Kansikuva
Kommentaari
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
4 xeresvinet sherryn, efter den spanska staden Jerez.
4 hafvets perlor syftningen oklar.
9 fortfar att stiga än i dag syftar på landhöjningen, jfr inledningen stycke 11.
10 samum arabiskt namn på torr och het ökenvind.
11 8 fot ca 2,4 m.
12 skjälhunden sälen.
12 famnar längdmått till sjöss; en svensk famn motsvarar 1,78 m, en rysk famn 2,134 m.
13 Det liknar på kartan [...] uti Nordsjöns böljor. Topelius beskriver Östersjön på samma sätt, som en sjöjungfru, i Boken om Vårt Land (1875), s. 23.
14 skänka henne beständigt nya stränder till leksak syftar på landhöjningen, jfr inledningen stycke 11.
15 medja midja.
15 giljat om eftersträvat, förfört.
16 såsom fordom Afrodite, uppstigit ur hafvets sköte Kärlekens och fruktbarhetens gudinna Afrodite föddes ur det skum som bildades i havet kring Uranos, himlavalvets, avskurna kön, enligt den grekiska skalden Hesiodos.
19 4 fot ca 1,2 m.
19 2 fot ca 60 cm.
19 mil en svensk mil motsvarade 10 688,54 m 1665–1889.
20 träsk mindre insjöar.
22 Han börjar ofta obemärkt [...] timmerflottor i hafvet. Textstycket har samma motiv som »Islossningen i Uleå elf» (»Islossningen i Uleå elf», Ljungblommor, ZTS I. Mera om dikten i inledningen till Ljungblommor av Clas Zilliacus, stycke 53–61, samt i kommentaren av Carola Herberts). Se också inledningen stycke 6.
23 38° 35' och 50° 2' longitud från Ferrö motsvarar 20° 56' och 32° 23' räknat från Greenwich.
23 Ferrö Ferro (sp. El Hierro) är den sydvästligaste ön i ögruppen Kanarieöarna och ansågs vara världens västligaste punkt tills Amerika upptäcktes. Den första meridianen drogs här 1634. I Finland användes Ferromeridianerna ännu på 1800-talet. Ferro ligger 17° 39' väster om Greenwichmeridianen.
23 83½ geografiska mil ca 620 km.
23 154 ½ geogr. mil ca 1 146 km.
23 6 844 geogr. qvadratmil ca 377 104 km2. I stycke 1 i kapitlet »Statistiska anteckningar om Finland» meddelar Ignatius att Finland areal är 6 723,48 geografiska kvadratmil.
24 när Preussen ännu [...] 1815 års gränser Vid Wienkongressen 1814–1815 återskapades den preussiska stormakten. Preussens befolkning och territorium blev ungefär lika stora som före 1806, med en förskjutning mot sydväst. Tyskland enades under Preussens ledning på 1860-talet och efter fransk-tyska kriget 1870–1871.
24 besökte en af våra [...] och Würtemberg tillsammantagna. I »London-bref» från 1862 återger Topelius samma berättelse aningen mer detaljerat och nämner att »en berlinerprofessor» en gång ställde frågan till »numera riksarkivarien N» (Helsingfors Tidningar 27/9 1862). »Riksarkivarien N» är Jakob Johan Nordström (1801–1874), riksarkivarie i Sverige från 1846.
25 fredsfördrag alltsedan år 1323 Vid freden i Nöteborg mellan Ryssland och Sverige 1323 drogs den första gränsen mellan rikena, troligen från Systerbäck i Karelen till Bottniska viken.
25 konventionela enligt fördrag.
25 Finlands kulturhistoria Jfr Topelius föredrag från 1843 »Äger Finska Folket en Historie?», där han framhåller att Finland inte har en politisk historia före 1809. Enligt Gunnar Castrén var den finska nationen för Topelius en kulturnation, mer än en statsnation (»Finlands folk i Topelius verk», FU 31 1918, s. 359).
26 alluviallager lösa sedimentära avlagringar.
26 egendomlig särpräglad.
26 intelligensen här: förnuftet.
27 Den snillrike Svensken [...] Asiens barbariska folk. se Israel Hwasser, Om allians-tractaten emellan Sverige och Ryssland år 1812 (1838), s. 83 f. samt s. 90. Mera om Topelius hänvisning till Israel Hwasser står att läsa i inledningen, stycke 16 f, 34, 41 samt 53.
30 2 till 3 000 fot 594–891 m.
30 egendomliga karakteristiska.
30 1 200 fot ca 356 m.
30 800 fot ca 238 m.
30 4 till 500 fot ca 119–149 m.
31 isgletscher glaciärer.
35 den gamla [...] nya hufvudstaden Helsingfors Helsingfors blev huvudstad i storfurstendömet Finland 1812. Den gamla huvudstaden Åbo ansågs ha alltför nära band till Sverige.
38 Väl har Ladoga [...] Napoleon I:s graf Matti Klinge framhåller att Topelius utgår från föreställningen att Napoleon vid kejsarmötet i Tilsit 1807 skapade Finland, och att Finland betalade denna skuld genom att skänka det porfyrblock ur vilket Napoleons gravmonument i Invaliddomen sedan höggs. Blocket härstammar dock inte från Finland, utan från Olonets i ryska Karelen, men man höll länge fast vid föreställningen om att blocket var finskt (Matti Klinge, Idyll och hot. Zacharias Topelius – hans politik och idéer 2000, s. 293). Jfr också dikten »Napoleons graf» från 1849 (Ljungblommor, ZTS I).
38 porfyren hård bergart med större mineralkorn inströdda i en tät grundmassa.
38 Alexander I:s kolossala monument Alexanderskolonnen till minne av Alexander I:s seger över Napoleon 1812. Kolonnen planerades av arkitekt Auguste de Montferrand och uppfördes av granit bruten i Pyterlax i Vederlax. Det 47,5 meter höga och 600 ton tunga minnesmärket restes 1832 på Palatstorget i S:t Petersburg.
38 dock har man nu begynt aftvinga dem Lapplands guld Det första dokumenterade guldfyndet i Finland gjordes 1836 i Kemi älv. Senare sökningar ledde till goda resultat först 1868, då bergsingenjören Johan Conrad Lihr hittade guld i Ivalo älv i Enare. Därefter inleddes en guldrusch, som nådde sin kulmen 1871, när ca 500 män letade guld i Ivalo.
43 vesper-ringning ringning till aftongudstjänst.
44 Några naturforskare tro [...] vår blifvit längre. Professorn i fysik Adolf Moberg, Klimatologiska Iakttagelser i Finland föranstaltade och utgifna af Finska Vetenskaps-Societeten. År 1846–1855. Del II (1871).
44 ligger orsaken i landets odling och skogarnas nedhuggande Jfr t.ex. Topelius artikel »Skogens förstöring är Finlands förderf» i Helsingfors Tidningar 24/10 1857 samt inledningen, stycke 12.
48 60 fot ca 18 m.
48 3 fot ca 90 cm.
49 Sedan den tid, när [...] för hans beskyddare. Jfr Topelius artiklar »Skogens värde» och »Skogens förstöring är Finlands förderf» i Helsingfors Tidningar 13/10 1855 och 24/10 1857 samt inledningen, stycke 11.
49 fareldarne I Finland syftar fareld på en hastigt framfarande eld eller svedjeeld.
49 landet erhöll ett forstväsende År 1851 hade ett verk för skogsskötsel inrättats. Forststyrelsen fick permanent status 1859 för vården av landets kronoskogar och ställning av centralt ämbetsverk 1863.
50 632 qvadratmil Antagligen avser Topelius här geografiska kvadratmil, ca 34 823 km2.
50 1 648 qvadratmil Antagligen avser Topelius här geografiska kvadratmil, ca 90 805 km2.
53 Ännu herskar dock [...] som landets arffiende. I den statistiska översikten i stycke 32 nämner Ignatius att det sammanlagt dödades 1 553 vargar och 424 björnar 1866–1870. Se också inledningen, stycke 13.
53 skjälen sälen.
53 fordom så talrika bäfvern Bävern hade jagats intensivt, och fanns från 1600-talet kvar endast i Lappland. Den sista bävern av den ursprungliga stammen i Finland sköts veterligen 1868. Fridlysningen trädde i kraft samma år.
55 Amfibierna groddjuren.
55 mujkan (av fi. muikku) siklöjan.
55 sofvel sovel, mat som äts med bröd eller potatis, t.ex. kött och fisk.
55 girsen gärsen, tillhör abborrfiskarna. I Finland används också formen girs.
56 Bland den lägsta [...] damernas örhängen. I föreläsningarna säger Topelius: »Af blötdjuren har endast perlmusslan fått en viss betydelse. Hon bebor många af våra mindre åar, och om hon icke uppfyllt alla de förhoppningar man en tid hyste att kläda vårt land i perlor, så har hon likväl, såsom det lappska guldet, visat sig vara något mer, än en fabel. Drottning Sofia Magdalena bar ett perlband af finska perlor, och ännu nyligen vid 1857 års stora exposition i Paris, såg man finska perlor» (»XXXII Föreläsningen 21/11 1871», 244.130).
1 Men sjelf har det kallat [...] outredd härledning. Topelius avfärdar teorin enligt vilken namnet Suomi skulle kunna härledas från finskans »suo» (kärr), eftersom namnet Finland då också skulle kunna härledas från det forngermanska »Fen» (moras). Detta skulle enl. Topelius i så fall också omfatta områden som inte är kärrmarker, t.ex. bergiga, torra högländer såsom norska Finnmarken. (»Tolfte föreläsningen 12/10 1871», 244.130.)
1 det celtiska namnet såsom Finland Kapellanen och språkforskaren Johan Adolf Lindström ansåg att namnet Finland kan härledas från det keltiska »Fen», krigare, antingen för att kelterna låg i fejd med grannar av finsk härkomst eller för att de tog finska krigare i sin tjänst. (»Tolfte föreläsningen 12/10 1871», 244.130).
3 Bjarmerne Bjarmerna var ett finsk-ugriskt folk, eventuellt karelare eller vepser, som idkade handel. De förekommer i de fornnordiska sagorna som beteckning på bebyggare vid Vita havets södra kustområde.
5 Finnarne drefvos till dopet i Kuppis källa Anspelar på en sen tradition enligt vilken biskop Henrik på 1100-talet skulle ha döpt finnar i Kuppis källa öster om Åbo.
6 Qvenerne kväner. I medeltida källor omnämns detta västfinska folkslag eller, snarare, förbund av jägare, fiskare och krigare. Kvänerna omtalas bl.a. i Egil Skallagrimssons saga (möjligen skriven av Snorre Sturlasson), där en kung över kvänerna, Faravid, nämns.
7 haltia fi. haltija, ande.
7 återspeglade sig i milda seder inom familjen I föreläsningarna behandlar Topelius den hedniska tron och familjelivet, han framhöll att kvinnor visades aktning och krigsfångar behandlades milt och betraktades som medlemmar av familjen (»Elfte Föreläsningen 15/11 62», 244.126).
11 förgäfves utfärdade påfvarne sina bullor Påven Gregorius IX utfärdade en korstågsbulla 1237 föranledd av tavasternas uppror mot de kristna 1236–1237.
11 eld I föreläsningarna använder Topelius orden »bålet och brandfacklan» (»Trettiofemte Föreläsningen 27/11 1871», 244.130).
12 Erisäpplet stridsäpplet.
12 Det första fredsfördraget, [...] och en svensk Vid freden i Nöteborg mellan Ryssland och Sverige 1323 drogs den första gränsen mellan rikena, troligen från Systerbäck i Karelen till Bottniska viken.
12 arronderade utvidga sitt landområde så att det bildar en fast sammanhängande, avrundad form.
13 Ecce, Finnia, Tridentem (lat.) eg. Finnia Ecce Tridentem, ung. »Finnia, se den nye Neptunus». Inskription på en medalj som Peter I lät prägla med anledning av grundläggningen av S:t Petersburg. Matti Klinge menar att begreppet »Finnia», från att för Peter I ev. ha inneburit kustlandet vid Finska viken, efter 1809 började betyda det Finland som blivit en särskild stat och nation. (Matti Klinge, Idyll och hot. Zacharias Topelius – hans politik och idéer, s. 316–322).
14 Två gånger, 1457 och [...] hyllat olika kronpretendenter År 1457 ställde sig finländarna antingen på den nye unionskungen Kristian I:s eller på den avsatte kungen Karl Knutsson Bondes sida. En bidragande orsak till klubbekriget 1596–1597 var ståndsmotsättningar mellan bönder och adel som utnyttjades av hertig Karl i kampen mot kung Sigismund.
14 1788, gjorde en del af arméns officerare myteri mot sin konung I Anjala bildades i augusti 1788 en sammansvärjning av missnöjda officerare, det s.k. Anjalaförbundet, mot Gustav III under det pågående ryska kriget 1788–1790.
15 gärder pålagor, skatter.
15 vid Helsingfors landtdag [...] rikets andra hufvuddel Ständermötet i Helsingfors 1616 har kallats Helsingfors lantdag p.g.a. den stora uppslutningen från hela den östra riksdelen.
16 moderna samhället stadfästades i Finland af Gustaf II Adolf Under Gustav II Adolf byggdes förvaltningen ut, flera städer grundades och handeln utvecklades. Jfr föreläsningarna: »Med det moderna samhället under G. II A. följde Universitetet, vskaperna, handeln, industrin» (»Trettiosjette Föreläsningen 28/11 1871», 244.130).
16 »i grefvens tid» i sista stund. I Finland syftar uttrycket på greve Per Brahe d.y., vars tid som generalguvernör i Finland 1637–1641 samt 1648–1654 sågs som en positiv period för samhällsutvecklingen. Uttrycket har därför levt vidare.
17 Biskoparne i Åbo [...] fosterlandsälskande män De tio sista katolska biskoparna i Åbo, från Bero Balk som valdes 1385, var troligen alla födda i Finland.
17 fransiscanerklostret i [...] i Nådendal Franciskanklostret i Raumo omnämns första gången 1449. Birgittinerklostret i Nådendal grundlades 1438.
17 Agricola gaf det finska språket [...] allmänna bildningen. Genom sina översättningar till finska av Nya Testamentet och liturgiska böcker lade teologen Mikael Agricola grunden till det finska skriftspråket. För att befrämja läskunnigheten utarbetade han också den första finska ABC-boken, som troligen trycktes första gången 1543.
17 Juusten uppritade grundlinierne till Finlands häfder. Biskop Paul Juusten räknas till de första historieskrivarna i Finland och den finska biskopskrönikan, Catalogus et ordinaria successio episcoporum Finlandensium, som han sammanställde på 1570-talet, är en viktig och i huvudsak pålitlig källa till Finlands medeltidshistoria. Till en början spreds biskopskrönikan som handskrift och utgavs första gången i tryck av Christian Nettelbladt 1728 och senare bl.a. av H. G. Porthan 1784–1800.
17 Rothovius uttalade välsignelsen öfver Åbo akademi. Biskop Isak Rothovius grundade 1630 ett gymnasium i Åbo som ersatte den gamla katedralskolan. Han verkade därefter aktivt för gymnasiets omvandling till universitet tio år senare och höll i samband med invigningen en tacksägelsepredikan i domkyrkan.
17 Gezelierne organiserade kyrkan på klippfasta grundvalar. Gezeliernas bibelverk, en kommenterad bibelöversättning till svenska, utkom 1711–1728. Arbetet inleddes av biskop Johannes Gezelius d.ä. 1670, sonen utgav Nya Testamentet 1711–1713 och sonsonen Gamla Testamentet 1724–1728.
18 Deras stridshästar ha [...] Kronenbergs »oöfvervinnerlige» Jfr dikten »Finska rytteriets marsch i trettioåriga kriget», som Topelius skrev 1872 (Ljung 1889, s. 156 f.). Se också inledningen stycke 6. Topelius omnämner på flera ställen överste Cronbergs »oöfvervinnerlige» kyrassiärer, se bl.a. Fältskärns berättelser. Första cykeln 1853, s. 107 och föreläsningarna (t.ex. »Trettionde Föreläsningen 18/11 64» och »Trettioförsta Föreläsningen 21/11 64», 244.127).
18 Den verld, som nu [...] (hugg in)! Den del av Gustav II Adolfs rytteri som rekryterades i Finland har kallats hakkapeliter efter stridsropet hakkaa päälle (fi. hugg på/in). Topelius bidrog starkt till myten om hur fruktade de var. Modern forskning har sedermera dementerat denna nationalistiska myt.
18 store härförare, i en sednare tid äfven berömde statsmän Gustav Karlsson Horn af Kanckas (sedermera greve Horn af Björneborg, 1592–1657), kommenderande general och befälhavare över svenska trupper under trettioåriga kriget blev sedermera riksmarsk och president i krigskollegium. Arvid Horn (1664−1742) ledde livdrabantkåren bl.a. vid slaget i Narva 1700. Efter Karl XII:s död blev han landets främste ledare, bl.a. som kanslipresident.
19 År 1721 begynte ett [...] kallades konung. frihetstiden, perioden från Karl XII:s död 1718 (i Finland från freden i Nystad 1721) fram till Gustav III:s statskupp 1772.
19 nyttans tidehvarf. [...] anlade fabriker Under 1700-talet inleddes en friare utilitaristiskt präglad näringspolitik med ekonomisk-naturvetenskapliga strävanden, bl.a. gynnades industrin.
19 två dåraktiga krig hattarnas ryska krig 1741–1742 och det pommerska kriget 1757–1762.
20 sången begynte ljuda på Auras stränder Syftar på de bl.a. i Åbo verksamma poeterna Frans Michael Franzén och Michael Choræus.
20 Men ännu engång utbrast [...] herraväldet i norden. Gustav III:s ryska krig 1788–1790.
20 såg konungen förrådd vid Anjala Syftar på Anjalaförbundets försök att under pågående krig börja underhandla om fred med Ryssland utan Gustav III:s kännedom.
20 Förenings- och Säkerhetsakten tillägg 1789 till 1772 års regeringsform, utformat av Gustav III efter motsättningar med adeln. Kungen fick ensam bestämmanderätt i in- och utrikespolitik, och en ny högsta domstol med både frälse och ofrälse medlemmar inrättades. Ständerna skulle utöva beskattning, riksrådet avvecklas och adelns rättigheter beskäras. Förenings- och säkerhetsakten antogs av de ofrälse stånden i riksdagen den 21 februari 1789, av adeln först 1800. Den avskaffades i Sverige 1809, i Finland 1919.
20 Den stora revolutionens den franska revolutionen 1789–1799.
20 fjettrar på tankens frihet avser den alltmera tryckande censuren i Sverige under Gustav IV Adolfs förmyndarregering och sedan hans regering, december 1792–mars 1809.
20 sekulartanke tanke som funnits i ett eller flera sekel.
21 öfver en fallen thron Gustav IV Adolf avsattes i mars 1809.
22 »upphöjdt bland nationernas antal» Syftar på kejsar Alexander I:s tal vid avslutningen av Borgå lantdag den 19 juli 1809. Uttryckets betydelse är omtvistad.
23 Det finska folket i [...] Tyskar och Ryssar. I föreläsningarna säger Topelius: »Till detta finska folk räkna vi alla dem, som bo och bygga inom Finlands gränser, med undantag af Lapparne, och som invuxit med sitt hjerta eller sina intressen i vårt lands natur, vårt lands politiska och sociala förhållanden, – alla dem m. e. o., för hka Finland är ett fädernesland i ordets sanna betydelse.» Dit hörde, ansåg Topelius, inte t.ex. judar och zigenare »eller andre främlingar, hka tillfälligtvis bebo detta land och lyda dess lagar, men icke äro fästade vid detsamma genom det allt omfattande bandet af ett verkligt och varaktigt fosterland». (»Trettionionde föreläsningen 5/12 1871», 244.130).
26 Sedan Lönnrot samlade [...] i Kalevala Elias Lönnrot samlade in folkdiktning under 1820-, 1830- och 1840-talen i Tavastland, Savolax, Karelen, Lappland och Estland. Materialet resulterade bl.a. i eposet Kalevala, som han utgav första gången 1835 och i en utvidgad version 1849. Matthias Alexander Castréns översättning av eposet till svenska utkom 1841.
26 sedan Castrén lyckats [...] folkstammens spillror Matthias Alexander Castrén, universitetets första professor i finska språket och litteraturen 1851, engagerade sig i utforskningen av norra Eurasiens språk och etnologi. Han gjorde ett antal forskningsresor under 1830- och 1840-talen, bl.a. i Lappland, ryska Karelen och Sibirien där han insamlade ett rikt etnografiskt material om finsk-ugriska folkstammar. Resultaten publicerades bl.a. i Versuch einer ostjakischen Sprachlehre nebst kurzem Wörterverzeichniss (1849) och i De affixis personalibus linguarum Altaicarum (1850).
26 Lönnrot och Runeberg, Kalevala och Fänrik Stål Lönnrot utgav eposet Kalevala första gången 1835 och i en utvidgad version 1849. J. L. Runebergs Fänrik Ståls sägner med motiv från 1808–09 års krig utkom i två samlingar 1848 och 1860.
1 grafstickeln graveringsverktyg bestående av en skarpslipad stålnål, monterad på ett trähandtag.
2 smul sjö lugnt vatten.
3 eriksgata färd genom Sverige enligt en fastslagen rutt som den nyvalde kungen företog för att ta emot de olika landskapens hyllning. Karl IX red den sista egentliga eriksgatan 1609. Senare har benämningen använts om kungliga rundresor i riket.
3 voden känd från folkdiktningen och först beskriven av Olof Rudbeck d.ä. Senare har den klassats bland steklarna (lat. Hymenoptera). Den förekom särskilt i sumpiga områden och troddes använda sin gadd för att lägga ägg i sitt offer.
4 metande Engelsman I Helsingfors Tidningar ingår en berättelse om sjön Toriseva i Virdois och Topelius möte där med en engelsk resenär (»Toriseva», Helsingfors Tidningar 22/1, 1/2, 8/2 och 12/2 1851).
4 skogsspekulant Skogarnas värde steg brant efter att sågverksrörelsen blivit fri 1857–1861 och man började tillverka mekanisk trämassa på 1860-talet.
5 palankinen orientalisk bärstol med madrass och kuddar, försedd med tak på hörnstolpar samt förhängen; användes särskilt i Indien och Kina.
5 chaussé bred landsväg med ytbeläggning.
5 kafvelbroar körbanor över sank mark.
6 blodkulor blodkroppar.
7 schäsen oftast en tvåhjulig vagn med en öppen eller halvtäckt vagnskorg för en eller två personer.
7 resorter resårer, vagnsfjädrar.
7 föra stat här: visar sitt välstånd.
8 stampqvarn stampverk för kläde, bestående av lodrätt placerade och nedtill avrundade stockar, som förs upp och ned mot hon med klädet.
8 spolverk spjälverk.
8 trädresorter resårer, vagnsfjädrar av trä.
9 landau landå, fyrhjulig åkvagn med plats för fyra personer på två motställda tvärsäten och med uppfällbar kur.
10 Emballera packa in.
11 vinterlokan hög träbåge över hästens nacke som fastspänns mellan bogträna och skaklarna, finns på seldon av viss typ, s.k. rysk sele.
11 med hvita snäckor, [...] prydda betseltyget Kaurisnäckor kallades även huggormshuvuden eller ormskallar, som de påminner om. Ormhuvuden ansågs ha en speciell kraft, ge rikedom och skydda mot ondska. Kaurisnäckorna kom från Indiska oceanen och användes ursprungligen som betalningsmedel och smycken. På 1800-talet syddes de främst fast vid seldon och betsel i både västra och östra Finland.
11 rede tillbehör eller utrustning till kärra eller släde, används i Finland för t.ex. skaklar.
11 »om allt vore rätt [...] skakulkäppen?» Den krokiga skakulkäppen utgör här en antites till det rätta (i den överförda betydelsen räta, raka) i världen. Den konkreta betydelsen av ordstävet blir alltså ung.: »om allt vore rakt här i världen, var skulle man då hitta en krokig trädgren att tillverka en skakulkäpp av». En skakulkäpp eller skakelkäpp är i Österbotten benämningen på en krokig gren eller en träkrok med vilken man fäste skaklarna vid åkdonet.
12 forman körsven, kusk.
12 skjutslegaavgift som erlades av resande till skjutsskyldig.
13 12 till 16 mil ca 128–171 km.
14 pertbloss En pärta eller lyssticka var en torr sticka eller ett spån, oftast av furu, som fästes i en ställning och användes för belysning.
14 dagboken År 1766 infördes förordningen om gästgiveridagbok, där gästgivaren skulle föra bok över gästerna och gästen skriva in eventuella klagomål.
14 namnsdagsgratulationer Traditionen med gratulationstavlor spreds från Sverige till Finlands kusttrakter, till en början främst till det svenskspråkiga Österbotten, i början av 1800-talet. Minnestavlorna gavs främst till brudpar och namnsdagsbarn.
14 egendomliga karakteristiska.
14 rötofs vippor av vass.
17 sportel här: belöning, drickspengar.
18 regellösa slumpmässiga.
2 Kustfolket är, med ett enda undantag, af svensk härkomst Med undantaget avser Topelius Lillkyro socken, med övervägande finskspråkig befolkning.
2 2, 3 till 4 mil ca 21, 32 till 43 km.
3 de två fordom [...] Nerpes och Lappfjärd Lappfjärd avskildes till kapellförsamling 1594 och blev pastorat 1607.
3 egendomlighet karaktär, natur.
3 ostadigt ombytligt.
3 skjälskyttar sälskyttar.
3 Det är ett stridbart [...] att leka krig. Jfr Boken om Vårt Land, s. 200 f.
3 odisciplinerad tapperhet, jemförlig [...] de skottske Högländarnes I föreläsningarna nämner Topelius att skottarna av Walter Scott skildras som vilda och odisciplinerat tappra (»Tjugutredje Föreläsningen 2/5 72», 244.130). Om nygrekerna säger Topelius att »De äro oöfverträfflige skyttar och härdige nästan som Finnar» och att »Greken flyr disciplinen, men icke fienden». Han nämner grekiska frihetskriget 1821–1829 som ett exempel på nygrekernas tapperhet (»Elfte Föreläsningen 14/3 72»).
3 Trakten bevarar blodiga minnen [...] samt 1808. Klubbekriget 1596–1597 inleddes med en resning i bl.a. Österbottens svenskbygder, under stora ofreden 1713–1721 utkämpades bl.a. slaget i Storkyro i februari 1714 och under 1808–09 års krig flera slag i Österbotten.
3 I Nerpes uppstod [...] strömmar af blod. Bönderna i Närpes gjorde uppror mot ryssarna och utförde våldsamheter mot enskilda kosacker och finländska ståndspersoner som misstänktes ha avlagt trohetsed till kejsaren. Bönderna slogs ner av ryssarna vid Finby bro den 13 eller den 20 juli 1808.
3 skjälbössorna sälbössorna.
3 ströfpartier irreguljära strövkårer, motsv. gerilla.
4 skylar sädeskärvar.
6 legohjon tjänare anställd enl. legohjonsavtal el. dyl.
6 norrmanniskt chevaleri Topelius ansåg att det europeiska chevaleriet, ridderligheten, utgått från Norden »genom Norrmannerne» (»Fjerde Föreläsningen: F. T. 9/2 64», 244.127). I föreläsningarna beskriver han också »sista gången medeltidens chevalerie blef i sådana frågor afgörande här i norden», vid en riddartornering 1528 (»Nionde Föreläsningen 4/3 64»). Se också inledningen stycke 47 om Paul Nybergs kommentar till detta textställe.
8 excentrisk här: svärmisk.
8 Den finske ynglingen [...] sin faders tjenarinna. Topelius disputerade 1847 för doktorsgraden med avhandlingen De modo matrimonia jungendi apud Fennos quondam vigente, om fornfinnarnas sätt att ingå äktenskap. Avhandlingen baserade sig huvudsakligen på folkdiktningen och Kalevala. Också i föreläsningarna tog Topelius upp ämnet ingående (»Elfte Föreläsningen 15/11 62», 244.126).
2 indrägtiga lukrativa, vinstgivande.
2 nederlagsplatser lagrings- eller stapelplatser.
3 snafvade kung Christian öfver sina egna schavotter Kristian II lät avrätta närmare 100 personer vid det s.k. Stockholms blodbad 1520. Han flydde till Nederländerna 1521 efter att Gustav Vasa gjort uppror och lierat sig med hanseaterna. År 1533 lockades han tillbaka till Danmark, men fängslades där för återstoden av sitt liv.
3 schavotter ställningar där brottslingar fastkedjades för allmänt beskådande eller där livdömda avrättades.
3 stapelort rätt att idka utrikeshandel.
7 ett nytt Tyrus på en ofruktbar klippö Den fenikiska staden Tyrus, omtalad i källor sedan ca 2750 f.Kr., låg på en klippö några hundra meter utanför kusten för att vara bättre skyddad mot fientliga angrepp. Detta antas ha bidragit till stadens blomstring.
8 1712 Det ryska anfallet mot Finland inleddes i mitten av augusti 1712, men stannade vid Kymmene älv och drabbade alltså inte Helsingfors.
8 tideböcker krönikor, annaler.
8 söndagsmorgon den 12 Augusti Bör vara måndagen den 11 maj 1713.
9 obevärad icke befäst, obeväpnad.
9 sjöslaget vid Hogland utkämpades 17/7 1788 mellan den svenska och den ryska flottan.
10 frihetstidens mörkaste fläck avser troligen hattarnas ryska krig, eller den s.k. lilla ofreden, 1742–1743.
10 sånggudinnorna I Finland framställdt i teckningar (1845–1852) jämför Topelius universitetets nationer med sånggudinnorna, som också de är nio till antalet. (ZTS XII, stycke 10 i kapitlet »Landskapen»).
10 från askan af Åbo Den 4 september 1827 drabbades Åbo av en förödande brand. En direkt följd av branden var att universitetet flyttades till Helsingfors.
10 reglerades här: planerades.
10 Hvad en fransk författare [...] och ödemarken» Den franska upptäcktsresanden Xavier Marmier (1808–1892) besökte Finland tre gånger. År 1838 och 1839 besökte han Lappland, sommaren 1842 reste han via Åbo och Helsingfors till S:t Petersburg. År 1843 utgav han en reseskildring från den senare resan, Lettres sur la Russie, la Finlande et la Pologne I–II.
11 villa drömbild, illusion.
12 dälderna de små dalarna.
12 Esbo vik med dess sommarvillor Från början av 1800-talet började ståndspersoner och borgare vistas i skärgården utanför Helsingfors om somrarna. Först bodde man på adelns lantgods eller i fiskartorp som hyrdes för tillfälligt bruk. Det egentliga villabyggandet inleddes på 1860- och 1870-talen.
15 ett astronomiskt observatorium När universitetet i Åbo efter 1827 års brand flyttades till Helsingfors planerade Friedrich Wilhelm August Argelander och Carl Ludvig Engel ett nytt observatorium, som stod färdigt 1834.
15 en förstad, en [...] anstalt för helsovatten Brunnsparken i den s.k. Badhusförstaden i Ulrikasborg anlades på initiativ av Henrik Borgström. Parken med bad- och brunnsanläggningar öppnade 1838 och blev ett populärt turistmål i mitten av 1800-talet när den ryska societeten inte tilläts resa utanför imperiets gränser.
15 »Kalliolinna» Intendenten vid badinrättningen, läkaren Frans Johan Rabbe lät uppföra villan, ritad av Ernst Bernhard Lohrmann, i Brunnsparken 1842–1845. År 1859 köptes Kalliolinna av baron Paul von Wittinghoff och 1871 av kommerserådet Jacob Tschernischeff.
15 en luthersk med [...] rena byzanthinska former Den lutherska Nikolajkyrkan planerades av Carl Ludvig Engel och invigdes 1852. Den ortodoxa Uspenskijkatedralen, ritad av Aleksej Maksimovitj Gornostajev, stod färdig 1868.
15 »skön utsida och ingenting der bakom!» Citatets ursprung okänt, men Topelius återger det 1885 på tyska: »schöne Aussenseite und nichts dahinten» (Finland 4/7 1885, här återgivet efter Anteckningar från det Helsingfors som gått, utg. Torstein Steinby, 1968, s. 35).
2 spetsgård krets eller inhägnad.
2 egendomliga karakteristiska.
2 4 fot ca 1,2 m.
2 alluvialbildningar lösa sedimentära avlagringar.
5 ariadnetrådarne ledtrådarna.
6 dälderna de små dalarna.
8 I midten af huset [...] ortens vanliga byggnadssätt. I västra Finland förekom s.k. parstugor redan på 1500-talet, och de blev vanliga från 1700-talet. En parstuga består av två rum, åtskilda av en farstu i mitten.
11 not rörligt fiskeredskap av olika typer, på mitten ofta försett med en lång säck, som dras genom vattnet med en lina på vardera sidan.
11 skötor finmaskiga, större fisknät för fångst av strömming.
11 varpet här: det område som avgränsas av notens linor.
11 notlaget Fiskevattnen var till största delen oskiftade och förvaltades av byavis arbetande samfälligheter eller fiskelag, där delägarna hade rätt till fiske som motsvarade deras andel i laget. Strömmingsfisket i kust- och öbyarna var indelat i notar med ett visst antal man per notlag.
11 varpet notvarpet, med fångst.
11 notkilen den del av en not dit fisken drivs och slutligen fångas.
4 bresiliefärgad röd färg, fås från bresiljeträdet, som växer i Sydamerika och särskilt i Brasilien.
5 auxiliärmaskin ångmaskin på segelfartyg till hjälp vid vindstilla väder.
5 femkort ett kortspel där varje spelande får fem kort och den som får sista och femte spelet, eller sticket, vinner potten.
6 focken understa råseglet på främsta masten på ett fartyg.
6 skot tåg, fastgjort i nedre hörnet av ett segel för att fästa det i en viss ställning.
6 märsen plattformen på segelfartyg nära toppen av en undermast.
6 bramseglet seglet på bramrån, ovanför märsen.
6 endast få minnen [...] långt aflägsna århundraden Provinsialläkaren Fredric Wilhelm Radloff uppger att Ålands äldsta bebyggare var lappar och finnar, och ortnamn som Lappböle, Jomala, Koskinpää, Finby m.fl. vittnar om detta (Beskrifning öfver Åland 1795, s. 16).
2 den romerska hierarkins storhets tid storhetstiden för prästväldet inom den katolska kyrkan.
4 åren 1457, 1502 År 1457, i samband med tronstriderna mellan Kristian I och Karl Knutsson Bonde ställde sig besättningen på Åbo slott på olika sidor. År 1502 försökte väpnaren Måns Frille försvara Åbo slott mot Sten Sture d.ä. under dennes tronstridigheter med kung Hans.
6 klubbekriget bondeupproret 1596–1597 började i Österbotten och spred sig till Satakunda, Tavastland och Savolax.
6 sorgespel af J. Wecksell Tragedin Daniel Hjort. Sorgespel i fem akter med fyra tablåer av Josef Julius Wecksell uruppfördes 1862 i Helsingfors.
7 två bröder Fleming Lars Hermansson och Klas Hermansson Fleming, båda ståthållare på Åbo slott 1597.
7 slaget vid Stångebro Slaget vid Stångebro utkämpades 25/9 1598 mellan Sigismund och hertig Karl, som utgick som segrare.
7 bilan yxan, med bred, rundad egglinje, användes bl.a. vid avrättningar.
8 Jacob De la Gardie Bör vara Johan De la Gardie. Också i Finland framställdt i teckningar (1845–1852) förväxlar Topelius bröderna Johan och Jakob De la Gardie (ZTS XII, stycke 162 i kapitlet »Åbo slott»).
8 Slottet förskönades sedan [...] slottet förfalla. Per Brahe d.y. bodde tidvis på Åbo slott under sin tid som generalguvernör 1637–1641 och 1648–1654. Länsstyrelsen fanns kvar på slottet till 1698, och därefter användes det som kasern och fängelse.
8 nyttans tidehvarf Under 1700-talet inleddes en friare utilitaristiskt präglad näringspolitik med ekonomisk-naturvetenskapliga strävanden, bl.a. gynnades industrin.
8 fängelse för brottslingar. [...] än i dag Det äldsta fängelset på Åbo slott är schaktet från 1300-talet. Senare omändrades även andra utrymmen till fängelse – i början av 1800-talet togs hela förborgen i bruk. De sista fångarna flyttades på 1890-talet till Kakolabacken, se nedan.
9 synpunkt punkt från vilken motivet iakttas.
9 stegla efter avrättning placera en halshuggen brottslings huvud, och eventuellt högra hand, på ett hjul, fäst upptill på en påle, en stegel.
9 Kakola backe med [...] fängelsebyggnad Kakola fängelse, vars huvudbyggnad ritades av Ernst Bernhard Lohrmann, invigdes 1853 som en arbets- och korrektionsinrättning för fattiga, arbetslösa och lösdrivare. RP.g.a. Krimkriget övertogs Kakola för militärt bruk redan samma år och internerna förflyttades. Institutionen öppnades på nytt 1862 som fängelse.
9 bergshöjder, på hvilka [...] öfvergifna fäste Ett observatorium, ritat av Carl Ludvig Engel, uppfördes på Vårdberget i Åbo 1818. Observatoriet utrustades med en för tiden ytterst högklassig apparatur. När universitetet efter Åbo brand 1827 flyttades till Helsingfors följde den astronomiska utrustningen med och installerades i det nya observatoriet.
9 sin hamrande industri Eriksson & Cowies mekaniska verkstad och gjuteri började produktionen på östra åstranden i Åbo 1842, firman bytte namn till W:m Crichton & Co 1862. Åbo järnmanufaktur vid ändan av Biskopsgatan invid ån inledde verksamheten 1859. I början av 1870talet var konjunkturerna goda, och satsningen på sjöfart och ångmaskiner gav utdelning.
9 Choræi källa brunn på Runsala, uppkallad efter diktaren Michael Choræus som hade varit informator hos familjen von Willebrand på ön.
9 täcka sommarboningar Efter att ha varit landshövdingsboställe i Åbo och Björneborgs län överläts Runsala 1845 till Åbo stad, som arrenderade ut tomter för fritidsbebyggelse åt stadens borgare.
2 Ett finskt ordspråk [...] af de sistnämnda. Ordspråket finns i »Tredje sången» i Kalevala. De andra vattenfallen nämns också vid namn: Hälläpyörä (senare sammankopplat med Kyrofors i Tavastkyro) och Kaatrakoski (Pankakoski fors i Pielisjärvi). Topelius nämner ordspråket också i Finland framställdt i teckningar (ZTS XII, stycke 55 i kapitlet »Wuoksen med Imatra och Kiviniemi»).
3 925 fot ca 275 m.
3 340 fot ca 101 m.
3 63 fot ca 19 m.
3 139 ca 41 m.
3 18 823 kubikfot ca 492,5 kubikmeter.
3 67 millioner 64 600 kubikfot ca 1 755 081 kubikmeter.
3 öfver tusen qvadratmils en kvadratmil motsvarade 114,24 kvadratkilometer enligt 1855 års decimalsystem.
4 56 ryska verst ca 60 km.
4 20 verst ca 21 km.
4 268 fot ca 80 m.
4 famnar längdmått till sjöss; en svensk famn motsvarar 1,78 m, en rysk famn 2,134 m.
4 egendomligt karakteristiskt.
5 520 fot ca 154 m.
6 1 140 fot ca 339 m.
6 139 fots ca 41 m.
6 2 950 fot ca 876 m.
6 63 fot ca 19 m.
7 6 verst ca 6,4 km.
8 i förväntan på hängbron [...] på kedjor deröfver Den 13 juli 1872 invigdes en linbana över Imatra fors. Linbanan blev en sevärdhet och var i bruk tills den rasade 1883. En bro började planeras på 1860-talet, men byggdes först 1891–1893.
9 det värdshus och de [...] Europa och nutiden Det fanns ett värdshus vid stranden av Imatra fors sedan 1846. Sommaren 1871 öppnades Imatra hotell på det gamla värdshusets plats och blev det första egentliga turisthotellet i Finland.
9 de s. k. Imatrastenarna, underligt formade stycken af lerskiffer små stenar på 2–10 cm av stenhård kalkblandad lera eller märgel.
10 limaner havsvikar eller insjöar vid en åmynning, blockerade av en naturlig vall.
12 Dessa vatten, som [...] väg till friheten .... Textstycket har samma motiv som »Islossningen i Uleå elf» (»Islossningen i Uleå elf», Ljungblommor, ZTS I. Mera om dikten i inledningen till Ljungblommor av Clas Zilliacus, stycke 53–61, samt i kommentaren av Carola Herberts). Se också inledningen stycke 6.
2 5 mil ca 53 km.
2 7 mil ca 75 km.
2 styft duktigt, skickligt.
3 Robert Wilhelm Ekman, återvände från Rom Ekman vistades först i Paris och sedan tre år i Italien med hjälp av ett resestipendium från Konstakademien i Stockholm. Våren 1844 återvände han till Stockholm för att samma höst flytta till Finland.
4 pertbloss En pärta eller lyssticka var en torr sticka eller ett spån, oftast av furu, som fästes i en ställning och användes för belysning.
4 lappdocka docka tillverkad av tyglappar.
4 mekko (fi.) klänning eller kjortel; för män oftast ett livplagg som användes utanpå de andra kläderna.
4 kamarilla grupp av personer som utövar ett dolt inflytande på en uppsatt person, ursprungligen en benämning på Ferdinand VII:s privata vänkrets som brukade samlas i ett förrum (sp. camarilla).
5 delinqventen missdådaren, rackarungen.
5 legera lätta, anspråkslösa.
6 staffage mindre bifigurer eller detaljer i en landskaps- eller genrebild, tillförda för att ge ökat liv åt motivet.
6 hålkakor i taket Somero hörde till den västfinska kulturtraditionen i fråga om brödbak, man bakade där endast två gånger om året: på hösten efter tröskningen och på våren när vattenkvarnarna kunde användas igen. De tunna hålkakorna, resultatet av ett storbak som kunde ta upp till en vecka, hängdes upp på stänger i taksparrarna för att torka innan de flyttades till förrådet för förvaring.
2 5 svenska mil ca 54 km.
3 Här blef en marknadsplats, [...] Wasa år 1546 År 1346 uppgavs länge som grundläggningsår för Borgå, men senare forskning har visat att det är en feltolkning av en källa från 1600-talet. Som stad har Borgå troligen anlagts i början av 1380-talet av Bo Jonsson (Grip). Korrekt årtal för när Borgå fick sina privilegier är 1546.
3 omskrift inskrift längs kanten av t.ex. ett sigill eller en medalj.
4 stapelfrihet rätt att idka utrikeshandel.
4 1571, 1578 och 1590, [...] som »Borgå by» Borgå härjades svårt tre gånger under det nordiska tjugofemårskriget mellan Sverige och Ryssland 1570–1595. Kriget utkämpades dock främst i Estland och Ingermanland, medan krigföringen i Finland har haft den folkliga benämningen »långa ofreden».
4 ströfparti irreguljär strövkår, motsv. gerilla.
4 återvände 1713 och [...] staden till 1721 under stora ofreden.
4 Freden kom, Borgå uppstod ur sin aska Efter freden i Nystad 1721 byggdes Borgå upp och blev biskopssäte i stället för det till Ryssland avträdda Viborg. Sommaren 1809 sammankom Finlands ständer till lantdag i Borgå.
6 historisk tafla Målningen från Borgå lantdag utfördes av Emanuel Thelning 1812 (finns numera i domkapitelshuset i Borgå).
6 stadens främsta läroverk, [...], numera lyceum Borgå gymnasium inrättades efter freden i Nystad 1721. År 1872 ombildades det till ett statligt gossläroverk (lyceum).
7 två nationaldikter, Elgskyttarne och Fänrik Ståls Sägner Elgskyttarne utkom 1832 och Fänrik Ståls sägner I–II 1848 och 1860.
8 reglerad här: planerad.
8 kaftaner Avser här präster; eg. en typ av lång rock, t.ex. prästrock.
8 nu hotas dess frid af en rasslande jernväg Järnvägen mellan Kervo och Borgå blev klar 1874.
2 En varm sommar år 1858 [...] i Satakunda. Det var egentligen sommaren 1857 Holmberg tillbringade på släktingars lantställen i Birkala.
2 tre famnars längdmått till sjöss; en svensk famn motsvarar 1,78 m, en rysk famn 2,134 m.
2 Inbyggarne i denna [...] flugor på nålar Detta allmogeperspektiv på insamlandet av växter och insekter anlägger Topelius också i novellen »Salig Fänrikens Tofflor» från 1847 (Noveller, ZTS IV, stycke 296).
