Våren går till sitt arbete, han försummar sig icke. Och hvilket arbete! Det fins ingen gosse så flitig som han; det fins ingen jätte så stark som han. Hvad säger du om det enda storverket att sopa bort snön från Finland? Spänn en miljon hästar för en miljon lass, skicka ut alla, som kunna lyfta en skofvel, låt dem måka snö i lassen, och fråga dem, om de få rent till midsommar! Tror du? Nej, icke till om de fortfore dag och natt hela året ens jul. Men se, detta gör våren på några veckor. Försök lyfta isen af hafvet! Bär du den tyngden? En miljon jättar skulle ej bära den, luften bär den, han, men då måste den vara upplöst i vattenångor. Der har våren sitt köksmästarearbete. Först smälter han isen till vatten, så kokar han vattnet till ångor. Har du läst berättelsen om Klara Solsken och Harald Storm! Klara Solsken är förlofvad med våren; då vet du huru man smälter isar.
4 Men Våren är rättvis, han bannar ej vin|58|tern. När han andas varmt i den kalla marsnatten, säger han: tack, köld, för att du låtit vexterna hvila! När han sopat bort snön, säger han: tack, snö, för att du varit ett täcke i vinternatten! Och när han förlänger dagen, säger han: tack, mörker, för att du slutit menniskorna närmare tillsamman och lärt dem älska hvarandra!
5 Ja, hvad allt har ej Våren att göra! När han sopat bort kölden, mörkret, isen och snön, måste han skura jorden, hafvet och himlen rena. Skurtvagen går och går hårdhändt, – ibland storm, regn, vattuflod, – men nytta gör han. Hvar osund dimma, hvar grumlig strand, hvarje mosslupet träd, hvar dyig tufva, allt måste fejas, allt måste blifva skinande blått och blomstrande grönt. Ingen får glömmas, allt måste rentvås från syndens fläckar, ty nu är naturens söndagsmorgon, nu skall hon pryda sig för att tillbedja sin skapare.
6 Vid denna tid kommer påsken, som är uppståndelsens högtid, och detta vet Våren; han stod ju som barn vid Frälsarens graf. Allt, som förfrusit i mörker och köld; allt, som ligger nedslaget, förkrossadt, tvinande, törstande i natten och grafven, det skall renadt stå upp till ett bättre lif. Till allt och till alla, till det fattigaste strå, till den ringaste mask, som nedkrupit i jorden, kommer vid denna tid Guds röst i vårvinden: stå upp att förnyas; jag lefver, du skall ock lefva!
7 Den frusna, skendöda, i snön begrafna skapelsen hör denna röst och skälfver af lif. Då stunda förnyelsens dagar, och Våren är kallad att vara dess verkmästare. Hans arbete fördubblas: han är nu byggmästare, målare och bildhuggare utan rast. I ett nu skall allting förvandlas från formlösa drifvor till praktfulla palatser, från hvitt och svart till grönt, till blått och alla de färger, som regnbågen målar. Och våren förstår sitt handtverk. Skär sönder knoppen af ett ännu ej utslaget löf, och gif akt huru han förberedt allt för detta sitt lilla, ännu ofödda barn! Hvilken fin väfnad, hvilken konstrik byggnad ända in i den minsta bladfiber! Menniskor bygga sina palatser för århundraden, naturen bygger dem för en kort sommar, men hvilken underbar omsorg, hvilken rörande kärlek i detta lilla, så snart förgångna, så ofta tanklöst förtrampade löf!
8 Och när det slår ut, är allting annorlunda. Fråga det löfvade trädet, den utslagna sippan, den bevingade fjäriln hvad de voro en vecka förut! Mins du sagan om det vissnade löfvet: »tusen, tusen löf har min unga asp, hvarje löf är en tunga, och med tusen, tusen tungor prisar min asp Guds oändliga godhet».
9 Detta och mycket mer har den unga Våren att göra. Hvilken konsertmästare anför en sådan musik? Hvilken poet skrifver sådana visor? Hvilken konstnär anordnar en sådan utställning? Derför är också Våren barnens, ungdomens och sångfåglarnas vän. Den lycklige, han blir rikt belönad, han älskas af alla andra än bundtmakarne, ljusfabrikanterne och nattuglorna. Nej ... han älskas af alla, alla, utan undantag. Hvem behöfver ej ljus, luft, grönska och frihet! Förstår du nu, säg, hvem Våren är? Förstår du nu, att han är en solblick ur Guds goda, allseende öga, att han är ett strålande utflöde af Guds oändliga kärlek?
Vårens arbete.
1 Han kom ändå, han var icke död, han sof under drifvorna.
2 O, den långa, kalla vintern, de mörka nätterna, de tindrande stjernorna, de hvinande snöstormarna! Huru fröso ej barnen, när de gingo till skolan; huru stampade ej hästen af köld i stallet! Och de små fåglarna, hvem räknar dem, som hittats stelfrusna i snön? Ännu ligger isen alnstjock på sjön; ännu åka smörlassen öfver Qvarken till Sverige; ännu spanar fyrmästaren i sin båk förgäfves med kikaren efter en ångbåts rök fjerran vid himlaranden. Men lärkan drillar i skyn, den svarta staren uppsöker sin öfvergifna holk; – snart qvittrar bofinken, snart knoppas den första stickelbärsbusken ... Våren är här! Våren! Våren!