6 stjernor här: ordnar.
9 näfverrifvorna i Finland ett mindre kärl eller en skål av björknäver.
11 Dagen derpå reste Holmberg [...] ifrån hemlandet. Hösten 1857 reste Holmberg tillbaka till Düsseldorf, där han studerat sedan 1853. Se också konstnärsöversikten, stycke 90.
11 koloriten färgkompositionen.
11 egendomligt karakteristiskt.
11 Bland Düsseldorfs skaror [...] kring hela Europa Holmberg fick sitt genombrott vintern 1859 med duken »Skog i regnväder». Han blev den första finländske bildkonstnären som nådde internationell nivå, och utnämndes bl.a. till titulär konstnär vid S:t Petersburgs konstakademi. Se också konstnärsöversikten, stycke 90.
2 Byns ungdom har redan [...] råkat försofva sig. I det ortodoxa Karelen var palmsöndagen »virposöndag». Barnen gick runt för att »virpoa» grannar och släktingar med dekorerade videkvistar, påskris, vilket innebar att man väckte dem genom att lätt piska på dem med kvistarna och läsa upp roliga verser. Videkvistarna skulle ge välsignelse och god hälsa. Man skulle också »virpoa» boskapen och hästarna. Finskans »virpomista» kommer från ryskans »verba», som betyder sälg.
2 basa klappa om, piska upp.
2 menlösa oskyldiga.
2 få vackra kor och god smörlycka I svedjebrukets spår, särskilt i Savolax men också på andra håll, växte boskapsskötseln i betydelse och smöret blev en viktig exportvara.
3 egendomlig ursprunglig.
3 Jääskeläiset (fi.) Jääskisborna.
3 yllekaftanen yllerock med långa skört, sydkarelarnas högtidsdräkt.
3 lifrocken för kvinnan en vid midjan tätt åtsittande rock.
3 sin bekanta hvita [...] i olika socknar Lutherska gifta kvinnor i Karelen bar en vit »huntu», en linneduk, som knöts på olika konstfärdiga sätt i olika socknar; de minsta kunde knytas så de inte var större än en slant. Ortodoxa gifta kvinnor bar en »sorokka», ett slags duk av ljust linne med hålsöm och broderier på framsidan.
3 de ogifta ha icke rättighet att betäcka sitt hufvud Ogifta kvinnor hade ett utsmyckat band kring huvudet.
3 egendomliga karakteristiska.
4 formäns i östra Finland: bönder som idkade fraktkörslor.
4 »när man icke har bröd, så äter man hvetebröd» En vanligare variant av ordspråket är »i brist på bröd äter man limpa». Ordspråket ställer två alternativ mot varandra – eftersom det man p.g.a. bristen får ta till är lika bra eller bättre än det först önskade blir det därmed absurt.
5 commis-voyageur kommiss-resande som hade fått i uppdrag att frakta och sälja andras varor.
5 segelbar här: isfri.
5 mjölmattor fyrkantiga mjölbalar, hårt inpackade i säckvävsmattor; användes speciellt i rysk handel.
6 Tiden ilar, floden [...] alla dina kunder. Saima kanal invigdes 1856 och järnvägen mellan Riihimäki och S:t Petersburg stod färdig 1870. De förbättrade transportförbindelserna innebar förändringar för de karelska böndernas dittills rätt priviligerade handel på S:t Petersburg.
6 tröge passgångares lunk syftar på hästens makliga takt.
2 12 verst ca 12,8 km.
3 nederlagsplats lagrings- eller stapelplats.
4 Men mot dem bröto [...] tillbakavisade (1322, 1359). I samband med en lång krigsperiod belägrade styrkor från Novgorod under storfurst Jurijs ledning Viborgs fästning i en månad 1322. Efter detta slöts freden i Nöteborg 1323. År 1359 bör antagligen vara 1351, när ryssarna under storfurst Simeon i samband med stora novgorodska kriget 1348–1351 brände ner den stad som börjat uppstå kring fästningen. Freden slöts i Dorpat 1351.
4 Dominikanerorden anlade här [...] deras exempel. Dominikanklostret i Viborg grundades 1392, inte 1318. Franciskanklostret omnämns första gången 1403.
5 År 1495 den 30 [...] Wiborg var räddadt. Stycket är nästan i sin helhet återgivet efter Topelius föreläsningar (»Tjugonde Föreläsningen 6/11 63», 244.126). Citaten återgår på folksägner och muntliga traditioner från 1500- och 1600-talen. Bl.a. A. M. Strinnholm återger liknande citat i Sveriges historia i sammandrag (1857), s. 754. Även i Gabriel Reins föreläsningar återges några av berättelserna (Föreläsningar öfver Finlands historia, utg. Matthias Akiander, 1870, s. 269).
5 »Wiborgska smällen» ryssarnas misslyckade stormning av Viborgs stadsmur 30/11 1495. Troligen skrämde försvararna fienden till reträtt med en krutexplosion, därav bnämningen.
5 Ivan I Wasilievitsch Bör vara Ivan III, storfurste av Moskva 1462–1505, som drev ut mongolerna 1480. Topelius gör samma misstag i Finland framställdt i teckningar, som utkom 1845–185 (ZTS XII, stycke 129 i kapitlet »Svenskarne i Finland»).
5 24 fot ca 7 m.
6 I Januari år 1556 drog en stark här mot Wiborg under stora ryska kriget 1555–1557.
6 kafvelbro körbanor över sank mark.
6 åren 1572, 1576, 1577 Årtalen infaller under det nordiska tjugofemårskriget mellan Sverige och Ryssland 1570–1595. Kriget utkämpades främst i Estland och Ingermanland, medan krigföringen i Finland har haft den folkliga benämningen »långa ofreden». I slutet av 1573 ingicks på Viborgsfronten ett stillestånd, som sedan förlängdes i olika etapper fram till den 20 juli 1577.
7 Förgäfves knäböjde slottshöfdingen [...] hufvud för bilan. Händelsen har kallats Viborgs blodbad, och var ett led i hertig Karls hämnd på de besegrade adelsmännen i kampen mot Sigismund.
7 steglades efter avrättning placerades en halshuggen brottslings huvud, och eventuellt högra hand, på ett hjul, fäst upptill på en påle, en stegel.
7 bilan yxan, med bred, rundad egglinje, användes bl.a. vid avrättningar.
8 År 1656 stod Karelen [...] från ryska sidan. Karl X Gustavs ryska krig 1656–1658 inleddes när ryska styrkor anföll Livland och Finland sommaren 1656.
9 »stora ofredens» Begreppet »stora ofreden» (1713–1721, den ryska ockupationen av Finland under stora nordiska kriget, används ibland även om hela nordiska kriget 1700–1721) befästes i det finländska språkbruket genom Topelius Fältskärns berättelser, som utkom första gången i bokform 1853–1867.
9 fyrbollar med brandsats fyllda projektiler.
9 Wiborg syntes förloradt, [...] I nöden ropar jag». I föreläsningarna redogör Topelius mer utförligt för legenden. (»Tjugutredje Föreläsningen 13/11 65», 244.128).
9 psalmen n:o 100: [...] I nöden ropar jag» Clement Marots franska psalm från 1539 översattes till svenska av Laurentius Wallius. Psalmen inleds i 1695 års psalmbok med orden »Til tigh af hiertans grunde. I min nödh ropar jagh». Topelius satt från 1868 i den kommitté som reviderade psalmen för 1886 års psalmbok, där den inleds: »Till dig ur hjertegrunden, I nöden ropar jag» (ps. 191).
10 mörsare artilleripjäs, kastpjäs.
10 700 alnar den ryska alnen, arsjin, motsvarar 71,12 cm, och den svenska 59,3 cm.
11 Sedan blef Wiborg residensstaden i ett ryskt guvernement Till en början hörde Viborgs och Kexholms provinser till det S:t Petersburgska guvernementet. Viborgs guvernement (1784–1796 Viborgs ståthållarskap, 1802–1811 Finländska guvernementet) bildades 1744 av Viborgs och Kexholms provinser samt av den 1743 anslutna Kymmenegårds provins. År 1812 förenades guvernementet med storfurstendömet.
11 1741, 1788, 1790. Sistnämnde [...] tusende eldgap. Under hattarnas ryska krig 1741–1743 led svenskarna ett nederlag vid Villmanstrand 23/8 1741. Under Gustav III:s krig mot Ryssland 1788–1790 utkämpades bl.a. slaget vid Hogland 17/7 1788. Under det s.k. Viborgska gatloppet 3/7 1790 bröt sig den instängda svenska flottan genom den ryska linjen ut ur Viborgska viken. Genombrytningen lyckades till priset av svåra förluster och följdes av segern vid Svensksund 10/7.
11 rödjas röjas.
11 Saima kanal och med [...] Finland och Petersburg Saima kanal invigdes 7/9 1856, järnvägen från Riihimäki gick via Viborg till S:t Petersburg och stod klar 1870.
12 drift, intelligens här: driftighet, kunskap.
13 illumination festlig belysning, fyrverkeri.
3 menlösa oskyldiga.
5 Det är icke Attilas [...] på dessa kullar Enligt ett gammalt talesätt växte inget gräs där Attilas häst hade trampat.
2 rökpörtet Byggnad utan skorsten, där röken från eldstaden i stället leddes ut genom ett hål i taket (fi. räppänä) och genom små gluggar i väggen som stängdes med luckor. På det sättet var det lättare att hålla värmen inomhus. I västra Finland försvann rökpörtena under 1700-talet, men i östra Finland var de vanliga boningshus ännu i slutet av 1800-talet.
4 »Vädret blåser hvart [...] född af Anden». Joh. 3:8: »Vädret blåser hvart det vill, och du hörer dess röst; och du vet icke, hvadan det kommer, eller hvart det far; alltså är hvar och en, som af Anden född är».
5 egendomlig särpräglad.
7 Af denna anteckning låter [...] för alltid förlorade. Sammanlagt har ca 60 av Bengt Lyytinens dikter bevarats. Han skrev ner många av sina runor själv, andra nedtecknades av bl.a. Elias Lönnrot och Carl Axel Gottlund.
7 Melodin var en enda [...] likasom anslog stämningen I Boken om Vårt Land (s. 158) beskriver Elias Lönnrot melodin: »mycket enkel, ja så enformig, att de allra flesta hafva samma åttastafviga versbyggnad och sjungas på samma melodi, den uråldriga runomelodin». Se också inledningen, stycke 5.
7 bokstafsrim I stället för slutrim hade runor ofta bokstavsrim, d.v.s. orden i en versrad börjar med samma bokstav.
3 fästet Raseborg Raseborgs slott omnämns första gången 1378. Borgen innehades av flera stormän, innan den förlorade sin betydelse och lämnades att förfalla på 1550-talet.
3 indrägtiga lukrativa, vinstgivande.
3 Slägten Lejonhufvud hade [...] ända till reduktionen Sten Eriksson Leijonhufvuds änka Ebba Månsdotter Lilliehöök erhöll Raseborg som grevskap 1569. Raseborgs grevskap indrogs på 1680-talet.
3 reduktionen Karl X Gustav genomdrev 1655 en reduktion, som har kallats fjärdepartsräfsten. Den innebar bl.a. att en fjärdedel av all jord och alla jordinkomster som donerats eller förlänats efter 1632 skulle återgå till kronan, likaså donationer i områden som var nödvändiga för militären, bergsbruket och andra centrala statsfunktioner. Karl XI fullföljde och utvidgade reduktionen 1680 och ca hälften av adelns jordinnehav återgick till kronan.
4 stapelfrihet rätt att idka utrikeshandel.
4 Ekenäs’ största ryktbarhet [...] Sigfrid Aroni Forsius Forsius förekommer också i Finland framställdt i teckningar (1845–1852), Fältskärns berättelser (1853–1867), i följetongen »Ungdomsdrömmar» (1857) och i dikten »Finlands öde» (1860) samt senare i Boken om Vårt Land (1875) och Planeternas skyddslingar (1886–1888). Topelius bidrog m.a.o. väsentligt till spridandet av kännedomen om Forsius.
4 1637 Bör vara 1624.
4 ett lärarinne-seminarium för landets svenska folkskolor Ett svenskspråkigt seminarium för blivande folkskolelärarinnor invigdes i Ekenäs 12/10 1871.
4 Hangöbanan Järnvägen mellan Hangö och Hyvinge byggdes 1872–1873.
4 Täflan med den nya [...] ändpunkt på halfön Tack vare sin strategiska placering med en bra hamn blev Hangö centrum för sjöfart och utrikeshandel. Hamnen togs i bruk när Hangöbanan till S:t Petersburg stod färdig 1873, ett år senare fick Hangö stadsrättigheter.
5 en altartafla af högt konstvärde Altartavlan från 1600-talet förstördes under stora ofreden, men ramverket bevarades och iståndsattes vid kyrkans renovering på 1790-talet av målaren Johan Ekholtz. De två nya taveldukarna målades av Lorentz Pasch d.y. i Stockholm och levererades till Ekenäs 1797. Ramverkets dekor förnyades efter branden 1821 av spegelfabrikanten Henrik Höijer (men avlägsnades igen på 1950-talet).
5 dess täcka värdshus och badhus, »Knipan» benämndt Köpmannen August Ferdinand Borenius lät uppföra ett badhus 1867, och senare samma år fick han tillstånd att sommartid också idka värdshusrörelse; Knipan invigdes 1868.
6 gifva en bild af det Ekenäs, »som går» troligen en anspelning på den svenska konstnären Arthur Theodor Gellerstedts (1836–1914) bild »Det Stockholm som går. Ett ’ruckel’ på Ladugårdslandet» från 1869.
6 egendomligt ursprungligt.
5 vinterrede tillbehör eller utrustning till kärra eller släde, används i Finland för t.ex. skaklar.
5 loka hög träbåge över hästens nacke som fastspänns mellan bogträna och skaklarna, finns på seldon av viss typ, s.k. rysk sele.
6 tre elementer jorden, vattnet (snön) och luften (vinden).
2 skrufvar ett par gånger sin låga filthatt Topelius använde ett likadant uttryck för att beskriva en betänksam inställning hos allmogen också i novellerna »Huruledes Herr Henrik kuskade himlavagnen till Helsingfors» (HT 8/4 1843) och »Trollkarlens dotter» (Noveller, ZTS IV, stycke 19).
2 Efter grundligt betänkande [...] handen vid örat Samma uttryck använde Topelius i novellen »Salig Fänrikens Tofflor» (1847): »Minst fyra gånger tog sig torparen på det väl bekanta stället bakom öronen, som Finnens högra hand så gerna besöker i hvarje brydsam stund» (Noveller, ZTS IV, stycke 267).
2 folkskola Med »folkskola» avses här sannolikt Bell-Lancasterskolan i Åbo, se t.ex. Jens Grandells kommentar i Finland framställdt i teckningar (ZTS XII, stycke 119).
2 det smidekunniga Åbo Tack vare Åbos nära läge till Sverige var det där förhållandevis lätt att importera de nödvändiga svenska råvarorna för järnbruken. Bl.a. Åbo järnmanufaktur, vars verksamhet inleddes 1859, växte till en av de största i landet under 1860-talet.
2 ässja smideshärd.
2 pusten blåsbälgen.
3 staffage mindre bifigurer eller detaljer i en landskaps- eller genrebild, tillförda för att ge ökat liv åt motivet.
4 han, som ensam [...] finns icke mer Robert Wilhelm Ekman dog 19/2 1873.
4 inkastet invändningen.
4 trumfig kort och satt.
1 »satte lås för Mälarens sjö» och grundlade Stockholm Stockholm grundades 1252; citatet finns i Erikskrönikan, från ca 1310.
2 ansågs tillräckligt skyddadt af sina massiva tegelmurar Lägerkastellet på Tavastehus slott byggdes ut med gråsten, innan man övergick till tegel. Byggnadsperioden i slutet av 1300-talet och 1400-talet har kallats för tegelepoken, efter tyska byggmästares rekommenderade fasadmaterial. Tegel var ändå sällsynt i Finland, och Tavastehus är därmed ett sällsynt exempel.
2 i en sednare tid [...] vallar och vallgrafvar Under Gustav III:s regering började slottet förstärkas bl.a. med jordvallar som bättre motsvarade tidens krav, ett arbete som fortfarande pågick på 1800-talet.
2 nedbrann ända till [...] och slutligen fängelse Efter branden 1659 användes slottet som arsenal för armén. Under ryska tiden användes det som spannmålsförråd och s.k. kronohäkte. År 1837 gjorde man några ombyggnader och omvandlade hela borgen till fängelse.
2 tyghus arsenal.
2 hjeltedater hjältedåd.
3 I ett af tornen såg man fordom Birger Jarls bild En trästaty eller en målning föreställande Birger jarl sägs ha funnits i ett av tornen.
3 gissel spö, piska.
3 kalk bägare, pokal.
3 sagan berättar, att jarlens [...] poetisk behandling. Gustafva Hjärne, hustru till landshövdingen i Tavastehus län, använder motivet i versberättelsen Tavastehus slott. En romans från Birger Jarls af Bjelbo tidehvarf från 1831.
4 »sin ringa näring af krögande» i landshövdingens ämbetsberättelse för åren 1652–1662, daterad 15/9 1662, tryckt i Handlingar rörande Skandinaviens historia. Del 31 (1850). Jfr också Finland framställdt i teckningar (ZTS XII, stycke 16 i kapitlet »Tavastland»).
4 dess snara och sorgliga upplösning Under Krimkriget 1853–1856 uppställdes nio indelta bataljoner i Finland. Soldaterna i förbanden fick sin lön i natura som inbegrep ett torp. Efter kriget reducerades bataljonerna innan de slutligen upplöstes 1868.
4 stolta lejon af bronz År 1868 avtäcktes ett bronslejon, skulpterat av Carl Eneas Sjöstrand, till minne av kejsar Alexander II:s inspektion på Parola malm 29/7 1863.
5 länehöfding Ämbetstiteln var egentligen guvernör från 1837.
6 egendomliga karakteristiska.
7 Tavastehus är numera en förstad till Helsingfors. syftar på järnvägen som öppnades mellan Helsingfors och Tavastehus 1862.
7 tio svenska mil ca 107 km.
3 spolverk spjälverk.
3 resorter af träd resårer, vagnsfjädrar av trä.
5 Munsterhjelm är förtrogen [...] af Finland. Munsterhjelm föddes på Toivoniemi gård i Tuulois i Tavastland och tillbringade sin barndom där.
5 egendomliga karakteristiska.
3 föryttras avyttras, utbytas.
3 konventer församlingar bestående av de röstberättigade munkarna eller nunnorna i ett kloster.
3 Wadstena kloster Vadstena kloster i Östergötland verkade 1369–1595 och var Birgittinordens moderkloster.
3 jordagods här: jordegendomar, som kunde vara krono-, skatte- eller frälsegods.
3 två borgmästare Enligt Magnus Erikssons stadslag skulle alla städer välja mellan fyra och sex borgmästare med en ämbetsperiod på två till tre år. I praktiken innebar detta att två borgmästare tjänstgjorde tillsammans för varje år som ordförande för stadens råd och domstolar. Städer som inte hade tillräckligt med lämpliga personer bland sina borgare kunde inskränka sig till ett mindre antal.
4 Reformationen kom tyst, [...] hvad henne tillkomme.» baserat på »Handlingar rörande Nådendals closter», W. G. Lagus, Handlingar till upplysning i Finlands kyrko-historia, Ny följd (1836). Citaten har moderniserats av Topelius. Jfr också med Finland framställdt i teckningar, ZTS XII, stycke 211 i kapitlet »Nådendal».
4 förfång skada som tillfogas någon genom ingrepp i dennes rättigheter.
5 Lutherdomen ansåg sig skyldig att utplåna hvarje spår af den papistiska vantron. K... Stycket är nästan i sin helhet kopierat efter Finland framställdt i teckningar, ZTS XII, stycke 211 i kapitlet »Nådendal».
5 två (numera jordade) [...] den nyfikna efterverlden I Finland framställdt i teckningar nämner Topelius att den ena troddes föreställa Birgitta Kurck (ZTS XII, stycke 211 i kapitlet »Nådendal»). Brunnsgästerna i Nådendal hade för vana att besöka gravarna ännu på 1860-talet.
5 den nyktra forskningen Vicebibliotekarien Sven Gabriel Elmgren var den första som kartlade Nådendals klosterlämningar på 1860-talet, i Nådendals kloster-ruiner (1863) och i »Fornskrifter meddelade af S. G. Elmgren» (1863), s. 78–114. Sedermera statsarkivaren Reinhold Hausens utgrävningar i Nådendal 1872–1873 anses vara de första omfattande medeltidsarkeologiska utgrävningarna i Finland.
5 yllestrumpor Nådendal var känt för strumpstickningen, som har ansetts gå tillbaka till nunnornas tid, och omnämns i de flesta beskrivningar av Nådendals historia (se Eva Ahl-Waris, Historiebruk kring Nådendal 2010, s. 61). Topelius nämner också strumpstickningen i Finland framställdt i teckningar, ZTS XII, stycke 211 i kapitlet »Nådendal».
6 En jägare förföljde [...] blef han blind. Topelius har mera ingående redogjort för berättelsen i Finland framställdt i teckningar, ZTS XII, stycke 213 i kapitlet »Nådendal».
6 nyligen blifvit restaurerad Nådendals kyrka restaurerades på 1860-talet.
7 Badanstalten År 1723 upptäckte professor Peter Elfving en hälsokälla öster om den dåvarande staden. Badverksamheten inleddes i början på 1800-talet och 1863 blomstrade Nådendal upp som badanstalt, när man inledde verksamhet vid Ailostenniemi gyttjekällor.
8 standarterna standaren, fanorna.
8 jubilate jubelsång, jubelhymn.
2 277 fot ca 82 m.
3 200 alnar den ryska alnen, arsjin, motsvarar 71,12 cm, och den svenska 59,3 cm.
3 43 fot ca 14 m.
3 6½ fot ca 1,9 m.
3 10 till 20 famnars längdmått till sjöss; en svensk famn motsvarar 1,78 m, en rysk famn 2,134 m.
3 5 fot ca 1,5 m.
3 4 500 tunnland ca 22 km2.
4 i Liuksiala gård, [...] krona och fädernesland Liuksiala i Kangasala gavs 1577 i förläning åt Erik XIV:s änka Karin Månsdotter, som bodde där till sin död 1612. Karin Månsdotters och Erik XIV:s son Gustav försattes i landsflykt av Johan III 1575.
2 som sjelf var lagkarl och fredsdomare Walter Scott var advokat och vicesheriff i Selkirk i Skottland.
2 förkärlek till käcke smuglare och andre deras gelikar Guy Mannering (1815) och Midlothians hjärta (1818) hör till Walter Scotts romaner om smugglare.
2 bränvinsankaren mindre laggkärl, ofta med en rymd på ungefär 15 kannor, d.v.s. 39,26 liter, användes bl.a. för förvaring av brännvin.
2 befordras till laga näpst bli bestraffade.
2 uraktlåtenhet försummelse.
2 polisgevaldigers poliskonstapels.
3 när jordägarne för tio år sedan [...] åkers afkastning Brännvinsbränning för obesuttna förbjöds 1800. Brännvinsbränningen till husbehov för den besuttna befolkningen förbjöds 1866, och 1873 förbjöds utskänkning av brännvin på landsbygden förutom på järnvägsstationer och gästgiverier.
4 kurant gångbar.
3 äflan strävan.
4 »nyttans tidehvarf» Under 1700-talet inleddes en friare utilitaristiskt präglad näringspolitik med ekonomisk-naturvetenskapliga strävanden, bl.a. gynnades industrin.
4 den finska mythens [...] ett barns vagga Enligt myten slet Kullervo redan vid tre dagars ålder av sig lindorna och slog sönder sin vagga.
5 fristadsrättigheter Tammerfors grundades 1779 som den första staden i det svenska riket med fristadsrättigheter, vilket innebar frihet från skråtvång och 20 års skattefrihet. Från 1821 utvidgades Tammerfors fristadsrättigheter, bl.a. med tullfrihet på vissa varor.
5 Fabrikerna begynte med engelska kapitaler T.ex. bomullsspinneriet Finlayson grundades av den skotske ingenjören James Finlayson 1828. När Finlayson återvände till Skottland 1836 hade uttrycket »Finlands Manchester» redan börjat användas om Tammerfors.
4 en annan tafla af detta verk »Imatra fall» av Berndt Lindholm, se s. XX.
4 sekulararbete arbete som pågått i ett eller flera sekel.
6 egendomliga karakteristiska.
3 256½ fot ca 76 m.
3 Redan i början af 1600-talet [...] södra sluttningen. Bör vara början av 1500-talet. Då gjorde riksrådet Erik Turesson Bielke ett försök att bygga en kanal från Saimen till Viborg. Om försöket hade lyckats skulle det sannolikt ha lett till en naturkatastrof och Saimen tömts på allt vatten.
3 baron Carl von Rosenkampff Carl Rosenkampff (1793–1846) var gift med Topelius mors halvsyster Augusta Johanna Turdin. Topelius lyfte fram Rosenkampffs insatser i många sammanhang.
4 55½ verst ca 60 km.
4 den berömde Amerikanaren John (Johan) Ericsson (1803–1889), svensk-amerikansk uppfinnare. Konstruerade bl.a. det för sin tid ytterst avancerade pansarfartyget Monitor för nordstaterna under det amerikanska inbördeskriget 1861–1865.
5 9 fot ca 2,7 m.
5 31 fot ca 9,2 m.
5 90 fot ca 27 m.
5 9 fot ca 2,7 m.
2 Ehrenström berättar följande källa okänd. Topelius kan personligen ha hört Ehrenström berätta om det. Jfr Självbiografiska anteckningar 1922, s. 65.
2 Konungen stod tankfull, [...] deserts de Savolaks» I novellen »Konungens handske» från 1863 finns samma citat, men där talar Gustav III med G. M. Armfelt och inte med Leopold (se Vinterqvällar 1880, s. 38).
3 blokerades förgäfves af Svenskarne 1788 Vid krigsutbrottet 29/6 1788 gick Savolaxbrigaden under befäl av överste Hastfehr över gränsen till Ryssland öster om S:t Michel, intog staden Nyslott och belägrade fästningen. Den s.k. blockaden av Nyslott pågick i nästan två månader.
3 1849 Bör vara 1847.
3 Tiden gick till storms [...] än engång räddad. Olofsborg härjades av eldsvådor 1868 och 1869, men restaurerades 1872–1877.
4 Först år 1723 uppräknas Nyslott bland rikets städer Nyslott hade stadsprivilegier redan 1639–1683. Under stora ofreden 1714–1721 var Nyslott i rysk besittning. Från 1723 återupptogs orten som svensk stad, men tillföll Ryssland efter freden i Åbo 1743 och fick nya stadsrättigheter 1784.
4 Savolaks’ smör I svedjebrukets spår, särskilt i Savolax men också på andra håll, växte boskapsskötseln i betydelse och smöret blev en viktig exportvara.
4 intelligens här: högre bildning.
2 277 fot ca 82 m.
2 18 fot ca 5,3 m.
3 Warkaus bruk Gustaf Wrede af Elimä (1775–1830) erhöll privilegier för att anlägga ett järnbruk vid Varkaus fors 1815.
3 man vore frestad att nu redan säga staden Enligt en förordning 1856 skulle en stad anläggas vid Varkaus fors i Leppävirta socken. Fabrikssamhället blev dock köping först 1929 och stad 1962.
4 spolverk spjälverk.
2 När Kymmene elf [...] gräns mot Ryssland Vid freden i Åbo 7/8 1743 drogs gränsen mellan Sverige och Ryssland längs Kymmene älv.
2 sätesgård f.d. säteri.
3 »naturen gick framför konsten» Anspelar på »meliora sunt ea, quae natura, quam illa, quae arte perfecta sunt», Cicero, De Natura Deorum II, 87.
3 stapelrätten rätten att idka urikeshandel.
3 residens för landshöfdingen i Kymmenegårds län Lovisa var residensstad i Kymmenegårds län 1748–1775. Länet, som tidigare omfattat de 1743 avträdda östra områdena med bl.a. Villmanstrand och Kymmenegård, utvidgades västerut fram till Borgå å och Päijänne 1748.
4 Lovisa stad var också [...] inloppet till viken Enligt Augustin Ehrensvärds fortifikationsplan skulle Lovisa befästas till skydd för den nya östgränsen som tillkommit genom freden i Åbo 1743. Bl.a. började bastionerna Ungern och Rosen med tillhörande jordvallar anläggas vid landsvägen österut och sjöfästningen Svartholm uppfördes 1748–1764.
5 sammansvärjningarna i dess granskap under 1788 års krig I Anjala bildades i augusti 1788 en sammansvärjning av missnöjda officerare, det s.k. Anjalaförbundet, mot Gustav III under det pågående ryska kriget 1788–1790.
5 sysslade med frimureri Avser antagligen Gillet Amore Proximi, som var verksamt i staden 1786–1812.
5 fick sin egen historieskrifvare, Henrik Backman 1776 Henrik Mårten Backman (1758–1824), sedermera sekreterare vid överintendentsämbetet var 1776 respondent för avhandlingen En historisk beskrifning öfver stapel staden Lovisa, preses Johan Bilmark.
5 nyttans tidehvarf Under 1700-talet inleddes en friare utilitaristiskt präglad näringspolitik med ekonomisk-naturvetenskapliga strävanden, bl.a. gynnades industrin.
5 snart lågo Kymmenegårds län [...] i häfdernas gömma År 1812 anslöts Gamla Finland, d.v.s. de 1721 och 1743 till Ryssland avträdda områdena, till storfurstendömet och Kymmenegränsen försvann. Kymmenegårds län upplöstes 1831 i de tre nybildade länen S:t Michel, Tavastehus och Nyland.
5 Berndt Lindholm är en af hennes söner Berndt Lindholm var född i Lovisa 1841.
6 embellerat blivit vackrare.
4 sofvel sovel, mat som äts med bröd eller potatis, t.ex. kött och fisk.
4 rotehjonets Rotehjonet hörde till socknens medellösa och underhölls av fattigrote, ett antal hushåll som hjonet gick rotegång, dvs. cirkulerade, mellan.
4 mujkan (av fi. muikku) siklöjan.
5 not rörligt fiskeredskap av olika typer, på mitten ofta försett med en lång säck, som dras genom vattnet med en lina på vardera sidan.
5 sköt finmaskigt, större fisknät för fångst av strömming.
5 5 famnars längdmått till sjöss; en svensk famn motsvarar 1,78 m, en rysk famn 2,134 m.
5 egendomliga karakteristiska.
6 varpet notvarpet, med fångst.
7 notlaget Fiskevattnen var till största delen oskiftade och förvaltades av byavis arbetande samfälligheter eller fiskelag, där delägarna hade rätt till fiske som motsvarade deras andel i laget. Strömmingsfisket i kust- och öbyarna var indelat i notar med ett visst antal man per notlag.
7 kilen den del av en not dit fisken drivs och slutligen fångas.
2 Pehr Brahe hade för [...] andra stora förläningar. Per Brahe lät grunda Kuopio 1652; staden var dock inte livskraftig och Kuopio blev åter en kyrkby i samband med reduktionen 1678.
2 reduktionen Karl X Gustav genomdrev 1655 en reduktion, som har kallats fjärdepartsräfsten. Den innebar bl.a. att en fjärdedel av all jord och alla jordinkomster som donerats eller förlänats efter 1632 skulle återgå till kronan, likaså donationer i områden som var nödvändiga för militären, bergsbruket och andra centrala statsfunktioner. Karl XI fullföljde och utvidgade reduktionen 1680 och ca hälften av adelns jordinnehav återgick till kronan.
3 Wiborg blef finskt År 1812 anslöts Gamla Finland, d.v.s. de 1721 och 1743 till Ryssland avträdda områdena, till storfurstendömet.
3 Saima kanal Saima kanal invigdes 7/9 1856.
3 1851 en biskop Kuopio stift inrättades 1850 genom en avsöndring av Uleåborgs och Kajana län från Åbo stift och Kuopio län från Borgå stift; verksamheten inleddes 1851.
3 Snellmans epokgörande tidning Saima Tidskriften Saima utgavs i Kuopio av J. V. Snellman 1844–1846 och blev känd för sin polemik, inte minst med Helsingfors Tidningar, som redigerades av Topelius.
3 disputerade om Skriften med Savolaks’ pietister ett av syftena med det nya stiftet var att försöka kontrollera de många väckelserörelser som var koncentrerade i området.
4 romantiska här: spännande, som skulle ha erbjudit stoff för romaner.
5 den år 1815 fulländade domkyrkan Kuopio kyrka ritad av Pehr W. Palmroth 1795, stod färdig 1815 och blev domkyrka i det nybildade Kuopio stift 1851.
2 17 svenska mil ca 182 km.
2 10½ mil ca 112 km.
2 292 qvadratmil Antagligen avser Topelius här geografiska kvadratmil, ca 16 089 km2.
2 200 famnar längdmått till sjöss; en svensk famn motsvarar 1,78 m, en rysk famn 2,134 m.
2 biens Vise bidrottningen.
2 najader sjö- eller flodnymfer i den grekiska mytologin.
3 ett gammalt svenskt fäste, Aldoga Fästningen Aldoga eller Ladoga ligger längs vikingarnas forna handelsväg, floden Volchov i Ingermanland. Utgrävningar visar att en fästning fanns där åtminstone redan 753. Oleg den vise lät bygga en stenfästning 882, och genom ett äktenskapskontrakt övergick Ladoga 1019 till Jaroslav I:s hustru Ingegerd Olofsdotters släkt och förblev i huvudsak skandinavisk en tid framåt.
4 Walamo kloster Valamo kloster grundades senast på 1300-talet på en ögrupp i Ladoga. Valamo härjades av Jakob De la Gardies trupper 1611 och öppnades på nytt av Peter den store under stora nordiska kriget.
5 härifrån har, enligt [...] grundlägga ryska riket Enligt Nestorskrönikan kom Rurik 862 till ingermanländska Aldeigjuborg, som också identifierats med fästningen Ladoga (eller Aldoga, se ovan); senare flyttade Rurik huvudstaden till Novgorod.
3 ejdern icke mera är fridlyst af lagen Fridlysningen varade från 15/3 till 15/7.
3 jagtlagarna Hans Kejserliga Majestäts Nådiga Förordning om jagt och djurfång utfärdades den 10 februari 1868.
3 vettar uppstoppade fåglar, som används som lockfåglar.
4 not rörligt fiskeredskap av olika typer, på mitten ofta försett med en lång säck, som dras genom vattnet med en lina på vardera sidan.
5 Man saknar de bjerta namnsdagsgratulationerna Traditionen med gratulationstavlor spreds från Sverige till Finlands kusttrakter i början av 1800-talet. Minnestavlorna gavs främst till brudpar och namnsdagsbarn. Gratulationstavlorna var vanligast i det svenskspråkiga Österbotten, till Nyland kom de relativt sent och därför var det främst den yngsta formen av traditionen, födelsedagstavlan, som nådde sydkusten.
6 så många som komma på husets andel Fiskevattnen var till största delen oskiftade och förvaltades av byavis arbetande samfälligheter eller fiskelag, där delägarna hade rätt till fiske som motsvarade deras andel i laget. Strömmingsfisket i kust- och öbyarna var indelat i notar med ett visst antal man per notlag.
3 uppstadsprivilegier ort med rätt att bedriva handel och sjöfart inom landet.
3 den största landtmarknad i Finland Efter att Villmanstrand hade avträtts till Ryssland vid freden i Åbo flyttades stadens marknad till S:t Michel 1745.
3 år 1843 hitflyttades länestyrelsen ifrån Heinola S:t Michel blev residens för det nyinrättade S:t Michels län 1831, men länestyrelsen och guvernören flyttade dit först 1843 när staden fått sina privilegier.
3 täflar om att fördjupa sina farleder för handeln Den första ångbåten anlöpte S:t Michel 1864.
4 Vuoltensalmi pass, der [...] förklädde finske dragoner Anspelar på ryktet, som Topelius tar avstånd från, om att Gustav III skulle ha provocerat fram krigsutbrottet genom att låta några savolaxare i ryska uniformer passera gränsen österifrån och beskjuta svenskarna.
5 egendomliga karakteristiska.
1 6 723,48 geografiska qvadratmil ca 370 464 km2. I stycke 26 i kapitlet »Landet» meddelar Topelius att Finland var 6 844 geografiska kvadratmil, ca 377 104 km2.
1 74 982,312 geometriska tunnland ca 370 187 km2.
1 140 qvadratmil Antagligen avser Ignatius här geografiska kvadratmil, ca 7 714 km2.
1 154,5 geografiska ca 1 146 km.
1 108 finska mil Antagligen avser Ignatius här samma längdenhet som svenska mil, ca 1 154 km.
1 38° 35' longitud ö. från Ferro motsvarar 20° 56' från Greenwich.
1 Ferro Ferro (sp. El Hierro) är den sydvästligaste ön i ögruppen Kanarieöarna och ansågs vara världens västligaste punkt tills Amerika upptäcktes. Den första meridianen drogs här 1634. I Finland användes Ferromeridianerna ännu på 1800-talet. Ferro ligger 17° 39' väster om Greenwichmeridianen.
1 50° 2' motsvarar 32° 23' från Greenwich.
2 isynnerhet på senare [...] i landets export Skogarnas värde steg brant efter att sågverksrörelsen blivit fri 1857–1861 och man började tillverka mekanisk trämassa på 1860-talet.
2 de enda arbetsvärda [...] i denna trakt Det första dokumenterade guldfyndet i Finland gjordes 1836 i Kemi älv. Senare sökningar ledde till goda resultat först 1868, då bergsingenjören Johan Conrad Lihr hittade guld i Ivalo älv i Enare. Därefter inleddes en guldrusch, som nådde sin kulmen 1871, när ca 500 män letade guld i Ivalo.
3 »blåa band» vattenvägar.
4 1 800 fot ca 535 m.
4 400 fot ca 119 m.
4 2 800 geografiska qvadratmil ca 154 280 km2.
4 450 qvadratmil Här avses geografiska kvadratmil, ca 24 795 km2.
4 700 qvadratmil Här avses geografiska kvadratmil, 38 570 km2.
5 träsk mindre insjöar.
5 42° longitud ö. från Ferro motsvarar 25° longitud från Greenwich.
5 2 800 fot ca 832 m.
Helsingfors–Tavastehus Den första järnvägen i Finland öppnades 17/3 1862 mellan Helsingfors och Tavastehus.
Riihimäki–S:t Petersburg Järnvägsförbindelsen från Riihimäki till S:t Petersburg blev klar 1870. Banan byggdes av militära skäl i inlandet.
Hyvinge–Hangö jernväg Järnvägen mellan Hangö och Hyvinge byggdes 1872–1873.
Kervo–Borgå Järnvägen mellan Kervo och Borgå blev klar 1874.
10 Nya jernvägsanläggningar emellan [...] delvis verkställde. Järnvägen från Tavastehus till Toijala och därifrån vidare med förgreningar till Tammerfors och Åbo öppnades 1876. Järnvägen från Tammerfors till Seinäjoki och Vasa byggdes 1883, och banavsnittet mellan Seinäjoki och Uleåborg blev färdigt 1886.
13 landets gränser under mellantiden förändrats År 1812 anslöts Gamla Finland, d.v.s. de 1721 och 1743 till Ryssland avträdda områdena, till storfurstendömet.
14 subsistensmedel medel för livsuppehälle.
21 folkskolan Den första folkskoleförordningen, utarbetad av Uno Cygnæus, trädde i kraft 1866 och folkskolan blev snart den centrala institutionen inom folkundervisningen.
22 150 geografiska qvadratmil 8 265 km2.
tunnor en tunna för torra varor motsvarar 146,6 l struket mått eller 164,9 l fast mått.
27 6 miljoner lispund 51 012 000 kg.
27 150 000 tunnor en tunna för torra varor motsvarar 146,6 l struket mått eller 164,9 l fast mått.
29 500 000 lispund 4 251 000 kg.
29 607 265 lispund ca 5 162 967 kg.
29 2 000 lispund 17 004 kg.
29 10 000 lispund 85 020 kg.
29 3 000 lispund 25 506 kg.
29 40 000 lispund 340 080 kg.
30 50 000 tunnor en tunna för torra varor motsvarar 146,6 l struket mått eller 164,9 l fast mått, för våta varor 125,6 l.
30 muikka (av fi. muikku), siklöja.
32 de landsändar, der [...] tjärubränningen florerat Svedjebruk var vanligt i Finland ännu på 1800-talet, speciellt i Savolax och Kajanaland. De viktigaste tjärbränningsområdena i Finland försköts under 1800-talet mot norra Österbotten och inlandet.
32 skogshandelsspekulationerna begynt taga fart Skogarnas värde steg brant efter att sågverksrörelsen blivit fri 1857–1861 och man började tillverka mekanisk trämassa på 1860-talet.
32 forstnärlig uppsigt År 1851 hade ett verk för skogsskötsel inrättats. Forststyrelsen fick permanent status 1859 för vården av landets kronoskogar och ställning av centralt ämbetsverk 1863.
33 46 miljoner tunnland 227 102 km2.
33 28 450 782 tunnland ca 140 462 km2.
34 19 273 564 kubikfot ca 504 389 kubikmeter.
34 2 622 630 kubikfot ca 68 634 kubikmeter.
34 battens klenare typ av plank.
34 sparrar grövre timmer med nästan kvadratisk genomskärning, smalare än bjälke.
34 spiror långsträckta rundvirken, avsedda för t.ex. stolpar.
34 famnar en famn ved motsvarar 3,769 kubikmeter.
34 26 808 lispund ca 227 922 kg.
34 pottaska kaliumkarbonat, användes till bl.a. glas och såpa.
34 10 067 lispund ca 85 590 kg.
34 6 648 tunnor ca 834 989 l.
34 160 492 tunnor ca 20 157 795 l.
35 197 skeppund 33 490 kg.
35 99 skeppund 16 830 kg.
365 skålpund ca 155 kg.
lod som viktualievikt motsvarar ett lod 1/23 skålpund, d.v.s 13,3 g, som myntvikt 13,6 g. Ett ryskt lod är 12,8 g.
38 lärfter vävnader av lingarn i tvåskaftsbindning.
39 143 289 läster 350 771 472 kg.
39 270 000 engelska tons 274 332 960 kg.
39 2 300 lästers 5 630 400 kg.
39 drägt den största möjliga varukvantitet ett fartyg kan inta.
39 3 486 läster 8 533 728 kg.
41 124 336 lästers 304 374 528 kg.
43 270 000 lispund ca 2 295 549 kg.
43 3 ℔ 1,275 kg.
43 ℔ skålpund.
44 utskylder skatter.
Fotnot Lettres sur le Nord, 1843. Lettres sur le Nord I–II utkom 1840 och behandlade Marmiers resor till Danmark, Sverige, Norge, Lappland och Spetsbergen. Besöket i Helsingfors behandlades i Lettres sur la Russie, la Finlande et la Pologne I–II, som utkom 1843.
En Resa i Finland.
Landet.
1 Oceanens beherrskare satt en dag på sin thron af korall och utdelade hemgift åt sina döttrar. Åt dottern Asia gaf han maktens fästen, åt Afrika solens krona, åt Amerika skönhet och fruktbarhet, åt Australia hafvens skatter. Men när ordningen kom till Europa, den minsta bland döttrarna, hade han ingenting mer att gifva. Då tog han en hand full af alla de öfrigas gåfvor och utströdde dem i Europas sköte, på det att hennes rikedom skulle vara mångfalden af gåfvor.
2 Alla döttrarna blefvo nu förmälda med bergskonungar, och af dem äro komna många länder och folk, hvilka alla fått något af deras stammödrars arfvelott.
3 Men nordpolens jätte hade friat till tre af döttrarna och fått korgen. Deraf förgrymmades han och reklamerade dessa tre såsom sina födda slafvinnor. Detta lyckades honom till någon del med två bland kungsdöttrarna: han slog i sina kedjor en tredjedel af furstinnan Asia och den högra skuldran af furstinnan Amerika. Men när han ville lägga Europa i sina bojor, utsträckte oceanen tvenne kraftiga armar, för att omfamna och beskydda sin dotter; och öfver den högra armen, som kallas Medelhafvet, förmådde polarkedjan intet, men kring den venstra, som kallas Östersjön, knyter sig kedjan för en kort tid hvarje år och halkar sedan ånyo af, när armens ådror svälla af vrede.
4 Furstinnan Europa hade många barn, och en dag samlade hon alla omkring sig, för att utdela bland dem sin faders gåfvor. Då begärde Spanien det glödande
xeresvinet
, Frankrike den skummande champagnen, Italien den doftande orangen, Grekeland lagern, Tysk|2|land rhenvinet, Ryssland hvetet, England
hafvets perlor
, Danmark bokträdet, Norige sillen, Sverige jernet och så allt vidare. Men längst bakom de öfriga stod ännu en, som intet begärt och intet fått. Och furstinnan Europa sade till henne:
5 – Hvarför står min dotter Finland i skuggan och begär ingenting af sin moder?
6 – Höga furstinna, svarade den tysta från nordlanden, – det jag helst önskade har du redan skänkt åt dina döttrar i södern. Jag ville så gerna äga sol i min långa natt ...
7 – Solens värme kan jag ej gifva dig, sade furstinnan, ty den har jag redan nedlagt i drufvan, i lagern, i orangen och hvetet. Men jag vill gifva dig ljus i långa månader utan natt; du skall se solen speglas i många tusende sjöar, som icke hafva sin like, och jag vill öfversålla dig med diamanter af klaraste vatten. Du är min sistfödda, min armaste, min längst förgätna dotter, men dock alltid min dotter. Svär, att icke förneka din moders namn, och jag vill fästa ditt bo vid hafvet, på det att du må kunna gå in och ut i mitt hus och hafva skydd mot polarmakterna.
8 – Jag tackar dig, höga furstinna, svarade nordjungfrun. Jag vill i min ringhet aldrig förgäta, att jag dock är din dotter, och jag vill vara din gränsvakt emot den eviga snön.
9 Det är denna Europas sistfödda, armaste, längst förgätna dotter, som tecknas på dessa blad. Sistfödd är hon, emedan hon sist af alla stigit ur hafvets sköte och
fortfar att stiga än i dag
. Armast är hon, emedan hon aldrig fullt kunnat lösgöra sig ur famntaget af den jätte, som reklamerar sin rätt till henne mot Europa och menskligheten. Längst förgäten är hon också, emedan hon sist har framträdt ur skuggan af de furor, bakom hvilka hon, hälften stridande, hälften begrundande, tillbragt sin ensliga barndom.
|4|
10 Hon bor vid den norra hafsarm, som oceanen utsträcker, för att skydda Europa. Den sydliga hafsarmen, det sköna, varma Medelhafvet, omgifves af yppiga länder och rika folk; vid dess stränder har samlat sig allt, som vår verldsdel ägt mest glänsande i makt och i ära. Den nordliga vattenarmen, den kulna, stormiga Östersjön, med dess sandvallar och klippstränder, dess bernsten och dess isar, har samlat omkring sig nordens bragdrika minnen. Båda äro tusenåriga farleder för folken i fred och krig; men under det att Medelhafvet berör Afrikas öknar och genomfläktas af
samum
, berör Östersjön nordpolens gränsmarker och gisslas af snöstormarna.
11 Den stolte ångaren frustar in genom Öresund. Bakom sig lemnar han Nordsjön och Kattegat; framför|3| honom utbreder sig Östersjöns blå vattenspegel, betäckt af hundrade segel, som alla styra in eller ut genom samma trånga port. Hvilka olika vågor öster och vester om den smala hafsporten! Nordsjövågen är tung och salt; han uppröres af tidvattnet, han rusar med dån mot sandbankarna och rullar långsamt, majestätiskt tillbaka, med en tyngd, som krossar de starkaste kölar. Östersjövågen deremot synes lätt som en regnstänk; han uppröres af minsta vindkast, han nästan fladdrar mot klipporna och faller lika hastigt tillbaka, utan att bräcka fiskarebåtens svaga bog. Han består också till hälften af flodvatten, hans salthalt är 20 procent mindre, än Nordsjöns. Han har icke mer någon känning af ebb eller flod, men han stiger och faller med olika vindar. Han står också
8 fot
högre än Nordsjöns yta. Längre i norr är skilnaden större, ty Östersjöns trånga utlopp förmå ej svälja tillflödet af alla hans floder. Hafsströmmen vexlar och går likväl beständigt utåt. I Öresund och Bälten gå alltid två motsatta strömmar: den öfre och lättare för Östersjöns vatten utåt vid ytan; den lägre och tyngre är Nordsjövatten, som inströmmar på djupet.
12 Ångaren frustar vidare framåt. Oceanens vexter och rika djurverld hafva försvunnit; deras plats intages af mindre yppiga alger och en svagare djurverld. I stället för tumlarens vattenstråle ser man
skjälhunden
lyfta sitt bruna hufvud öfver den krusade vågen. Fiskarna blifva andra och mindre. Hummern och ostran lemna platsen åt räkan och de små musslorna. Djupet aftager: Östersjön är ett grundt haf, hvars djup på några få ställen i centralbassinen går till 200
famnar
, men aftager mot öster och norr och vid Finlands kuster sällan uppgår till mer än 40 à 60 famnar.
13 Hvart går ångarens kosa? Till Köpenhamn, Stockholm eller Petersburg, till Riga eller Danzig, till Helsingfors eller Uleåborg? Kaptenen utbreder sjökortet. Man ser ett långsträckt innanhaf, med hufvudsträckningen från söder till norr.
Det liknar på kartan en sirén, en hafsjungfru, vänd emot öster. Hennes framåt lutade hufvud, med Lapplands snö på sin hjessa, betraktar Finland. Hennes hals prydes af skärgårdens gröna perlband. Hennes af bördan krökta rygg bär Skandinavien på sin skuldra. Hennes arm är utsträckt mot Ryssland, man vet icke om till hot eller smek. Estland, Liffland och det förenade Tysklands norra provinser bilda fållarna af hennes klädning. Men nedtill kröker sig hennes höga gestalt i en bugtande fiskstjert, som, öfver Danmarks öar och Jutland, förlorar sig uti Nordsjöns böljor.
14 Geografins lek har nu engång så velat, att denna hafsmö omfamnar Finland, och mot dess barm slår hennes hjerta. Alla öfriga länder blicka tillika mot andra håll, men Finland blickar mot Östersjön. Derifrån har detta land uppstigit, ditåt sluttar det; dit|4| återsänder det sina tallösa sjöars vatten. Östersjön är Finlands fostermoder, dess amma, dess vagga, i hvars sköte Europa nedlagt denna sin yngsta dotter, till att vårdas för okända sekler och myndiga år. Östersjöns vågor sjunga för henne beständigt sin vaggsång och
skänka henne beständigt nya stränder till leksak
, likasom vårsolen alla år skänker henne en ny grön klädning.
15 Dottern Finland återgäldar sin fostermoders kärlek genom att bevaka Östersjöns nordliga hafsfjärdar. Hon bor vid det hörn, der sirenens
medja
, bröst och armar sammanflyta. Finland beherrskar den punkt, der gördeln af Ålands öar knyter sig om sirenens lif, och derföre hafva alla Östersjöns friare tillika
giljat om
Finland. Tyskar, Danskar, Svenskar, Polackar, Ryssar hafva vexelvis täflat om den nordiska ungmöns hand – hennes hjerta har varit mindre efterfrågadt – och Finlands beherrskare har hvarje gång äfven varit Östersjöns.original: Österjöns. Väl har Finland, omgjordadt af klippor, stormar och isar, varit en taggig ros att plocka; icke heller har nordlandens mö bortskänkt sin hand åt den förstkommande. Mot sin vilja|5| har hon blifvit indragen i makternas långa kamp om herraväldet i Östersjön; strömmar af hennes blod hafva färgat hafvets böljor och landets drifvor röda som morgonrodnaden ...
16 Finland har,
såsom fordom Afrodite, uppstigit ur hafvets sköte
. Det fanns en tid, när Östersjön var en vik af det norra polarhafvet, hvars vågor och isberg då gingo öfver all fast mark i denna nejd af Europa. Hvalrossen utsträckte här sin oformliga kropp; ändlösa tåg af polarnejdernas fågelsvärmar sökte sig en väg genom töcknen på dessa ogästvänliga haf. Öfver de öde fjärdarna höjde sig endast topparna af Skandinaviens fjällrygg, som i en lång båge åt öster kröker sig kring Finlands nord och med sina många utsprång bildar dess ryggrad. Söderom denna båge af fjälltoppar uppfylldes hafvet af tallösa grund, förorsakade af höjdkedjor, som uppstego från hafsbottnen. Det var dessa grund, hvilka småningom skulle bilda en fast kontinent.
17 Långt under hafvets botten arbetade emellertid den underjordiska elden. Han ligger här djupt begrafven; här finnes intet Hekla, ingen Geyser, icke ens en enda varm källa, och blott sällan ryster sig den fasta marken uti ett lindrigt jordskalf. De vulkaniska krafterna arbeta tysta i det fördolda och upplyfta långsamt, oaflåtligt, med jättestyrka, den platå af granit, på hvilken Finland och det norra Skandinavien hvila. Vid Bottniska vikens båda kuster har man länge märkt det förunderliga, att hafvet småningom rinner undan från stränderna. Der skeppen fordom seglade, flyter numera knappt en båt; der fiskaren i sin ungdom rodde ut sina nät, beta nu hans kor på den gröna strandängen. Grund och klippor uppstiga, dem ingen förr ve|5|tat af; de vexa till holmar; holmarna sammanvexa med hvarandra och fasta landet. Hamnarna uppgrundas, stränderna tillvexa, plogen och lian gå öfver gammal hafsbotten. Det är ett nytt land, som med hvarje menniskoålder uppstår ur hafvet, och hvarje sekel skänker Finland ett nytt furstendöme.
18 Allt detta kommer af den glödande vulkan, som rasar djupt under våra fötter i jordens innandöme. Förgäfves söker den underjordiska elden att spränga det tjocka skal, som kringmurat hans härdar och som beständigt tillvexer under polarköldens inflytande. Han förmår endast skrynkla jordskorpan: han uppdrifver ett område, han sänker ett annat. Hela Östersjödalens botten med dess sidosluttningar tyckes vara i en vågformig rörelse: i norr höjning, i söder sänkning. Men det är en våg, hvars fallande och stigande icke mätes med vanligt mått; det är en urtidsbölja, som majestätiskt rullar fram genom årtusenden.
19 Man känner ännu icke fullständigt denna den fasta jordytans vågrörelser i norden. Man har endast af gamla märken, inhuggna i strandklipporna, trott sig kunna beräkna, att norra Sverige och norra Finland höja sig omkring
4 fot
på hundrade år, men södra Finland och medlersta Sverige knappa
2 fot
på seklet. Vid svenska kusten upphör höjningen några
mil
söderom Stockholm, men vid Skånes och Pommerns kuster har man trott sig förmärka en långsam sänkning.
20 Finland stiger: det är en fortgående skapelseakt. Under årtusenden har detta land, tum för tum, upplyftat, och fortfar att upplyfta, sina skogbekransade berg, sina gröna dalar, sina vida ljungmoar öfver det haf, som fordom betäckte dess yta. Denna yta är mycket ojemn. När då landet höjts och hafvet runnit undan, har en del af hafsvattnet stadnat qvar i dalarna och gifvit upphof åt Finlands tallösa sjöar. I början voro de stora sjöarna hafsvikar, och vikarnas mynningar blefvo småningom sund. Men när landet fortfor att höja sig och dess sluttning mot hafvet ökades, blefvo sunden småningom floder, som förde till hafvet sjöarnas öfverflöd. Dessa floder voro i början djupa och segelbara, men när sluttningen ökades, blefvo de grunda och strida. Islossningen förde om våren stenar från stränderna. Stenarna blefvo liggande på trånga ställen af flodbädden: deraf uppkommo de många forsar, hvilka nu hindra båtfart på floderna och hvilka ännu, vid hvarje stark islossning, ändras eller förökas. När åter sjöarna icke längre stodo i direkt förbindelse med hafvet, blef deras fordom salta vatten af regn och källsprång förvandladt till sött. De vexter och djur, som endast lefva i salt vatten, dogo ut, och andra, som lefva i sött vatten, trädde i deras ställe. Men många af de fiskarter, som nu uppfylla äfven de minsta, mest otillgängliga sjöar och
träsk
, härstamma från hafvet och hafva genom landhöjningen blifvit instängda i deras ensliga celler.
|6|21 Hafvet har således icke öfvergifvit sin fosterdotter. Det omfamnar henne utifrån med sina båda armar, Finska och Bottniska|6| vikarna, och i hennes barm har det qvarlemnat otaliga sköna vattenådror. Dessa äro de två haf, som synas: ett yttre och ett inre. Det finnes ett tredje haf, som kännes, men icke synes: det är de underjordiska vattnen. Ty en del af det fordna hafvet har sjunkit ned under Finlands yta och bildat vidsträckta kärr, myriader källsprång. Dessa vatten stagnera i afstängda dalar, eller strömma de osynliga utför sluttningen, närande floder och bäckar. Intet land kan jemföras med Finland i vattenrikedom: det har haf omkring sig, haf inom sig, haf under sig.
22 Finlands sjöar äro icke som andra sjöar, dess floder icke som andra floder, dess kärr icke som andra kärr. Deroriginal: kärr .Der är en stor, tyst och lugn kraft i beständig rörelse mot bestämda mål. Hvad man i andra länder kallar flodsystemer, det är i Finland systemer af sjöar. Landet sluttar mot söder och sydvest, och mot dessa håll äro sjöarna i en beständig rörelse, för att uppsöka sin moder Östersjön. Ingen enda sjö står stilla och overksam: har han icke ett synligt aflopp, så utsilar han sina vatten under jorden. Men de flesta och största sjöarna bilda stora, sammanhängande sjösystemer, hvilka öfver vida områden flyta in i hvarandra genom brusande forsar eller sakta strömmande sund, i det att de stundom samla sig, stundom åter förgrena sig och följa alla sluttningens ojemnheter, tilldess att de finna en trång flodbädd, som för deras förenade vatten till hafvet. En flod i Finland är endast det sista språnget af sjön. Han upprinner icke här i höga bergstrakter, han näres icke af Alpers smältande snö.
Han börjar ofta obemärkt i ett aflägset kärr eller ett namnlöst träsk, men det dröjer ej länge, innan han försvinner uti en rad af sjöar, hvilkas vatten han åtager sig att ledsaga till kusten. När han åter framträder, skenbart sjelfständig, är han dock endast sjöarnas eller de underjordiska vattnens ombud och lastdragare, – uppbördsmannen, som tillför hafvet landets tribut, – och han störtar brådstupa, från fors till fors, med sin vattenbörda, sina isar och sina timmerflottor i hafvet.
23 Det Finland, som sålunda uppvuxit ur hafvets sköte, är nu en halfö, som i vester och öster utsträcker sig, mellan
38° 35' och 50° 2' longitud från
Ferrö
, på en bredd af
83½ geografiska mil
, medan längden i söder och norr – från 59° 48' till 70° 6' nordlig latitud – utgör
154 ½ geogr. mil
. Areala ytan är beräknad till
6 844konsekvensändrat/normaliserat geogr. qvadratmil
.
24 På den tiden,
när Preussen ännu icke flödat ut öfver 1815 års gränser
,
besökte en af våra landsmän Berlin, och i ett sällskap af lärde föll händelsevis talet på Finland. – Finland?, yttrade någon i sällskapet.|7| Det lärer vara ett litet land derborta i yttersta norden; huru stort kan det vara? – Åhja, svarade vår landsman, ett litet, ganska obetydligt land: ungefär så stort, som Preussen, Bayern och Würtemberg tillsammantagna.
– Det är i sjelfva verket ett land, hvars provinser kunna i omfång mäta sig med konungariken. Men der fordras visserligen något mera än längd och bredd, för att kunna täfla med jordens store, och dertill vid Rysslands sida, är Finland ett lingon vid sidan af en melon.
25 Nordens ryggrad, de ödsliga fjäll, som längst i norr kröka sig omkring Finlands hjessa, sammanbinder detta land med den Skandinaviska halfön. Sedan den hafsarm uttorkat, som fordom förenade polarhafvet med Östersjön och gjorde Finland till en med Skandinavien sammanvuxen ö eller ögrupp, hänger nu Finland i öster tillsamman med Ryssland, öfver hvilket dess enda landväg går till den europeiska kontinenten i söder. Den fordna hafsarmens område upptages nu af en ytterst vattendränkt trakt, uppfylld af sjöar och kärr, skogar och ödemarker. Här hafva diplomater och
fredsfördrag alltsedan år 1323
uppdragit den politiska gränsen mellan Finland och Ryssland; men den ethnografiska och naturhistoriska gränsen går något längre i öster. På tre sidor: i söder, vester och norr, afrundas Finland genom starka naturliga gränser; men den nordvestra landgränsen mot Sverige och hela den östra landgränsen mot Ryssland äro
konventionela
. I dessa förhållanden, och i det geografiska läget vid Östersjöns sammanflödande armar, ligger nyckeln till Finlands politiska öden. I dess nordliga breddgrad, dess berggrund och dess uppkomst ur hafvet ligger nyckeln till
Finlands kulturhistoria
.
26 Detta land är en öfvergångsbrygga mellan den europeiska nordens vester- och österland. Natur och folk, kultur och historia, allt antyder Finlands förmedlande ställning mellan de områden, som bebos af det nya Europas dominerande folkstammar, Germaner|7| och Slaver. Här finnes mycket af Skandinaviens, mycket af Rysslands natur, och dock allt annorlunda. Innan de Skandinaviska bergen förlora sig i Rysslands sandstepper och fruktbara lergrund, utbreda de sig öfver Finlands hela yta i låga höjdsträckor och flata berghällar. Å ena sidan inga höga toppar, å andra sidan inga vida slättländer. Finlands hela yta är vågformig, utan branta stigningar; hård granit, mjuka
alluviallager
, ständiga omskiften af odling och ödemark. Insjön, som är
egendomlig
för Skandinavien, och sandmon, som dominerar stora sträckor af Ryssland, utbreda sig båda i deras mäktiga behag och deras fulla, ödsliga storhet endast i Finland. Vextriket och djurriket bilda öfvergångslänkar mellan Skandinaviens och Rysslands skilda arter och förena i sig något af bådas egenheter: i vestra Finland mera skandinaviskt, i östra Finland|8| mera ryskt. Sjelfva folket, som står så egendomligt afskildt både från den skandinaviska och den slaviska folktypen, har i vester antagit något af den förra, i öster något af den sednare, och förblifver dock främmande för dem båda. En Finne anses i Sverige för half Asiat, i Ryssland för half Svensk. Landkulturen, med det för Finland egna svedjebruket och torkrian, är likaså egendomlig;
intelligensen
framträder på den vesterländska bildningens grund och får dock sin skilda pregel af den skilda folkanden. Finlands hela historia är inklämd mellan vesterlandets och österlandets kämpande makter och bildar lugnvattnet mellan tvenne mötande stormilar, hvilka ömsom besegra, ömsom upphäfva hvarandra.
27
Den snillrike Svensken Israel Hvasser har med anledning af allt detta förutsagt, att Finland en dag skall blifva den brygga, på hvilken det vestra Europas civilisation tågar in i det omätliga Ryssland, för att derifrån vidare utbreda sig öfver Asiens barbariska folk.
Tviflaren, realisten, som endast ser ett fattigt, ringa folk, sjelf i behof af så mycket ljus och kämpande för sitt sjelfbestånd, nästan försvinna i famntaget af österns jätte, skall hafva mycket att invända mot denna förutsägelse. Men icke utan stöd af historiens erfarenhet, innebär den snillrike Svenskens framtidsdröm en mission af så hög betydelse för Finland och menskligheten, att den väl förtjenar antecknas för efterkommande slägten.
28 Finlands halfö bildar nordöstra sluttningen af Östersjöns dalbäcken. Till Östersjön rinna derföre alla dess vatten, med undantag af några få i den högsta norden, som utflöda i Ishafvet. Vattendelaren mellan Östersjön och Ishafvet är den högnordiska fjällrygg som, utgrenande sig från den skandinaviska bergskedjan, med sina många förgreningar bildar Finlands fasta, ursprungliga kärna utaf granit. Denna hufvudkedja, som i sina krökningar mot öster och söder omfamnar Finland, behåller företrädesvis namnet Maanselkä, landtryggen.
29 Från Maanselkä utgrena sig vidare 14 andra bergskedjor med deras förgreningar, alla med skilda namn, men af olika längd och höjd. De längsta och betydelsefullaste bland dem äro Suomenselkä, Finlands rygg, som från Maanselkäs krökningar längst i nordost löper midtigenom landet till Bottniska vikens medlersta kust, och Salpausselkä, stängselkedjan, som från Maanselkäs sydligaste höjdsträcka löper i en båge åt vester igenom södra Finland och bildar dess strandmur mot Finska Viken. Dessa båda kedjor kringmura de högre belägna stora insjödalarna, och ytterom dem ligga de låga, men bördiga kustdalarna, som långsamt sänka sig under hafvets yta.
|9|30 Berg och vatten, – se der Finland! Allt hvilar på den hårda graniten. Der är en djup, fördold kraft, men han förvånar icke, han saknar höjd. Graniten döljer sig under jordytan, eller går i långa, låga vågryggar genom landet. Endast den nordliga Maanselkä imponerar med fjällens ödsliga majestät. Der torna sig urbergen i starka massor, eller enstaka, dystra fjälltoppar,
2 till 3 000konsekvensändrat/normaliserat fot
öfver hafsytan. Ju mer denna stamkedja utgrenar sig och likasom rinner ned utför sluttningen, desto mer förlorar hon fjällens
egendomliga
vildhet. Höjden aftager, bergsryggarna sänka sig till
1 200konsekvensändrat/normaliserat fot
, till
800 fot
, och när de närma sig kusterna, stiga de sällan mer än
4 till 500 fot
öfver hafvets nivå.
31 De inre och sydliga höjdsträckorna afbrytas af klyftor och dalar. Stundom förgrena de sig i långsträckta sandåsar, hopvräkta af fordna hafsvågor, eller strö de omkring sig ensliga höjder, åtskilda af grytformiga dalar. Ofta ligga bergen, söndersplittrade af jordbäfningar, is och vatten, i jättekummel af löst öfver hvarandra hopade stenblock, eller ser man dem kringstänkta i oräkneliga rullstenar|8| af den mest olika storlek och de mest nyckfulla former. Men alla dessa kummel och stenar likna hvarandra deri, att deras kanter äro afnötta genom forntida våldsama naturrevolutioner, som kastat dem öfver hvarandra. Sjelfva bergens ytor äro på nordsidan glattslipade eller refflade med paralela ränder, enligt någras mening af
isgletscherspråk: tyska
, enligt andra af en ofantlig, från nordvest inbrytande hafsflod.
32 Höglandsdalarna äro alla insjödalar: i hvarje dalbotten finnes alltid en sjö. Sjöarna äro derföre lika oräkneliga, som dalbottnarna. Man har kallat Finland de tusen sjöars land, men denna ziffra säger för litet. Det finns måttliga jordegendomar, som räkna mer än 60 sjöar. Det finns föga vidsträckta socknar, som räkna inemot 200. Hela antalet vet ingen, men en åttondedel af Finlands inre yta upptages af vatten. Till följd af landets höjning och sluttningens tilltagande, minskas långsamt dessa ofantliga vattenmassor. Man märker det i de mindre och grundare sjöarna: i de stora och djupa märker man endast ett periodiskt stigande och fallande.
33 Det finns äfven uttorkade sjöar, på hvilkas bottnar furorna vexa och nå med sina toppar de omgifvande åsarnas kammar.
34 Kustdalarna äro lågländer, genomskurna af talrika floder, åar och bäckar, – sugrör, genom hvilka hafvet dricker ur sjöarna. I kustdalarnas bördiga alluvialjord blomstrar åkerbruket. Här är befolkningen tätast, här ha alla de äldre städerna uppstått; här är industrins, vetenskapernas, konsternas, civilisationens vagga i Finland. Här har äfven styrelsen sökt sina medelpunkter och historien valt sina skådeplatser. Detta|10| land kan förliknas vid ett stort snöklot, som först upptinat i periferin.
35 Det äldsta kulturlandet är sydvestra kustdalen: landskapet Egentliga Finland, med Ålands vida skärgård och
den gamla hufvudstaden Åbo. Dernäst södra kustdalen: landskapet Nyland, med den nya hufvudstaden Helsingfors
. Dernäst sydöstra kustdalen: landskapet Karelen, som sköljes af Finska Viken och Ladoga, men sträcker sig derutöfver, i glest befolkade skogsbygder, långt åt norr. Vid Bottniska Viken ligga de yngre kulturländerna. Kumo elfdal med landskapet Satakunda sträcker sig inåt landet i öster, och den stora nordvestra kustdalen omfattar landskapet Österbotten.
36 Det vattenrika finska höglandet, hvars norra delar ännu i början af 16:de seklet genomströfvades af Lappar, fördelar sig på tre stora insjödalar: längst i öster Saimadalen med landskapet Savolaks; dernäst Päjänedalen med landskapet Tavastland och längst i vester Näsijärvidalen, hvars mesta område blifvit räknadt till Satakunda. Till höglandet räknas dessutom i öster Pielisjärvidalen, som utgör det norra Karelen, samt Kainudalen kring Uleå sjö, som tillhör Österbotten. Till detta landskap räknas äfven de nordöstra insjödalarna, som äro de mest höglända trakter i Finland. Kring Maanselkäs fjäll utbreda sig i den yttersta norden Lapplands ödemarker, af hvilka de nordligaste från Enare sjödal sända sina vatten till Ishafvet.
37 De stora insjöarna ha, likasom hafvet, sina bördiga, tätare befolkade kuster, på hvilka odlingen fått ett fotfäste och historiens makter ett utrymme. Bortom dem ligger i sin ensliga, fridlysta skugga ett skönt, för verlden obekant land.
38
Väl har Ladoga sändt den röda
porfyren
till Napoleon I:s graf
och Ruskeala sina marmorkolonner till Isakskyrkan i Petersburg. Men den finska graniten, som lemnat materialet till
Alexander I:s kolossala monument
, beherrskar landet så enväldigt, att han endast undantagsvis lemnar en plats åt andra mineraler. Finland har ymnig kalk, men tyvärr ingen förhoppning om stenkol. Alla metaller ligga fördolda uti dess berg, men afundsame dvergar bevaka bergens skatter. De gifva så sparsamt sina förråder, att man kunde tro dessa berg vara de fattigaste på jorden, och
dock har man nu begynt aftvinga dem Lapplands guld
. Jernet och kopparn äro för öfrigt de enda metaller man härtills funnit af någon betydenhet. Jernet ligger så ymnigt i östra Finlands sjöar och kärr, att det vexer i dem som ett brunt golf, och när det plundras, vexer det åter om 30 år. All mark i Finland är jernhaltig och likaså otaliga källor. Naturen fann icke detta land nog hårdt: hon måste ännu beslå graniten med jern.
|11|39 Sand, lera och andra jordarter omvexla med slammet af gammal hafsbotten. Det är en styf mark, som fordrar kraftiga armar. Och likväl vore Finland ett utomordentligt fruktbart land, om det hade en varmare sol.
|9|40 Men solens strålar falla snedt mellan den 60:de och 70:de nordliga breddgraden. Polens jätte utsträcker beständigt sina isiga armar emot den trotsiga bruden. Finland vore hans byte, om icke blidare naturmakter motverkade hans öfvertag. Landet sluttar mot söder och sydvest, mot middagens och eftermiddagens varmare sol. Det skyddas af Maanselkäs nordliga fjäll. Det ligger icke högt; det har stora, djupa vatten inom sig och omkring sig. Det har slutligen äfven en känning af Golfströmens mildrande värme, och allt detta förenadt gör, att Finland dock, bland alla länder på jorden, näst Skandinavien, har det mildaste klimat på en så högnordisk breddgrad. Det har vid 66 graders polhöjd samma värme, som norra Asien vid 54:de och södra Labrador i Amerika vid 48:de breddgraden.
41 Här finns dock tillräckligt af nordens bisterhet. Årliga medelvärmen är i södra Spanien + 18, i Frankrike + 12, i England och norra Tyskland + 8, i Sverige och Norige + 3 à 4, i Finland + 2½ Cels. Ryssland har under samma breddgrader som Finland en medelvärme af icke fullt + 1.
42 Med Finlands långa utsträckning i norr och söder fördelas värmen ganska olika. Åbo har + 4,61 medelvärme, men Enontekis i Lappland – 2,68. Medan körsbärsträden blomma vid Åbo, fröjdar sig Lappen åt det goda slädföret vid midsommar. Men räknar man endast Juli månad, är Lappland hett i jemförelse med det södra Finland. Det fuktiga kustklimatet är mildare och jemnare, än kontinentens torrare luft; det vestra Finland är varmare, än det östra.
43 Man har sagt om detta klimat, att här är 9 månaders vinter och i 3 månader ingen sommar. Något måste man unna skämtet: det är nog, att vintern utsträcker sitt välde till halfva året. November, December: höstvinter. Januari, Februari: högvinter. Mars, April: vårvinter. Maj, Juni: vår. Juli, Augusti: sommar. September, Oktober: höst. Det är en kort grönska, en lång snö. Inom få veckor genomlefver den organiska naturen sin årliga lifsperiod. Snön ligger qvar i södra Finland långt in i April, i norra Finland långt in i Maj. Då smälta isarna, haf och sjöar blåna, floderna afkasta sina bojor, flyttfåglarna anlända. Derpå följer en period af bar, vissnad mark och kyliga vindar, sedan regn, värme, och inom fåoriginal: fä veckor, stundom inom få dagar, är allt förvandladt till sommar. Med den obeskrifliga känslan af vaknande lifskraft förenar sig intrycket af ett ljus utan natt. I fulla tre månader finns intet mörker i nordliga Finland. Natten strå|12|lar, qväll och morgon räcka hvarandra handen. I detta beständiga ljus utvecklar sig vextlifvet med en förvånande hastighet. Emellan fröet, stängeln, blomman och frukten ligger en enda lång dag, och när han är till ända, när den första skymningen fäller sitt flor och den första stjernan åter begynner att tindra på aftonhimmelen, då är detta såsom en
vesper-ringning
för fält och dalar, en signal för naturen att återgå till den långa hvilan. Så hastigt, som han kom, försvinner sommarens fägring; en frostnatt härjar, en kulen nordan blåser, och hösten kläder sig i sin vemodiga färgprakt af fallande löf. Hösten bär sina skördar, men inga drufvor och få frukter. Vintern kommer, men ej med det medlersta Europas dimmor och dystra regnmoln; han kommer klar, frisk och skarp, ej som en fiende, snarare som en god bundsförvandt.original: bundsförvandt, Han bygger broar, han jemnar vägar, han minskar afstånden och gör de otillgängliga ödemarkerna farbara för menniskor. Så älskad är vintern med sina praktfulla norrsken, sin hvita drifva, sin klingande bjellra, sin snabba skida och sitt förtroliga hemlif, att hvarje nordbo i södern gerna bytte den eviga sommaren mot en hand full snö.
44
Några naturforskare tro sig iakttaga, att Finlands klimat sedan hundra år blifvit mera ostadigt, att somrarna blifvit svalare, vintrarna mildare, och att öfvergångstiderna höst och vår blifvit längre.
Om så är,
ligger orsaken i landets odling och skogarnas nedhuggande
, men äfven i luftströmmar af okändt ursprung. Om vintern blåsa mest sydliga vindar, om sommaren vestliga. Torrast är nordan, våtast är östanvind. Oceanens dunster inströmma i de högre luftregionerna, förtäta sig öfver den stora kontinenten i öster och återvända derifrån som regn vid jordytan. Stadig sommar och stadig vinter börja alltid med ostlig vind.
45 Det är något underbart och lärorikt att följa den lefvande naturens strid mot polarmakterna. När man reser från södra till norra Finland och vidare upp till Lapplands öde slätter, erfar man vid|10| hvarje tiotal mil ett intryck såsom reste man från lifvet mot döden. Och omvändt, när guldletaren eller naturforskaren återvända från den yttersta norden längre mot söder, tycka de sig resa från döden till lifvet. I verkligheten är lifvet ingenstädes utdödt: det kämpar ännu vid randen af den eviga snön.
46 Genomskuret af polcirkeln och således beläget på gränsen mellan den kalla och tempererade zonen, inrymmer Finland bådas vextlif och djurlif. Vexter och djur genomgå här alla de grader af armod, strid, seger och undergång, som tillvaron är underkastad i ett högnordiskt klimat. Ofvanom polcirkeln äro de lägre ordningarne af vexter och djur vida mer utvecklade, än de högre. Medan hvarje fläck af jorden och bergen vid|13| 70:de breddgraden är bevuxen med rika lafvar och mossarter; medan intet annat träd, än dvergbjörken, enbusken, viden och den långs jordytan krypande granen, afbryter slättens enformighet, hvimlar sommarluften af myriader insekter, fågelsvärmar betäcka alla stränder, och vattnen äro uppfyllde af fisk.
47 Mellan 68:de och 69:de breddgraden börjar det första åkerbruket vid södra kusten af Enare sjö. Det är en kornåker: han är en djerf utmaning åt polen, och han förfryser oftare, än han gifver skörd, men han gläder vandrarens öga. Vid samma polhöjd börja den första nödvuxna tallen, den första alen, aspen, häggen, sälgen, slutligen äfven rönnen och björken, alla smygande skygga vid solsidan af bergen. Den höga nordens frukter visa sig på soliga tufvor: tidigast hjortron, derefter lingon, blåbär, odon, tranbär. Hallon, smultron, nypon och åkerbär börja först på sydsidan om Maanselkä.
48 Vid 67:de breddgraden har vextriket, i skydd af fjällen, vunnit betydligt i stadga. De första skogarna börja i Kemis elfdal; den stolta, högstammiga furan uppstiger mot skyn. Hon behöfver 180 år för att nå sin fulla höjd, hon upplefver mer än 300 år, men hon mäter ock mer än
60 fot
i höjden, mer än
3 fot
i diameter. Från 67:de graden nedåt den 63:dje fortfar sedan vextriket att allt kraftigare utvecklas. Den arktiska floran försvinner och lemnar plats åt den nordeuropeiska. Åkerbruket stadgar sig. Ängarnas blomster mångfaldigas, trädgårdsodlingen börjar. Söderom 63:dje graden ökas vextrikets arter. Bland sydligare trädslag går pilen högst emot norden. Dernäst lind och lönn, sedan alm, hassel och hagtorn, men eken, asken och det utifrån hämtade lärkträdet trifvas endast vid sydkusten. Fruktträden i Finland äro frusna främlingar från ett sydligare luftstreck, men ofta tacksamma och gifmilda, stundom ädla. Äppleträdet planteras under 65:te breddgraden i Uleåborg och bär der blommor, men ingen frukt. Vid 63:djeoriginal: 63 graden bär det i varma somrar sura äpplen; vid 62:dra graden blifva de ätbara, vid den 61:sta goda. Päron, plommon, körsbär planteras mera för nöje.
49 Ännu i vår tid är hälften af landets yta betäckt af stora skogar. Men intet land slösar som Finland med sitt dyrbaraste kapital.
Sedan den tid, när skogens bortrödjande var ett vilkor för odlingen, har folket blifvit skogens fiende, i stället för hans beskyddare.
Vexande träd är hvar mans rof. Yxan hugger, sågarna afverka,
fareldarne
bränna, vanvård förderfvar omätliga skogsmarker. Bonden fäller timmerskog, för att ur dess aska berga två eller tre skördar och sedan låta marken stå kal. Barn och qvinnor gå att insamla löf för fårhjordarna och kullhugga trädet, för att beqvämare åtkomma löfvet. Det var tid, att
landet erhöll ett forstväsende
, ty betydliga sträckor äro nu skoglösa,|14| och sjöstäderne måste hämta sitt skeppsvirke på 10 till 20 mils afstånd.
50 Naturen sjelf är en skogsåverkare. När skogarna vexa täta och luft och sol ej mera få tillträde till deras rötter, bilda sig vattensamlingar, hvilka om våren ömsom töa, ömsom frysa och skada trädens rötter. Efterhand förvandlas nejden till ett kärr, trädet murknar, och stormen omstörtar det. Så hafva Lapplands fordna stora skogar försvunnit. Det nordiska klimatet medför ett svaghetstillstånd i vextrikets lifskraft. På skogens ruiner bilda sig mossan och kärret. Man räknar på Finlands yta
632 qvadratmiloriginal: □ mil
skogbevuxna kärr och
1 648konsekvensändrat/normaliserat qvadratmiloriginal: □ mil
skoglösa mossar. All denna ödemark har bildat sig på den egentliga, starka skogens bekostnad, och detta innebär, att en tredjedel af Finlands yta blifvit förvildad.
51 Det är mot denna fortgående förvildning, som odlingen så ihärdigt, så oaflåtligt och i sina slutresultater så segerrikt kämpar. Härjande froster, felslagna skördar kunna fördröja, men icke hejda dess framsteg. Ännu upptaga åkrar, ängar, vägar och boningsplat|11|ser endast en nittondedel af landets yta. Att återeröfra åt odlingen landets förvildade tredjedel, blir framtidens uppgift.
52 Barrskogen är åkerbrukets moder. Af dess aska uppstod sveden, der Finnen från urminnes tider sått korn, som var det tidigast kända sädesslag. Detta nomadiska åkerbruk fordrade mycken skog, och när höjdernas barrskog glesnade, nedsteg folket att odla löfskogens region i de fruktbara dalarna. Med löfskogen följde boskapsskötseln och det regelbundna åkerbruket; med dem åter de fasta boningsplatserna. Derför utgöra barrskogens och löfskogens olika regioner ännu i dag en karta öfver Finlands kolonisation. Numera odlas mest råg, dernäst korn, sedan hafre samt något litet hvete och bohvete. Potäterne, som infördes för ett sekel tillbaka, utgöra nu en tredjedel af folkets näring, i jemförelse med hvilken andra rotfrukter, ärter och kål äro af ringa betydenhet. Vigtigare för jordbrukaren äro linet, hampan och humlen samt den lilla tobaksplantagen, som intager sin plats vid solsidan af bondens ladugård.
53 Jagt och fiske ha varit landets äldsta näringar och uppfostrat ett djerft, härdadt folk. Båda dessa yrken ha länge varit i aftagande. Villebrådet har glesnat i de glesnade skogarna, fisken har flytt från de skoglösa stränder, som icke mera erbjudit samma rikedom af insektlarfver för hans föda. Den stolta elgen är nästan utödd och visar sig endast sällan i aflägsna skogsbygder.
Ännu herskar dock skogens konung, den väldiga björnen, i sitt uråldriga rike. Vargen jagas som landets arffiende.
Räfven, lodjuret, uttern, ekorren, haren och andra jägarens vanliga byten fällas till stor mängd. Likaså
skjälen
vid alla hafskuster. Sällsyn|15|tare äro jerfven och hermelinen; sällsyntast af alla den
fordom så talrika bäfvern
. För öfrigt är Finlands fauna den vanliga nordeuropeiska. Husdjuren äro desamma som Skandinaviens och norra Tysklands; men renen trifves icke söderom polcirkeln. Särskildt anmärkningsvärd är den småvexta, till det yttre oansenliga, men utomordentligt ihärdiga finska hästen, – honom, som det finska kavalleriet haft att tacka för så många af sina berömdaste segrar.
54 Fågelarterna räknas till 237 och bland dem 29 arter roffåglar med kungsörnen som röfvaranförare. Stundom slår näktergalen sin drill vid Finlands södra kust; vid Ladogas kuster höres han ofta. Mindre tonrik, men med en innerlig ljufhet, uppstämmer talltrasten sin sång i de ensliga skogarna och de klara sommarnätterna.
55
Amfibierna
äro få till antalet och endast en orm giftig. Fiskarne deremot äro talrika och betydelsefulla invånare i ett så vattenrikt land. De störste bland dem äro malfisken i Tavastlands sjöar och stören i Ladoga. Laxen uppstiger i alla flodmynningar och fångas i många sjöar. Siken är inhemsk och talrik. Sillen har upphört att invandra i Östersjön, men hans mera småvexta afkomma, strömingen, fångas vid alla hafskuster och utgör, jemte
mujkan
, folkets allmännast begagnade
sofvel
. Talrikast förekomma, både i salt och sött vatten gäddan – sjöarnas varg – samt abborren,
girsen
, braxen, iden, mörten, löjan; mindre talrika gösen och nejonögat. Af oceanens fiskar simma vid dessa kuster endast torsken, flundran och simpan. Stundom förirrar sig en hval eller en tumlare ända hit och väcker bestörtning vid fiskelägena.
56 Bland de lägre djuren är kräftan allmän i södra och medlersta Finland. Biskötseln har råkat i glömska och idkas nu blott i några orter på sydkusten. Syrsan är en lika förtrogen vän i bondens stuga, som myggan är hela nordens plågoris.
Bland den lägsta djurverlden döljer sig i nästan alla Finlands elfvar och åar den äkta perlan i sin anspråkslösa mussla och uppsökes ännu stundom, för att smycka damernas örhängen.
57 Allt detta visar oss ett land, der menniskan endast i en beständig kamp för sin tillvaro eröfrar sin näring från jord och vatten. Så föga finns här af söderns leende behag och sorglösa yppighet, att i detta land är glädjen en flyktig solglimt, rikedomen en saga och naturens ljufvaste fägring en försvinnande dröm. Ett strängt allvar, blandadt med ett vemodigt löje, thronar på Finlands panna. Dess skönhet är ofta blek som norrskenet, frostig såsom den hvita drifvans glans, eller ensligt begrundande såsom den dunkla barrskogen. Hälften af dess lif är begrafvet i natt, och hälften står i odödeligt ljus.
58 Kan man älska ett land, så hårdt, så kallt, så fullt af försakelser? Fråga derom det folk, som skic|16|kelsen kastat så långt på nordens isiga stränder, och det skall svara: ja, vi älska det öfver allt, emedan vi för det kunna försaka allt. Vi älska det, emedan det är vår rot|12| och vårt väsendes grund, och vi äro sådane vårt land har danat oss, – ett hårdt, ett frostigt, ett kämpande folk – töande drifvor, törstande efter sol och med famnen sträckt emot morgonrodnaden.
Folket.
1 Det folk, som bygger på Finlands granit, är det äldsta kända folk i östra, norra och en stor del af det vestra Europa. Det fanns der vida utbredt före all historia, före all saga, såsom den dunkla, dimmiga fond, der hvarje minne och hvarje synkrets upphöra. Det kallades redan vid början af vår tideräkning Fen eller Finnar, af det celtiska ordet fenspråk: keltiska, som betyder krigare.
Men sjelf har det kallat sig Sam, Samelainenspråk: finska, Suomalainenspråk: finska – ett vida spridt namn af omtvistad, men ännu outredd härledning.
Och från detta folk, som bebott mer än en half verldsdel, hafva båda dessa namn slutligen öfvergått till den nordöstra sluttningen af Östersjödalen,
det celtiska namnet såsom Finland
, det finska såsom Suomi, Suomenmaa.
2 Folket sjelf har i en aflägsen forntid beständigt vikit tillbaka från sydost mot nordvest, från Mediens berg till Altai, från Altai till Ural och derifrån in i Europa. Hela denna långa vandringsbana är betäckt af spillror, hvilka nu endast språkforskaren lyckas uppdaga och sammanföra under en stam. Största delen af Rysslands vida område, som fordom varit bebodt och beherrskadt af finska folk, är ännu i dag likasom öfversålladt af dessa försvinnande spillror, som mer och mer förlora sig i den slaviska nationaliteten. Endast vid Finska och Bottniska vikarnas kuster har en kraftigare och högre begåfvad återstod af detta fornfolk – Ester och Finnar – funnit en af hafven och isarna skyddad fristad, der de lyckats uppnå en högre kultur. Esterne hafva, efter en långvarig kamp, dukat under för tyske eröfrare och tjenat dem såsom lifegne. Finnarne ha, efter ett lika tappert motstånd, blifvit underkufvade af Svenskarne och genom dem delaktige af den vesterländska civilisationen.
|17|3 Magyarerne och
Bjarmerne
äro de enda folk af finsk stam, som grundat riken. Alla de öfriga hafva saknat politiskt initiativ. Flertalet af de folk, som år 862 kallade Rurik till Ilmensjön, voro finska, och likväl grundades icke en finsk stormakt, utan en rysk.
4 Med undantag af Lapparne, ha alla de vestfinska folken varit krigiska, men deras styrka har legat i försvaret, icke i anfallet. Svenskarne behöfde tre korståg, för att underkufva det glest befolkade, af inbördes fejder söndrade Finland.