3 Märker du huru han redan afkastat vantarna, storstöflarna och pelsen, huru han nedtagit sin tröja från knaggen i vinterskåpet, – den märkvärdiga tröjan, som hängde så urblekt der och så snart skall skifta så gräseligt grön! Våren går till sitt arbete, han försummar sig icke. Och hvilket arbete! Det fins ingen gosse så flitig som han; det fins ingen jätte så stark som han. Hvad säger du om det enda storverket att sopa bort snön från Finland? Spänn en miljon hästar för en miljon lass, skicka ut alla, som kunna lyfta en skofvel, låt dem måka snö i lassen, och fråga dem, om de få rent till midsommar! Tror du? Nej, icke till om de fortfore dag och natt hela året ens jul. Men se, detta gör våren på några veckor. Försök lyfta isen af hafvet! Bär du den tyngden? En miljon jättar skulle ej bära den, luften bär den, han, men då måste den vara upplöst i vattenångor. Der har våren sitt köksmästarearbete. Först smälter han isen till vatten, så kokar han vattnet till ångor. Har du läst berättelsen om Klara Solsken och Harald Storm! Klara Solsken är förlofvad med våren; då vet du huru man smälter isar.
4 Men Våren är rättvis, han bannar ej vin|58|tern. När han andas varmt i den kalla marsnatten, säger han: tack, köld, för att du låtit vexterna hvila! När han sopat bort snön, säger han: tack, snö, för att du varit ett täcke i vinternatten! Och när han förlänger dagen, säger han: tack, mörker, för att du slutit menniskorna närmare tillsamman och lärt dem älska hvarandra!
5 Ja, hvad allt har ej Våren att göra! När han sopat bort kölden, mörkret, isen och snön, måste han skura jorden, hafvet och himlen rena. Skurtvagen går och går hårdhändt, – ibland storm, regn, vattuflod, – men nytta gör han. Hvar osund dimma, hvar grumlig strand, hvarje mosslupet träd, hvar dyig tufva, allt måste fejas, allt måste blifva skinande blått och blomstrande grönt. Ingen får glömmas, allt måste rentvås från syndens fläckar, ty nu är naturens söndagsmorgon, nu skall hon pryda sig för att tillbedja sin skapare.
6 Vid denna tid kommer påsken, som är uppståndelsens högtid, och detta vet Våren; han stod ju som barn vid Frälsarens graf. Allt, som förfrusit i mörker och köld; allt, som ligger nedslaget, förkrossadt, tvinande, törstande i natten och grafven, det skall renadt stå upp till ett bättre lif. Till allt och till alla, till det fattigaste strå, till den ringaste mask, som nedkrupit i jorden, kommer vid denna tid Guds röst i vårvinden: stå upp att förnyas; jag lefver, du skall ock lefva!
7 Den frusna, skendöda, i snön begrafna skapelsen hör denna röst och skälfver af lif. Då stunda förnyelsens dagar, och Våren är kallad att vara dess verkmästare. Hans arbete fördubblas: han är nu byggmästare, målare och bildhuggare utan rast. I ett nu skall allting förvandlas från formlösa drifvor till praktfulla palatser, från hvitt och svart till grönt, till blått och alla de färger, som regnbågen målar. Och våren förstår sitt handtverk. Skär sönder knoppen af ett ännu ej utslaget löf, och gif akt huru han förberedt allt för detta sitt lilla, ännu ofödda barn! Hvilken fin väfnad, hvilken konstrik byggnad ända in i den minsta bladfiber! Menniskor bygga sina palatser för århundraden, naturen bygger dem för en kort sommar, men hvilken underbar omsorg, hvilken rörande kärlek i detta lilla, så snart förgångna, så ofta tanklöst förtrampade löf!
8 Och när det slår ut, är allting annorlunda. Fråga det löfvade trädet, den utslagna sippan, den bevingade fjäriln hvad de voro en vecka förut! Mins du sagan om det vissnade löfvet: »tusen, tusen löf har min unga asp, hvarje löf är en tunga, och med tusen, tusen tungor prisar min asp Guds oändliga godhet».
9 Detta och mycket mer har den unga Våren att göra. Hvilken konsertmästare anför en sådan musik? Hvilken poet skrifver sådana visor? Hvilken konstnär anordnar en sådan utställning? Derför är också Våren barnens, ungdomens och sångfåglarnas vän. Den lycklige, han blir rikt belönad, han älskas af alla andra än bundtmakarne, ljusfabrikanterne och nattuglorna. Nej ... han älskas af alla, alla, utan undantag. Hvem behöfver ej ljus, luft, grönska och frihet! Förstår du nu, säg, hvem Våren är? Förstår du nu, att han är en solblick ur Guds goda, allseende öga, att han är ett strålande utflöde af Guds oändliga kärlek?
10 Z. T.