5 Detta var i korstågens tidehvarf, när man förvärfvade saligheten genom att strida mot kyrkans fiender. Romerska kyrkan behöfde en motvigt i norden emot den grekiska kyrkan, som utbredt sig öfver Ryssland. Korshärarne stormade fram öfver alla Östersjöns kuster. Det nyss omvända Sverige, som ännu ej hunnit förgäta sina vikingaminnen, lydde påfven Hadrian IV och kastade sig med glödande trosnit mot Finlands hedningar. År 1157 tog Svea och Götha konung Erik Jedvardson, kallad den helige, efter en blodig seger, sydvestra hörnet af Finland, jemte en del af södra kusten. Åbo fäste anlades,
Finnarne drefvos till dopet i Kuppis källa
; engelsmannen Henrik blef deras förste missionär, förste martyr, enda helgon och, som sådant, landets skyddspatron.
6 Det gamla sagofolket i norden,
Qvenerne
, hade redan försvunnit, och vid den tiden bodde i Finland två beslägtade, halfvilda folk: Karelarne i östra, Tavasterne i södra och sydvestra delen af landet. Dessa folk lågo i beständig fejd med hvarandra, och Karelarne, som stodo i förbund med Slaverne i Novgorod, hade fördrifvit Tavasterne från deras jagtmarker söderom Ladoga. Båda folken voro tappra och stridsvana, isynnerhet fruktansvärda genom deras sjöröfvareflottor, men båda saknade en regelbunden styrelse. De lydde sina slägtchefer och i krig sina stamchefer, ungefär som de skottska clanerna, men de erkände ingen konung, hade inga städer och inga andra fästen, än vallar på otillgängliga berg. De voro jägare, fiskare, svedjebrukare, på öfvergången från nomadlifvet till fasta boningsplatser, kände metallernas bruk och voro af ålder berömde som skicklige smeder.
7 Allt detta skulle antyda en ganska låg kulturgrad, derest vi icke tillika funne hos dessa folk sällsamma minnen och gudasagor från österlandet, likasom spillror af en forntida högre kultur. Såvidt vi kunna döma af fornsägner, som bevarats intill våra dagar af de|13| karelske runo-skalderne, voro hedningarne i Finland sol- och eldsdyrkare, som de flesta orientaliska folk, och alla deras fornminnen äro uppfyllde af en rörande kärlek till ljuset. Den långa nordiska vinternatten hade inblandat sina fasor i deras föreställningar: ryktet om deras trolldom var en skräck för kringboende folk. Sjelfve voro de fast öfvertygade om att menniskan ge|18|nom ordet beherrskar naturkrafterna, ja, att verlden blifvit skapad genom ordet. De dyrkade i naturen icke den sinnliga företeelsen, utan den der inneboende gudomliga anden, en afspegling af menniskoanden. Skogsguden Tapio, vattenguden Ahti, himlaguden Jumala, hvars namn sedan öfverflyttades på de kristnes Gud, alla dessa voro personifikationer, bundne vid sina elementer. Allt lefde: hvarje träd, hvarje källa hade sin lefvande ande, sin
haltia
, men som ej kunde lösgöra sig från trädet eller från källan. Det var en mild naturreligion, som aldrig fläckades af menniskooffer och som
återspeglade sig i milda seder inom familjen
. Hos få folk har en naturdyrkan framträdt i så förandligad gestalt. Der funnos inga tempel, inga gudabilder; vise, men inga prester. Vid heliga sjöar, berg, lunder och källor offrades jagtens byte eller jordens frukt åt de osynlige andar, som lågo fördolde i tingen.
8 I folkets sagor uppstodo efterhand hjeltar, som intogo de fordne gudarnes plats. Det var hjeltar i sång och vishet: främst bland dem Kalevas hjelteätt, runornas fader Wäinämöinen och den evärdelige smeden Ilmarinen. Skandinavernes Odin var den visaste man, emedan han tillika var den starkaste hjelte. Finnarnes Wäinämöinen var den starkaste hjelte, emedan han tillika var den visaste man. Här ligger grunddraget, som särskiljer den finska verldsåskådningen från den skandinaviska och öfverhufvud från de s. k. Ariska folkens, hvilka alltid lagt hjeltekraften i svärdsbragd. Hos Finnarne är hjeltekraften af andlig natur: anden beherrskar verlden, styrkan är endast ett utflöde af visheten, och styrkan utan vishet blir, hos Lemminkäinen och Kullervo, antingen löjlig eller olycksbringande. Med ett underbart djup af sanning låter dock den finska folkdikten äfven sina mest älskade hjeltar, de visaste bland dödlige, understundom hemfalla åt dårskapen och löjet. All mensklig vishet böjer sig för ett högre förnuft, bekännande inför detta sin vanmakt och sitt mörker.
9 Det är Karelarne, som bevarat folkmythen, och Karelarne äro icke blott sångarefolket, utan äfven det egentliga kulturfolket i Finland, jemförelsevis öppna, rörliga, tillgängliga, speglande alla intryck, som fjärdarna af deras sjöar. Tavasterne äro styfva, tröga, slutna och ytterst envisa, men äfven byggde af fastare virke i karakteren; hårda och svårtillgängliga för yttre inflytanden, såsom sandmon i deras ödemarker. Denna olikhet mellan det, som man kunde kalla dagsidan och nattsidan af det finska folket, har varit af stor vigt. Ty Karelarnes område i öster har ställt dem vid sidan af okultiverade och intill våra dagar fientliga folk, medan Tavasterne med sin ställning i vester haft att uppbära hela påtryckningen af det svenska inflytandet och den vesterländska civilisationen. Å ena sidan har Finlands utveckling derigenom blifvit mycket fördröjd; å|19| andra sidan har dess nationalitet blifvit kraftigare bevarad.
10 År 1157 fanns ännu intet finskt folk, allenast två halfvilda, kifvande stammar i Finland. Det är den historiska traditionen, som uppfostrar folkanden. Det nuvarande finska folket räknar sin tillvaro från den tid, när Tavaster och Karelare, förenade genom språk och blodsband, igenkände hvarandra som bröder, när de omslötos af samma stat, samma kyrka, samma lagar, samma fädernesland. Allt detta inträffade vid början af 14:de seklet.
11 Tavasterne hade upprest sig mot kristendomen och Erik den heliges landvinning. I 90 år kämpade de med hårdnackadt raseri för sin frihet och sina gamla gudar. Sveriges makt förlamades af inhemska thronstridigheter;
förgäfves utfärdade påfvarne sina bullor
, förgäfves predikade här dominikanern Thomas sin kyrkas lära med
eld
och svärd. Vid medlet af 13:de seklet syntes kristendom och svenskt välde i Finland vigde åt undergången, när vid Mälaren uppstod Folkungaättens stamfader Birger Jarl och samlade rikets krafter i sin väldiga hand. Rom köpte hans bistånd med uppoffringen af skatter och höghetsrättigheter; Jarlen drog öfver hafvet år 1249, slog Tavasterne och reste ett fäste, Tavastehus, i hjertat af deras område. Ett konungaval i Sverige återkallade honom från halfva loppet af hans segerbana, men 44 år sednare, 1293, drog sonsonen Birgers marsk, Torkel Knutson, med en ny korshär öfver hafvet, fullföljde Jarlens verk, slog Karelarne och murade Wiborgs fäste till tygel och värn för östra Finland. Med blodsdopet följde|14| vattendopet; hela södra Finland blef ett katholskt och svenskt lydland, hvarefter romerska kyrkan och svenska väldet sedan, med kolonisationen, utbredde sig under århundradens lopp öfver de inre och nordliga landskapen.
12 Nu hade den svenska makten blifvit granne till den ryska maktens kärna, det mäktiga Novgorod, som lagt under sitt välde Bjarmernes rike och gjorde anspråk på Karelarne såsom deras skattskyldige. Katholska och grekiska kyrkornas missionärer kapplöpte på samma fält, och af denna dubbla religiösa och politiska täflan uppstodo krig, som, med längre eller kortare afbrott, varade i fem århundraden, under hvilka Finland var det blödande
Erisäpplet
. Fredssluten kallades eviga, men voro blott vapenhvilor.
Det första fredsfördraget, år 1323 i Nöteborg, uppdrog en gräns, som klöf Karelarnes område i tvenne delar, en rysk och en svensk
, och från denna tid har hälften af det karelska folket gått förlorad för Finland. 1323 års gräns blef bestående till 1617, när Sverige i Stolbova fred behöll Ingermanland, utestängde Ryssland från Östersjön och
arronderade
Finland med Ladoga kusten. Denna gräns åter bestod till år 1721, när Sverige i Nystads fred nödgades afträda icke blott Liffland och|20| Estland, utan äfven sin förmur Ingermanland och sitt starka gränsfäste Wiborg med dess län till den segrande medtäflaren. 1743 tog Ryssland landet till Kymmene elf och 1809 återstoden.
13 Finland har på detta sätt uppslukats styckevis af båda sina grannar, Sverige och Ryssland, ena gången på 136, andra gången på 106 år, hvilket antyder en hårdsmält anrättning. Redan år 1703, när Petersburg anlades, lät tsar Peter prägla en medalj, der man såg hafsguden med hans treudd, omgifven af de hotande och profetiska orden:
Ecce, Finnia, Tridentemspråk: latin
! Profetian gick i fullbordan, Finland fick röna treuddens makt, men Alexander I var nog rättvis och ädelmodig, att år 1811 med Finland återförena dess åren 1721 och 1743 lösryckta delar samt sålunda återställa dess östra gräns af år 1617.
14 Förtrampadt och sönderslitet, låg Finland icke på rosor i denna makternas kamp. Det härjades gång efter gång ända till svarta mullen, reste sig åter och härjades åter. Det betalade Gustaf II Adolfs ära med hälften af sina skördar och hundratusende söners blod. Det köpte ännu dyrare Carl XII:s segrar och stridde, efter hans nederlag, öfvergifvet af alla, ända till sista blodsdroppen. Hunger och pest följde krigen i spåren, men ingenting kunde bryta ett folk, som från vaggan lärt att försaka och lida. Gång efter annan erbjöds det, än af Danmark, än af Polen, än af Ryssland, att under dessa makters beskydd lösgöra sig från en ställning, som beständigt förde det till branten af undergången, men det vägrade hårdnackadt och trofast att svika sin pligt. Man har icke ett exempel på att Finland någonsin gjort en revolution mot sin lagliga styrelse.
Två gånger, 1457 och 1596, har det varit deladt i tvenne fientliga läger, som hyllat olika kronpretendenter
, men båda gångerna endast af tvekan om den lagliga maktens rätte innehafvare. Tredje gången,
1788, gjorde en del af arméns officerare myteri mot sin konung
; men som en röst vände sig mot dem hela folkets ovilja och dömde deras brottsliga handling som den förtjente.
15 Icke slafviskt och viljelöst följde Finland sina eröfrares fanor. Det fick sina första politiska rättigheter år 1362, när den svenska monarkin ännu var föga annat än en federativstat af halft sjelfständiga provinser, som icke erkände en annan styrelse, än den, till hvilken de sjelfva samtyckt. Finland blef likställdt med dessa gamla landskap, valde konungar och riksföreståndare, beviljade
gärder
och sammanträdde till landsting. Der var mycken oregelbundenhet i gränserna mellan styrelsens makt och folkets, ofta sjelfrådighet hos de styrande, och rikets initiativer utgingo från Stockholm. Men det afskilda läget bortom hafvet, landets vidd och den mäktige katholske biskopen i Åbo, som satte sin ära uti att föra Finlands talan, gåfvo|21| detta land i många hänseenden en fristående ställning gentemot Sverige. Detta förändrades, när valriket förvandlades till arfrike. Från Gustaf Wasas tid blef Finland en verklig provins under Sverige, men en provins, som
vid Helsingfors landtdag år 1616 talade sitt fria språk till Sveriges folk och alltid ansågs för rikets andra hufvuddel
.
16 Under medeltiden var landet tidtals ett hertigdöme, sedan Johan III ett storfurstendöme. Det styrdes af höfdingar i fästena Åbo, Tavastehus, Wiborg, Raseborg, Kastelholm, Kumogård, Korsholm och Olofsborg eller Nyslott; men Kuustö var biskopsborg. Deraf utbildades sedermera, med många förändringar,|15| landets åtta län, som styrdes af landshöfdingar, och den högsta förvaltningen anförtroddes slutligen åt en generalguvernör. Det
moderna samhället stadfästades i Finland af Gustaf II Adolf
och organiserades
»i grefvens tid»
af Pehr Brahe. Svensk lag hade efterträdt de äldsta hedniska rättsbruken, och denna lag var så fast byggd på frihetens grundval, att inga missbruk, intet prestvälde, intet militärvälde, intet adelsvälde förmådde kullkasta dessa stora principer af menniskorätt och jemnlikhet inför lag, i hvilkas skydd Finlands folk har vuxit sin framtid till möte. Träldomen, som aldrig var tryckande, afskaffades redan år 1335. Medan hela det öfriga Europa burit lifegenskapens fjettrar, delar Finland med Sverige och Norige den äran, att aldrig hafva böjts under detta nesliga ok. Sedan år 1335 är hvarje man, som beträder dess jord och njuter skydd af dess lagar, en fri man.
17 Katholska kyrkan, organiserad af Hemming och kulminerande under Magnus Tavast, uppträdde i Finland, efter de första blodsdopen, mild och fruktbärande för landets kultur.
Biskoparne i Åbo utvisa en sällsynt rad af värdige, fosterlandsälskande män
, och de få klostren, bland hvilka
fransiscanerklostret i Raumo och brigittinerklostret i Nådendal
voro de berömdaste, inverkade välgörande genom skolor och milda stiftelser. Katholska kyrkan i detta land föll för politiska stormar, älskad af folket, icke, såsom i andra länder, föraktad för hersklystnad och sedeförderf. Reformationen kom utan stormar; – en fattig magister, Peder Särkilaks, är dess ende kände sakförare; men den behöfde ett sekel att rotfästa sig. Hela 16:de seklet var ett öfvergångsskifte, fullt af stora, men ännu oklara reformtankar, vacklande i politiken, som i religionen. Finland tycktes snarare gå tillbaka, än framåt, men när idéerna hade klarnat i Gustaf II Adolfs, Christinas och de tre Carlarnes tidehvarf, visade sig den evangeliska kyrkans mäktiga inflytande. Kyrkan hade nu blifvit folkets; hon genomträngde lifvet i alla riktningar, hon skapade en literatur, hon invigde ett universitet, hon lärde hvarje barn i Finland den rara konsten att läsa.
Agricola gaf det finska språket medborgarerätt i religio|22|nen, tryckpressen och den allmänna bildningen.
Juusten uppritade grundlinierne till Finlands häfder.
Rothovius uttalade välsignelsen öfver Åbo akademi.
Gezelierne organiserade kyrkan på klippfasta grundvalar.
18 Sveriges store konungar lyftade äfven det finska folkets sjelfkänsla. Med sitt kallblodiga lugn, sin sega kraft och sitt dödsföraktande mod, blefvo Finnarne i denna stormiga tid ett af Europas främsta krigarefolk.
Deras stridshästar ha druckit ur Donau och Rhen, ur Weichseln, Nevan och Moskva-floden; deras mörka leder ha bestått kampen mot Pappenheims Walloner, Kronenbergs »oöfvervinnerlige»
, Johan Kasimirs polske husarer; deras ben hvitna på nästan alla Europas slagfält ända ned till Ukrän.
Den verld, som nu nästan glömt deras namn, har engång darrat för deras bekanta stridsrop: hakkaa päällespråk: finska (hugg in)!
Ur deras skogar framgingo
store härförare, i en sednare tid äfven berömde statsmän
. Men deras varaktiga ära förblef dock alltid att bryta bygd i nordens ödemarker.
19
År 1721 begynte ett nytt tidehvarf, när Finland vid Sveriges sida var en republik, hvars president kallades konung.
Man hade förlorat makten, men tröstade sig med friheten. Det var
nyttans tidehvarf. Man utdikade mossor, sprängde grufvor och anlade fabriker
. Finland gick framåt, oaktadt
två dåraktiga krig
, och begynte nu äfven att alstra vetenskapsmän.
20 Omsider återstod af frihetstiden endast namnet, och Gustaf III:s glänsande dagar grydde. Finland uppblomstrade, städer byggdes, handelsflaggan svajade öfver alla haf, och
sången begynte ljuda på Auras stränder
.
Men ännu engång utbrast, mellan Gustaf III och Catharina II, en djerf kamp om herraväldet i norden.
Finland blef ånyo dess skådeplats, – såg segrar och nederlag,
såg konungen förrådd vid Anjala
, hämnad genom
Förenings- och Säkerhetsakten
, dödad af Ankarström.
Den stora revolutionens
böljor begynte att från Paris gå ut öfver verlden. Franzén och Choræus helsade mensklighetens pånyttfödelse med hela ungdomens glöd, men från thronen såg man endast det röda spöket och sökte bekämpa det med
fjettrar på tankens frihet
. Trofast som alltid, stod dock Finland vid den unge Gustaf IV Adolfs sida, glömmande hans förvillelser och hans politiska dårskaper, för att endast minnas sin pligt. Då var den tid kommen, när Napoleon och Alexander I för ett ögonblick räckte hvarandra handen i Tilsit 1807, och detta handslag bestämde Finlands öde. Gustaf IV Adolf skulle straffas för sitt hat mot Napoleon, men i verkligheten var|16| det en
sekulartanke
, som nådde sin fullbordan, när de ryska härarne i Februari 1808 inbröto i Finland och detta land, efter det hjeltemodigaste försvar, blef förenadt med Alexander I:s omätliga rike.
|23|21 Innan Sverige ännu,
öfver en fallen thron
, undertecknade freden i Fredrikshamn, som den 17 September 1809 afträdde Finland till Kejsaren af Ryssland, hade denne sammankallat landets ständer i Borgå och der, i en statshandling, som äger den folkrättsliga karakteren af ett fördrag, afslutadt mellan fristående kontrahenter, tillförsäkrat Finland bibehållandet af dess konstitution och grundlagar, mot vilkor att storfurstendömet i öfrigt skulle vara oskiljaktigt förenadt med det ryska kejsaredömet. Å sin sida hade Finland svurit Kejsaren, sin Storfurste, trohetsed, och på detta fördrag grundar sig dess statsrättsliga ställning.
22 Från denna tid ingick det finska folket,
»upphöjdt bland nationernas antal»
, på nya banor. Gammalt till ålder, är det i sin politiska utveckling ännu ganska ungt, och hvarje utsäde behöfver tid att gro. Från 1809 till 1863 var den byråkratiska period, när administrationen var allt, men ständernas röst förstummad. År 1863 förnams ånyo folkets konstitutionela röst på den landtdag, som dess högsinte Storfurste då sammankallade, för att fylla femtioåra luckor i lagstiftningen, och 1869 erhöll Finlands konstitution, genom samma höga initiativ, de periodiska landtdagarna. År 1812 flyttades landets hufvudstad och 1828 dess universitet från Åbo till Helsingfors, der de särskilda statsinstitutionerna efterhand antagit sin nuvarande form.
23 Det finska folket i ethnografisk betydelse är det, som i språk och härkomst räknas till den genuina finska folkstammen, nemligen de numera förbrödrade Karelarne och Tavasterne, jemte afkomlingar af Lappar, Qvener och Ester.
Det finska folket i historisk, nationel och politisk betydelse är Finlands folk, hvartill räknas, vid sidan af de förstnämnda, ett antal sedan urminnes tid i landet bosatte svenske kolonister, jemte naturaliserade afkomlingar af andra nationer, förnämligast Tyskar och Ryssar.
24 Den svenska kolonisationen fördelar sig i tre hufvudgrupper. Äldst är den Åländska, dernäst den Nyländska, sist den Österbottniska.
25 Den genuint finska befolkningen är till antal vida öfvervägande, hvarför det också är den, som påtryckt nationen dess allmänna karaktersdrag och yttre typ: – den medelstora, axelbreda, muskulösa gestalten, den grå hyn, det bruna håret, den lugna, tröga hållningen, det allvarliga, begrundande lynnet och denna långsamhet i all uppfattning, hvarifrån folkets framstående fel och framstående förtjenster härleda sig.
26 Den genuint svenska befolkningens ringare antal har vunnit en betydelse genom landets politiska ställning och Sveriges högre kultur. Sedan 16:de seklet, när samtalsspråket äfven ibland de högre och högsta samhällsklasserna för det mesta var finskan, har bildningen i Finland talat svenska, när den icke talat latin.|24| Men ställningen är sedan 1809 mycket förändrad. Kastad tillbaka på sig sjelf,original: sielf, har Finland nödgats inom sig söka innehållet och uttrycken för sin kultur, och den mäktiga väckelse, hvilken genomgår verlden i nationaliteternas tidehvarf, har gripit äfven det finska folkets härtills stumma massa.
Sedan Lönnrot samlade och ordnade den finska folkdikten i Kalevala
;
sedan Castrén lyckats hopfoga den finska mythens, den finska folkstammens spillror
och andra varmhjertade arbetare utbildat en börjande literatur på finska språket, har denna naturliga fordran på likaberättigande i alla kulturens och samhällets områden, hvilken motståndarne kalla fennomani, blifvit oemotståndlig. Men på samma gång, och likasom för att värna den vexande finska folkanden mot en vådlig ensidighet, har Försynen sändt detta land en skald af första ordningen, som inflätat svenskt språk och tradition i fäderneslandets skönaste hjelteminnen.
Lönnrot och Runeberg, Kalevala och Fänrik Stål
, – se der hela det finska folket, sådant det var och sådant det är! Hvad Herren Gud i många sekler så landfast sammanfogat, det skall menniskan icke fåvitsk åtskilja. Två haf famna ett land; två strömmar i andens verld sammanflyta i ett folk. Vare det ett och förblifve ett.
|25| |17|Resor i Finland.
1 Läsare, vill du följa oss öfver land och vatten? Vi skola eröfra Finland åt penseln och
grafstickeln
. Vi skola annektera detta land åt ögat och tanken; införlifva det – såvidt konsten förmår – med Europa och menskligheten.
2 Vägen blir lång, men icke enformig. Vi måste eröfra landet stycke för stycke, såsom grannstaterna gjort, ty dessa berg smältas icke i en kittel, och dessa sjöar utösas icke med en skopa. Men vi kunna icke, som Finlands ärade grannar, taga det närmaste först och det aflägsnare sedan. Vår resa liknar en nyckfull dröm; vi slå, som örnen, ned på vårt rof. Vi skola än ro på Savolaks’ sjöar, än fälla ett timmer i Tavastlands skogar, än kasta vårt nät i sydkustens hafsdyning, än åter staka vår båt i nordens forsar. Vi skola ömsom gästa vid städernas portar, ömsom bevittna skördemannens gång från det gulnade fältet, sjömannens hvila vid
smul sjö
och husmodrens sysslor vid härden om vinterqvällen. Detta allt skall i början synas brokigt och sammanhangslöst, men ur de vexlande intrycken skall slutligen en totalbild stå fram och få sin rätta belysning af dagern öfver det hela.
3 Resor i Finland ansågos fordom vara förenade med de största faror. Nordpolens mörker hvilade öfver detta land och färgade allting svart för de omgifvande folkens inbillning. Fruktansvärda ödemarker och än fruktansvärdare trollmän afskräckte främlingen. Den unge hjelten Lemminkäinen nödgades bana sig väg genom eldforsar och glödande afgrunder, bevakade af förfärliga rofdjur. Svenskarne ansågo den finska norden befolkad af grymme jättar och vidunder, bäfvande för dagens ljus, af hvars första strålar de förvandlas till sten. I dessa nejder, trodde man, bo en sådan mängd vettar och troll, att när man ropar i skogen, får man svar ifrån alla sidor. Resande och krigare, som begåfvo sig öfver till Finland, omfamnades vid afskedet med så bittra tårar, som reste de till sin vissa undergång bortom gränserna af den bebodda verlden. När konung Adolf Fredrik år 1752 gjorde sin
eriksgata
genom Finland, prisades hans beqväma färd på en kunglig fregatt och i en komfortabel vagn såsom ett lysande prof på dödsföraktande hjeltemod. Emellertid hade konungen blifvit uppskrämd af berättelser om en högst farlig och giftig insekt, vid namn
voden
, som här befarades hota|26| hans dyrbara lif, och för att icke utsätta sig för en sådan fara, reste han hela kustvägen genom Österbotten med omsorgsfullt slutna gardiner framför de kungliga vagnsfönstren.
4 I våra dagar falla skuggorna mindre täta öfver den höga norden. Turisterne svärma nu utan möda och fara kring Finlands kuster. Ångbåtarna ledsaga dem till Aavasaksa och midnattssolen. Kanaler och diligenser föra dem till det besjungna Imatra. Jernvägar och ångslupar bära dem ända till Tammerfors. Men ännu i dag ligger det innersta och skönaste af Finland, i sin jungfruliga enslighet, okändt för verlden. Ingen
metande Engelsman
, ingen konverserande Fransman, ingen känslofull och resebeskrifvande Tysk har der ännu ristat sina intryck i de hårda granithällarna eller i den hvitstammiga björken. Endast sällan ser man en handelsresande, en
skogsspekulant
, en laxhandlare, en språkforskare eller en botanist leta sig väg genom de glestbefolkade inlandsdalarna.
5 Orsaken är, att man färdas i Finland med alla länders och tiders kommunikationsanstalter, undantagande elefanten, kamelen, åsnan och
palankinen
. Den primitiva färden till fots går sommartid öfver Lapplands hedar och det nordöstra Finlands vilda bergstrakter. Långa färder i båt och på färja omvexla med äfventyrliga resor uppför och utför forsarna. Landsvägar finnas i oändlig variation, från den yppersta
chaussé
ända till halsbrytande
kafvelbroar
öfver de sanka kärren. Men dessa vägar, ehuru oftast hårda som golf, äro endast vid kusterna raka och jemna. I det inre af landet hafva de uppstått af fordna gångstigar och ridvägar, hvarför de vanligen uppsöka höjderna, i stället att slingra sig kring deras sluttningar. Der är backe vid backe, hisnande höjder, brådjup vid sidorna, låga trädbalustrader eller alls inga. Fot för fot upp, fot för fot ned och slutligen dock en språngmarsch, som icke är gjord för svaga nerver. Faran minskas betydligt af hästarnes klokhet. Dessa hästar i höglandet förstå med en beundransvärd instinkt att beräkna sluttning och tyngd; de begagna det minsta fotfäste, de gå i zigzag uppåt, för att sidvända hjulen, och hålla nedför backen med sådan ihärdighet mot, att de ofta måste manas att använda sluttningens fördelar. Att åka utför dessa branter i höstnattens mörker, vore ett|18| sjelfmord, om man ej kunde lita på hästens instinkt, och likväl kör hvarje post på sådana vägar i kolsvart natt.
6 Om landsvägarne förliknas vid pulsådror, äro åkdonen de
blodkulor
, som ila igenom samhällskroppen. Åt hvilka åkdon måste då den resande främlingen anförtro sin person och sin säkerhet?
7 Han finner visserligen en taxa angifven för vagn, ridhäst och sadel, men i verkligheten frågar han förgäfves derefter. Man rider numera endast i några trak|27|ter till kyrkan, och detta slags föråldrade ridderlighet kommer mer och mer ur bruk. Vagn är en lyxartikel, sällsynt i städerna, okänd på landet. Fyrhjuliga åkdon, lånade af rysk sed, finnas endast här och der i de östra gränstrakterna. Den tvåhjuliga
schäsen
, eller kurirkärran med
resorter
, är väl en grannlåt, hvarmed förmögne bönder i några provinser
föra stat
vid kyrkresorna, men föremålet för så mycken stolthet lemnas icke till pris åt hvar man. Olycklige vägfarande, derest du icke medför din egen fjädrade vagn eller fått hyra för dryg lega en schäs i städerna, är du i de flesta fall prisgifven till rof åt ett ryktbart och afskräckande tortyrredskap, benämndt skjutskärra!
8 Hvad är en skjutskärra? Någonting, som i sig förenar egenskaperna af mortel,
stampqvarn
och velociped. Öfver två vanliga hjul, sammanbundna med en axel, sträcker sig en flake af bräder med tillhörande skalmar. Sidorna bildas stundom af
spolverk
, oftast af låga bräder. Öfver dem reser sig ett karmsäte, som någongång uppbäres af omedgörliga
trädresorter
, men vanligast är placeradt omedelbart öfver hjulaxeln. Hvarje darrning af åkdonet förnimmes i fötter och rygg, såsom sutte du på en snabbgående propellermaskin. Hvarje småsten på vägen opponerar sig mot ditt välbefinnande. Hvarje grop besvärar sig öfver ditt intrång, hvarje brokafvel anför klagomål öfver din närvaro. Åk på detta sätt en timma på stenig väg, och du har fullgjort en botöfning, mera förtjenstfull, än om du vandrat som pilgrim till Rom med ärter i skorna!
9 Vid allt kan man vänja sig. Detta landtfolk, som du möter på vägen och som icke är förvekligadt af mjuka vagnsdynor, njuter med välbehag af kärrans beqvämlighet. Den trötte fotvandraren betraktar henne med saknad och längtan; landsbygdens unge sprätt, som reser till marknaden eller till kyrkan med en dame på hvardera knäet, finner sig lyckligare i sitt ekipage, än mången bankir i sin sammetsklädda
landau
.
10 Resor om vintern fordra icke så stränga botöfningar.
Emballera
dig i hö, betäckt med en fäll eller en björnhud, och du skall finna dig väl i den låga, lätta släde man erbjuder dig. Detta ekipage varierar mycket i formen. Man finner det än bredt och båtformigt, än smalt som en böna, än omgifvet af spolverk eller försedt med vingar på sidorna. I östra och en del af norra Finland skyddas sittplatserna för qvinnor och barn icke sällan af ett slags halfrund kur eller koja af bastmattor. Den lappska pulkan, som liknar en på midten afhuggen båt, spännes blott efter renar.
11 Seltygen variera och äro ofta föremål för lyx. Österut antaga de ryska former, vesterut skandinaviska. Den bågformiga, bjertmålade
vinterlokan
och det
med hvita snäckor, eller s. k. ormhufvuden, prydda betseltyget
ådraga sig främlingens uppmärksamhet. Ingenstädes saknas om vintern den muntert klingande bjell|28|ran, medan posten och andra, som vilja anses för att betyda något, gifva sin ankomst tillkänna med en kurirklockas gälla toner. Beklagansvärd är den resande, som i några delar af Tavastland råkar ut för ålderdomliga sadeldon, der kärran uppbäres af repstumpar öfver en halmstoppad dyna. Ett annat primitivt redskap ser man i Wasa län begagnas som
rede
för arbetsslädar; – en krokig, ~ formig trädrot, hvilken gifvit anledning till det bekanta ordstäfvet:
»om allt vore rätt här i verlden, hvadan skulle man då taga skakulkäppen?»
–
12 Resornas mekanik står i närmaste samband med en inrättning, som daterar sig från Erik XIV:s och Gustaf II Adolfs tider och som är känd under benämningen hållskjuts. Hvad är hållskjuts? Det är jordägaren förvandlad till
forman
, arbetshästen förvandlad till posthäst. Jordägaren sänder på bestämda dagar häst, körsven och åkdon till gästgifvargården. Hästen betar, körsvennen sofver eller spelar kort, i förbidan på den resandes ankomst. Ändtligen behagar det denne att infinna sig. Hästen spännes för efter tur, skjutskarlen – eller pojken, flickan, gumman, ty ofta är det ett barn och i de norra bygderna lika ofta en qvinna – får sin obeqväma, halsbrytande och frysande plats bakpå åkdonet, och så bär det af. Det finns resande, som köra menskligt; det finns andra – och|19| särdeles höge herrar, – som köra omenskligt. Lag stadgar, men sed gör. När man hunnit fram till nästa station, betalas stadgad
skjutslega
med en mark för milen och derutöfver en ringa penning för åkdonet, om detta icke är den resandes eget. Denne far vidare, och den skjutsande – således ofta qvinnan, barnet – återvänder i lyckligaste fall på eget åkdon, men vanligen på sin osadlade häst, i regn och blåst, i höstmörker och vinterköld, öfver långa ensliga skogsvägar, för att invänta nya resande, tills dagarne äro tilländagångne.
13 Man finner, att denna inrättning är beqväm för den resande, men tung för de skjutsande, hvarför också rättigheten att åka med hållskjuts är inskränkt till den anspråksfulla samhällsklass, som kallas ståndspersoner och hvars dimmiga gränslinie går mellan vadmalströjan och klädesrocken. Men utan hållskjuts skulle största delen af Finland sakna en regelbunden persontrafik. Man reser nu fort och billigt –
12 till 16 mil
i dygnet utan ansträngning och utan djurplågeri – och detta är för ett land med gles befolkning och stora distanser ett lifsvilkor. Se der orsaken, hvarför man, i förväntan på möjligheten af förbättrade kommunikationer, ännu underkastar sig bördan af en inrättning, som är två sekler efter sin tid.
14 Gästgifvaregårdarna äro rastepunkter af icke ringa betydelse. Dertill utses bondgårdar vid vägarne, 1, 2 till 3 mil ifrån hvarandra, mot en ringa årlig godtgörelse; men i ödemarkerna beviljas skattefrihet och andra förmåner åt de glesa nybyggen, som åtaga sig detta|29| ansvar. Den resande vaknar en vinterafton ur sin lätta slummer, när släden stadnar och bjellrorna tystna. Han vältrar sig ut i sin tunga rustning, ett
pertbloss
lyser hans väg till det alltid bereds stående gästrummet, – stundom en liten kammare, stundom en rymlig sal, möblerad med all den lyx, som gården förmått åstadkomma. Ett par sängar, betäckta med brokiga ylleryor, ett stort, måladt bord, på hvilket
dagboken
ligger uppslagen, der han bör inskrifva sitt namn med en skral penna och ett många gånger vattnadt bläck, samt några stolar, som icke likna den ena den andra, utgöra beqvämligheterna i detta anspråkslösa herberge. På väggarna hänga kolorerade trädsnitt i granna färger och med en frihet i teckningen, som skulle hedra de egyptiska mumiegrafvarna, – styfve kejsare och konungar till häst, vidunderliga bibliska tilldragelser vid sidan af
namnsdagsgratulationer
med brinnande hjertan och prunkande verser. Ett talgljus påtändes; luften kännes något instängd, ty ventilation är en okänd uppfinning, och mattorna på golfvet synas något tvifvelaktiga. Men snart flammar en brasa af grof ved i den hvitmenade kakelugnen, en välmenande värdinna inbär den enkla aftonmåltiden, och rummet antager denna
egendomliga
trefnad, som är så naturlig vid jemförelsen med den snöbetäckta, frostiga vinteröken, från hvilken man kommit. Med små anspråk och den behagliga vissheten om ljus, värme och menniskors grannskap i utbyte mot vilddjurens, känner man sig lycklig att hvila efter dagens mödor, somnar lugnt på den hårda, med
rötofs
stoppade bädden och vaknar med nya krafter om morgonen vid en rykande kaffepanna.
15 De många olika scener, hvilka för öfrigt möta den resandes blickar i dessa skogsbygder, vare sig att han färdas en sommardag vid de blå sjöarnas stränder, en höstafton, när månen hänger på granarnas grenar, eller en vinterdag öfver bländande hvita isar, skola vi ofta få tillfälle att söka återgifva. Det, som, med alla försakelser i öfrigt, gör resor i Finland angenäma, endast man reder sig behjelpligt med landets språk, är den okonstlade, enkla gästfrihet, som man möter öfverallt, der man icke befinner sig för nära städernas inflytande. I folkets föreställning är den resande en gäst, af hvilken man får, men icke fordrar betalning för mat och dryck, för att det så skall vara; men sådana småsaker, som rum, ved, ljus, en tarflig bädd eller armstark handräckning med åkdon och rese-effekter, komma sällan i räkningen. På väggen hänger en af guvernören i länet utfärdad taxa för alla förnödenheter; men likasom den resande gör väl i att icke fordra mer än huset förmår, så faller det icke heller värdinnan in att begära ersättning till taxans fulla belopp. I de flesta fall är det den resandes eget fel, om han icke bemötes som vän i huset.
|30|16 I städerna och deras grannskap samt på mycket befarna vägar vet man visserligen bättre hvad taxan förmår, och stundom deröfver. På jernvägar, ångbåtar och kanaler gälla europeiska seder och dito priser. Undantager man landskapsvyerna, vinpriserna och styfheten i umgängestonen, kunde man anse sig resa i norra|20| Tyskland. Finnarne hafva en märkbar svaghet för att vilja synas europeiska i klädsel, komfort och anrättningar, der de dock, med deras ringa tillgångar, borde finna värdigare föremål för sin täflan med utlandet.
17 B. Reinholds
teckning på omslaget till detta plancheverk visar oss en bild af dessa resande med små anspråk och gammaldags sed, som man möter öfverallt i det inre af landet. Det är två välmående patroner, åkande i häck-kärra, dragen af en stadig arbetshäst, som icke förhastar sig. Vägen sluttar utföre; den bakom stående skjutskarlen beskrifver något, som tilldragit sig på den nära liggande sjöstranden. En grind stänger vägen, likasom enkom för att bereda den närliggande stugans små invånare en extra
sportel
af vägfarande. En gosse i den sedvanliga lätta sommardrägt, som icke besväras af mer än ett plagg, har öppnat grinden, medan en något omsorgsfullare kostymerad syster bakom honom nyfiket afbidar de resandes genomfart. Sannolikt skola desse icke förvägra den tribut af en pennislant – måhända, när lyckan så fogar, det stora kapitalet af fem penni – om hvilket den lille utan tvifvel gör sig en hemlig förhoppning. En hund antastar de resande med ett oskadligt gläfs, likasom för att påminna dem om deras skyldigheter mot ortens infödingar. En verst-stolpe mellan vägen och gärdesgården utvisar på ena sidan huru långt man hunnit från sednaste gästgifvargård och på andra sidan huru långt man har till den nästa; en praktisk inrättning, som ingen resande ville umbära. Landskapet för öfrigt, med höjderna bortom sjön och skogsbacken till venster, är en bland dessa utsigter, som anträffas öfverallt och som derföre igenkännas af alla. Få finske läsare skola se denna bild, utan att tänka vid sig sjelfva: jag har också rest genom den grinden!
18 Och genom samma grind åka vi fram till alla de vexlande taflor, som denna samling erbjuder. Vi skola angifva och tyda bilderna i den
regellösa
ordningsföljd, hvari de nu framträda för betraktarens blickar; men vi skola söka att vid slutet af serien sammanställa dem efter landskap och innehåll, på det att deras inre samband må uppfattas och deras betydelse för det hela må framstå i klarare dager.
|31|Bilder af land och folk.
1 (B. Lindholm.)
2 Det är en klar sommarmorgon. Vallgossen drifver sin boskap till betet. Han påskyndar kornas tröga gång med en afbruten gren. Han sjunger en glad visa; hvarje ton är frisk som ett fågelqvitter och ekar i skogsbacken. Hans hjord känner visan och faller in med sitt omusikaliska accompagnement. Trasten i löfskogen anser sig lika förpligtad att stämma in, men hela denna glada konsert går förlorad för teckningen.
3 Vägen går uppför en backe, begränsad af en låg ledstång till venster. Till höger löfskog, blandad med tall i denna behagliga omvexling af mörkgrönt och ljusgrönt, som liknar en blandning af allvar och skämt. Till venster tre unga barrträd, som ämna en dag blifva furor, om himmelens vindar och jordens yxor tillåta det. Längre till venster klippor, granar, tallar och den lugna viken utaf en enslig sjö. I fonden en udde, en ung skog och en aflägsen by. Boskapen följer icke längre den allmänna vägen med dess afbetade dikeskanter, utan går in på en sidoväg, som leder till stranden af sjön, der den skall finna ett saftigare bete och en friskare vind, som bortdrifver myggen.
4 En lätt bris går öfver den gröna backen. Han lyckas med möda att krusa en del af vikens vatten, men susar tillräckligt stark i den unga furans krona, för att böja henne något litet åt höger. Denna vind skall icke vexa till storm. Han kardar morgonens lätta moln på himmelen mjuka som bomull: han skall icke bräcka en gren i skogen.
5 Gif emellertid akt på den unga blifvande furan i förgrunden: hon böjer sig mot sydvest. Hvaraf veta vi, att hon böjer sig mot sydvest? Deraf, att alla Finlands barrskogar äro de tillförlitligaste kompasser. Under detta klimat, der den höga solen på middagshimmelen verkar så mångfaldt kraftigare på allt lefvande, än den låga solen andra tider på dygnet; der nattsvalkan skiljer sig så betydligt från middagsvärmen och söder betyder ljuset och lifvet, medan norr betyder natten och polen, – der bär vextriket|21| omisskänneliga spår af väderstreckens inflytande. Man märker detta på de flesta träd samt många buskar och örter, men tydligast hos barrskogarna. Sydsidan af trädens stammar igenkännes af sin rikedom på starka och långt framskjutande grenar med deras lummigare barr, medan ost- och|32| vestsidorna framvisa en svagare vextlighet och nordsidan är antingen svagast bevuxen, eller alldeles kal, med qvarlefvor af några magra, förtorkade grenar. Derför kan den vilse vandraren i Finlands stiglösa skogar aldrig misstaga sig om sin kosa, endast han gifver akt uppå träden. Nordsidan af tall och gran är så bestämdt angifven, att äfven det mest oöfvade öga med lätthet kan urskilja henne. Den unga furan i förgrunden förnekar icke heller denna allmänna lag: man ser hennes kala nordsida något litet till venster för åskådaren. Solljuset faller ännu något längre från venster, – således från nordost, derifrån också vinden blåser, – och deraf kan man, under Savolaks polhöjd, med temmelig säkerhetoriginal: säkehet beräkna, att klockan nu är vidpass fem på morgonen uti Juni månad. Furans skugga måste, till följd af solens låga ståndpunkt vid denna tid på dygnet, falla ganska lång, men hon faller icke på den belysta vägen, der hon lätt blefve märkbar, utan på en sjelf i skugga liggande fördjupning af marken till venster om vägen, der hon blir osynlig.
6 Stämningen i landskapet är kraftig och morgonfrisk. Skogen lefver, sjunger och fröjdar sig åt den nyväckta dagen, medan den djupa viken ännu till hälften beslöjas af nattens skuggor.
1 (A. von Becker.)
2 Södra delen af det stora österbottniska låglandet är en bördig och tättbefolkad, mot hafvet sluttande slätt. Vägarna slingra sig mellan böljande åkerfält och välbyggda, välmående byar.
Kustfolket är, med ett enda undantag, af Svensk härkomst
, medan den finska befolkningen vidtager först
2, 3 till 4 mil
ifrån hafskusten. Man kunde säga, att de många floderna här hafva finska källor och Svenska mynningar, under det att den mellanliggande strömfåran än brusar svenska, än finska runor i forsarna. Samma natur och samma öden hafva påtryckt båda befolkningarna vissa gemensama hemlandsdrag, men olikheterna äro dock ganska märkbara, och hvarje socken, ja hvarje by särskiljer sig skarpt ifrån sina grannar, – svenskt folk från svenskt och finskt från finskt.
3 Sydligast i detta område ligga
de två fordom förenade kustsocknarna Nerpes och Lappfjärd
. Deras invånare höra till dem, som mest oblandadt bevarat i språk, lynne och seder sin svenska
egendomlighet
. Språket är så uppfylldt af urgamla ord, böjningar och|33| ljud-egenheter, att det icke lätteligen förstås af ovana öron. Folket är frimodigt, hurtigt,
ostadigt
och byggdt af lättare virke, än man annars träffar i detta landet, hvarför det icke sällan är föremål för grannarnes gyckel, – om våren
skjälskyttar
, om sommaren jordbrukare, om hösten sjömän, om vintern köpmän, rörlige, driftige, något af hvarje.
Det är ett stridbart folk: ungdomen är äfven i fredstid böjd för att leka krig.
By står mot by om lördagsqvällarna, Lappfjärds å är gränsen mellan två fiendtliga områden, leken är hårdhändt, men för söndagsförmiddagen lyses den gamla Gudsfreden, som ingen får bryta. Kämparne mötas då i all samdrägt vid kyrkan, men på aftonen, när sabbathen är till ända, börjas leken ånyo. I krig på allvar har detta folk visat en
odisciplinerad tapperhet, jemförlig med Nygrekernes eller de skottske Högländarnes
.
Trakten bevarar blodiga minnen från 1596 och 1597,original: 97, 1713 och 1714original: 14 samt 1808.
I Nerpes uppstod sistnämnde år den första folkresningen; de tunga, aldrig felande
skjälbössorna
riktades mot anryckande
ströfpartier
och fällde man efter man med fruktansvärd säkerhet. Partigångarkriget blef dock af kort varaktighet, bataljonerna fingo öfverhanden, och motståndet släcktes i strömmar af blod.
4 v. Beckers folkbild är tecknad i Lappfjärd, hvars kyrka synes i fonden till höger. Det är skördetid, och närmast på den oöfverskådliga slätten utbreder sig ett nyss bergadt rågfält. En del af skörden är redan upplagd att torka i stora
skylar
; en annan del faller som bäst för skäran. De fleste arbetarne äro qvinnor, medan karlarne måhända äro upptagne af att halmtäcka den väntande rian. Den österbottniska qvinnan förrättar alla utarbeten i likhet med mannen; sitt dibarn lemnar hon hemma i stugan att suga på ett horn, uppfylldt med mjölk. Genomgår barnet mjölkkuren och blir vid lif, är det godt; dör barnet, så har Gud tagit det, hvilket anses för bättre. I dessa trakter dör också hvart tredje barn i de|22| första lefnadsåren. Der är icke brist på kärlek, men brist på insigt. Qvinnan är framför allt arbeterska, moderns pligter skötas emellan sysslorna, och endast de starka barnen öfverlefva sin vaggas ålder.
5 Den unge mannen med sin hustru och en äldre qvinna vandra hem ifrån skördefältet. Han bär i sin venstra hand skäran, öfver högra axeln en halmkärfve, bestämd för ladugården. Hans gång är den vårdslösa, trygga gången med de böjda knävecken, hvarpå man igenkänner den svenske Österbottningen. Vexten är smärt och af medelstorlek; – låg klädesmössa, bomullshalsduk, skjortärmar, brokiga hängslen, grå benkläder med det aldrig saknade knifbältet; på fötterna piexor med ett bredt ylleband, lindadt kring vaden. Den yngre qvinnan bär en liten röd, åtsittande mössa, röd halsduk, lintygsärmar, rödt lifstycke, kort, röd ylle|34|kjol med svarta ränder långsefter; grön, uppviken öfverkjol och de smalare piexor, hvilka brukas af hennes kön. Hon är en flitig qvinna: icke ens under hemvägen förgäter hon den oskiljaktiga stickstrumpan. Den äldre qvinnan bär ungefär samma drägt, men hennes hufvud är betäckt af en rutig bomullshalsduk; hon går af sparsamhet barfota och bär sina skor öfver armen, jemte den stora, runda flaska, i hvilken hon burit surmjölk åt skördefolket. I högra handen framskymtar något, som liknar en pipa. Röker hon tobak? Omöjligt är det icke, men låt oss icke förtala henne. Det är skaftet af en skära.
6 I yngre dagar har hon varit en vacker qvinna; det är ett vackert folk, som bebor dessa bygder, ett folk af ljusare, öppnare tycke, än annorstädes. Men hvem är denna qvinna? Är hon ett
legohjon
under den bråda skördetiden? Möjligt; men lika möjligt, att hon är den unge mannens moder. Hvarför går hon då efter sin son? Hvarför bär han ej hennes börda? Seden är sådan: qvinnan står under mannen. I sin ungdomsfägring är hon hans herrskarinna, gästabudens drottning, smickrad och firad, som annorstädes i verlden. Det finns hos bygdens unge män en qvarlefva af
norrmanniskt chevaleri
: de kunna döda sig sjelfva, eller döda hvarandra för den flickas skull, som de älska. En sägen förtäljer, att tre unge män giljade om samma brud; hon dog, utan att göra sitt val. Då gingo de tre ynglingarne att ringa i klocktornet hennes själaringning. Men vid det att de täflade om hvem som bäst kunde visa den döda den sista äran, rann dem vid klockornas klang i hågen, att lifvet numera icke hade något värde för dem, sedan hon var borta, som för dem varit allt. De beslöto att dö för hvarandras händer i ärlig strid, – drogo sina vapen och kämpade om äran att få klämta det sista klockslaget öfver den döda. Den sist öfverlefvande förmådde endast till hälften röra den tunga kyrkklockan, och med dess svaga, bortdöende klang flög äfven hans själ bort till den älskades möte.
7 Sådan makt öfver hjertan har den unga qvinnan i dessa bygder. Men i brudstolen bortskänker hon frihet och makt, hennes mjuka händer hårdna i arbetet, hennes fängslande behag förmå icke mera böja den man, som har blifvit hennes herre. Ännu som ung maka går hon i förtroligt samspråk vid sin mans sida, men när hon, gammal vorden, återvänder från skördefältet, följer hon frivilligt efter den vuxne sonen, som nu är gårdens herrskare. Ingen af dem båda finner deruti något förödmjukande; förhållandet mellan mor och son kan vara godt, ja kärleksfullt, men seden är sådan; man reflekterar icke deröfver.
8 Bland den finska befolkningen är förhållandet mellan qvinna och man icke utsatt för så skarpa kontraster. Ungdomskärleken är der mindre
excentrisk
,|35| om också ej mindre hängifven; den gifta qvinnans ställning är mindre ofri, husmodrens inflytande större och mera aktadt. Seden ligger här, som hos de germaniska folken, djupt rotad i urgammal tradition.
Den finske ynglingen köpte fordom sin maka, när han ej tog henne med våld; men till ersättning blef hon i brudstolen sin mans jemnlike från att ha varit sin faders tjenarinna.
9 I von Beckers tafla får man ej skilja landskapets karakter från figurernas. Den vida, bördiga slätten, som endast begränsas af himlens moln, harmonierar fullständigt med dess bebyggare. Der är nu fridsamt lugn, idogt arbete, förnöjsam trygghet vid rika skördar. En annan gång kunna stormarna rasa öfver samma slätt; hafvets oroliga böljor skölja alltid dess stränder. Alltefter olika intryck förändrar sig folket; men någonting af slättens vida synkrets stadnar alltid qvar i dess lynne och drager dess blick åt fjerran till nya lefnadsbanor.
|23|1 (B. Reinhold.)
2 Vid den tiden, när Martin Luther ryckte spiran ur Leo X:s händer och Carl V kämpade med Frans I om Europas tyglar, regerade i norden en konung, benämnd Christian II, af Svenskarne kallad Christian Tyrann. Han var en svekfull och våldsam man, befläckad med mycket blod, men tillika ett glänsande snille med vidsträckta vyer för nordens framtid. Till dessa hörde, att han ville frigöra sina riken från Hansestädernas tryckande handelsmonopol, och fördenskull uppgjorde han en plan att anlägga befästade hamnar vid Östersjön och draga den
indrägtiga
handeln på Ryssland till dessa
nederlagsplatser
.
3 Innan detta hann utföras,
snafvade kung Christian öfver sina egna
schavotter
, och Gustaf Wasa, som tog hans svenska krona, ärfde med densamma, bland mycket annat, äfven hans handelspolitik. Reval, dåförtiden en medlem af Hanseförbundet, blomstrade genom sin ryska handel, och Gustaf Wasa beslöt att gifva denna stad en medtäflare på den motliggande finska kusten. Han upptäckte der en förträffelig hamn, begränsad i öster af en ö, kallad Sandhamn, och denna ö skulle nu blifva hvad Reval dittills varit och hvad Petersburg framdeles skulle blifva, – en
stapelort
för handeln på hela det stora österlandet. Detta var år 1550.
|36|4 Konungar, sådane som Gustaf Wasa, förmå mycket, men att upprita vägar för handeln, står icke alltid i deras makt. Förgäfves slösades lockande privilegier, förgäfves påbjöds, att hälften af Finlands dåvarande få städer skulle utrymmas och deras borgare flytta till det nya Sandhamn. Ön förblef öde och ligger der öde än i dag, med sin sand, sina barrskogar och sina klippor vittnande om vanmakten af ett kungligt förmynderskap öfver den fria samfärdseln folken emellan.
5 Icke långt derifrån, på fasta kusten af Nyland, utfaller en liten å, benämnd Wanda, i Finska viken. Här nedsatte sig efterhand några borgare, sålunda kringgående det kungliga påbudet, och här uppstod en köping, som efter den närliggande forsen kallades Helsingfors. Namnet är ett minne af Helsingarne, hvilka utgjorde kärnan af Erik den heliges korshär och från hvilka en del af Nylands svenska befolkning antages härstamma. Reval gaf sig kort derpå under svenskt välde, och när dåmera ingen anledning fanns att förskaffa det konkurrenter, erhöll den finska köpingen, som djerfts att trotsa en konungs vilja, sina första privilegier år 1569.
6 Den nya staden blef vittne till en storartad tilldragelse. Det var här den unge konung Gustaf II Adolf år 1616, under kriget mot Ryssland och Polen, talade till Finlands församlade ständer och erhöll det manliga svar, att Finland ville strida till sista blodsdroppen för sin hjeltemodige konung. Denna tilldragelse invigde Finlands framtida hufvudstad.
7 Men om Gustaf Wasa misstagit sig, när han ville grunda
ett nytt Tyrus på en ofruktbar klippö
, fann man snart, att borgare kunna missräkna sig icke mindre än konungar. Nittio år hade knappt förflutit, sedan det första lilla Helsingfors grundlades vid Wandas utlopp, och redan befanns den närmast staden belägna inre delen af hamnen uppgrundad, till följd af kustens fortgående höjning. Finlands sjöstäder hafva mer än engång funnit för godt att maka sig efter det bortilande hafvet, och Helsingfors flyttades år 1639, under Christinas regering, en half mil längre åt vester till djupare vatten. Det var klokt att denna gång följa naturens vink, ty den fordna hamnen är numera till hälften bevuxen med grönskande vass, der Wandas grumliga bölja mödosamt plöjer sin väg mot hafvet.
8 Det nya Helsingfors hade knappt rest sig på sina klippor, innan det förstördes af en eldsvåda år 1657. Det uppstod ur askan genom drottning Hedvig Eleonoras frikostiga understöd, men förblef i hundrade år en småstad utan betydelse, om också ej utan historia. Hungersnödens fasor år 1697, pesten 1710 och två fientliga angrepp, åren
1712
och 1713, stå antecknade i dess
tideböcker
. Vid det sednare antändes staden, en
söndagsmorgon den 12 Augusti
, af de retirerande finska trupperna och nedbrann för andra gången. I åtta år|37| låg Helsingfors öde och öfvergifvet af sina invånare; dess gator voro betäckta af grushögar och öfvervuxna af högt gräs. Efter fredsslutet år 1721 återvände invånarne, staden bebyggdes ånyo och blef 1742 den 23 Augusti vittne till svenska härens kapitulation i kriget mot Ryssland.
9 Hvarför skulle denna stora, djupa, sköna hamn, som är nog vid att inrymma alla Östersjöns krigsflottor, ligga öppen och
obevärad
|24| mot fientliga infall? Sverige och Finland ägde då ett snille af första ordningen: amiralen grefve Augustin Ehrensvärd. Han murade, 1749 och följande år, Sveaborgs fästen på de klippor, som beherrska de trånga inloppen till Helsingfors hamn, och under skydd af »nordens Gibraltar» vexte den lilla staden hastigt, så att den i sednare hälften af 18:de seklet räknades för den andra i Finland. De fientliga flottorna höllo sig på ett vördnadsfullt afstånd under 1788 års krig; Gustaf III firade här
sjöslaget vid Hogland
, och här begrofvos de tappraste fallne. Men år 1808 i Mars månad intogs staden från landsidan af ryska trupper, fästningen belägrades och kapitulerade, oförväntadt för alla, den 3 Maj. Två månader sednare utbrast en vådeld, som lade Helsingfors för tredje gången i aska. Krig och brand hade alla gånger följts åt.
10 Med detta trefaldiga eldsdop var staden invigd åt framtidens makter. Christian II:s ofullbordade tanke, Gustaf Wasas förfelade plan, Gustaf II Adolfs mötesplats med Finlands folk, Christinas och Hedvig Eleonoras kungliga väntjenster, den carolinska tidens segrar, sorger och olyckor,
frihetstidens mörkaste fläck
och Gustaf III:s mest glänsande illusioner, alla dessa profetiska aningar, varningar och minnen hade tryckt sina spår på denna plats, när Alexander I år 1812 den 27 Mars förklarade Helsingfors för Finlands hufvudstad. År 1819 hitflyttade Finlands senat och de centrala embetsverken. År 1828 emigrerade universitetet och
sånggudinnorna
från askan af Åbo
till den nya hufvudstaden. Statens understöd föll som ett guldregn öfver de ofruktbara klipporna, offentliga byggnader af förut i Finland okända dimensioner restes vid torgen; staden
reglerades
, utvidgades och förskönades med allmänna promenader; invånarnes antal sjufaldigades inom förloppet af femtio år. Allt hvad styrelsens, folkrepresentationens, förvaltningens, kommunikationernas, bildningens och penningens centralisation förmådde i Finland slösades på detta den nya tidens skötebarn, och naturen var icke mindre frikostig med sina gåfvor. Hafvet utbredde sina vattenspeglar och sina farvägar kring den klippiga halfö, der Helsingfors torn blicka öfver mot Reval på den motsatta kusten; bugtande hafsvikar, sund, uddar, och öar öppna på tre sidor herrliga utsigter. Bergens naturliga vallar af granit stå här gentemot Ehrensvärds fästen; de stormiga vindar,|38| som tränga sig mellan smalaste passet af Finska viken, rensa luften och upprifva isarna. Af Finlands naturprakt saknar Helsingfors icke ens ödemarkens enslighet.
Hvad en fransk författare*)X. Marnier,
Lettres sur le Nord, 1843.
för 30 år sedan yttrade, att »i Helsingfors är blott ett steg mellan civilisationen och ödemarken»
,original: ödemarken,» har sin tillämpning ännu i dag. Här finnes något af allt hvad detta land har att erbjuda, utom insjöarnas lugn, utom folklifvets enkelhet, utom gammaldags sed och minnen ifrån en grå forntid. Helsingfors är icke heller kyrkans, icke handelns, icke industrins, icke den finska folkandens hufvudstad. Det är, med sin tre sekler gamla historia, dock en nutidens skapelse, gäsande af nya, blandade, ännu oförsonade elementer, som icke hunnit antaga en bestämd karakter och som vackla mellan olika inflytanden från öster, vester, söder och norr. Det är massor af hvitt skum, som hafsvindarna uppdrifvit på klipporna och som på afstånd likna en stor stad.
11 För nära Petersburg, för att icke indragas i dess hvirfvel, för nära Östersjön, för att icke genomilas af europeiska vindkast, och dock fastvuxet vid Finland, hvars alla hjertslag kännas i denna punkt på dess periferi, synes Helsingfors af skickelsen bestämdt att mäktigt inverka på sitt lands framtid. Efter hundrade år skall man veta, om denna inverkan är stärkande eller hotfull. I nuvarande tid är Finlands hufvudstad blott ett nybygge på framtidens mark, en tummelplats för Östersjöns och Maanselkäs korsade vindar, en täck
villa
på hafskusten, der ett litet folk, i sin oerfarenhet och sin unga lifskraft, drömmer sig vara stort.
12 Helsingfors utbreder sig öfver en halfö, som från Nylands kust sträcker sig åt söder mot Finska viken och med sin skapnad påminner om halfön Grekeland. Grunden är öfverallt granit, som än höjer sig i sammanhängande vallar, än uppstiger i enstaka höjder, mellan hvilka alluvialjord och lera aflagrat sig uti
dälderna
. Hafvet har inskurit många vikar och bugter i denna halfö. En skärgård af talrika öar, holmar och nakna klippor bekransar dess kuster, hotande fientliga flottor med undergång. Två stora hafsvikar intränga på båda sidorna: i vester
Esbo vik med dess sommarvillor
vid kusten, i öster den vidsträckta fjärd, som begränsas af Sandhamn,|25| som försvaras af Sveaborg och vid hvars innersta kust det äldsta Helsingfors var beläget.
13 Hit leda tre trånga inlopp under kanonernas mynningar. Den nuvarande (yttre) hamnen delas af en framspringande udde – Skatudden – i tvenne delar, den norra och den södra. B. Reinholds tafla framställer en del af södra hamnen närmast stadens medelpunkt. Tilloriginal: Til venster ett mindre inlopp, till höger den stora segelleden. Sveaborg ligger längre till höger bortom ramen af taflan.
|39|14 Utsigten är tagen från en af dessa små holmar, som skräpa i förgrunden mellan fästningen och staden och på hvilka Ryssarne placerade några af sina batterier vid belägringen 1808. Vore Helsingfors hvad Gustaf Wasa menat, skulle dessa holmar hafva som upplagsplatser en annan betydelse.
15 Till venster synes en del af de bergshöjder, som efter drottning Ulrika Eleonora blifvit kallade Ulrikasborg och der fordom en svensk skans försvarade inloppet. Nu höjer sig der
ett astronomiskt observatorium
och bortom detta
en förstad, en park, ett badhus och en anstalt för helsovatten
. Af de många villorna synes på taflan endast
»Kalliolinna»
,original: Kalliolinna,» bergslottet. Staden utbreder i fonden en af sina vackraste linier, öfver hvilken man urskiljer tornen af Helsingfors största kyrkor, i midten
en luthersk med dess blandade byggnadsstil och till höger en grekisk med dess rena byzantinska former
. Om denna vackra anblick af Helsingfors från södra hamnen yttrade för trettio år sedan en spetsig resande:
»skön utsida och ingenting der bakom!»
Uttrycket var då till en viss grad berättigadt; numera dölja sig ett icke ringa antal monumentala byggnader och intagande promenader bakom den långa, hvita linien af de från sjösidan synliga esplanaderna.
16 Hamnens trafik af ångare och segelfartyg erbjuder en snarare tarflig, än imponerande anblick vid sidan af Europas större sjöstäder. När den resande landstiger direkt från ångbåten i centern af staden och blickar tillbaka på den djupa, vida, åt alla håll skyddade bassin, hvilken likasom utsträcker sin öppna, trygga famn för att inbjuda all nordens sjöfart, säger han till sig sjelf, att geografin här blifvit bortfuskad af historien, att Gustaf Wasa haft rätt och att tre sekler haft orätt. Är det så, kan man möjligen svara, att Ryssland behöfde 840 år, för att upptäcka Nevans betydelse, och Sverige letade i tusen år, innan det upptäckte Stockholm.
17 Reinholds tafla är för artistiskt begränsad, för att gifva en hel bild af den finska hufvudstaden, men bjuder oss en angenäm landningsplats, från hvilken vi kunna företaga vidare ströftåg.
1 (H. Munsterhjelm.)
2 Om man undantager några få kala sträckor vid Bottniska viken, är Finlands hundramila hafskust långs hela sin utsträckning bekransad med rika skärgårdar. Söderhafvets öar omgärdas af sina korallbankar, Ne|40|derländernas, Jutlands och Preussens kuster omhvärfvas af sina sandreflar och düner, men Finland, som är ett land af granit, har strött omkring sig en
spetsgård
af klippor. De omgifva kusterna i de mest olika former och dimensioner; än som undervattens grund, hvilka igenkännas af hafvets ljusare färg och deras
egendomliga
vågsvall; än som nakna, af vattnet glattslipade stenmassor; än som skogbevuxna bergshöjder; än åter som öar och holmar, betäckta af leende gräsmattor. Vid norra delen af Bottniska viken, der landet höjer sig
4 fot
på seklet, antaga dessa skärgårdar karakteren af låglända
alluvialbildningar
, hafvet är grundt och löfskogen förherrskande, medan sydfinska kustens skärgårdar mera utmärkas af berg, barrskog och djupa vatten.
3 Tre bland dessa många ögrupper äro framför andra de rikaste i mångfald och utsträckning: – Ålands arkipelag, Ekenäs skärgård och Wasa skärgård. Vi hafva här en tafla från den medlersta af de tre.
4 Från Salpaus-selkä, Stängselkedjan, som bildar Finlands södra vall mot hafvet, utgår Lohjanselkä, eller Lojo bergsås, bildar kammen af halfön Hangö och sänker sig der under hafvets yta. Men ehuru betäckt aforiginal: af af vågorna, fortfar åsen att förgrena sig på båda sidorna om Hangö, och mest i öster. Hafvets botten är häroriginal: hår ett bergland, hvars toppar, till många hundrade, resa sig öfver vattenytan, åtskilda från hvarandra genom osynliga, djupa dalar och brant stupande klyftor. Topparna bilda en skärgård af de mest nyckfulla former: ö vid ö, udde vid udde, sund vid sund. Farlederna slingra|26| sig mellan en labyrinth af klippor. Ångbåten styr rätt emot land, och främlingens undrande öga betraktar bergväggen. Den grå klippan öppnar sig, den gröna skogen fördelar sig, och framför stäfven blånar ett sund, som snart åter vidgar sig ut till nya fjärdar. Vid sidan af ångaren seglar en fiskarebåt: i ett nu har han försvunnit i berget. Då visar sig åter en strimma vatten; det är båtleden, som genom en port af några få alnars bredd smyger i långa, naturliga kanaler in mellan klippväggarna.
5 Smuglare älska sådana farvatten, och trakten är rik på minnen af deras bedrifter. I fordna krigstider var skärgården en säker tillflyktsort, dit ingen fiende vågade intränga. Nu genomkorsas Ekenäs arkipelag af små och stora ångbåtar; finske lotsar ha utprickat farlederna, ryske ingeniörer ha målat klipporna och upprest otaliga landmärken, för att utspinna
ariadnetrådarne
i denna villsama labyrinth.
6 I skärgården bor sedan urminnes tid en gles befolkning af svensk härkomst och svenskt språk. Det är ett folk af fiskare, och hvar skulle det söka sin näring, om icke ur hafvet? På dessa hårda, stormiga klippor grönskar endast barrskogen. Stundom har eken, lönnen, linden, asken funnit en fristad i
dälderna
;|41| stundom sås potäter i den af hafvet uppkastade tången, men sällan sås der ett sädeskorn, och boskapen finner ett sparsamt bete på höjdsluttningarna. Under ett skattehemman på någon af öarna lyda trettio, fyrtio och flera andra öar, som endast trampas af nomadiserande fårhjordar. Invånarne fälla skog, utskeppa ved och lemna de förödda klipporna nakna. Men hafvet är deras åker, deras äng, deras mjölkande ko, deras kapital, deras stridsfält och mången gång deras förtidiga graf.
7 Sjöfarande vid sydfinska kusten känna ganska väl ön Espingskär eller Espskär, på hvars klipphöjd står en långt synlig lots-stuga. Ön har en herrlig utsigt öfver Ekenäs arkipelag, halfannan mil söderom staden, och i dess fiskarestugor pläga stundom gäster från fastlandet andas hafsluft om sommaren. För öfrigt är Espingskär hvarken fulare eller vackrare, än mången annan grönskande klippa i nejden, men ön hade en sommar den lyckan att blandoriginal: blaud sina få gäster räkna H. Munsterhjelm, och dermed var dess minne betryggadt för efterverlden.
8 Det är en mulen Augustiqväll. Skymningens skuggor breda sig öfver nejden, och den molndigra himmelen bebådar ett annalkande regn. En fiskarestuga står på höjden af klippstranden invid ett sund. Man ser ljus-sken från två af fönsterna: det är den låga, tarfliga sal, der artisten bor och från hvilken hans teckning utgår i verlden.
I midten af huset ses trappan till förstugan; midtför ingången är en liten kammare, och till höger bor gårdens folk i en rymlig stuga med stor spis; – det är ortens vanliga byggnadssätt.
Rök uppstiger från skorstenen, aftonvarden tillredes, fisken kokas, en thékanna ryker för gästerne uti salen. En gångstig slingrar sig ned från trappan till stranden. Der ligger en af dessa grundgående ekstockar uppdragen, hvilka brukas för rodd; – tunga, oskapliga farkoster, som icke förändrat sin form sedan ärevördige förfäders tid; hvarför skulle man fjeska med nya moder? Derinvid är en fiskarebod, beskuggad af alar, och bakom denna en landningsbrygga, af hvilken man endast ser början. Bryggan är halsbrytande och förfallen; det är nog att hon erbjuder ett fäste för segelbåtarna vid de halfmurkna stockarna, dem hafsvattnet färgat gröna. Och dock är hon kär för hafvets arbetare, som återvänder till hennes lugna hamn från de oroliga böljorna och som der upplägger sin fångst under det framspringande taket af boden. I många, många år har hon trampats af både tunga och lätta steg, och så skall hon väl än i en mansålder inberga vinsten af dagens mödor, hvilken insaltas i boden.
9 Sjön går hög der ute på hafvet; man ser det af sundets svallning och himlens molnmassor. En liten ångbåt vid mynningen af sundet skattar sig lycklig att hinna i lä före mörkningen, ty bränningen ligger hårdt|42| mot grunden. En barlastad galeas har redan sökt hamn; han kommer troligen för att inlasta ved till Helsingfors eller Reval och hotar med sitt bogspröt den bräckliga strandboden. Två män i en ekstock skynda framför hans stäf, måhända för att fästa hans tross vid den väntande pålen.
10 Det är någonting på samma gång stormigt dystert och fridfullt inbjudande uti denna tafla. Man tycker sig höra stormens susande och det obeskrifligt ensliga, majestätiska dånet af hafvets vågor i aftonskymningen. Men från denna hotande himmel och nattens okända faror sänker sig ögat med välbehag på den lilla stugan|27| och de två upplysta fönsterna, visst om att der finna trygghet och trefnad, meniskors sällskap och nattens lugna hvila. Sådant är fiskarens lif: – beständigt längtande ut till elementernas kamp och beständigt längtande åter till hemmets lugn.
11 Ofta återvänder han från sin
not
eller sina
skötor
med så ringa byte, att det knappt fyller en gryta för hans matfriska barn. Då tänder han resignerad sin pipa, torkar sin våta jacka, väntar på bättre dagar och sofver grundligt. En annan gång, när han i de djupa vattnen drager sin djupa not med trampvef till stranden, märkes redan tidigt en egen krusning på vattenytan inne i
varpet
, och redan på det första garnet visar sig en och annan blänkande ströming. Då upplifvas alla blickar, alla armar arbeta raskare i det gemensama
notlaget
; de unga skämta och skratta, de gamle bevaka med omsorg det dyrbara
varpet
. Massor af garn hopa sig på stranden och blänka allt hvitare; slutligen närmar sig
notkilen
till land, och pojkarne göra det värsta buller de kunna i vattnet, för att jaga till kilen ett sprattlande hvimmel af tallösa fiskar. Dessa anstränga sig att komma ut ur sitt fängelse, de kasta sig öfver dess stängsel såsom ett yrande regn, men deras obeveklige fångvaktare springa ut i vattnet, upplyfta med förenade krafter den tunga kilen och hälla dess innehålloriginal: inehåll i den närliggande båten. Då blir fröjd i fiskareläget, då uppbådas gamla och unga att taga fångsten om händer och sitta så, dag eller natt, utan att akta sol eller regn, med sitt glada arbete på den samma förfallna bryggan, som skymmes på taflan af boden vid stranden …
1 (K. E. Jansson.)
2 Scenen förflyttas från Ekenäs skärgård till Ålands vidsträckta arkipelag; ett örike för sig mellan Sverige och Finland, men formadt af de i hafvet begrafna finska bergskedjornas toppar. Hafvets vida fält ligger här bak|43|om taflans ram, synkretsen tränges ihop till den låga kajutan af ett åländskt landtmannafartyg. Här möter oss en bild af sjömannens hvila, den tid när hans vimpel hänger orörlig långs masten och ingen kåre fyller de slappa seglen.
3 I denna trånga kajuta bo sjömän, som icke hafva stora anspråk på lifvets komfort. Ett par smala bäddar och två eller tre koffertar, hvilka tillika tjenstgöra som stolar och bord, upptaga största delen af utrymmet. En liten vid väggen spikad bordskifva upptages af ett trädstop med svagdricka, ett glas och en knif. Under taket hänga torra hålbrödskakor, uppträdda på ett snöre. Några klädespersedlar äro här och der kringkastade, utan aning om att deras ovårdade skick skall blifva förevigadt på målarens duk. En yxe ligger på golfvet, en murad spis med dess kaffepanna och några redskap för sjömannens dagliga göromål framskymta i bakgrunden.
4 Sällskapet i kajutan består af fyra personer och en sofvande hund. Man igenkänner genast Ålänningarne, som i sin person förena jordbrukaren, sjömannen och fiskaren, de sednare två dock vida mer, än den förstnämnde. Det är nu sommar, men hafvets ombytliga vindar tillåta inga lätta sommardrägter. Gubben till höger bär tjocka skor, ullstrumpor, gulgröna skinnbyxor,
bresiliefärgad
ylletröja, öfver denna en randig vest af bomullstyg och på hufvudet en varm, stickad yllemössa. Männen bredvid honom bära vadmalströjor, dito benkläder och betäckta hufvuden, den ena med landsbygdens bredkulliga mössa, den andre med sjömannens välkända sydvesthatt. Gossen ensam är barhufvad och bär en lätt, hvit bomullsblusoriginal: bumullsblus samt röd halsduk; han är ung, han är ännu ej genomkyld af den isande vårvinden.
5 Kajutans innevånare äro icke vana vid ett overksamt lif. De hafva nyss inlastat kalk för Stockholm, och derpå hafva de gjort sin gemensama måltid – ett af de sju mål, hvarmed Ålänningen säges dagligen sköta sin helsa i den matfriska hafsluften, men andra säga sig icke vara vana vid flera än fem. Arbetet är slutadt, vindstilla råder på sjön, och fartyget har icke råd att bekosta en
auxiliärmaskin
. Något vill man företaga sig; man finner en kortlek och börjar ett parti
femkort
. Artisten har här lyckats inlägga de karakteristiska motsatser, hvilka genom sin åskådliga sanning pryda en mästares genretafla. Ingen kan misstaga sig om den genomhederlige, godtrogne gubben, som med pipan i munnen så eftertänkligt begrundar hvarmed han nu bör möta motspelarens triumferande utslagna klöfveress. Den beskedlige mannen blir ohjelpligen lurad; kamraten vid hans sida, med sin hängande mössa och sin sneglande blick, är lika påtagligt en af desse routinerade verldskloke, mot hvilka all gammaldags ärlighet kommer|28| till korta. Åskådaren kan vara lugn, det gäller ingens ruin,|44| det gäller måhända ett stycke tuggtobak eller på sin höjd en insats om tio penni, kanhända blott äran; men saken är densamma, knepet är tydligt. Lugne, men intresserade, betrakta de öfrige spelet. Han i sydvesten förändrar icke en min, han är en sjövan lots, som kallblodigt studerar andras skicklighet att styra en krokig kurs, medan gossen med sin ålders lyckliga lättsinne tycker det vara innerligt roligt att se sin vördade morfar lurad. Ställningarne äro förträffliga: der är lif, sanning och karakter i denna mästerliga grupp, som så väl kompletteras af den sofvande hunden.
6 Snart skall vind blåsa upp, ty Ålands haf sofver aldrig länge. Då skola de förrädiska korten hafva lemnat plats för sjömannens ärliga arbete; han med sydvesten skall stå vid rodret, han med den hängande mössan skall snegla på den fladdrande
focken
, gubben skall fastgöra storseglets
skot
, och pilten skall klättra till
märsen
, vig som en ekorre, för att lösgöra
bramseglet
: ty bland många djerfve sjömän vid dessa kuster är Ålänningen en af de djerfvaste. Han bygger fartyg af alla dimensioner, är sjelf både redare och skeppare, lika förtrogen med Nordsjön, som med Östersjön, bor rymligt och lefver godt, men gör ock skäl för sin goda aptit. Åland har legat för nära Sverige, för att icke vara det mest svenska landskap i Finland, men det har alltid räknats till detta land och stått under inflytande af dess historiska tradition. Språk och lynne äro svenska;
endast få minnen återstå af de Lappar och Finnar, hvilka bebott dessa öar i långt aflägsna århundraden
. Ålänningen är ett lifligt, gladlynt och språksamt folk, välbergadt, händigt i många yrken, begåfvadt med mera födgeni, än andra dess landsmän, och dock tillräckligt betänksamt, för att icke vanslägtas från den allmänna finska typen. Sjelf räknar han sig gerna som svensk, men hans sympathier blåsa med handelsflaggan stundom åt vester, stundom åt öster.
7 Anledning skall icke saknas att framdeles ihågkomma Ålands historiska minnen. Nu äro vi instängde i den lilla kajutan, dröjande vid bilden af ett folk, som icke tyckes ha annat att göra, än spela kort. Och dock, om vi närmare betrakta dessa kraftiga gestalter med deras skiftande uttryck, skola vi förstå, att de äro vuxne vid klippor och haf, härdade af storm och vågor, så maklige nu och en annan gång trotsande alla faror. Ropa endast till dem: lätta ankar! – och de skola återtaga sin spänstiga muskelkraft, de skola gå att spela om lifvets insats på den oroliga böljan med samma lugn, som de nu sköta sitt klöfveress.
|45|1 (B. Reinhold.)
2 Framför oss ligger Finlands minnesrikaste punkt. Den besjungna Aura, – hvars sjelfva namn är musik och hvars finska betydelse är lika profetisk, som dess latinska*)Auraspråk: finska betecknar i finskan plog, i latinet en vindfläkt, men äfven glans och fägring. – Aura utbreder för oss sin mynning, liksom en öppen famn. Vid högra flodstranden, till venster för åskådaren, resa sig de grå murarne af Finlands äldsta borg, och på motsatta stranden, längreoriginal: längrc i bakgrunden, höjer sig tornspiran af denna ärevördiga dôme, som i så många sekler varit landets kyrkliga medelpunkt. I dessa tre – fästet, kyrkan, floden – förkroppsligas minnena af det politiska väldet, den andliga lifsmakten och kulturens strömåder. Sju århundraden ligga begrafna vid dessa stränder. Fästet vittnar ännu om korstågens tidehvarf, kyrkan vittnar ännu om
den romerska hierarkins storhets tid
, och Aura – en ibland Finlands minsta floder – har plöjt en bred fåra igenom seklerna.
3 Åbo slott är muradt af granit och tegel på hälleberget, vid tiden för Finlands första eröfring af Svenskarne, men för öfrigt vet man icke när och af hvem. Det var kristendomens och svenska väldets första stödpunkt mot hedningarne och beherrskade Auras mynning i de dagar, när man ännu ej kände kanonernas konst att störta murar på långa afstånd. Det restes ursprungligen mot landets infödingar, men blef i följande sekler deras försvar vid den finska halföns spets, på den dominerande punkt, der Östersjöns alla tre stora vattengrupper sammanflöda. I 14:de, 15:de,original: 15:de ända in i 16:de seklerna räknades Åbohus bland rikets förnämsta fästen, men denna betydelse förlorades, ju mera artilleriet utvecklades och man fann, att slottet kunde beskjutas från de kringliggande höjderna. Ännu en tid bortåt behöll det sin rang som residens för landets höfdingar, och det var här prins Johan i 16:de seklet resi|29|derade som hertig af Finland med sin kungliga gemål Catharina Jagellonica. Här satt konung Erik XIV fången i en trång tornkammare, hvars enda förgallrade fönster vette ut mot en smal korridor. Här residerade konungarne Carl IX och Gustaf II Adolf under deras många besök i Finland. Här bodde äfven den berömdaste af Finlands styresmän, grefve Pehr Brahe, och från hans boning utgick det festliga tåg, som år 1640 invigde Finlands universitet.
4 Slottets äldsta krigiska öden äro icke bekanta, men från medlet af 14:de seklet ända till början af det 17:de var slottet inveckladt i alla partistrider och alla krig om Sveriges krona. År 1364 gjorde det Albrecht|46| af Meklenburg ett långvarigt och tappert motstånd. Sedan ombytte det mången gång höfvidsmän och besättning – Finnar, Svenskar, Danskar, Tyskar, Polackar – var vittne till både förräderi och mannamod, föll ömsom i svenska, ömsom i danska partiets händer, men försvarade sig ofta hårdnackadt, såsom
åren 1457, 1502
och 1521. Sistnämnde år förde Christian II:s tappre och grymme höfding junker Thomas befälet i Åbohus. Medan han der förgäfves belägrades af Gustaf Wasas härar, anlände blodsordres från Köpenhamn, och slottets borggård färgades af de förnämste finske ädlingars blod, som der voro fångne. Endast den unge Erik Fleming undkom genom list och tog följande vår den grymme junker Thomas till fånga i Stockholms skärgård; men slottet gaf sig först i Augusti år 1523.
5 Nästa fejd var ett brödrakrig. År 1563 i Maj sände konung Erik en här och flotta emot sin broder hertig Johan i Åbohus. Då blef slottet ånyo vittne till mången het strid och försvarade sig modigt till den 12 Augusti, när hertigen måste kapitulera. Så när hade detta kostat hertigens lif, ty Anders Sabelfana sprang emot honom med lyftad dolk, stöten blef afvärjd, men hertigen insattes fången i Gripsholm, och hans anhängare fingo blodigt plikta för deras uppror mot konungen.
6 Trettiofyra år derefter hade Erik och Johan utspelat sin rol på verldens skådebana, men thronstriderna fortforo inom Wasahuset, hertig Carl och Sigismund stodo i vapen emot hvarandra, och Finland hade blifvit öfversköljdt med strömmar af blod i
klubbekriget
. Carl ryckte mot Åbo och dref undan den finska hären, som försvarade Sigismunds krona. Men Åbohus vägrade trotsigt att öppna sina portar. Clas Flemings modiga enka, Ebba Stenbock, förde befäl i slottet och lät icke skrämma sig hvarken af hot eller vapen. Den vredgade hertigen lät häftigt beskjuta borgen; en kanonkula slog in genom tornfönstret vid bönstunden och dödade en man vid fru Ebbas sida, men hon besvarade elden med sådant hjeltemod, att de belägrande ledo ansenlig förlust. Då begynte förräderiet sitt hemliga spel inom slottets murar. Studenten Daniel Hjorth – sedermera hjelten i ett förträffligt
sorgespel af J. Wecksell
– lyckades i tysthet förleda besättningen till myteri, och fru Ebba blef tvungen att uppgifva slottet den 30 Sept. 1597. Det var vid detta tillfälle den bistre hertig Carl, med anledning af ryktet att Clas Fleming ännu lefde, lät föra sig till hans likkista, ryckte den döde i skägget och utropade: »om du nu lefvat, hade ditt hufvud icke suttit mycket säkert». – Hvarpå fru Ebba genmälde: »om min salige herre lefvat, hade eders nåde aldrig kommit härin».
7 När hertigen drog bort för att kufva motståndet i det öfriga Finland, öfverlemnade han befälet i Åbohus åt
två bröder Fleming
, som hörde till hans parti. Desse läto vid jultiden samma år förmå sig att återlemna|47| borgen åt Sigismunds höfding i Finland, den djerfve och gladlynte Arvid Stålarm, och Finland gick åter förloradt för hertigen. Men Sigismunds svenska krona föll ohjelpligt i
slaget vid Stångebro
, och i Augusti 1599 sändes hertigens amiral Joachim Scheel att tukta det trotsiga Åbohus. Nu följde åter en hård belägring och ett tappert försvar. Stålarm gjorde en förhuggning inne i slottet och hotade att spränga det i luften, om han ej finge en ärofull kapitulation. Scheel svarade med att låta aflifva sju fångne finske chefer och uppsätta deras hufvuden gentemot slottet på Korpolais berg. Utan hopp om undsättning och sedan den finska hären under Arvid Kurk blifvit slagen, nödgades Stålarm kapitulera på nåd och onåd den 28 Sept. 1599, mot vilkor att inför rätta svara för sina handlingar. Carls rättvisa höll alltid högra handen om skaftet af
bilan
; en blodsdom utfärdades i laglig form; Stålarm och Kurk benådades till lifvet, men andre finske ädlingar, och bland dem Clas Flemings ridderlige son Johan med hans oäkta halfbroder Olof, måste lägga sina hufvuden på stupstocken.
8 Detta var Åbo slotts sista belägring. Femton år derefter, den 20 April 1614, när konung Gustaf Adolf satt vid sin aftonmåltid|30| i nedra slottssalen, uppkom eld i kammaren ofvanför, och den äldsta delen af slottet förstördes med stor hastighet inför konungens ögon af lågorna. Den del af borgen, som hertig Johan låtit uppföra och på det praktfullaste inreda efter tidens smak, blef dock mindre skadad och kunde redan år 1615 bebos af Finlands dåvarande höfvidsman, den berömde
Jacob De la Gardieoriginal: DelaGardie
.
Slottet förskönades sedan furstligt af Pehr Brahe; men år 1693 flyttades höfdingeresidenset till Åbo stad, och från den tiden begynte slottet förfalla.
År 1711 den 19 Juli antändes den gamla borgen af åskan och stod till hälften öde, när Ryssarne år 1713 kommo att fullända sköflingen. Desse befästade år 1714 slottet med torfvallar och uppförde två skansar, för att försvara Auras mynning mot svenska galerer. Freden kom, och Ryssarne aftågade, men slottets tid var förbi; det användes numera som en förvaringsplats för krut, vapen och munderingspersedlar, hade en liten besättning och den återstod af anseende, som följer forntidens minnesmärken. Efterhand försvann äfven detta, glömskan utbredde sig öfver de öde salarna, tidens råttänder gnagade hertig Johans dyrbara panelningar, och slutligen fann man i
nyttans tidehvarf
för godt att använda de få återstående brukbara rummen dels till spanmålsbodar, dels till
fängelse för brottslingar. Denna sistnämnda bestämmelse har slottet än i dag
, men dess yttre har numera blifvit nödtorftigt restaureradt, och äfven i dess inre har man vidtagit sådana förbättringar, som kunnat verkställas utan större kostnad. Konung Eriks fångrum är ännu igenkänneligt, – sparadt, liksom på hån, af den förhärjande tiden.
|48|9 Artisten har funnit en lycklig
synpunkt
för sin tafla vid sluttningen af samma höjder på venstra flodstranden, der Joachim Scheel år 1599 lät
stegla
de finske cheferne. Åskådaren har till venster slottet och
Kakola backe med dess långt synliga fängelsebyggnad
; i fonden floden, i bakgrunden staden, till höger de af konsten förskönade
bergshöjder, på hvilka det fordna astronomiska observatorium – vetenskapens öfvergifna fäste
– intager sin dominerande plats. Aura, med sina minnen, sina ångbåtar och
sin hamrande industri
på stränderna, flyter lugn och begrundande ut i den trearmade slottsfjärden. Till venster, bortom taflans ram, ligger den numera genom en bro med fastlandet förenade ön Runsala med sina berömda ekar,
Choræi källa
och
täcka sommarboningar
.
10 Åbo stad, likasom Åbo domkyrka, har sin egen historia. Staden har smugit sig, som ett skyggt barn, till sin moder kyrkans stilla, beskyddande sköte, hellre än att utsätta sig för den faderliga borgens faror och vapenbrak. Men stad och kyrka ligga här vid synkretsens rand och vänta sin tecknare.
1 (B. Lindholm.)
2
Ett finskt ordspråk säger: det finns tre dystra skogar, tre höga berg och tre väldiga vattenfall; – Imatra äroriginal: Imatra. är ett af de sistnämnda.
3 Många öfverträffa det i höjd och några i bredd; Pletschbach är
925 fot
högt, Rhenfallet vid Schaffhausen är
340 fot
bredt, medan Imatra endast mäter
63 fot
i höjd och
139
i bredd; men Imatras vattenmassa är kolossal. Den beräknas, strax ovanför fallet, till
18 823konsekvensändrat/normaliserat kubikfot
i sekunden, hvilket gör
67 millioner 64 600konsekvensändrat/normaliserat kubikfot
i timman. Det är mer än en flod, som störtar här utför klipporna; ett helt system af sjöar, hvilka sträcka sig
öfver tusen qvadratmils
yta och här, i deras sammanträngda utlopp, spränga bergens murar, för att rusa till hafvet.
4 Saimas stora sjösystem utfaller genom floden Wuoksi till Ladoga. Floden genombryter Saimas södra strand vid en liten by, benämnd Harakka, ungefär
56 ryska verst
norrom Wiborg och
20 verst
nordostom Saima kanals mynning. Strömfåran är här, i sin början,
268 fot
bred och 7
famnar
djup, ännu majestätiskt lugn, såsom vore floden endast en fortsättning af sin moder sjön. Någon verst längre åt söder, vid Kalliosaari, tager han fart,|49| men ännu sakta och likasom obenägen att lemna sitt lyckliga lugn. Snart möter han bergväggar, han tränges tillsamman; långa, parallela ränder visa sig på hans yta. Han svänger åt öster, likasom för att undkomma sina fjettrar, men de förfölja honom, hans flykt blir snabbare; de långa ränderna på ytan bugta sig och förvandlas till korta, kullriga vågryggar, som oregelbundet störta öfver hvarandra. Wuoksi har lärt att känna sin styrka, han kan icke mera tämjas, han utbreder sig mellan sköna, löfrika stränder, men saktar icke mera sitt hastiga lopp. Redan ser man fläckvis skum på hans yta,|31| ett
egendomligt
vågsvall återkastas från stränderna. Nästa gång han möter bergväggarna, ser man honom i vrede. Hans vackra blå yta börjar att skifta i gult, hans kristallklara, genomskinliga vatten förvandlas snart till ett rykande snöhvitt skum, som kastar sig utför den första forsen, Tainiokoski, äfven kallad »lilla Imatra».
5 Wuoksi är här ända till
520 fot
bred. Något lugnad, men ännu skummig af striden, uppnår han vid Siitola by det första färjstället, och här hör man redan på afstånd det åsklika dånet af Imatra fall.
6 Nedanför Siitola är endast en mindre tvillingsfors, benämnd Linnakoski. Derefter vidgar sig floden och antager den imponerande bredden af ända till
1 140konsekvensändrat/normaliserat fot
. Men nu möter han, i sitt hastiga lopp, en trång bergklyfta, mellan hvars granitväggar hans väldiga vattenmassa sammanpressas till
139 fots
bredd, och der nedstörtar han, under en sträcka af
2 950konsekvensändrat/normaliserat fot
, utför sin fallhöjd af
63 fot
. Detta är Imatra.
7 Intrycket är öfverväldigande storartadt. Dånet höres på ett afstånd af
6 verst
och skulle höras längre, om det icke förblandades med öfriga forsarnas brus. Det starkaste rop kan icke förnimmas från en strand till en annan. Vattnet har på hvarenda punkt förlorat sin färg: det är hvitt som snö, det forsar icke mer, det ilar förbi med svindlande hastighet. I öfra delen af fallet rusa vattenmassorna nedåt med blanka ytor i terassformiga afsatser, men snart möta de skrofliga klippor, som uppresa sig från klyftans ojemna botten. Vid stöten mot dessa slitas de sönder i skum; de uppkasta hvita vattenpelare, som ständigt störta tillbaka och icke hinna uppnå sin fulla höjd, innan de undanträngas af nya vattenmassor. Nedra delen af fallet är en kokande, dimhöljd afgrund. Silfverglänsande moln af vattenångor sväfva beständigt deröfver och färgas af solen i alla regnbågens skiftningar. Skakningen i granitbergen är så kännbar, som vore de underminerade af beständiga explosioner. Ingenting motstår Imatras förfärande kraft: den starkaste af våra fiskar, laxen, som svingar sig uppför alla andra forsar och fall, förmår mot Imatra intet. Stundom händer, att en grof bjelke ifrån de öfra vattnen neddrages i fallet, och vid dess nedersta lopp uppflyter han åter klufven i små spillror. Här, såsom vid Niagara, hör man sägner om oförsigtige roddare, som ofvanför fallet|50| velat ro öfver floden och indragits i strömfåran. Man har återfunnit en flik af deras kläder, ett stycke af deras båt: de sjelfve ha varit utplånade ifrån jordens yta.
8 Imatra bör ses ifrån båda stränderna, och
i förväntan på hängbron, som en dag skall förena dem, får man nu pröfva sitt mod i en korg, som drages på kedjor deröfver
. Stränderna bildas af brantstupande, alltid fuktiga, hala, farliga klippväggar, hvilka på planchen presentera sig lägre, än de verkligen äro. Den mest storartade anblicken, som icke heller synes på planchen, är från klipporna nederst på högra stranden, der man ser fallets öfversta mynning glimma såsom en port af silfver och eld, genom hvilken utstörtar en sky af perlor. Färgspelet varierar med solens ställning och strändernas skuggor. Obeskrifligt dyster och praktfull är anblicken af Imatra en höstnatt i månsken, när de svarta skuggorna omgifva denna beständigt blixtrande härd, hvars dån uppfyller den tysta natten med häpnad.
9 På högra stranden äro också
det värdshus och de pavilloner uppförda, som representera Europa och nutiden
i denna vildsköna naturtafla. Otämda naturkrafter och ett stycke ödemark behålla alltid sin dragningskraft för civilisationens förfinade folk. Man betraktar förvånad de jättegrytor, som vattnet svarfvat i klipporna och
de s. k. Imatrastenarna, underligt formade stycken af lerskiffer
, dem barn sälja åt resande och som annorstädes finnas blott vid Nevan och i norra Amerika. På venstra stranden af fallet är en af dessa svarfvade stencylindrar till hälften sönderslagen. Ett barn ville krypa igenom öppningen, men blef der fastsittande och kunde räddas blott genom stenens sönderslående.
10 Imatra behåller lejonparten af de resandes nyfikenhet. Men floden fortsätter efter fallet sitt vilda språng mellan forsar och lugnvatten. Han erbjuder ännu många andra de skönaste utsigter; han vidgar sig till breda sund och sammanhängande sjöar, likasom Donaus
limaner
; han grenar sig och förenar sig åter, han omsluter täcka öar och bördiga betesmarker, kröker sig alltmera åt öster och faller slutligen, trött af sina vilda bragder, genom tvenne hufvudmynningar ut i Ladogas vida vattenspegel.
11 Planchen är tecknad sommaren 1872 och visar på högra stranden af fallet några bland dess många turister. Imatra hôtel är på höjden till venster för åskådaren bortom planchens ram.
|32|12 Gravyrens dimensioner äro för små, för att kunna återgifva den storartade taflan. Man säger: Imatra är icke ett fall, det är en fors (rapidespråk: franska). Ja väl: en fors af sjöar. Europa har intet, som kan jemföras dermed. Det är en permanent naturrevolution, – urtidens omstörtande krafter, inkastade i ett halft förfruset land, bland det lugnaste folk, för att väcka båda ur dvalan.
Dessa vatten, som sprängt sig en port genom bergen, ha också ofta förliknats vid underkufvade nationer, som bana sig väg till friheten ....
|51|1 (R. W. Ekman.)original: R. W. Ekman).
2 Hvad är Somero? En obemärkt trakt i sydvestra hörnet af provinsen Tavastland, ungefär
5 mil
från kusten och
7 mil
österom Åbo. En höjdkedja begränsar trakten mot norr, och nedanför denna utbreder sig en bördig slätt. Sedan de fordna stora skogarna glesnat, bor der ett idogt och jordbrukande gränsfolk, som antagit något af kustfolkets rörlighet, men dock är tillräckligt
styft
, för att icke vanslägtas från sina bröder, Tavasterne.
3 När Finlands främste historie-målare, den riktbegåfvade
Robert Wilhelm Ekman, återvände från Rom
, beslöt han att måla sitt lands folk. Under sina resor i landet tecknade han folktyperna med en kärlek och en trohet, som endast förädlades, icke stördes af hans idealiserande uppfattning och hans italienska minnen. Interiören från Somero är en af hans många bilder ur finska folklifvet och jemförelsevis mera realistisk, än de flesta öfriga.
4 Vinterqvällen i stugan upplyses af eldskenet från spiseln och af ett
pertbloss
, instucket i dess stake på bordet. Värdinnan vid spiseln är hvarken ung eller skön: den rutiga bomullsduken, det rödrandiga förklädet och den bruna yllekjolen vittna om att hon icke gjort toilett för en stor publik. Men der är något gladlynt och förnöjsamt i den min, hvarmed hon sköter på samma gång en moders och en värdinnas pligter. Den kokande grötgrytan, hvilken hon omrör med slefven, hindrar henne icke att språka med den lika gladlynte mannen ett stycke ifrån henne. Föremålet för deras samtal är lätt att gissa. Det är den lille morsgrisen, bådas bortskämde favorit, som sjelfsvåldigt och lekande sträcker mot fadren en
lappdocka
. Denna sistnämnda intressanta person behöfver häst och ekipage för sina resor kring stugan, och det är derom man underhandlar. Fadren, i sin hvita
mekkospråk: finska
med läderbältet, sin hundskinnsmössa på hufvudet och sina grå vadmalsbyxor, förklarar sig hafva annat att göra: – han slöjdar ett lieskaft, och vid hans fötter ligger det ännu blott groft tillyxade ämnet till en arbetskärra. Det oaktadt kan man vara förvissad, att han icke länge skall motstå en
kamarilla
, som ingalunda är mindre mäktig i Somero, än vid Europas hof.
5 Invid spiseln sitter en sjuårs pilt vid sin abc-bok.original: abcbok. Hvilket bekymmer gör icke lärdomen äfven i denna|52| gömda vinkel af verlden! Nästa måndag blir läsförhör, och denna fruktansvärda dag är för en finsk pilt hvad inqvisitionen fordom var för en spansk kättare, ty hvilken pilt är icke misstänkt för kätteri vid ett välordnadt läsförhör? Hvarför skall också grötgrytans sakta porlande i hvarje ögonblick fresta den lille
delinqventen
, med hans bara ben och
legera
kostym, till verldsliga tankar i hans första allvarliga begrundande af bokens mysterier?
6 Taflan saknar icke
staffage
af spånor på golfvet, en så och en smörtjärna i hörnet, ett dricksstop, en knif, en skinka på bordet,
hålkakor i taket
, bundtar af pertor och den gamla ärevördiga bibeln med sina messingsknäppen derborta på hyllan öfver fönstret. Öfver allt detta sprider skenet från spiseln sitt vänliga skimmer, och bakom den sotiga muren pipar den hemtrefna syrsan sin entoniga sång.
1 (J. Knutson.)original: J. Knutson).
2 Vidpass
5 svenska mil
österom Wanda och Helsingfors utflyter i Finska viken en liten, men segelbar elf vid namn Borg-å, så kallad efter en gammal, vid elfven belägen borg, hvaraf ännu ansenliga sandvallar finnas qvar. Ingen vet när eller af hvem detta forntida fäste är uppfördt: det har funnits der före all historia och menniskors hågkomst. Det låg redan i ruiner, när Borgå stad först omtalas för ett halft årtusen tillbaka, och den enda osäkra gissningen är, att det gamla fästet på den nu s. k.original: såkallade Borgbacken skulle vara en af de jordborgar, hvilka svenske konungen Erik Emundson, kallad|33| Wäderhatt, säges ha uppfört i 9:de seklet mot de barbariska folken på dessa kuster.
3 Icke långt derifrån är en by vid namn Saxby, och hit kommo sannolikt hansestädernas fartyg, för att tillbyta sig dyrbara nordiska pelsverk mot söderns salt.
Här blef en marknadsplats, som i 14:de seklet (1346) säges ha fått stadsprivilegier af konung Magnus Erikson, kallad Smek. Borgmästare och råd funnos här åtminstone år 1424; men sina första kända privilegier erhöll Borgå af Gustaf Wasa år 1546
, hvilket dock icke hindrade samme konung att fyra år derefter vilja förflytta stadens borgare till hans nya skötebarn Sandhamn. Efter Nystads fred 1721 hitflyttades biskop och gymnasium från det förlorade Wiborg.original: Wiborg, Men när riksgränsen åter flyttades år 1743 till Kymmene elf, var svenska regeringen betänkt på att förpassa biskopen|53| och hans domkapitel till GamlaCarleby; en landsförvisning, som ansågs så hotande, att, när faran var öfverstånden år 1746, upptog Borgå domkapitel detta årtal i sitt sigill, jemte Noachs ark och en
omskrift
, hvilken förkunnade, att arken, numera undkommen vågorna, hvilade trygg på framtidens klippa.
4 Inga krönikor omtala stadens idoga flit den tiden man af välmening strypte handeln med reglementen, ända till 1830, när Borgå ändtligen fick full
stapelfrihet
. I stället har man antecknat krigshändelserna, börjande från
1571, 1578 och 1590, när Borgå tre gånger förstördes i grund af Ryssarne och derefter omtalades endast som »Borgå by»
. Etthundraaderton år sednare, när staden längesedan hunnit glömma huru en fiende såg ut, landsteg den 11 Maj 1708 ett ryskt
ströfparti
; 80 unge män försvarade bron, och fienden slogs med förlust tillbaka. Men dagen derpå landsteg han på en annan punkt, Borgåboerne blefvo slagne, staden brändes och plundrades, jemte närliggande herregårdar. Detta var endast en episod. Ryssarne försvunno, men
återvände 1713 och behöllo den ödelagda och folktoma staden till 1721
.
Freden kom, Borgå uppstod ur sin aska
, led obetydligt af de följande krigen och fick den äran att inviga ett nytt, betydelsefullt tidskifte för hela fäderneslandet.
5 Den 25 Mars 1809 utblåstes landtdagen i Borgå, der Finlands församlade ständer den 27 Mars emottogo Alexander I:s stadfästelse af landets religion och grundlagar samt alla de rättigheter Finlands invånare dittills, enligt konstitutionen, åtnjutit. Den 29 Mars emottog Kejsaren personligen de finska ständernas hyllning. Det är redan anmärkt (sid. 23), att Finlands statsrättsliga ställning hvilar på detta fördrag, som icke ensidigt kan brytas.
6 Landtdagen upplöstes, i Kejsarens närvaro, den 19 Juli, efter att hafva ordnat de nya förhållanden, som blefvo en följd af storfurstendömets union med det ryska kejsaredömet. Om Borgå kunde förgäta denna epokgörande landtdag och Alexander I:soriginal: Alexanders I:s högsinta personlighet, bevaras minnet deraf i en
historisk tafla
, som framställer hyllningen och förvaras i festsalen för
stadens främsta läroverk, dess fordna gymnasium, numera lyceum
.
7 Medan monarker och ständer upprita folkens banor för verldens blickar, arbeta kulturens lifsmakter tyst och oaflåtligt på folkens framtid. Samma lilla Borgå, som utkorades att bevittna Finlands vigtigaste statshandling i nyare tider, fick äfven den äran att bevittna den epokgörande verksamheten af Finlands störste skald. År 1837 hitflyttade dåvarande lektorn i grekiska språket vid Borgå gymnasium Johan Ludvig Runeberg. Här och i sin sommarboning, det gröna Kroksnäs i Borgå skärgård, skref han dessa odödliga skaldeverk, hvilka alltid skola räknas bland de främsta i 19:de seklets literatur och bland hvilka särskildtoriginal: särkildt
två nationaldikter,|54| Elgskyttarne och Fänrik Ståls Sägner
, utöfvat på Finland det mäktigaste inflytande. Borgå är stolt öfver Runeberg och har haft sin andel af hans vexande rykte. Det var en tid, när främlingar från öster, vester och söder, i ständig vexling med finske landsmän och en beundrande ungdom, vallfärdade till den lilla staden, ingalunda blott för att beskåda dess gamla borgbacke, och när namnet Borgå i skaldens skugga gjorde sin rund kring verlden. Vallfärderna hafva upphört med helsans dagar i den gästfria skaldeboningen; gatan derutanför genljudar nu sällan af sång och hyllning; Borgå står som en tyst och vördnadsfull hedersvakt kring dess stolthets föremål, men om också ingenting annat skulle ha fört dess namn till efterverlden, skulle Runeberg ensam ha sörjt för dess minne.
8 Planchen visar oss elfmynningen och staden med dess dominerande, ärevördigaoriginal: ärevördiga, gamla domkyrka, uppförd omkring 1418. Lågorna ha åtagit sig besväret att reglera de flesta finska städer,|34| men Borgå har icke väntat derpå. Staden har i sednaste decennier blifvit
reglerad
efter en ny plan, i formen af en rektangel med breda gator och ett torg, så stort, att de små husen tyckas borttappade vid dess sidor och illviljan påstått, att der för tjugu år sedan fångades räfvar. Men den gamla staden gifver endast långsamt vika och fortfar att slingra sina krokiga, trånga gator vid sidan af den nyare tidens breda svängrum. Borgå omgifves af svensk befolkning och en täck skärgård. Den tysta, trefna staden, med dess garde af
kaftaner
och gymnasister, har länge varit en fristad för pensionstagare, som söka lugn och billiga lefnadskostnader; men
nu hotas dess frid af en rasslande jernväg
, som förlägger staden till Helsingfors portar.
1 (W. Holmberg.)original: W. Holmberg).
2
En varm sommar år 1858 ströfvade en ung målare vid namn Werner Holmberg, härdad och stark, kring Birkkalas höjder och dalar i Satakunda.
Han bodde sedan några dagar i den trefna gården, som synes derborta vid stranden af Sorvanselkä sjö, och han hade badat hvar morgon i detta spegelklara vatten, hvars hvita sandbotten han kunde tydligt se på mer än
tre famnars
djup. Nejden är vida bekant för sin skönhet,|55| och mången främling har stadnat med ett beundrande utrop på den skogbevuxna höjden, som synes till venster på midten af taflan.
Inbyggarne i denna trakt hade sett mången student rycka upp gräs i skogsbackarna eller sticka flugor på nålar
; men de hade icke sett någon så ihärdigt ströfva kring skogar och berg, som denne unge man med sin portfölj under armen. I hans besynnerliga stora bok fanns intet latinskt pränt, der funnos endast lösa blad, fullritade med streck, som nästan liknade träd och hus, och dessa blad blefvo för hvar dag flera. Det goda folket kunde icke begripa hvad det tjenade till att resa till Birkkala, för att öda papper med sådant.
3 En morgon i Juli hade Holmberg satt sig att hvila vid roten af en hög björk, som icke synes på taflan, och uppslagit sin portfölj, för att afteckna nejden. Gårdens husbonde, som var på vandring till ängen, blef honom varse och stadnade nyfiken vid hans sida. – Hvad skall nu detta vara till? – frågade han i den förtroliga ton, som han redan vant sig att antaga mot den vänlige och gladlynte unge främlingen.
4 – Jag tecknar er gård och backen derborta, – svarade målaren.
5 – Skall det vara för kronans räkning? – frågade bonden, ej utan misstanke att der kunde vara något slags landtmätaresyn, och sådana kosta ofta processer, alltid penningar.
6 – Det är för mig och icke för kronan, – genmälde Holmberg, leende. – Kronan bryr sig icke om sådana som mig; vi ha hvarken rang, eller tjenst, eller lön, eller
stjernor
och granna titlar; vi äro dagsverkare hos vår Herre i himmelen, och han försörjer oss, såsom han försörjer himmelens fåglar.
7 – Men hvad tjenar det till? – frågade åter den envise bonden.
8 Målaren sökte förklara för honom, att dessa blyertsstreck skulle målas i oljefärg på en duk och blifva en trogen bild af det landskap de nu hade framför sig. Det skulle göra mången glädje och kanske också betalas med guld.
9 Detta sista begrep frågaren bättre. – Jag förstår, – sade han; – det är väl korna på landsvägen, som betala sig, för att de äro så feta. Men hvem betalar er för de usla träden, och för vallflickan der, och för barnen, som komma med smultron i
näfverrifvorna
, och för min gård derborta? Ni tänker väl icke sälja min gård?
10 – Med er tillåtelse tänker jag sälja den, – skämtade målaren, – och icke allenast er gård, utan halfva Finland. För denna lilla usla björk hoppas jag få mer, än om ni gjorde tjugu yxskaft af honom; barnen skola plocka deras smultron i hundra år på min duk, och gården skall stå der qvar ännu länge sedan alla stockar i väggen förmultnat.
|56|11 – Sådant tokprat! – skrattade bonden och fortsatte sin vandring, oviss om den främmande herrn möjligen kunde vara en trollkarl, eller om han endast velat gyckla med frågaren.
Dagen derpå reste Holmberg åter till Helsingfors och derifrån till Düsseldorf, der han utförde i olja sina teckningar ifrån hemlandet.
Den friska, naturtrogna framställningen, den mjuka och dock så kraftiga
koloriten
, den artistiska fulländningen af perspektiv, dagrar och skuggor, men framförallt den
egendomligt
sköna uppfattningen af det finska landskapets högnordiska karakter, allt detta vann mer och mer erkännande, slutligen en odelad beundran.
Bland Düsseldorfs skaror|35| af målare räknades snart den unge Finnen Holmbergs namn som ett af de främsta, hans taflor såldes och spriddes kring hela Europa
, hans fädernesland var stolt öfver honom, och hans rykte begynte stiga till en glänsande höjd, när han år 1860 bortrycktes från sin konst, sina vänner och sitt sörjande land vid endast 30 års ålder.
12 Han hade dock rätt: dessa björkar betala sig, denna stuga står qvar, dessa smultron dofta ännu. Högsommaren står der i oförgänglig grönska med sina friska höjder, sina leende stränder, sina blå vattenytor och sina lätta, seglande morgonskyar. Många vintrar ha redan snöat på denna skogsbacke, många isar ha bundit det klara Sorvanselkä, sedan Werner Holmberg satt vid den gamla björken och tecknade Birkkala. Dessa kor på byvägen ha längesedan vandrat ur verlden; dessa barn äro nu fullvuxna; målarens hand, som tecknade taflan, är vissnad i döden. Men i taflans täcka sommarlandskap är intet förändradt: der är ingen snö, ingen is, ingen förvissning, allt är sådant det var den samma dagen i Juli 1858, och daggen ligger ännu qvar på nordsidan af kullarna. Hvilken förundransvärd konst, som trotsar tiden, förnekar döden och binder naturen, binder menniskolifvet vid ett enda flyktigt moment af dess ständigt vexlande tillvaro!
1 (R. W. Ekman.)original: R. W. Ekman).
2 Det är palmsöndag och tidig vår mot slutet af April. Löfträden börja grönska, sipporna knoppas, gräset gror, floden Wuoksi har redan afkastat sitt istäcke. Jääskisbonden vandrar med sin unga hustru till kyrkan.original: kyrkan|57|
Byns ungdom har redan tidigt på morgonen gått från gård till gård med skalade spön af vide, för att under skämt och löje
basa
hvarje god vän, som den dagen råkat försofva sig.
Andra, mera
menlösa
buketter af blommande vide har värdinnan i hvarje gård fäst under taket i ladugården, för att
få vackra kor och god smörlycka
. Men att försumma kyrkan en sådan märkvärdig dag, skulle göra all trollkonst onyttig, och så förlikas kristendom och hedendom, så godt de förmå, i det gladlynta, men vidskepliga folkets föreställningar.
3 Jääskis mannen, – stolt öfver sin härkomst från en gammal och
egendomlig
befolkning,
Jääskeläisetspråk: finska
, för hvilka hans socken anses vara det rätta stamlandet – är klädd i sin högtidsdrägt, den långa, hvita
yllekaftanen
med bälte om lifvet, de höga stöflarna och den bredskärmade hatten med dess stora spännen. Hans hustru bär den berömda Jääskisdrägten: den hvita, åtsittande
lifrocken
, det hvita, fransprydda, förklädet med dess gula tvär-ränder, svart yllekjol med röda ränder samt på hufvudet
sin bekanta hvita »huntuspråk: finska», eller hufva, som varieras i oändlighet i olika socknar
, men som i Jääskis är vid, med långa och breda, på ryggen nedhängande snibbar. Huntun är hennes hedersprydnad som gift hustru, och hon aflägger den aldrig om dagen; men
de ogifta ha icke rättighet att betäcka sitt hufvud
. Hennes mest
egendomliga
prydnad, det stora bröstspännet af silfver (briskan), hvarmed hon hopfäster lifrocken öfver barmen, skymmes på taflan af barnet, som hon bär på sin arm till kyrkan, för att äfven detta må få sin andel af palmsöndagens goda inflytande.
4 Under vandringen till kyrkan möts en bekant: det är en ung bonde, som kör en tung, fyrhjulig packvagn. Hans drägt är mera vårdad, än vanlige
formäns
; skjortkragen hvit, jackan af blått ryskt kläde, hatten med silfverspänne, pipan försedd med ett grannt måladt porcellinshufvud. Han tager lifvet sorglöst och har råd att göra det. Han förtjenar sannolikt föga mer på sin resa, än han och hans häst äta upp, men så långt sträcker sig icke hans räknekonst. Att vara ute på färd, att se städer och menniskor, att få en viss summa penningar, som åter rinner ur handen, och uppgöra spekulationer, som kunde lyckas, men icke göra det, sådan är hans affär, som han finner briljant, och att dervid beräkna tid eller möda, kommer icke i fråga. Karelaren anser sig vara född till köpman, hans håg står till resor och handel; men
»när man icke har bröd, så äter man hvetebröd»
, är ett af de ordspråk, som bäst beteckna hans födgeni.
5 Denne unge
commis-voyageurspråk: franska
har icke gifvit sig tid att stadna vid kyrkan, men han har ingenting emot att förnöta en stund med prat på landsvägen, medan hästen begagnar tillfället att afbeta de späda nässlorna och klöfvern, som begynt att uppspira vid kanten af vägen. De två männen räcka hvarandra handen, och|58| af deras samtal erfar man, att formannen är stadd på resa till Petersburg med harskinn, räfskinn och ett par balar bomullsgarn,|36| i förhoppning att derifrån få returfrakt af läder till Kuopio, innan Saima kanal blir
segelbar
och tager honom brödet ur munnen. För öfrigt språkas om priset på smör och
mjölmattor
i den ryska hufvudstaden. Dess torgpriser äro ett favoritämne för alla samtal i gränstrakterna, och Petersburg konsumerar allting, tillochmed gråsten.
6 Upp, forman, stadna ej längre!
Tiden ilar, floden strömmar, jernvägen rasslar, och han skall innan kort rycka bort dina pelsverk, dina balar, dina läderpackor, dina smörtunnor, dina mjölmattor, ja, dig sjelf och alla dina kunder.
Han väntar icke på din
tröge passgångares lunk
, han tänker icke, som du, att i morgon är också en dag; han har gifvit minuten vingar, han beräknar en timma i mark och mil. Vänd tillbaka till din åker, som du försummat, till din slöjd, som du föraktar, och till dina barn, som kringdrifva sysslolöse, i hopp att engång få tillbringa sitt lif på landsvägen, likasom deras fader. Men du, vandrare der med hatten i nacken, skynda på dina steg, att icke barnet stiger ned från sin moders arm och går dig förbi; ty den tid är kommen, att ingen mer får stå stilla och overksam, allt måste framåt, och du med, om du också skulle trampa sönder din långa kaftan; – framåt, framåt med hela ditt land!
1 (B. Reinhold.)
2 I nordöstra hörnet af Finska Viken gör hafvet en bred bugt åt norr. Denna bugt smalnar slutligen i en trång farled (Trångsund), hvarigenom man inseglar i den
12 verst
långa Wiborgska viken. Denna åter står genom tre sund i förbindelse med en lång och smal farled, benämnd Suomenvedenpohja, hvilken i öster sammanhänger med Wuoksens flodsystem, under det att Saima kanal från norr förenar dessa vatten med hela det stora Saimasystemet.
3 Redan i 10:de seklet besöktes nejden af talrika handelsflottor, ty på Björkö ytterst i hafsbugten var en
nederlagsplats
för varor från österlandet. År 1293 inseglade Sveriges riksmarsk Torkel Knutson med en stark här och flotta i Wiborgska viken, underkufvade|59| och döpte Karelarne samt reste här, på en af sunden kringfluten ö, ett fäste af sten, som kallades Wiborg och som i mer än fyra sekler var Svenska väldets starkaste förmur mot öster. Detta åldriga, starka fäste qvarstår ännu i dag med dess massiva murar, dess taklösa torn och dess rika historia.
4 Det mäktiga Novgorod såg icke med blida ögon Wiborgs fäste resa sig på dess gränsmarker och utsände gång efter gång sina härar, för att jemna dess murar med jorden.
Men mot dem bröto sig alla österns vågor; stormningar och belägringar blefvo modigt tillbakavisade (1322, 1359).
Småningom uppstod, under fästets beskydd, en stad på den motliggande stranden af sundet.
Dominikanerorden anlade här redan år 1318 ett kloster, och snart följde fransiscanerne deras exempel.
Staden Wiborg fick sina första privilegier af Erik XIII år 1403; var under medeltiden Finlands andra stad och skulle ha blifvit den första i rikedom, om icke regeringarne också här hade företagit sig att reglementera den fria handeln. I början öppen, omgafs staden med murar år 1477 och befästades sedan allt starkare, så att Wiborg med dess gamla slott räknades ända till början af detta sekel såsom en hufvudfästning. Men kriget och handeln förlikas som elden och barrskogen: frön spira upp, men de sås uti aska. Staden Wiborg fick betala sin krigiska ära med hårda pröfningar.
5
År 1495 den 30 November skedde här den på sin tid ryktbara
»Wiborgska smällen»
. Den väldige tsaren
Ivan I Wasilievitsch
, Rysslands befriare från Mongolernes ok, ryckte mot Wiborg med en här, hvars antal förliknas vid »trän i skogen». Groft artilleri,
24 fot
långa kanoner, slungade mot staden ett hagel af jern, bly och stenar, »så stora, som bottnen af en tunna». Två torn nedskjötos: det tredje fick ett hål, så stort, »att en humlesäck månde gå derigenom». Mot denne fruktansvärde fiende, som utbredde sitt läger på tre mils omkrets kring staden, hade slottshöfdingen Knut Posse endast att uppställa 200 fullrustade krigare, utom borgare och oöfvade bönder. Men Knut Posse var lika förslagen, som tapper; han hade studerat i Paris och ansågs af sin okunniga samtid stå i förbund med djefvulen. Traditionen berättar, att när Posse satt på hafsstranden och ritade i sanden ett skepp, flöt skeppet strax derefter på vattnet; och när han från slottstornet utskakade i luften fjädrarne ur ett bolster, trodde sig fienden se en talrik flotta segla fram uppå hafvet. En sådan man visste råd|37| för allt. När nöden var störst, säges Posse ha skickat en tapper man vid namn Winholt att försvara murarna, medan han sjelf tillredde uti en stor kittel i nedersta källaren »ett förskräckelsens ämne», sammankokadt af »ormar, paddor, qvicksilfver, lut och salt». Detta lät han föra under det enda ännu qvarstående tornets hvalf och gaf så befallning åt sina män att, vid en gifven signal, tillstoppa sina öron med vax.|60| När nu den sena höstmorgonen grydde, begynte Ryssarne storma och klättrade på nio stora stegar uppför murarna. I sju timmar försvarade sig besättningen manligen, nedkastande öfver fienden tunnor med brinnande tjära; men emedan ständigt nya massor framryckte i de stupades ställe, trängdes slutligen försvararne undan, och de stormande begynte att i stora skaror öfverstiga murarna. Då gafs signalen. Jorden skalf, en eldpelare utbrast ur grundvalarna, luften uppfylldes med rök och grus, tornet störtade öfverända med alla, som voro derinne, och de fiender, som icke dödades eller nedföllo afdånade, togo till flykten, betagne af skräck. Knut Posse med sitt folk gjorde ett utfall, anställde ett blodigt nederlag bland de flyende, tog ett omätligt byte, och Wiborg var räddadt.
6 Sådant intryck gjorde då en vanlig krutmina. Men Wiborg blef sparadt till andra öden. Den ryska örnen kretsade beständigt öfver dess murar, pröfvande sina vingar.
I Januari år 1556 drog en stark här mot Wiborg
, men förmådde ingenting uträtta. Det var barvinter, och en natt kördes hö i vagnar öfver en
kafvelbro
, som ledde från staden till slottet. Fienden hörde i nattens mörker detta oförklarliga dån, trodde att en finsk här var i antågande och upphäfde belägringen. – Under Ivan den förskräckliges tid,
åren 1572, 1576, 1577
, rykte hela östra Finland under förfärliga härjningar, men Wiborgs fäste vågade ingen angripa.
7 År 1599 i September ryckte hertig Carl af Södermanland mot Wiborg, som innehades af konung Sigismunds anhängare. Borgmästaren Herman Bröijer sände då ett hemligt bud till amiral Stolpe, som inneslöt staden från sjösidan, och lät insläppa Svenskarne genom sjöporten. Staden blef tagen, men en del af Sigismunds parti kastade sig in i slottet. Detta beskjöts med kanoner från murarna och måste slutligen uppgifvas.
Förgäfves knäböjde slottshöfdingen Lars Creutz i slottsporten vid hertigens intåg: elfva fångne herrar, bland dem flera af Finlands förnämsta adel, blefvo den 27 September halshuggne vid munkekällan utanför staden; sex bland dem
steglades
, och deras hufvuden uppsattes på jernstänger vid karelska porten. Tre dagar derefter föll äfven Creutz’ hufvud för
bilan
.
8
År 1656 stod Karelen ånyo i lågor för ett fruktansvärdt infall från ryska sidan.
Wiborg blef åter försvarets medelpunkt; sjelfva dess gymnasister beväpnade sig, och anfallet slogs tillbaka, Nu förgingo mer än 40 år, innan Finland såg en fiende inom sin gräns.
9 Men på den tiden, när Carl XII vann sina gagnlösa segrar i Polen, begynte
»stora ofredens»
störtvåg att inbryta från öster. I början af Oktober 1706 ryckte tsar Peter i egen person med 20 000konsekvensändrat/normaliserat man och 200 fartyg mot Wiborg, inneslutande staden till lands och sjös. General Maydel förde befälet i fästningen; han hade blott 1 000konsekvensändrat/normaliserat man öfvade trupper, men lät afbränna för|61|städerna och försvarade sig med mannamod. En lång båge af batterier sträckte sig kring staden, ett hagel af bomber och
fyrbollar
spridde förstöring inom dess murar.
Wiborg syntes förloradt, när en fattig, flyende qvinna från Ingermanland infann sig hos presterskapet och berättade, att hon haft en besynnerlig dröm. Wiborgs gamla kyrka hade länge varit förfallen och brukats till qvarnhus: denna borde rengöras och helgas med böner och lofsånger, så blefve staden räddad; i annat fall vore denna ohjelpligt förlorad. I nödens stund lyssnar man äfven på drömmar: kyrkan rengjordes och inreddes åter till gudstjenst, som bevistades af allt befälet och stadens förnämste invånare; man sjöng
psalmen n:o 100: »Till dig af hjertans grunde I nöden ropar jag»
.
Nu tycktes fiendens eld fördubblad; 1 067konsekvensändrat/normaliserat bomber voro redan inkastade i staden, men derefter blef plötsligt en djup tystnad uti det ryska lägret. Natten mot den 29 Oktober uppbröt tsar Peter och aftågade oförmodadt med hela sin här, qvarlemnande en mängd belägringsredskap. Orsaken till detta plötsliga aftåg har aldrig blifvit med säkerhet känd; några förmoda brist på lifsmedel, andra tro, att tsaren fruktade blifva afskuren af en anryckande här.
10 Men Wiborgs andrum blef icke långt. I Mars 1710 anryckte en ny rysk här, som i April efterföljdes af en flotta och af tsaren i egen person. Wiborg var nu starkare rustadt, det försvarades af|38| 4 000konsekvensändrat/normaliserat karoliner under befäl af öfverste Magnus Stjernstråle och var väl försedt med artilleri och förråder. Kampen om Finlands nyckel blef värdig det stora målet. Sedan en stormning blifvit blodigt tillbakaslagen, beslöt tsaren att låta artilleriet afgöra striden. 80 grofva kanoner och 26
mörsare
dånade natt och dag, staden förvandlades till en grushög, invånarne dolde sig i de djupaste källrar, och med hvarje dag glesnade försvararnes leder. Men i tretton runda veckor uthöllo karolinerne denna förfärliga kamp. Först när sista gränsen för mensklig kraft var uppnådd, när sista hoppet om undsättning var förbi och när mer än
700 alnar
af murarna lågo jemnade med jorden, så att hela härar kunde obehindradt marschera in öfver gruset, kapitulerade Wiborg den 10 Juni 1710. Detta skedde på ärofulla vilkor, värdiga ett sådant försvar, men beklagligen blefvo dessa vilkor icke hållna. Besättningen och den ringa återstoden af Wiborgs invånare, gubbar, qvinnor och barn, fördes fångne till Ryssland, och Finland låg öppet för segrarens härar.
11
Sedan blef Wiborg residensstaden i ett ryskt guvernement
; tsar Peter uppreste ånyo dess murar, och kejsarinnan Anna lät vidare förstärka dem 1738. Wiborg blef nu Petersburgs förmur, likasom det förut varit Finlands, och höll de svenska vapnen tillbaka
1741, 1788, 1790. Sistnämnde år blef det vittne till det berömda sjöslag, der Gustaf III den 3 Juli med sin instängda flotta slog sig ut genom tusende eldgap.
|62| År 1808 var Wiborg ännu en operationsbas för de ryska härarnas fälttåg i Finland, men dermed synes dess långa krigiska rol vara utspelt. De trånga murarna, som inklämt den vexande staden,
rödjas
nu undan, och den fredliga handeln intager den plats, som natur och menniskor så frikostigt gynnat med det yppersta läge, med
Saima kanal och med jernvägens ständigt brusande tåg mellan Finland och Petersburg
.
12 Wiborg har 8 gånger härjats af stora, så att säga privata eldsvådor, utom krigens förödelser: 1457, 1575, 1682, 1690, 1738 (total), 1793 (nära total), 1817 och 1834. Detta har icke hindrat staden att åter resa sig och flöda ut öfver murarna i sina förstäder: Siikaniemi, Neitsyniemi och Petersburgska förstaden. Handeln har hitfört rikedomar,
drift, intelligens
. Här bryter sig österlandets inflytande emot vesterlandets och frambringar en sällsam blandning af fyra samtalsspråk – finska, svenska, tyska och ryska. Bland Finlands städer är Wiborg kosmopoliten, verldsborgaren, men icke derför den minst fosterländska. Finland har mer och mer återeröfrat detta sitt engång förlorade starka utanverk, Wiborg har mer och mer återtagit sin fordna ärofulla plats såsom sitt lands förmur, och starkare än vallar, som falla i grus, reser nu en fosterländsk kultur sitt osynliga bröstvärn mot främmande invasioner.
13 Reinholds vy är tecknad ifrån nordost. Man ser i förgrunden Sakkalahti vik, ett rykande bantåg, i midten staden med dess torn, i bakgrunden Wiborgska viken och till höger det åldriga slottet, hvars tak antändes och nedbrann vid en
illumination
, när Saima kanal invigdes den 7 September 1856.
1 (B. Lindholm.)
2 Högsommaren står varm och grön öfver Savolaks’ kullar. Himlen är molnbetäckt och bebådar regn. En lätt vindkåre från nordost susar i furornas kronor, men förmår icke krusa insjöns yta. En grå rök, blandad med gnistor, uppstiger från skogsbacken vid stranden af sjön och bortskymmer, i det att han böjer sig för luftdraget, de bakom stående trädstammarna. En sprakande eld uppstiger i låga, fladdrande flammor från den oländiga marken och sveder den bruna ljungen ända till roten. Hvad vill denna eld? Är han en fiende eller en vän?
3 Säkert är han en vän, ty annars skulle icke dessa unga furor stå så lugna, annars skulle icke desse fem|63| män så trygge syssla vid randen af den brinnande sluttningen. De visa intet bemödande att släcka elden, de underhålla den fastmera med nytt bränsle, som de maka in på dess område. Var viss, att de äfven bevaka eldens framsteg: han får icke gå ett steg utom sin gräns, han får icke ofreda skogen till venster, eller den uppradade veden till höger. Männen ha valt en dag med sakta vind, som för gnistorna ut emot sjön, der de utan all fara slockna. Under en stormig dag skulle de ha aktat sig väl att utmana faran. Men äro de derför säkre? Hvem kan förutsäga, att icke en stormby gömmes i dessa moln och skall komma att uppblåsa den
menlösa
flamman till en förhärjande brand, som uppslukar skogarna?
|39|4 Hvad vill då elden? Är han der för nytta eller för nöje? Betrakta denna hårda sandmo, betäckt af stenar, stubbar, tufvor och mager ljung. Plogen förmår här intet, alltså nedhugger man skogen på detta ställe, lemnar de fällda stammarna tid att torka, antänder dem, bränner dem och nedmyllar utsädets korn i den fruktbara askan. Vexten blir ymnig och axen grofkorniga; man tager två eller tre skördar och lemnar sedan omsorgen om den afbrända platsen åt den moderliga naturen.
5 Detta är sveden, som varit det regelbundna åkerbrukets moder och ännu i dag brukas i många delar af landet. Sveden är nomadens hushållning i ett land, der skogen icke har något värde, men sveden förlikes icke med en högre kultur, och der denna finnes, är sveden en härjning. I det annars så sköna Savolaks tröttas ögat stundom af långa, kala, ofruktbara kullar och åsar, hvilkas sandgrund blott ofullständigt betäckes af ett tunnt och glest gräs.
Det är icke Attilas häst, som trampat på dessa kullar
, det är svedens eld, som har gått deröfver och afbrännt deras fruktbara matjord. När sedan askan gifvit sina närande ämnen åt skörden, återstår ett tunnt, löst stoft, som vinden bortför och regnen nedskölja från kullarnas sluttningar. Det behöfs många generationer af nya, multnande vexter, för att återställa en ny, alstrande jord, och så qvarlemnar sveden ofta – icke alltid – ett brännmärke på Finlands blomstrande kinder.
6 Men derpå tänka icke männen borta i skogsbygderna. För dem är skogen ännu det gamla, värdelösa hindret i odlarens väg, och har han ett värde, så sörjer väl Gud för vexten. Längre än till de två eller tre skördarna sträcker sig icke svedjebrukarens arithmetik. Han fröjdar sig åt den flammande lågen, den hvirflande röken, den fruktbara askan, de grofkorniga axen, och sjelfva de små barnen, som nyfikna kasta torra qvistar i elden, klappa sina sotiga händer af fröjd öfver gnistornas lek mot den mulna morgonhimmelen.
|64|1 (R. W. Ekman.)
2 Sveden har slocknat, kornet är sådt i den bördiga askan, åkermannen inträder i sin rymliga stuga. Han är en välbergad man, hans boning är enkel, men väl försedd med allt, som tillfredsställer hans måttliga anspråk. Middagssolen skiner in genom det låga fönstret med dess åtta små rutor; dessa små fönster äro ännu en reminiscens af det fordna
rökpörtet
, der sol var en lyxartikel, och nordfinnen skulle icke nöja sig med denna sparsama dager. Solstrålen faller på ett bord, som väntar på måltiden: det bär nu en kaffepanna, ty en kär gäst är kommen till gården. Värden betraktar honom nästan med vördnad, den gamla värdinnan lyssnar med spänd uppmärksamhet, den täcka sonhustrun vänder sig om, medan hon strör mjölet i pannan, och barnabarnet, i farmodrens knä finner sig icke det minsta förläget öfver den främmandes närvaro.
3 Hvem är denne gäst, på hvilken alla lyssna med odelad beundran? Han sitter i högsätet med ett papper i handen och ett bläckhorn bredvid sig. Är det en lärd man, som uppläser sin vishet för den okunnige bonden, eller är det måhända en prest utan krage, som på förhand profvar kraften af sin nya predikan för nästa söndag?
4 Icke lärd, icke prestvigd, icke ens delaktig af en högre kunskap, än mången annan tänkande bonde ibland hans folk, och drägten med dess blå vadmalsrock antyder äfven ett stånd, som de halflärde i sin förmätenhet anse långt under sig. Denne man är, kort sagdt, en ringa gästgifvare, ägare af Toholahti gästgifveri i Suonenjoki socken; en man, hvars yrke är att fortskaffa och herbergera resande af alla slag, – goda eller onda – och som kanske engång låtit spänna sin häst för din egen släde, om du rest uti Savolaks. Men betrakta den öppna, vackra pannan under det benade, blonda håret; gif akt på den tänkande blicken och dessa milda, ädla drag, som planchen icke fullt lyckats återgifva i deras uttrycksfulla renhet, och du ser framför dig en af desse utkorade, hvilka den store Anden begåfvat, framför andra dödlige, med en gnista af sitt himmelska ljus.
»Vädret blåser hvart det vill, och du hör dess röst, men du vet icke hvadan det kommer och hvart det går; alltså ock hvar och en, som är född af Anden».
Hvad rör det Honom hvar Han sår sina frön, i skötet af den högsta kultur, eller i en ringa landtmans bortglömda koja?
5 Bengt Lyytinens lefnadshistoria är icke lång, ty det inre lifvet, undandrager sig betraktarens blickar.|65| Han föddes 1783 i Suonen|40|joki och var redan som barn en gladlynt, älskelig, vettgirig gosse, men fick aldrig en högre undervisning, än hvad han sjelf förmådde inhämta ur den tidens få finska böcker. Redan vid 24 års ålder öfvertog han sitt lilla gästgifveri i hemtrakten och fortfor med detta otacksama yrke ett helt långt lif i 64 år, – kanske derför att han derigenom blef, mer än andra, i tillfälle att se och samtala med många af högre bildning och vidsträcktare erfarenhet, än han sjelf. Han älskade att följa sina resandes exempel och göra korta utflygter inom sin lilla verld vid Savolaks’ sköna stränder, och då strödde han kring sig dessa improviserade dikter, som gjorde hans namn älskadt och kändt i hemtrakterna. Han sjöng om de föremål, som lågo hans lif närmast, – den nya kyrkan, den gamla gården, jordbrukarens sorger och fröjder, tidens snabba flygt, hembygdens skiftande öden, arbetarens ära och lättingens dårskaper; han gisslade dessa med udden af den satir, som är
egendomlig
för hans folk, men den äkta finska grundtonen i hans sång var den milda resignation, som i sjelfva löjet gömmer en tår öfver lifvets flyktiga fägring. Och så blef han gammal och grå, medan hans sånger ännu lefde unga på folkets läppar. Han var en mild, älskelig, aktad gubbe och slöt sitt lif i Februari 1871, 88 år gammal.
6 Den finska folkpoesin har att framvisa högre begåfvade och högre utbildade skalder, än Bengt Lyytinen, men icke många, som bättre än han förstått att sjunga ur folkets hjerta. Derför är han förtjent af en plats ibland dessa bilder af land och folk.
7 Underskriften på planchen är oriktig. Bengt Lyytinen sjunger icke »vid kantele»; han har, såsom han ofta brukade, antecknat ur minnet ett poem, som han nyss förut improviserat, och uppläser det nu för sina beundrande och förtjuste åhörare.
Af denna anteckning låter han måhända sedan taga en afskrift, och på detta sätt spridas hans sånger, oberoende utaf tryckpressen. Blott ett mindre antal af hans många dikter är tryckt; de flesta ha från afskrifterna gått öfver i andra sångares minne, och många äro sannolikt för alltid förlorade.
De finske folkskalderne sjunga stundom vid ackompagnement af deras nationela kantele, men oftare utan. Fordom sjöngo två och två tillsamman, sålunda att den förste sjöng en strof och den andre upprepade samma strof, hvarefter den förste åter föll in vid sista ordet och gick sedan vidare till den efterföljande strofen. De två sångarne sutto då, gentemot hvarandra, hand i hand och böjde sig, under sångens hänförelse, mot hvarandra.
Melodin var en enda för alla sånger: den uråldriga, melankoliska, ytterst enkla runomelodin, som inom det ringa omfånget af kanteles fem strängar likasom anslog stämningen
, under det att tankens och känslans fulla rikedom lades i ordet. Dessa gamla sånger höjde sig ofta till de sublimaste myther om skapelsens hemlig|66|het och behandlade lifvets upphöjdaste föreställningar. De nye sångarne bekänna, vid jemförelsen med deras fäder, sin underlägsenhet, men hvad de förlorat i djup och storhet, hafva de vunnit i mångfald och innerlighet. Den gamla runans versform med dess karakteristiska
bokstafsrim
och ständiga paralellismer är ännu kär och ofta begagnad, men vid dess sida har numera uppstått en nyare folkpoesi, omvexlande i form, melodi och innehåll. Bland mycket slagg finnes der mycket äkta guld, och medan ännu för fyratio år tillbaka högst få nyare folkdikter af värde voro allmännare kända, uppfånga samlarne numera hvarje år förvånande rika skördar i nästan alla delar af landet.
8 Savolaks och Karelen fortfara likväl att vara den finska folksångens egentliga hembygd, ur hvilken dess varma, lifgifvande källor flöda som vårbäckar. Och hvar skulle sången flöda, om icke der, hvarest, långtifrån verldens larm, naturen sjelf är den skönaste dikt och lifvet endast behöfver återspegla dess drömlika fägring?
1 (O. Kleineh.)
2 Österom Hangö intränger Finska Viken mot norr i en lång och smal arm, som kallas Pojo Vik. Hafsvattnet förlorar sin sälta, den hvita sanden på Hangö förvandlas till en grönskande gräsmatta, och folkrika byar, omvexlande med herrgårdar och bördiga betesmarker, vittna om nejdens fruktbarhet.
3 Pojo vik, som beständigt kringsvärmas af segel- och ångfartyg, har af naturen varit ämnad till en farled och handelsväg för det vestra Nyland. Vid smalaste stället af viken, en half mil norrom dess mynning, uppstod i 14:de seklet en köping, som kallades Ekenäs, emedan nejden då var rik på sköna ekskogar. Ekenäs|41| underlydde det icke långt derifrån belägna
fästet Raseborg
, der höfdingen öfver Nyland då residerade, och under en så mäktig herres beskydd ansågos kungliga privilegier obehöfliga. Köpingen blef efterhand en liten sjöstad, som ömsom omhuldades, ömsom utplundrades af dess beskyddare, ty herrarne på Raseborg underläto icke att draga all den fördel, som stod i deras makt, af den
indrägtiga
hamnen vid deras utmarker. År 1546 försågs staden ändtligen af Gustaf Wasa med privilegier, hvilka sedan stadfästades åren 1569, 1594 och 1614, utan att dock förmå mer, än papper och pergament förmådde i dessa oroliga, våldsama tider.
Slägten Le|67|jonhufvud hade då Raseborg i förläning ända till
reduktionen
och förde sin sjelfrådiga spira öfver Ekenäs än som frikostige magnater, än som bönders och borgares plågoris. Först när Raseborg i Carl XI:s tid blef indraget till kronan och förvandladt till öfversteboställe för Nylands regemente, kände sig Ekenäs befriadt från ett beskydd, som det stundom fått dyrt betala.
4 I dess ställe uppträdde kronan som stadens förmyndare och lyckades med sina välmenta reglementen så strypa den fria handeln, att när Ekenäs slutligen år 1765 fick utvidgad sjöfart och år 1830 full
stapelfrihet
, var det slut med dess betydelse. Lemnad åt sig sjelf, hade staden, med sitt förträffliga läge, sannolikt blifvit en blomstrande handelsplats; nu blef och förblef den en trifsam småstad, der kringboende fiskare utbytte sin fångst mot salt, tobak och hampa.
Ekenäs’ största ryktbarhet i fordna tider var Finlands förste berömde vetenskapsman, mathematikern och stjerntydaren Sigfrid Aroni Forsius
, hvilken slöt sina dagar som pastor härstädes
1637
. I nyare tider har staden vunnit rykte genom hvassbuk, humle, handskar och vackra ungmör. Det lyckliga lugn, under hvilket Ekenäs brukade åberopas som ett föredöme för patriarkaliska lefnadsvanor, hotar nu mer och mer att försvinna. År 1836 inlöste staden för 50 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver ett säteri i dess grannskap, benämndt Ladugården, och donerade år 1870 dettas byggnader, jemte ett vidsträckt område, till plats åt
ett lärarinne-seminarium för landets svenska folkskolor
. År 1871 intågade med detta läroverk ett nytt tidehvarf och en frisk fläkt af ungdom i den åldriga staden. År 1873 ryckes Ekenäs med
Hangöbanan
ur sina hakar och inkastas, med eller mot sin vilja, i den brusande ström, som snart skall forsa emellan Hangö och Petersburg.
Täflan med den nya stad, som grundlägges vid banans ändpunkt på halfön
, gäller för Ekenäs vara eller icke vara: en rik framtid eller total tillintetgörelse. Jernvägen har sin vackra bro öfver Pojo vik; staden måste hafva en annan, eller gå under. Penningar strömma förbi; en svindel har gripit den kringboende befolkningen; varor och arbete stiga. Det är förbi med de små anspråken, de blygsama vanorna: det lilla Ekenäs liknar en man, som gått till hvila ombord på ett fartyg i hamnen och vaknar på ett brusande haf, der vind och vågor framdrifva hans planka mot okända stränder.
5 Af allt detta vet den fridsama taflan intet. I dess medelpunkt ser man det långt ut på fjärden synliga hvita tornet af stadens massiva granitkyrka, uppförd åren 1653 till 1666 af Ekenäs’ dåvarande mäktige herre och beskyddare, riksrådet Gustaf Adolf Lejonhufvud, samt af honom försedd med
en altartafla af högt konstvärde
, sannolikt ett byte från trettioåriga kriget. Rundtomkring gruppera sig på höjder och sluttningar de låga husen, likasom inbäddade i grönska, och i förgrunden|68 | synes en del af vikens närmaste fjärd. Men nutidens tre märkvärdigheter – de tre, som snart skola omskapa Ekenäs, – ångbåtsbryggan med
dess täcka värdshus och badhus, »Knipan» benämndt
, seminariibyggnaderna på deras sandmo bakom staden och jernvägsbron öfver Pojo vik i vester – synas icke på taflan.
6 Målaren har föredragit att
gifva en bild af det Ekenäs, »som går»
, den gammaldags enkla staden, sådan den var i går, sådan den är till en stor del ännu i dag, men sådan den icke skall vara i morgon mer. Nutidens unga inrättningar medföra lif och rörelse, men det fridsama gamla anslår konstnären och den stille betraktaren. Dessa små hus med deras brutna tak ifrån förra seklet, – stundom torftak med gräs och ranunkler, – de många vackra trädgårdarna, grönska öfverallt, blommor öfverallt, fågelsång öfverallt och på tre sidor den friska hafsluften med vågglitter från fjärdarna, allt detta gifver ett
egendomligt
, vänligt, lugnande intryck. Må den resande, som vant sig vid större städers komfort, tänka med saknad tillbaka på deras hoteler och svassande kypare: Ekenäs, som på sin lott fått naturen och hemtrefnaden, kan ännu säga: gå mig förbi! Snart skall äfven det hafva hoteler, anspråk och lyx, – ifall|42| icke allt detta rinner förbi till Hangö – och när någon om trettio år betraktar denna tafla från »en resa i Finland», skall han förundrad fråga: är detta Ekenäs? Nej, – blir svaret, – Det var! Blott det gamla, ärevördiga templet med sitt höga, hvita torn skall, då som nu, blicka ut öfver fjärdarna mot Hvitsand och, sjelf orubbeligt såsom en evighetstanke, vittna för kommande slägten om dagar, som varit.
1 (H. Munsterhjelm.)
2 Snö finns på Alperna, på Karpatherna, på Pyrenéerna, ja, på Atlas under Afrikas sol, men det friska lifvet i snön finnes endast i norden. Här, der den stiglösa, otillgängliga ödemarken beständigt tränger sig tätt intill menniskors boningar, är den första isen med sina broar, den första snön med sina vägar, en kärkommen vän. Utan dem skulle våra skogar förmultna, våra skepp gå toma, våra hjordar förhungra och elden på våra härdar slockna i vinternatten. Vi sjelfve skulle under halfva året vara stängde från våra grannar, och det långa mörkret skulle i vår enslighet förekomma oss dubbelt dystrare.
|69|3 Den första hvita snön i November är som en solstrimma i hösten. Luften ljusnar, vägarna hvitna, fälten beströs med socker, och hela naturen utbyter förvissningens hopplösa drägt mot ett fint struket linne af glänsande hvithet, under hvilket hon sofvande väntar en ny vår. Då qvittrar snösparfven, då lifvas åter menniskans dufna sinne, släden ilar, lätt som ett flygande moln, och Munsterhjelm har sin tafla färdig.
4 Det är en snöig skogstrakt i Tavastland. Drifvor betäcka markens ljung, de skrofliga klipporna, snåren, stubbarna, trädens grenar. Barrskogen står der i sin eviga grönska, men tyngd af snö, och i denna klyfta till höger har kanhända björnen sitt ide. Betrakta den flik af himmelen, som synes till venster i bakgrunden! Det är en tät, grå gardin, som innan qvällen skall nedskaka nya, manshöga drifvor, men landskapet har ej kunnat finna en fördelaktigare fond, ty mot honom afteckna sig trädens konturer med en beundransvärd mjukhet. Allt är tyst, lugnt, ensligt och stort. Naturen tyckes begrunda sin egen gåta. Blott stundom förnimmes ett prassel af ekorrens språng från gren till gren, och ripans lätta fot har tryckt sina lätta spår i den nyfallna snön.
5 Två lefvande varelser synas vara de enda, som andas. Hvad gör denne man i sin grå jacka och sin bruna skinnmössa, der han står lutad vid sitt arbete invid den unga furan? Han högg sin ved förra vintern i denna skog. Veden radade han i trafvar nedanför kullen, lät den torka under sommaren och kommer nu, för att köra den hem till gården. Medan han pålassar släden, har han med tömmarna bundit sin häst vid en ung tall. Öfverflödig försigtighet! Det trogna djuret står der, med sitt nedböjda hufvud och sitt
vinterrede
med
loka
, så tåligt förbidande, så undergifvet fogande sig i sin lott, som hade det stallet och krubban framför sig, icke en half mil oländig skogsväg, och bakom sig ett tungt lass.
6 Om en stund har mannen med sin häst försvunnit ur sigte, och skogen står der i sin ostörda enslighet. Icke ett barr rör sig på granens grenar, men den tunga grå himmelen börjar att nedsända stora, mjuka flingor, hvita som svandun, öfver den ensliga nejden. Flingorna fästa sig vid stammar och grenar; de blifva allt tätare och falla rätt ned, som en hvit ridå mellan himmel och jord; omöjligt att säga hvar luften upphör och drifvan börjar. Man ser icke tjugu steg framför sig; allt är så ljudlöst tyst, och dock är det
tre elementer
, som hviska naturens hemlighetsfulla språk till hvarandra. Ohörbart lägger sig drifva på drifva, och Tavastland är begrafvet i snö.
|70|1 (R. W. Ekman.)
2 En dag i Oktober månad är Matts Aitto från en af gränssocknarna mot Tavastland inrest till Åbo med råg och hampa. Hösten är regnig och vägarna gropiga. Hans tungt lastade kärra har länge nog vacklat från grop till grop, som ett fartyg i svår sjögång, intilldess att skenan på venstra hjulet ändtligen uppsäger kontraktet och tager sig för att brista. Matts Aitto
skrufvar ett par gånger sin låga filthatt
, begrundar en stund sitt missöde, surrar derpå hjulet med rep, så godt han förmår, och anländer med knapp nöd till destinationsorten. När han der sålt sin vara, vill han åter begifva sig hemåt med salt, men kan icke undgå att derförinnan låta reparera|43| sitt hjul.
Efter grundligt betänkande och sedan han flera gånger upprepat den bekanta gesten med handen vid örat
, begifver han sig slutligen till en smedja vid venstra flodstranden och anmäler sitt ärende. Smeden, en mycket anlitad varfssmed, som gått på sin tid i
folkskola
och hos hvilken man skönjer en icke ringa anstrykning af en mästares värdighet i
det smidekunniga Åbo
, bevärdigar länge den nykomne ej med en enda blick, intilldess att slutligen den vältaliga klangen af några markstycken förmår honom att nedlåta sig till en väntjenst åt den strandsatte bonden. Arbetet gripes genast an, mästaren har lagt den brustna skenan i sin glödande
ässja
och aktar sig icke ens för god att sjelf draga
pusten
, medan lärlingen håller hjulet. Matts Aitto sätter sig förnöjd på en gammal kista vid kolskäppan, stoppar sin pipa och inlåter sig i ett samtal med den mindre herremanslike smedslärlingen, som icke har något emot att bruka munnen, medan armarna hvila, och som gör sig med mycket intresse underrättad om priset på rofvor. I detta ögonblick inträder Ekman.
3 Den berömde målaren har, efter ett par timmars arbete, vandrat ut på sin vanliga promenad i den milda höstmorgonen och kommer nu för att byta några skämtsama ord med sin vän smeden, ty Ekman studerar folktyperna i alla riktningar och har en särskild förkärlek för smeder och smedjor, sannolikt för den effektfulla belysningen ifrån ässjan. Han uppfattar genast med sitt skarpa öga situationen, fattar sitt ritstift ochoriginal: ech aftecknar i några raska drag de tre figurerna, jemte hela interiören med dess mångfaldiga
staffage
af de mest olika föremål, från ässjan, pusten, städet, skrufbänken, kolkorgarna, vattenbaljan, släggorna, skoflarna och annat mer, ända till den öppna dörren med dess utsigt öfver|71 | elfstranden och den aflägsna domkyrkan i töcknig höstluft. Han glömmer icke ens smedens hund, som i utmanande ställning postar vid dörren (en figur, som, i parenthes, framträder något obegriplig uti gravyren). Den ende han glömmer att teckna är målaren sjelf.
4 Ekman är en afgjord idealist, och vare det sagdt till hans ära, ty detta hindrar honom icke att, såsom här, med en stor samvetsgrannhet afbilda de mest prosaiska föremål. Men om en realist ville anmärka, att i denna smedja endast kolen äro rätt sotiga och att man särskildt i den unge lärlingens person vore böjd att misstänka en förklädd flicka, så kunna vi derpå endast svara, att
han, som ensam kunde bemöta
inkastet
, finns icke mer
. Smeden sjelf är deremot en lifslefvande typ, och hvem igenkänner icke i bondens hela uttryck den mästerliga humor, som endast Ekman har förmått uppfånga i en trumpen,
trumfig
finsk fysionomi och som finns der i verkligheten såsom ett nationelt drag af satir?
5 Icke af en tillfällighet har den finska smedjan fått en plats ibland dessa bilder. Smidet var detta folks första slöjd och äldsta ryktbarhet. När den finska mythen ville framställa en man i hela fulländningen af kraft och klokhet, valde hon dertill den evärdelige smeden Ilmarinen. Och alltfrån hedendomens tider har finska folket hållit smeden och hans yrke i synnerlig ära. Den man, som tämjer det hårda jernet, tämjer äfven den hårda jorden; han kufvar äfven sitt hårda öde, han är »sin lyckas smed.» Detta visste Ekman: han kände sitt folk och sin finska myth, han ville ej att smeden skulle saknas i främlingens finska resa.
1 Samma år – 1249 – när Ludvig den helige under sitt olyckliga korståg till Egypten blef fången vid Damiette, reste Sveriges Birger Jarl ett fäste vid den leende stranden af Wanajavesi, för att betvinga Finlands hedningar. Den väldige jarlen, som få år derefter
»satte lås för Mälarens sjö» och grundlade Stockholm
, satte äfven här lås för en lång rad af sjöar och afstängde Tavasterne från deras naturliga farleder. Så väl var platsen vald, att det mest krigiska af alla finska folk från den stunden kände en tvångströja öfver sig och upphörde med sitt hundraåriga förbittrade motstånd mot svenska väldet.
2 Slottet betecknades en tid med den allmänna benämningen Kronoborg, men är mera bekant under|72| namnet Tavastehus. Det var på tre sidor kringflutet och
ansågs tillräckligt skyddadt af sina massiva tegelmurar
; men
i en sednare tid blef det ytterligare befästadt med vallar och vallgrafvar
. Det var ömsom förlänadt åt mäktige herrar, ömsom residens för konungens höfding i Tavastland;
nedbrann ända till källrarna den 5 Juni 1659, iståndsattes åter, blef sedan
tyghus
för finska arméns förråder och slutligen fängelse
. Så rik än Finlands historia är på krig och
hjeltedater
, ha|44| murarna af Tavastehus slott likväl sällan fläckats af annat blod, än politiske fångars, och aldrig utstått en långvarig belägring. För medeltidens fejder låg det för afsides, och för nyare tiders artilleri var det för svagt. Det har nöjt sig med den blygsamare bestämmelsen att under oroliga tider vara en vapenplats och en stödpunkt för en återtågande här; och så har det åldrats som en veteran i garnisonstjenst. Slutligen har det blifvit tukthus och numera cellfängelse: det är ju uppfördt mot landets söner.
3 Men en vacker borg är det ännu i sin medeltids rustning, och seklerna tyckas ha gått det varsamt förbi: det är blott nutidens praktiska nytta, som aftoppat en del af vallarna.
I ett af tornen såg man fordom Birger Jarls bild
, beväpnad med en
gissel
och en
kalk
, för att rätt beteckna en kraftig missionär. I vinkeln af en smal gång, som leder till ett af slottstornen, ser man en niche, der
sagan berättar, att jarlens syster blifvit lefvande inmurad för sin kärlek till en af de finske hedningarne. Historien vet visserligen intet derom, men en beundrarinna af det romantiska har funnit ämnet passande för poetisk behandling.
4 Alla Finlands äldsta städer ha uppstått vid handelsplatser på kusterna, och det dröjde länge, innan en köpstad uppvexte vid sidan af Birger Jarls fäste. Den lilla köping, som efter hand uppstod vid farleden söderom slottet, fick sina första privilegier af Pehr Brahe år 1650 och lefde af sina två marknader, men hade länge – som den officiela statistiken uttrycker sig –
»sin ringa näring af krögande»
: – soldater lida ofta af mycken törst. År 1770, när staden flyttades till ett beqvämare läge ett stycke åt söder, är dess egentliga födelseår; den nya regleringen fullbordades först år 1798. Parola malm i dess närhet, der 100 000konsekvensändrat/normaliserat man kunde lefverera batalj på den vida sandmon, var alltfrån Gustaf III:s tid en berömd lägerplats för finska arméns möten och fältöfningar. Här bröt den snillrike konungen, under en mönstring, sitt ben genom ett fall från hästen 1782; här mönstrade äfven Alexander II den nyindelta finska armén 1863, och här reste denna armés officerare, i förkänslan af
dess snara och sorgliga upplösning
, detta
stolta lejon af bronz
, som på engång bevarar minnet af en älskad monark och en i alla skiften intill döden trofast krigarestam. Lejonet af bronz har ock sin historia, men den tillhör efterverlden.
|73|5 Tavastehus stad brann till två tredjedelar den 14 September 1831 och har sedan uppstått förskönad ur askan. En
länehöfding
, baron Rehbinder, har der lemnat ett varaktigare minne, än hans samtid förstått att uppskatta. Han har, med fångars arbete, framtrollat i norr om staden en den skönaste park mellan höjder, vikar och sund. Och på andra sidan om sundet har han banat en väg till Aulango berg med dess branta ättestupa och en utsigt så enslig, en sjö så skuggrik, som man endast finner i Skottland och Finland.
6 Munsterhjelms tafla är tecknad från parken. Man ser der sundet med en liten ångbåt till venster och i förgrunden en båt med två herremän, som utlägga nät. Den täcka udden är upptagen af byggnader för den här förlagda ryska militären, ty Tavastehus fortfar att vara en vapenplats och en punkt af strategisk betydelse. Längre bort synes slottet och bakom detta en del af staden med dess
egendomliga
kyrka, en rymlig cirkel med predikstolen i midten. Till höger ett stycke af de alléer, som leda till staden; i bakgrunden de bergkammar, som instänga Wajanavesi. Nejden är rik på sköna landskap.
7
Tavastehus är numera en förstad till Helsingfors.
Dess yttre karakter, dess lefnadsvanor och priser skilja sig allt mindre ifrån den finska hufvudstadens, och likväl känner man sig vara
tio svenska mil
ifrån kusten. Sommarluften är mättad af barrskogarnas doft, vårarna äro tidigare, grönskan lummigare, naturintrycken mera ostörda. Jernväg, handelstrafik, militär kunna blott för ett ögonblick framkalla en skenbar rörelse. Nästa ögonblick återtager den finska naturen sin rätt; den obeskrifliga känslan af enslighet utbreder sig oemotståndligt öfver de vackra, regelbundna gatorna, de herrliga parkerna, de fridfulla sjöarna, bergens toppar och den vida, jemna, oöfverskådliga mon.
1 (H. Munsterhjelm.)original: H. Munsterhjelm).
2 Septemberdag efter ett regn. Alla diken äro fyllda med vatten, och trädens kronor drypa. Skyarna lätta sig; sjön ligger lugn, mulen, tyst.
3 Vägen, annars hård och jemn, är nu fårad af hjulspår. Det är en mycket befaren väg. Från de finska jernbanornas nuvarande norra|45| ändpunkt i Tavastehus strömmar trafiken norrut till fabriksstaden Tammerfors. Talrika resande täfla om halfva vägen med tungt lastade foror, men för ögonblicket synes endast ett enspännigt åkdon i sakta lopp begifva sig norrut. Det är en rym|74|lig kurirkärra med korg af
spolverk
, hvilande på
resorter af träd
; ett åkdon, som ofta brukas på resor af mindre bemedlade. Mannen till höger i åkdonet är sannolikt en arrendator eller mindre jordägare, som begifver sig till höstmarknaden i Tammerfors, och skjutskarlen har tagit plats vid hans sida, samtalande med honom om årets linskörd. Ståndsfördomarna saknas icke i Finland, men de sträcka sig ej till landsvägen. Det finska samhället är byggdt på allas jemnlikhet inför lagen, alltså på en bred grundval af demokrati: – hvarför skulle icke proletären sitta som jemnlike vid jordägarens sida?
4 Landskapet har intet förvånande, intet framstående. Sådana vyer möter en resande öfverallt. Dessa aflägsna höjder, denna sofvande sjö, dessa rullstenar vid sidan af vägen, skogsbacken till höger med sina omvexlande löf- och barrträd, den i famnsmått uppradade veden, ja, vägen sjelf med dess stängande gärde och öppnade grind, allt detta hör till de alldagligaste företeelser under hvilken utflygt som helst. Men gif akt på det stora lugnet i denna tafla! Det är höstdagens rörande resignation, när lifvet har fullbordat sitt årliga kretslopp och förvissningens dagar stunda. Ingen sorg, ingen klagan, ingen tung melankoli; blott ett lätt, knappast märkbart drag af vemod utbreder sig öfver det enkla höstlandskapet. Naturens ögon tyckas med en öppen, frimodig blick mot den tysta sjön och den mulna himmelen betrakta förgängelsens början. Kunde gravyren återgifva björkarnas färgprakt, skulle vi mellan deras gröna lockar redan upptäcka ett och annat gulnande blad, medan tallarna i sitt trumpna allvar stå oåtkomliga för höstens inverkan. Vi skulle se den bruna ljungen prydd med blekröda blommor, enrisbusken bjudande sina bär till läkedom, gräset vid vägkanten ljusgrönt som i den första våren. Och dessa drag i naturen återspeglas hos menniskan. Om vi kunde skåda in i folkets hyddor, som skymmas af skogen och höjderna, skulle vi finna samma frimodiga, lugna, tåliga resignation, som utan klagan böjer sig för det oundvikliga.
5
Munsterhjelm är förtrogen med dessa delar af Finland.
Han har gripit den finska naturen, så att säga, på bar gerning; dess
egendomliga
stämning har oreflekterad flutit in i hans pensel. Derför går en varm fläkt af kärlek genom denna höstliga tafla, och bortom de tunga regnmolnen väntar redan aningen om en ny vår.
|75|1 (B. Reinhold.)original: B. Reinhold).
2 Denna genrebild kunde kallas nordeuropeisk, icke blott finsk. En Rigabo skulle tro sig igenkänna Düna, en Lübeckare Trave, en Hamburgare Elben, med dessa floders befolkning af fiskare och sjömän. Mannen, som lutar sig der mot masten, sorglöst rökande sin korta pipa och betraktande flodspegeln, kunde vara en Holländare, en Svensk eller en Dansk. Hafvets arbetare röja öfverallt ett slägttycke med hvarandra, och hvad än floden må heta, der denna båt funnit en hamn, är uttrycket af sorglös trygghet öfverallt detsamma i sjömannens anlete.
3 En fiskarefamilj från skärgården har förtöjt sin båt under hvalfvet af nedra bron. Aftonmåltiden är intagen: för dagen finnes intet mera att uträtta. En man af båtens folk har redan gått till hvila under det improviserade tält, som man upprest af seglen. Det är den gamle fadren, som begagnat sig af sin ålders rätt, medan sonen njuter af qvällens behag, medan den flitiga sonhustrun utbreder en matta vid förstäfven och en sexårig flicka, stridande mot sömnen, betraktar stadens märkvärdigheter. Båten har anländt så sent på dagen, att större delen af dess last icke hunnit
föryttras
ännu. Fjerdingarna stå packade med ströming och torsk, för att i morgon bittida utbytas mot salt, mjöl, kaffe, tobak och klingande markstycken.
4 Allt är stilla, larmet på broarna tystnar, en af de små trafikbåtarna utsläpper sin ånga; snart skall det verksama Åbo vara försänkt i hvila. Men ännu dröjer ett återsken af den vaksama julisolen på de glittrande fönsterrutorna, trädgårdarna, stranden och den speglande floden. Sommarqvällen är ljus, varm och lugn; icke ens brohvalfvet kastar en skymmande skugga öfver familjen i båten. Lyckliga lugn! En annan gång skall denna båt kanhända förgäfves leta sin hamn en stormig höstqväll i mörker och brän|46|ningar, men derpå tänker nu ingen. Stormen sofver, mörkret har förlorat sin makt, och farkosten ligger förtöjd vid sin lugna strand i en qväll utan natt.
|76|1 (B. Lindholm.)original: B. Lindholm).
2 I förra hälften af 15:de seklet styrdes Finlands kyrka af Magnus Olai Tavast, biskop i Åbo. Han var en mäktig och glänsande kyrkofurste; aldrig förr och aldrig sedan har katholicismen uppträdt så storartad och så inflytelserik i Finland. Han lät år 1443 flytta ett tio år förut anlagdt brigittinerkloster till hafskusten i Reso socken, en och en half mil från Åbo, och byggde sig sjelf en gård i dess närhet. Här tillbragte den mäktige biskopen sina sista dagar i ro och dog 1452 i sitt 95:te år, mätt af ålder och ära, med den slocknande blicken riktad mot hans älskade kloster.
3 Klostret kallades Vallis Gratiæ, Nådens Dal, och blef snart det rikaste och mest ansedda kloster i Finland. Nunnor och dominikanermunkar bodde der i deras skilda
konventer
och lydde stränga ordensreglor efter mönstret af
Wadstena kloster
i Sverige. Man vet intet ondt om klostret i Nådens Dal, men väl mycket godt, ty det var i hög grad välgörande, det vårdade alla nejdens fattiga, sjuka och blinda, det mottog pilgrimerne i sina gästfria herbergen, det hade en klosterskola, jemte en skön trädgård med fruktträd och många sällsynta vexter; dess
jordagods
räknades bland de bäst skötta i landet. Snart uppstod vid klostret en marknadsplats, emedan många vallfärdade dit för ställets helighets skull, för att få aflat för sina synder. En stad uppreste sig på den fridlysta marken, vexte hastigt och hade i 15:de seklet
två borgmästare
. Men staden blomstrade och vissnade med sin moder klostret, och blomstringstiden var kort.
4
Reformationen kom tyst, nästan ljudlös i Finland, och det fruktansvärda året 1527 störtade, plötsligt såsom en jordbäfning, den katholska kyrkan i norden. Nådendals kloster delade sina likars öde; dess gods indrogos, dess skatter plundrades, och dess fromma, numera fattiga invånare tolererades en tid bortåt af gunst och nåde. År 1569 anhöll den sista abbedissan i Nådendal, Brigitta Kurk, hos konung Johan III för Guds skull om någon hjelp för de få ålderstigna, af alla öfvergifna systrar, som då ännu lefde qvar i konventet. Konung Johan villfor denna rörande bön; han återskänkte åt klostret inkomsterna från ett litet gods, iståndsatte kyrkan och lät förstå, att han icke ogerna såge, om åldriga enkor eller jungfrur ville ånyo antaga slöjan. Men nunneslöjornas tid var förbi. År 1577 dog Brigitta Kurk, och efter henne qvarlefde blott tre nunnor, som erbjödo sig att utlemna klostrets återstående klenodier mot en gård i utbyte. År 1581 återstod endast en nunna, som tyckes ha lidit
förfång
af girige|77| fogdar, ty konungen hotar med sin högsta vrede och onåd dem, som förhöllo »den ensama nunnanoriginal: nunan» i Nådendal hennes del. Ännu år 1590 upprepas samma hotelse: »Man skulle ändtligen låta nunnan i Nåndal Elin Knutsdotter få hvad henne tillkomme.»
Huru länge denna katholicismens enka i Finland ännu qvarlefde, är icke bekant; men så fattig, så värnlös, så ensam, så öfvergifven dog med henne den fordom så rika och mäktiga katholska kyrkan i Finland. Nådendals kloster har betecknat dess högsta glans och dess djupaste förödmjukelse.
5
Lutherdomen ansåg sig skyldig att utplåna hvarje spår af den papistiska vantron. Klostrets byggnader ha jemnats med jorden, men den fordna klosterkyrkan, numera luthersk, reser ännu i dag sina väldiga, långt utåt fjärden synliga murar öfver den klippiga stranden. Helgonbilder, skrudar, altarkläden, kalkdukar, som undgått förstörelsen, och
två (numera jordade) mumier i grafvarna under kyrkan ha intill sednare tider visats den nyfikna efterverlden
. Sägner om hemlighetsfulla hvalf och underjordiska gångar ha icke saknats;
den nyktra forskningen
å sin sida har aftäckt och uppritat klostrets grundvalar. Ett arf af nunnornas flitiga slöjd har qvarstadnat uti de
yllestrumpor
och ylledockor, som tillverkas uti den lilla staden.
6
En jägare förföljde en fågel, som sökte sin tillflykt på kyrkans fridlysta tak. Jägaren aktade icke den heliga Brigittas frid; han skjöt, och fågeln störtade död till marken. Men skottets brinnande förladdning antände kyrkans tak, kyrkan brann, jägaren såg det, och – säger traditionen – från den stunden blef han blind.
Detta skedde 1628 den 4 Mars. De massiva murarna motstodo branden, kyrkan iståndsattes åter och har
nyligen blifvit restaurerad
på allmän bekostnad. Tornet är tillbyggdt år 1797.
|47|7 Staden Nådendal, der hvarje gård behållit sitt egna familjenamn, har mödosamt bergat sin anspråkslösa tillvaro genom seklerna och ständigt varit nedtryckt af konkurrensen med Åbo. I våra dagar strömma ånyo talrika pilgrimer till den fordna vallfartsorten, men de anropa icke mera den heliga Brita, de anropa den hedniske vattenguden och Nådendals helsobringande gyttja om bot för sina krämpor.
Badanstalten
är nu den mest besökta i Finland, och på de kala klipporna samlas hvarje sommar många hundrade gäster från alla delar af landet, för att andas Östersjöns hafsluft och betrakta ångbåtarnes rök på farleden till Åbo.
8 Lindholms tafla visar oss den klippiga udden, det blå hafvet, vägen med promenerande badgäster, den lilla staden och den mäktiga kyrkan, men af badanstalten synas endast några svaga konturer till venster. Finland har många skönare uddar, men icke mången så minnesrik. Befolka dessa stränder med den romerska kyrkans praktfulla processioner; låt
standarterna
fladdra,|78 | helgonbilderna, de förgyllda reliqvieskrinen och klostrets målade fönsterrutor glänsa i solskenet; låt luften uppfyllas af rökelsekarens doft; låt klockorna ringa; låt dominikanerne i deras svarta kåpor med röda kors och repgördlar om lifvet, låt brigittiner nunnorna i deras grå drägter med de svarta slöjorna långsamt tåga förbi, medan chorgossarne sjunga sitt
jubilate
och andäktiga skaror till tusendetal knäböja för den heliga jungfruns eller helgonet Britas bilder; omgif allt detta med ett strålande haf, betäckt af tusende hvita segel, och du ser med minnets blickar Nådendal, sådant det var. Låt sedan all denna herrlighet dunsta bort som en rök; sopa det ståtliga klostret med alla dess herbergen och invånare bort ifrån jorden; ställ på deras plats några låga boningar med blommande trädgårdar, blommor i fönstren, strumpstickande gummor och godmodige, ekonomiserande borgare; låt här och der en badgäst på sin bestämda timma befolka de nakna, med glesa granar bevuxna bergen; låt öfver allt detta en mulen himmel se ned på ett tomt haf, en stor kyrka, en liten, fattig, stillsam, förgäten stad, – och du har taflans Nådendal, sådant det är. Finlands Avignon har icke ens begrafvat sin korta prakt i stolta ruiner. Det liknar »den ensama nunnan», försjunken i sina minnen och med häpna blickar betraktande från sin klippa ett annat tidehvarf.
1 (H. Munsterhjelm.)original: H. Munsterhjelm).
2 Roine är en af perlorna i Näsijärvi-systemets vida vattenbälte och utbreder sina fjärdar i gränstrakterna mellan Tavastland och det östra Satakunda. Omgifven af skogbekransade höjder och fruktbara åkerfält, slingrar sig denna klara sjö,
277 fot
öfver hafvets yta, i fjärdar och sund genom ett af de skönaste landskap i Finland, badande i öster foten af Kangasalas åsar. De många stora och små sjöarna, Längelmenvesi, Roine, Mallasvesi, utströmma sedan genom Walkeakoski fors i Wanajavesi, för att derefter, i en ny kedja af sjöar, afbörda Näsijärvi-systemets flöden genom Kumo till hafvet.
3 De stora vattnen i dessa nejder ha flera gånger, i våldsama naturrevolutioner, brutit sig nya utlopp. Starka stigningar och plötsliga sänkningar af vattenytorna hafva då förändrat nejdens utseende. För att afböja Längelmenvesis öfversvämningar, lät finska staten år 1829 genomgräfva det
200 alnar
breda och
43 fot
höga näset emellan denna sjö och den
6½ fot
lägre liggande|79| Roine. Arbetet var med största omsorg utfördt, en bro uppförd öfver kanalen och en del af dammen varsamt öppnad, när vattnet, natten mot den 3 April 1830, genomskar åsens lösa sand, underminerade pålverket och slutligen bortsopade dammen, bron och kanalens reveterade väggar. Längelmenvesi störtade med förfärande kraft in i Roine. Inom få timmar hade genomskärningen vidgats från
10 till 20 famnars
bredd, Roines stränder öfversvämmades, och strömmens våldsamhet saktades icke förr, än de båda stora sjöarna stodo i jemnhöjd med hvarandra. Då hade Längelmenvesi sänkt sig mer än
5 fot
,
4 500konsekvensändrat/normaliserat tunnland
jord voro vunna för odlingen, och Roines öfversvallande vatten tömde sig småningom i de lägre liggande sjöarna.
4 Måhända är det aningen om en stor kraft, dold under den vänaste silfveryta, som gifvit Roines blå fjärdar ett så fängslande behag. Munsterhjelm har tecknat ett af dess mindre vatten, lekfullt sköljande nyckfulla stränder. Man ser en slingrande väg, ett ensligt segel, en stigande rök och i bakgrunden nya farleder, öppnande sig till nya sjöar. Längst till venster synes en smal, försvinnande strimma af sjön förlora sig uti fjerran. Vid dess strand,
i Liuksiala gård, har Erik XIV:s drottning Catharina Månsdotter i långa år|48| begråtit son, krona och fädernesland
: det är hennes tårar, som droppat i Roine och försilfrat dess yta.
1 (B. Lindholm.)original: B. Lindholm).
2 Det berättas om Walter Scott,
som sjelf var lagkarl och fredsdomare
, att han stundom icke kunde värja sig för en
förkärlek till käcke smuglare och andre deras gelikar
; men likaså litet som någon betviflat den store författarens stränga laglydnad, torde heller artisten löpa fara att misstänkas för olofligt näringsfång, i händelse någon af lagens vårdare här skulle ertappa honom i ett misstänkt sällskap af lönnbrännare. Såsom en god medborgare, önskar han utan tvifvel af hjertat, att desse tre män, som på hans tafla presentera sig under bördan af tunga
bränvinsankaren
, måtte med det snaraste
befordras till laga näpst
, och om man med skäl kan förebrå honom en
uraktlåtenhet
, vore det den, att han icke låtit en länsmans röda krage och en
polisgevaldigers
barska knölpåk framskymta i bakgrunden mellan de smärta tallarna. Han tyckes med afsigt ha velat framställa|80| det olofliga yrket i ostörd gång, för att desto säkrare öfverlemna de tre förbrytarne åt den allmänna opinionens omutliga domstol.
3 Geografin har sörjt för att icke ens Lovisa stad och dess skärgård vid sydöstra kusten af Nyland må råka i oförtjent vanrykte. Det kan icke med fog begäras, att en stad eller en skärgård skola förändra deras förmånliga läge, för att detta råkar befinna sig gentemot kusten af Estland, derifrån så många båtlaster bränvin insmuglats under de mörka höstnätterna, tilldess att några bland kustbefolkningen råkat i frestelse att sjelfva ersätta den estländska varan med finsk. Och om något vidare behöfves för att lugna den laglydige läsarens känslor, må ännu tilläggas, att artisten målat sitt historiska factum från en förgången tid,
när jordägarne för tio år sedan miste den dyrbara rättigheten att sjelfve förgifta sin åkers afkastning
och lönnbrännerier i närmaste tiden derefter uppreste sig som svampar ur jorden. Derpå följde en razzia med vice länsmän, premier för angifvare och dryga böter för skyldige, med den lyckliga påföljd, att snart nog ruinerna af dessa olofliga fabriker qvarblefvo i skogarna, till efterverldens förundran, ungefär som de fordna röfvarekulor, hvilka man ännu utpekar vid sidan af mången finsk landsväg. Artisten har funnit en sådan ruin och, med konstens rätt, försatt den åter i verksamhet på sin tafla, alldeles så som en f. d. röfvarekula måste vinna i åskådlighet genom att der placera ett halft dussin välkonditionerade röfvare, sysselsatte med att dela sitt byte.
4 Stället är väl valdt: en enslig, obebodd ö, tät barrskog och nära dertill en strand, som med sina många smygvinklar tyckes enkom skapad för smuglare. Bränneriet är af den enklaste byggnadsart: dertill behöfves blott ett skjul af granris, tillräckligt att skydda och dölja en laglös bränvinspanna med tillhörande kärl och afkylare samt den färdiga varan. Lika enkel är fabrikationen, lika
kurant
är varan, och vänners handräckning saknas aldrig. Påtagligen äro de två karlarne till venster sjömän, som vänskapsfullt låna sitt biträde mot andel i vinsten, under det att den välmående patron, som på egen hand famntager det andra bränvinsankaret och trycker det så ömt emot sina krökta knän, tyckes vara någon förmögen rusthållare, som på förhand uträknat sin netto behållning i mark och penni. Något måste man förtjena i sitt anletes svett. Motionen bekommer honom väl, och några rapp på den breda ryggen skulle bekomma honom ännu bättre.
5 Bränvinet spelar en alltför stor och bedröflig rol i denna isiga nord, för att det skulle kunna förgätas vid någon nordisk resa. Det berättas, att sedan vår Herre skapat menniskan, ville djefvulen täfla med honom och skapade apan. Något dylikt måste hafva skett, när Skaparen gjorde vinet att fröjda menniskans hjerta: strax var den lede fienden redo och lärde menniskan|81| tillverka bränvin. Förgäfves har vinrankan här likasom lagt sig på marken; förgäfves har drufvan blifvit i norden förvandlad till de ädlaste bär. Den frusne nordbon söker ett retmedel, för att upplifva sina domnade lifsandar, och hvarken lagar, förnuft eller barmhertighet hindra honom att utdraga alkoholn ur jordens närande korn. Se der en skugga, som faller på norden, mörkare än dess vinternatt!
6 Men derpå tänker icke den korpulente rusthållaren med sin kosteliga börda. Han räknar sin vinst och tager den tysta skogen till vittne derpå, att han icke stulit annat, än familjernas välfärd,|49| icke mördat annat, än drinkares tillvaro. Ärlige man, hvilken misskänd dygd!
1 (J. Knutson.)original: J. Knutson).
2 Kala granithällar, oregelbundna rader af låga hus, en kyrka, en björk, två höga skorstenar, vikarna af en sjö och i bakgrunden en sträcka af höjder, som i ojemna linier afteckna sig mot horizonten, – är detta allt? Är detta det Tammerfors, till hvilket resande vallfärda, för att skåda ett stycke af Finlands inre och bada i glansen utaf dess tusen sjöar?
3 Nej, detta är icke allt. Målaren har roat sig att framlägga en bildgåta, der något storartadt döljer sig bakom det skenbart obetydliga. Vidga synkretsen öfver en stor, glänsande vattenspegel, så långt ögat kan nå; drag derifrån den breda, hvitskummande fåran af en mäktig fors, som dricker hundrade sjöars vatten och dock beständigt törstar; res på dess strand kolosser af sex våningar höga hus, i hvilka dånet af ångan, vattenhjulen och maskinerna i rastlös
äflan
dag och natt öfverröstar den brusande forsen; omgärda denna tafla med branta, skogbekrönta åsar och vida utsigter öfver bördiga dalar; detta är Tammerfors. Taflan visar oss endast rockskörtet af en jätte.
4 Staden Tammerfors (på finska Tamperi) är en skapelse af Gustaf III, men tanken tillhör det nästföregående
»nyttans tidehvarf»
. Vattnets omätliga arbetskraft hade här, som annorstädes i Finland, strömmat obegagnad förbi, och när man såg den väldiga forsen här och der kringsvänga hjulet uti en fattig mjölqvarn, tyckte man sig se
den finska mythens Kullervo – en titan i styrka – tvungen att röra ett barns vagga
.|82| Nyttans tidehvarf kom på den tanken att bättre använda hans obändiga kraft, och staden Tammerfors anlades den 1 Oktober 1779, under medverkan af en bland hattpartiets chefer i Finland, presidenten baron Boije, som till staden afstod högra stranden af forsen, medan den venstra ännu tillhör Hattanpää gård.
5 Åren 1821 och 1824 erhöll Tammerfors
fristadsrättigheter
, medan stränga skyddstullar öfverallt nedtryckte konkurrensen.
Fabrikerna begynte med engelska kapitaler
, men hvarje beskydd förslöar industrins sporre, den fria täflan. Först under inverkan af en friare handelslagstiftning såg man fabriksrörelsen lyfta sig till jemnhöjd med tidens fordringar. Forsen bortsopade millioner i sitt svalg, men uppkastade andra som guldsand på stranden. Nu stå dess arbetskrafter i tjenst hos spinnerier och väfstolar för ull, bomull och lin, pappersbruk, mekaniska verkstäder och andra inrättningar. En befolkning af mer än 6 000konsekvensändrat/normaliserat invånare lyssnar på arbetsklockornas ringning; skolorna uppsamla dess barn, ångfartygen och segelbåtarna hitföra beständigt nya skaror till den vexande staden. Det har fordrats tid, för att vänja ett frihetsälskande, i ensliga skogar uppvuxet folk vid fabrikernas folkträngsel och qvalmiga enformighet. Men det tålmodiga, ihärdiga, läraktiga finska lynnet har småningom funnit sig äfven deri, och från Tammerfors har ett nytt kulturelement – fabriksindustrin – utbredt sig öfver södern och vestern af landet. Fabrikaterna gå för det mesta till Ryssland; men hemma i landet hör man alltmera sällan spinnrockens trefna surrande, väfspolen faller ur husmodrens flitiga hand, döttrarna köpa det fordom hemväfda tyget i handelsboden, och fabriken uppköper linet, medan det ännu vexer på åkern. Allt detta medför en tyst, men genomgripande revolution uti folkseden: mekanikens tidehvarf har flyttat sin jernålder in i hjertat af Finland. Maskinen är herre, och mellan dess larmande kugghjul röra sig fabrikens arbetare, stumma och bleka, som skuggor i gasskenet.
6 Af allt detta vet taflan intet. Utsigten är tagen från norr; alltså ligger det stora Näsijärvi nedanför taflans ram, och derifrån utströmmar, lika osynlig, den mäktiga forsen längst till höger vid sidan af dessa fabriksbyggnader, som röja sin tillvaro endast igenom ett par skorstenar. Vattenstrimman i bakgrunden tillhör det med gröna höjder, uddar och öar rikt bekransade Pyhäjärvi, – centralsjön, hvilken i sig upptager Näsijärvi-systemets vattenmassor från olika håll och leder dem genom det praktfulla Nokia och de vestliga sjöarna ned till utloppsrännan i Kumo elf. Så döfvadt är icke Tammerfors af fabrikernas dån, att det skulle vara blindt för sin sköna natur. Herrliga trädgårdar bada sig i forsens stänkande vattendimma, och långt från dånet hvilar den trötte vandrarn på Pyynikkö höga ås vid anblicken af de i fjerran glimmande vattenspeglarna.
|50| |83|1 (B. Lindholm.)original: B. Lindholm).
2 Från värdshuset på högra flodstranden leder en gångväg uppför höjden till fallets början. Få resande torde försumma en vandring åt detta håll, och hvilobänkar äro anbragta för dem, som icke föredraga en plats på de skrofliga klipporna.
3 De tre momenterna i ett drama – skuld, fall och försoning – särskiljas tydligt i denna naturens stora dramatiska dikt. Målaren har här framställt det första momentet, skulden. Floden har gått sin första bana ut ur den stilla insjön, kastad, såsom ett menniskolif, mellan strider och lugnvatten. Han har lärt sig känna sin kraft i de öfra forsarna; han är en ung titan, fradgande af begär att utmärka sig uti lifvets kamp, att bryta sig väg genom murar af berg och, höljd af ära, nå det okända hafvet. Han trotsar allt, han vet icke, att naturens tyngdlagar äro honom öfvermäktiga och att han i segerns ögonblick sjelf skall söndersplittras i atomer af skum. Han representerar här den sjelfviska styrkan, som tror på sig sjelf allena, omedveten af att hon står under inverkan af en högre makt, som binder henne och på förhand har utstakat banan och målet. Blind för det omotståndliga öde, som drager henne mot djupet, känner hon dock en obestämd oro. Betrakta dessa korsande svallvågor, som, redan på afstånd från branten, häfva den mäktiga flodens bröst och bebåda hans fall! Hvilken symbolik i naturen! Dessa oroliga vågor äro en träffande bild af de ständigt korsande, ständigt hvarandra motsägande aningarna, tankarna, lidelserna i den menniskas själ, som är vigd åt undergången. Äfven de störste ibland historiens jättar – Alexander, Cæsar, Napoleon I – hafva aftonen före fallet sönderslitits af dessa aningsfulla, stridiga vågor i själens fördolda djup, och deras handlingar hafva burit vittne om deras inre strider. De hafva besegrat denna förkänsla såsom en svaghet, de hafva oförfäradt gått framåt, likasom Imatra, och stupat i branten.
4 Branten sjelf med dess symbolik är tecknad uti
en annan tafla af detta verk
. Det tredje momentet, Imatra efter fallet, återstår än, – det moment, när de spillrade atomerna återförenas uti en ny tillvaro och när af det fordna återstår blott den tragiska storhetens
sekulararbete
: sprängda murar och vägen till friheten.
5 Natursymbolikens inverkan på menniskosjälen är oftast omedveten, men förunderligt stark. Få vandrare – äfven lugna, flegmatiska, fantasilösa menniskor – hafva en längre stund betraktat Imatra ifrån dessa hala, slippriga branter, utan att känna inom sig en oförklarlig, nästan demonisk lockelse att störta sig ned i den|84| brusande afgrunden. Mången, som erfarit en sådan känsla, har icke mer vågat utsätta sig för Imatras hemlighetsfulla dragningskraft, och han har gjort rätt deri, ty det finnes exempel, att frestelsen icke kunnat emotstås, – olyckshändelser, har man trott, förvållade utaf halka på klipporna, men Gud allena känner Imatras offer och menniskosjälens afgrunder.
6 Turisterne på stranden synas icke besvärade af dylika farhågor. De njuta behaget af en skön sommardag i björkarnas skugga, och en flicka från nejden bjuder dem smultron till salu. Vid sidan af denna oroligt böljande, nästan ångestfulla flod gör den finska naturens
egendomliga
lugn på de omgifvande stränderna och den täcka, löfklädda ön i bakgrunden ett oändligt välgörande intryck. Det är två stora kontraster i lifvet tätt vid hvarandra, och båda fullända, båda höja hvarandras skönhet.
1 (B. Reinhold.)original: B. Reinhold).
2 Åter en europeisk tafla; men bakom denna ligger ett stort nationalarbete. Juustila är den sista och sydligaste af Saima kanals 28 slussar.
3 Det stora Saimasystemet, hvars lägsta sjöar ligga
256½ fot
öfver Finska Vikens yta, har sitt naturliga utlopp åt sydost genom Imatra och Wuoksi till Ladoga. Men Wuoksi nedstörtar utför sluttningen med så branta fall och så väldiga forsar, att denna flod under största delen af sitt lopp är osegelbar, alltså otillgänglig som farled mellan Saima och hafvet.
Redan i början af 1600-talet begynte man derföre gräfningen af en kanal mellan Saima och Finska Viken, men lyckligtvis afbröts detta arbete, som, med den tidens ofullkomliga slussverk, sannolikt skulle ha dragit de stora sjöarnas vatten i en förfärande störtflod utför den södra sluttningen.
Tanken upptogs ånyo första gången 1826 af 13 bönder från Savolaks, som derom inlemnade en petition till landets Storfurste.|51| Den förbereddes och börjades sedan af dåvarande chefen för kommunikationerna i Finland,
baron Carl von Rosenkampff
, som föll, bruten af mödor, för denna idé. Saima kanal beslöts genom ett kejserligt reskript den 21 September 1844, invigdes den 7 September 1856 och var fulländad 1858.
4 Ofantliga svårigheter måste öfvervinnas. Hela den
55½ verst
långa sträcka, som kanalen hade att genomlöpa till hafvet, är ytterst vattendränkt. I kanalens|85| väg lågo grunda sjöar, som måste upprensas, slingrande åar, som måste afledas, bottenlösa kärr, som måste fyllas, och en lös jord, som gång efter gång rasade in från sidorna. Men tio års ihärdighet, klokhet och tålamod besegrade alla hinder, och de finske ingeniörerne, ledde af en Svensk, öfverste Nils Erikson, broder till
den berömde Amerikanaren
, kunde slutligen öfverlemna åt landet ett af de skönaste verk i Europa för den jemförelsevis ringa kostnaden af 12 millioner 381 800konsekvensändrat/normaliserat finska mark.
5 Genom Saima kanal står en sträcka af hundra mil insjökuster i direkt förbindelse med hafvet, uppstäder ha förvandlats till sjöstäder, ödemarkernas stolta fura går ut i verlden, handeln och kulturen utbreda sig i de aflägsna skogsbygderna. Slutpunkten af ett sådant verk förtjenar ihågkommas. Juustila, den sista af slussarne, invid kanalens mynning i Wiborgska viken, gifver tillika en bild af det stora, solida, omsorgsfullt utförda arbetet. Man ser kanalens väggar reveterade med finhuggen granit; man ser slusskammaren, insprängd uti graniten, tillbommad med fasta portar och öfverbyggd med en prydlig svängbro. Sänkningen i hvarje sluss är i medeltal något öfver
9 fot
. Kanalens bredd varierar från
31 fot
i vattenytan, der den gåroriginal: gär rak, ända till
90 fot
, der den kröker sig, och djupet är
9 fot
.
6 Det är en solig sommardag strax på eftermiddagen. Ett uppgående ångfartyg har nyss inlupit i slussen från Wiborgska sidan, och slussvakterne äro sysselsatte att tillbomma den nedra porten, medan den framför liggande svängbron redan är skjuten åt venster. Två passagerare ha begagnat dröjsmålet till en landpromenad och antastas af den oundvikliga flickan med bären, under det att andra tålmodigt vänta ombord och några åskådare betrakta passagen igenom slussen. En slussvaktarestuga till venster, ett täckt skogsparti till höger samt vägen vid kanalens sida i förgrunden äro det enda man ser af landskapet, ty kanalens blå linie åt norr skymmes af bron. De många älskvärda villorna, som pryda kanal-linien och fägna de resandes blickar, synas icke på denna tafla. Ångbåten frambär vår helsning till dem och skall måhända under sin trygga, behagliga resa mottaga mången återhelsning af vinkande näsdukar.
|86|1 (H. Munsterhjelm.)original: H. Munsterhjelm).
2 Gustaf III:s sekreterare
Ehrenström berättar följande
. En kulen afton tidigt på våren år 1790 befann sig Gustaf III i Drottningholm, upptagen af sina planer för kriget och sin förestående resa till Finland.
Konungen stod tankfull, värmande sig vid en brasa, och vände sig plötsligt till Leopold med dessa ord: »Mais il faut avoir le diable au corps, que de quitter toutes ces aisances çi, pour aller s’enfoncer dans les deserts de Savolaksspråk: franska»
; – man måste hafva djefvulen i kroppen, för att lemna alla dessa beqvämligheter och fördjupa sig i Savolaks’ ödemarker. – Taflan visar oss en af dessa ödemarker, för hvilka en snillrik konung hade mod att uppoffra sin beqvämlighet; men om Nyslott aldrig kunnat täfla med Drottningholm i en förfinad och ädel lyx, är det rikt nog, för att kunna täfla med hvilket kungligt lustslott som helst i naturens skönhet.
3 Det gamla fästet i midten af taflan daterar sig från år 1475, när det anlades af den djerfve riddaren Erik Axelson Tott till värn emot ryska infall, – denne riddare, som på eget bevåg förklarade storfursten af Ryssland, den fruktansvärde Ivan III Wasiliewitsch, krig och drog härjande in på hans område, der han förödde en sträcka af 20 till 30 mil. Nyslott – eller, som det då hette, Olofsborg af finnarne kalladt Savonlinna, Savolaks’ borg, – uppfördes under så oroliga tider, att arbetarne måste hämta sand, stenar och kalk under eskort af krigsknektar. Det fick ock gång efter gång pröfva sina murars fasthet mot fientliga skaror, och om det icke förmått uthärda en ordnad belägring, har det så mycket oftare motat härjande fienders första anfall och sålunda berömligen uppfyllt sin pligt som gränsfäste. Slottet var i början hufvudort för ett eget län, men lydde sedan än under Wiborg, än under Kexholm. Det har ömsom tillhört Svenskar, Danskar och Ryssar; afträddes 1743 definitivt till Ryssland,
blokerades förgäfves af Svenskarne 1788
|52| och innehade sedan en liten rysk garnison, som bortmarscherade
1849
och lemnade fästet att bevakas af skuggorna.
Tiden gick till storms med sina obetvingliga bataljoner och begynte att grusa den gamla borgen; men finska statsverket ryckte i fält med några tusende mark, och Savolaks borg var än engång räddad.
Det är ett litet stolt fäste med sina tre massiva torn, sina fasta murar och djerfva bastioner, – den vackraste och bäst bibehållna medeltidsborg, som vi hafva i Finland.
4 Slottet är anlagdt vid Kyrönsalmi sund, som förenar två täcka sjöar af Saimasystemet, Haukkivesi i|87| norr och Pihlajavesi i söder. Staden har bosatt sig på en ö tätt invid slottet, och troligen samtidigt med detta; slottets visthus och förgård, hvars lott var att vid en fiendes ankomst uppgå i lågor.
Först år 1723 uppräknas Nyslott bland rikets städer
och var sedan skådeplatsen för politiska intriger under 1741 och 1788 års krig. I våra dagar har staden fått luft genom Saima kanal.
Savolaks’ smör
har icke flödat förbi utan att qvarlemna någon del af sin fetma; Savolaks’
intelligens
har icke heller gått spårlös förbi. Inbäddadt mellan vatten och gröna kullar, skulle Nyslott vara den fagraste stad, om det icke fördunklades af ett ännu skönare land.
5 Taflan är ett vinterstycke. Den första lätta Novembersnön ligger hvit öfver höjder och tak, men isen på Kyrönsalmi sund är blank som en balsalon. Hvem kan emotstå denna lockande bal? Gif akt på skridskons ränder i isen, dem målaren och gravören så mästerligt återgifvit! Skolorna ha en lofdag, ungdomen strömmar ut med rosiga kinder, med stålklädd fot, och det bistra, gamla, grånade slottet blickar allvarligt ned på sin dansande efterverld.
1 (H. Munsterhjelm.)original: H. Munsterhjelm).
2 Leppävirta socken i Savolaks är öfverallt genomskuren af Saima-systemets sjöar och liknar mera en skärgård, än en fast kontinent. Det är en oöfverskådlig arkipelag af öar, uddar, näs, vikar och sund. Alla vatten vandra mot söder. De norra sjöarna strömma från Kallavesi
277 fot
öfver hafvet genom Konnus fors in i Unnukkavesi, men öfverlistas af Konnus kanal, som kringgår forsen. Unnukka i sin ordning kastar sig med väldigt dån genom Warkaus fors in i det
18 fot
lägre liggande Äimisvesi, men blir på samma sätt öfverlistad af Taipale kanal, som, med tillhjelp af två slussar, vägleder fartygen förbi det farliga strömdraget. Äimisvesi åter är en fjärd af Saimas centralbassin, Enovesi, från hvars sydliga vik Wuoksi utströmmar.
3 Vid sidan af den lika benämnda forsen ligger
Warkaus bruk
, en storartad anläggning med betydande sågverk och jerntillverkning af sjömalm. En lång bro, under hvilken forellerna plaska, förenar bruket –
man vore frestad att nu redan säga staden
– med den motliggande stranden. Taflan visar oss endast en liten del af de många, naturskönt belägna byggnaderna.
|88|4 Det är midvinter, i Januari månad. Björkarna stå löflösa, tallarna snöbetäckta, och rimfrosten, alstrad af forsens dimmor, försilfrar en gammal, knotig och krokig rönn. Snön ligger på alla tak, stenar och stränder; röken uppstiger från de trefna husens skorstenar och lofvar främlingen en gästfri middagsmåltid. Allt tyder på det behagliga lugnet af en nordisk vinterdag; – allt, utom den evigt oroliga forsen. Han kan icke fjettras, han trotsar kölden, han stormar, beständigt skumhöljd, beständigt fri, sin bana framåt. Han är det enda vatten, som lefver; ofvanför honom, nedanför honom ligga lugnvattnen döda. Den stora, mörka vattenytan i förgrunden rör sig också, men hon rör sig trögt, flämtande, nästan döende, ty hon är uppfylld af is-sörja, hon skall i nästa ögonblick frysa till fast is. Dock icke fast, utan ständigt försåtlig is, ty strömdraget är för starkt, för att icke gnaga sin boja: det fryser och frigöres skiftevis, isen är ojemn som stelnade vågor; ve den, som förlitar sig på dess trolösa brygga! Industrin ensam har kufvat vattenandarne: de pusta och gnissla, hamra och såga; de tugga jernet, de bita furan och gå sedan, med munnen full af sågspån och slagg, att bada sig rena i Saimas kristallfat.
1 (A. von Becker och B. Lindholm.)
2 Nedanför Imatra, i Jääskis socken, vidpass 3 mil nordost om Wiborg.
3 Floden har icke gifvit sig lång rast efter det stora fallet. Han kastar sig, ännu vild af sin hjeltedat, i nya forsar utför landsluttningen.|53| Samma fenomen, som vid Imatra, upprepas, ehuru i mindre dimensioner; samma ilande vågränder, samma hvirflande skum, samma fuktiga, skogbekrönta, klippiga stränder. Laxen, hejdad af en brant, som han ej förmår öfvervinna, drifves tillbaka från Imatra, men följer sin natur och arbetar sig åter uppför de nedra forsarna. Under denna sin djerfva färd råkar han i det försåt, som taflan visar oss.
4 De stora laxdammarna, eller patorna, som de vanligen kallas, äro uppförda med mycken konst och noggrann beräkning af strömdraget. De bestå af kamrar, uppförda af spolverk i form af en pilspets, vänd emot strömmen och försedd med en öppning uti sin inböjda vinkel. Simmande nedifrån uppåt, hindras laxen af spolverket och letar sig väg långs detta till öppningen, der han, van vid trånga passager emellan stenarna,|89| tränger sig in. Ett nytt
spolverk
stänger hans väg, han kastas af strömmen in i sidovinklarna af den pilformiga buren; der kan han icke mera undkomma. Buren upplyftas, vattnet rinner ut, laxen sprattlar på golfvets spolverk och dödas med ett klubbslag på nosen.
5 Så fångas i de nordliga elfvarna stundom mer än 100 laxar på engång. Den damm eller pata, som taflan framställer, är af en enklare konstruktion, men beräknad för samma försåt. Den är uppförd vid en sidogren af forsen, med tillhjelp af några öfver stenarna lagda obarkade trädstammar. Spolverket upplyftas icke, den fångne laxen upptages med en harpun, försedd med en hulling. Fiskarens ställning på de alltid hala och fuktiga trädstammarna fordrar mod och försigtighet. Han uppträder barfota, likasom gossen, hvilken med barnslig nyfikenhet betraktar dagens fångst. Samma nyfikenhet har förmått två unga qvinnor i den pittoreska Jääskiskostymen att våga sig ut på den farliga bryggan, men de ångra redan sitt vågstycke, de se sig om efter reträtten. Måhända gör man dem icke orätt, om man misstänker, att deras besök lika mycket gäller den unge, djerfve fiskaren, som de delikata laxarne, af hvilka en redan ligger inlagd i korgen, för att servera något läckert bord i Wiborg eller Petersburg.
6 De uttrycksfulla figurerna äro af A. v. Becker, det anslående forslandskapet af B. Lindholm; – båda hemtade ur folkets dagliga lif i en storartad natur.
1 (O. Kleineh.)original: O. Kleineh).
2
När Kymmene elf år 1743 hade blifvit Finlands och Svenska monarkins gräns mot Ryssland
, anhöllo några köpmän i de af Sverige afträdda städerna Fredrikshamn och Willmanstrand att få flytta sin handel till en i Perno socken på sydkusten inskjutande hafsvik, halfannan svensk mil vesterom Kymmene. Svenska regeringen fann det nyttigt att här anlägga en gränsstad, inköpte för 300 daler kopparmynt Degerby
sätesgård
af lektor Kraftman i Borgå och utfärdade den 26 Juni 1745 fundationsbref för den nya staden Degerby.
3 Sverige och Finland voro visserligen då en republik, som kallades konungarike, men
»naturen gick framför konsten»
, och aldrig har man ödmjukare bugat sig för ett kungligt namn, än just under frihetstiden. Det ansågs alltså för en öfvermåttan stor ära, när konung Adolf Fredrik under sin finska resa 1752 besökte|90| den nya staden och behagade kalla densamma Lovisa efter sin gemål, drottning Lovisa Ulrika, väl bekant i 18:de seklets historia. Drottningens namnfrände ansågs såsom ett lyckans skötebarn och bestämd för någonting stort. Staden erhöll genast den då så högt afundade
stapelrätten
, försågs med donerad jord och andra förmåner, blef
residens för landshöfdingen i Kymmenegårds län
och fick en garnison af 500 man till gränsens beskydd.
4
Lovisa stad var också i början bestämd till en gränsfästning. Man finner spår af vallar på östra och nordöstra sidan; kaserner och exercisplats vittna om ortens krigiska barndomstid. Sedan förändrades planen: Svartholmen befästades vid inloppet till viken
, men uppfyllde icke landets förhoppningar i de följande krigen. Dess korta historia slöts i Mars 1808 med en oväntad kapitulation.
5 Emellertid uppblomstrade staden hastigt och räknade vid början af detta århundrade 2 700konsekvensändrat/normaliserat invånare; en hög ziffra den tiden. Lovisa öfverlefde krigshändelserna och
sammansvärjningarna i dess granskap under 1788 års krig
, hurrade för Gustaf III,
sysslade med frimureri
, exporterade jern och träd,
fick sin egen historieskrifvare, Henrik Backman 1776
, men befann sig 1809 oförväntadt på ryska sidan om riksgränsen. Vid den tiden hade stadens korta blomstring redan skådat sin höst. Drottning Lovisa var längesedan död,|54| förbi var
nyttans tidehvarf
, förbi Gustaf III, och
snart lågo Kymmenegårds län och Kymmene gräns begrafne i häfdernas gömma
. Landshöfdingen bortflyttade redan 1779 till Heinola, hamnen uppgrundades, inloppet blef besvärligt, handeln led af skeppsbrott och tynade af. Från den tiden har drottningens namnfrände varit frihetstidens anspråkslösa enka i Finland, ung nog likväl, för att kunna sällskapa med en nyare tid och dela dess verksamhet. Hon är agent för en tättbefolkad och välmående landsort, pryder sig med blommor och älskar skön konst.
Berndt Lindholm är en af hennes söner
, men har, af fruktan att alltför partiskt skildra sin moders behag, öfverlemnat denna omsorg åt O. Kleineh.
6 Taflan framställer staden från landsidan, omgifven af trädgrupper och med den dominerande kyrkan i midten. Det är en liten vacker stad, som
embellerat
efter sednaste brand natten mellan den 5 och 6 Juli 1855 och som alldeles icke liknar ett vissnadt blad från förgångna somrar. Så lummiga lönnar finnas icke mångenstädes i Finland. Drottning Lovisa Ulrika skulle vara stolt öfver dem, och de äro den gröna kransen omkring hennes minnesvård.
|91|1 (B. Lindholm.)original: B. Lindholm).
2 I ett land med hundra mil hafskust och många hundra mil insjöstränder måste fisket vara en hufvudnäring. Det finns få män i Finland, som icke någon gång jagat vattnens innevånare; få qvinnor, som icke någon gång sköljt fiskfjäll från sina händer; få barn, som icke burit ett metspö vid stranden.
3 Fisket skötes som nöje, som tillfällig inkomst eller som lefnadsyrke. Kusternas folk är artister i yrket och betraktar dilettanterne med förakt. Män, som dag och natt i sin bräckliga farkost trotsa stormarna, anse ett metspö enkom gjordt för dagdrifvare. Det vanliga fjällfisket är en omvexling af möda och lättja. Det är laxen, siken, strömingen, torsken, som under ständigt hårdt arbete pröfva fiskarens mod, stärka hans armar och uppfostra honom till sjöman.
4 Fordom gick sillen öfverallt i Östersjön. Men ju mera Östersjöns vatten förlorat sin sälta genom de många floderna och ju mera dess vattenvexter deraf förändrats, desto mera har sillen afstått sin plats åt hans mindre och svagare afkomling, den silfverglänsande, fosforescerande strömingen. Denne fortfar att vara sin stamfaders trogna afbild och har, jemte hans tycke för stort sällskap, behållit en del af hans vandringslust. Legioner af dessa små fiskar, som variera från sillens storlek ända till löjans, befolka ständigt i täta stimm de nordliga hafvens kuster och flytta än utåt djupen, än inåt fjärdarna. Tallösa massor fångas från April till Oktober, men äfven stundom på vårvintern, och föras saltade från kusterna till det inre af landet. Finlands bonde, som sällan ser andra kötträtter, än högtidens skinka, på sitt tarfliga bord, begagnar allmänt den salta strömingen som
sofvel
och krydda till sitt rågbröd och sina potäter. Dessa näringsämnen äro den förmögne bondens och det fattiga
rotehjonets
dagliga kost, såframt icke frost och nöd drifva båda till barkbrödet. Strömingen är den mest nationela, den mest efterfikade bland vattnens invånare. Hans pris är det första, som frågas på marknaden: finnes han ymnig och billig, anser sig fattig och rik hafva sörjt för sin måltid; kommer han sparsam och dyr, kan ingen annan än
mujkan
ersätta honom, och mujkan – en insjöfisk – förekommer hvarken så ymnig eller så spridd i alla delar af landet.
5 Strömingen fångas antingen med
not
eller
sköt
(i Nyland: sköta – skötor). Noten är det äldre redskapet,|92| hvarom redan är nämndt i dessa blad, sidan 42. Sköt är ett nyare fiskredskap, bestående i ett nät med fina maskor och ända till
5 famnars
djuplek, hvilket antingen utlägges till natten på hafsgrund om 6 till 10 famnars djup, eller ock flötas, efter Gottlands method, att drifva med strömmen tätt under vattenytan. Detta fiske är af alla det farligaste och mödosamaste, men äfven det mest inbringande. Ofta uppstår i mörka natten en storm. Fiskaren har anbragt en vädersnurra vid taket af sin koja på hafsklipporna: han lyssnar om natten på snurrans
egendomliga
läte för vinden, och när lätet bebådar stormens annalkande, skyndar han utan dröjsmål till båten, för att ur de svarta vågorna berga sin dyrbaraste egendom. Eller ankrar han båten vid sitt utlagda sköt på ett grund, beläget flera mil från närmaste land. En man vakar i tur; stormen kommer, regnbyarna smattra, ofta nog måste ankartrossen kapas, de dyrbara redskapen lemnas|55| i sjön och båten länsa undan för vinden, hvart det än månde bära till fjerran kuster, för att dock rädda lifvet.
6 Notfiskaren utsätter sig ej för dessa faror. Han har ett tungt arbete i regn och köld; han kämpar mot vind och strömdrag, men han uppsöker sitt byte i de för stormen skyddade fjärdarna och bortsofver ofta sin dag, när sjön går för hög. Lindholms första tafla visar oss en fjärd med djupa, klippiga stränder och tre båtar med deras besättning. Två ligga fastgjorda vid stranden; en eld är upptänd, och grytan bjuder på varma potäter, under väntan att nästa gång fyllas med fisk. Två män stå sysslolöse och hungrige, en pojke värmer sina stelnade händer vid brasan. Alla afbida den tredje och största båten, som snart har slutat att utlägga
varpet
.
7 Denna båt ros, som bruket är i Nyland, med en åre i fören och en vid bakstammen. Föråren sköts af en gråklädd qvinna. Ofta består halfva
notlaget
af qvinnor med uppskörtade kjolar, raska rodderskor och härdade, som män, uti alla mödor. Ytterst på förstäfven rider en förhoppningsfull liten dagdrifvare med röd tofs i mössan, likasom för att i godt mak studera sitt blifvande yrke. En femtonårs pojke i skjortärmarna sköter akteråren; en väderbiten man i brun jacka med neddragen mössa har öfvertagit det tyngsta arbetet vid notens utläggning, medan en tolfårig medhjelpare utreder garnet, så att det icke trasslas i båten. Snart skall denna ha uppnått stranden; qvinnan – alltid den första och outtröttligaste – skall sätta sig vid sin tramprulle uti den andra båten och långsamt med fötterna uppvinda tåget från öfra notarmen. Männen och pojkarne skola i all maklighet biträda vid notens upphalande på strandbädden, och så skall den vida cirkel, som instänger hafvets frie invånare, småningom blifva allt trängre, intill dess att han slutligen samlar hela sitt sprattlande byte i
kilen
. Hvad skall han medföra?|93| En rikedom, som försätter alla i den gladaste verksamhet, eller några få fattige fältflyktingar från hafskonungens här, knappast tillräcklige att fylla grytan på stranden? Ingen vet det, men allas ögon hvila med resignation på det väntade varpet. En skäppa, en fjerding eller femtio tunnor, – fiskaren är van vid alla lotter i skickelsens urna, och han bidar med lugn.
8 Sannolikt har fångsten varit rik, ty på den andra taflan finna vi fiskarefolket i verksamhet för att insalta dagens byte. Vi se här en af de små vikar, der båtarna finna hamn. Stranden nedanför boningshuset består af sluttande, rödaktiga klippor, dem fordna hafsvågor slipat glatta. Till höger synes en något förfallen fiskarebod och till venster långa spiror, lagda i halflutande ställning mot deras stolpar, för att tjena till hängare, när man vill torka noten. En karl och en pojke äro upptagne af detta arbete. De tre båtarna ligga vid stranden. En qvinna med uppvikna lintygsärmar bär ströming från båten; det är samma amazon, som rodde ut noten, men den bruna kjolen är icke mera uppskörtad.original: uppskörtad En annan qvinna sitter med sitt fiskbräde vid hennes fötter och mottager rotkorgens innehåll. En ung, barfota flicka står bredvid henne och betraktar, med handen öfver ögonen, en förbiseglande jakt. Längre till höger väntar en äldre qvinna i blå halsduk, likaså med sitt fiskbräde, förstärkning från korgen. En man häller salt ur kappsmåttet i den halffyllda fjerdingen, och när denna är packad med fisk, skall han lägga en tyngd på locket. Två andra äro vid boden sysselsatte med att fastare tillslå banden på en af de fyllda fjerdingarne.
9 Dessa uppträden variera vid olika fiskelägen. Fiskareboden står vanligen tätt invid landningsbryggan, och nothängarne ligga horizontela. Men fiskarens lif är sig likt öfverallt; – samma kamp mot obändiga elementer, samma mödor, samma resignation vid en misslyckad fångst och samma fröjd vid en lyckad, – fjälliga händer, bruna kinder, skämt på läpparna och gladlynta barn, som leka stort folk.
1 (H. Munsterhjelm.)original: H. Munsterhjelm).
2 År 1650 erhöll Pehr Brahe friherreskapet Kajaneborg i förläning af drottning Christina. Det var mer än ett furstendöme i omfång, det sträckte sig öfver ofantliga urskogar, sjöar och moar i nordöstra Österbotten och norra Savolaks, men det var furans och björnens fädernesland, det hade icke en enda stad.
Pehr|94| Brahe hade för afsigt att anlägga en sådan vid Kallavesi sjö, i närheten af Kuopio sockens kyrka, och planen var redan uppgjord, men hann icke utföras, innan
reduktionen
bortsopade denna och andra stora förläningar.
126 år derefter skickade geografen Tuneld Pehr Brahes plan till Gustaf III, och eftersom konungen ville hafva en landshöf|56|ding i Savolaks, anlades Kuopio stad år 1776 å Koljola hemmans mark, på en i Kallavesi framskjutande halfö. Fundationsbrefvet är dateradt d. 4 Mars 1782.
3 Likasom alla kungabarn, fick Kuopio särskilda privilegier, och deribland näringsfrihet, men denna ynnest skulle ha varit toma löften, om ej platsen varit välbelägen för handeln och den närmast kringliggande nejden den bäst odlade och tätast befolkade i Savolaks. Karelarens handelsgeni förnekar sig icke hos hans yngre afkomling Savolaksaren. Medan Wiborg var ryskt, uppvexte Kuopio till en medelpunkt för handelsrörelsen i det östra Finland och hade på 30 mil ingen medtäflare. Dess vintermarknad blef den största i hela landet och förmedlade vesterns varubyte med östern. När sedan
Wiborg blef finskt
och drog allt till sig genom
Saima kanal
, tycktes skickelsen ha velat gifva Kuopio ersättning af annat slag, ty 1844 fick staden ett gymnasium och
1851 en biskop
. Marknaderna begynte aftyna, men Kuopio blef i stället en lärd och andelig stad, frambragte
Snellmans epokgörande tidning Saima
och
disputerade om Skriften med Savolaks’ pietister
.
4 Icke ens krigiska minnen saknas i dess historia. Kuopio och det nära i norr liggande Toivola pass voro under 1808 års krig medelpunkten för Sandels’, Cronstedts, Malms, Dunckers och Fahlanders ryktbara hjeltebragder. Natten mot den 12 Maj intog Malm med sina 180 Savolaks jägare och ett antal bönder Kuopio efter 4 timmars hårdnackad strid och tog flera fångar, än han sjelf hade soldater. Fienden återvände med större styrka; man stred om Kuopio; två djerfva anfall af Sandels nätterna mot d. 26 Juni och 1 Juli blefvo tillbakaslagna. Nu organiserade Ryssarne en flotta af kanonbåtar på Kallavesi: ett sjökrig i smått föranledde en kedja af de mest
romantiska
strider med landstigningar, öfverrumplingar, list och tapperhet på båda sidor. Sandels hade dragit sig tillbaka till Toivola och försvarade detta pass i 3½ månader med beundransvärdt mod, ända tilldess att han, hotad i ryggen, måste draga sig tillbaka, för att segra vid Wirta bro.
5 Staden är belägen på en slät plan med sjö på tre sidor, och dess långa rader af låga hus beherrskas af
den år 1815 fulländade domkyrkan
. En främling kan icke uppfatta dess sköna läge, innan han uppstigit på den i fonden af taflan dominerande höjden, Pujo backe, som lönar hans möda med den herrligaste utsigt öfver Kallavesis fjärdar, beströdda med öar, klippor, sund,|95| vikar, grönskande stränder, rykande ångbåtar och i fjerran glimmande segel. En inbyggare i Kuopio igenkännes derpå, att han anser sin stad och sitt Savolaks för det skönaste i Finland, om icke i verlden. Förgäfves invänder en kallsinnig främling, att denna skönhet ligger fördold i djupet af norden och kanske kan någonstädes finna en medtäflare. Kuopios man svarar: är icke porten öppnad till våra sjöar? Gå till Pujo; betrakta Savisaari och Kelloniemi; res till Maaninga och Tuovilanlaks! Kuopio har ingen medtäflare, Savolaks har ingen like.
6 Och vi måste väl tro det, efter han så visst försäkrar oss det.
1 (B. Lindholm.)
2 Ladoga är den största och djupaste dalbotten på Europas fastland. Der stadnade oceanens vågor, när det breda sundet mellan Hvita hafvet och Östersjön blef igensandadt, och förlorade småningom sin sälta genom källor och floder. Undantager man Finland och Skandinavien, skulle Europas öfriga insjöar, alla tillsamman, icke fylla Ladogas bäcken. Det är
17 svenska mil
långt,
10½ mil
bredt,
292 qvadratmiloriginal: □ mil
i areal, och djupet i några trakter af södra bassinen, der sänklodet icke finner botten på
200 famnar
, öfvergår Östersjöns största djup. Formen är oval, eller snarare en rektangel med utvikningar i söder; längdsträckningen går från nordnordvest till sydsydost. Ladoga uppsamlar genom 70 större och mindre floder vattnen från tusende sjöar på båda sluttningarna af Maanselkä och afbördar dem genom Neva till Finska Viken. Likasom
biens Vise
, mottager denna vattnens furstinna tributen af tallösa
najader
; – ett genomskinligt vatten, klart som kristall och alltför oskuldsfullt, för att bortskölja en stor hufvudstads grumliga dy.
3 Af kringboende folk kallas Ladoga haf, och ett haf är denna sjö, som från ingen strand kan öfverskådas. Namnet härledes af några från
ett gammalt svenskt fäste, Aldoga
, på sydöstra kusten; af andra från det finska ordet aaltokasspråk: finska, vågig. Och vågig är Ladoga mer än de flesta andra sjöar, ty dess lätta vatten uppröres af minsta vindfläkt och begrafvar mången seglare i sina fruktade böljor.|57| Ladogavågen har också ett eget namn i finska språket: han kallas karespråk: finska, stundom maininkispråk: finska. Under kalla vintrar tillfryser den stora sjön i slutet af|96| Januari, men blånar ånyo i slutet af Februari. Man tror sig ha märkt, att dess yta periodiskt faller och stiger.
4 Hufvudbassinen är en blank, oöfverskådelig vattenspegel utan en enda ö; endast vid den bergiga, inskurna norra kusten finnes en skärgård, och tre mil från kusten höja sig der de klippöar, på hvilka det berömda
Walamo kloster
uppreser sina förgyllda tornspiror. Vid södra kusten intränger sjön med tre breda bugter i Ingermanlands lösare jord.
5 I våra dagar är Ladoga till hälften finsk, till hälften rysk: det är hela norra och största delen af vestra kusten, som tillhör Finland. Men vid alla dess kuster bo folk af finsk stam, och i långt aflägsna sekler var Ladoga medelpunkten i de vestfinska stamfolkens vidsträckta område. Kring denna sjö grupperar sig deras äldsta, dunkla historia; om dess stränder hafva de kämpat i längesedan förgätna strider. Här söker man skådeplatsen för Kalevalas täflande makter, Wäinölä och Pohjola;
härifrån har, enligt någras mening, Rurik blifvit kallad att grundlägga ryska riket
. Här gick under hela sednare hälften af medeltiden vesterlandets stora handelsväg till östern och Nowgorod; härifrån uppsugar Petersburg än i dag en del af vesterns och nordens starka tillförsel. Ladoga är, som hon varit, den ostfinska handelns stora lifskälla.
6 Lindholms tafla visar oss i förgrunden en öde bergstrakt vid vestra kusten i Kronoborgs socken på finska sidan. Några få glesa tallar och granar uppspira ur klyftorna, en liten fårahjord söker i den sitt magra bete, och herdegossen samtalar med en ung man, som gått en genväg öfver bergen. Längre bort synes en tät löfskog: der sjunger näktergalen, der ligger törhända en bortgömd fiskarekoja. En smal vik af sjön tränger in mellan klipporna, och bortom denna vidgar sig utsigten öfver Ladogas omätliga vattenyta. Hon ligger nu der i sitt sköna, silfverglänsande lugn, belyst af en solstrimma emellan molnen, så fridfull och klar, som visste hon aldrig af stormars brus, som bure hon aldrig seglares lif och nationers öden på ryggen af sina vågor. Vattnens furstinna hvilar; störom ej hennes korta blund, der hon vaggas till ro af ödemarkens ensliga tystnad!
|97|1 (A. Edelfelt.)original: A. Edelfelt).
2 Interiör från en bondstuga vid kusten af Nyland.
3 Det är en afton i slutet af Augusti, när knipans ungar ha blifvit »matnyttiga» och den dyrbara
ejdern icke mera är fridlyst af lagen
. Erik Fagerholm är en för klok jägare, för att ej respektera
jagtlagarna
. Han hyser visserligen ingen hög tanke om herrarnes nya påfund att skydda villebrådet. Han har icke heller åtagit sig någon polisuppsigt öfver alla dessa lagbrytare, som tidigt om våren ro ut på äggsamling och, sedan de plundrat sjöfåglarnes bon, skjuta så många de kunna för
vettar
emellan isstyckena. Men Erik Fagerholm vet, att om han för sina fåglar till Helsingfors under förbjuden tid, skola han och hans fåglar sjelfva blifva ett rof för den förste poliskonstapel vid fiskarehamnen. Detta anser han med skäl vara obehagligt och beslutar derför att invänta den lofliga jagt-tiden.
4 Hans
not
är för tillfället under reparation, och han begagnar ledigheten till att ro ut på fågelskytte. När han upptäckt en fågelkulle i närheten af ett smalt sund, har han stängt sundets yttre mynning med ett par medförda nät. Derefter har han, med en erfaren jägares varsamhet och skicklighet, drifvit kullen från inre fjärden in uti sundet och i rätta ögonblicket låtit sin hagelsvärm smattra. Några ha träffats, de öfriga dyka och söka att, simmande under vattenytan, uppnå den yttre fjärden. Just derpå har jägaren räknat. Han upphämtar lugnt de fallna och ror sedan att upptaga näten. Der finner han de fleste af kullens olyckliga flyktingar inträdda med halsarna mellan nätens maskor. Knappt en eller två ha undkommit försåtet.
5 Erik Fagerholm återvänder till stugan. Aftonsolen skiner in genom fönstret på golfvet, på spiseln och på den i två våningar uppresta, väggfasta sängen med dess gardiner af bomullstyg. Kistan, som innesluter husets få dyrbarheter, står under sängen och bredvid henne en rotkorg för ullgarnsnystan och smått. Bredvid fönstret hänger ett porträtt i lithografi med svarta ramar.
Man saknar de bjerta namnsdagsgratulationerna
: de pryda sannolikt andra väggen midtemot sängen. Bristen på arbetsredskap antyder icke någon hög grad af slöjdfärdighet.
|58|6 Värdinnan Carolina, ännu blomstrande vid några och trettio års ålder, i lintygsärmar och randig kjol, med en bomullsduk på hufvudet, sitter upptagen af sitt arbete med ett stycke af noten, hvars öfriga delar –
så många som komma på husets andel
– äro kastade öfver en stol. Om detta arbete säger en bekant gåta, att man söker hvad man icke vill finna, nemligen hålen.|98| Bredvid henne står en ask med notgarn och en liten så. Hon är en flitig qvinna, hon vill ej sitta sysslolös, medan potäterna koka på elden.
7 I detta ögonblick inträder mannen och framvisar en ståtlig ejder (i Nyland åd), hvars mjuka dun måhända äro ämnade för värdinnans egen hufvudkudde. Han är en kraftfull man om 40 år, bär blå jacka, grå benkläder, jemte höga, välsmorda, vattentäta stöflar, och är van att icke brådska med att aftaga sydvesthatten. Värdinnan vexlar med honom ett par ord, utan att låta störa sig i sitt arbete. Desto mera intresserade äro barnen vid spiseln. Den tioårige Emel har haft den lyckan att åtfölja fadren och skyndat in före honom med en börda af döda fåglar, som han kastat på golfvet, och den ärofulla bössan har han upprest mot stolen. Emel är något vigtig. Med mössan bak i nacken, upplyftar han stolt ett par döda fåglar och beskrifver för sin beundrande syster, den femåriga Edla, jagtens märkvärdiga äfventyr. Edla stryker med handen de mjuka fjädrarna och skulle, med sitt ömmare hjerta, hellre se fåglarna lefva, men Emel försäkrar henne, att döda fåglar kunna plockas och stekas, hvilket de lefvande icke kunna. Edla är nöjd med denna förklaring och betingar sig redan på förhand några af de grannaste fjädrarna.
8 Taflan, af en ung artist, är liflig och målande. Erik Fagerholm skall längesedan hafva nedlagt sin bössa, hans hustru Carolina skall längesedan ha upphört att söka hål i noten, – ja, Emel och Edla skola länge ha rott som vuxna och gamla vid Nylands hafskust – när denna tafla ännu skall qvarhålla deras bilder ifrån den vackra augustiqväll, när jägaren återvände med sitt byte från fjärdarna.
1 (J. Knutson.)
2 På 1300-taletoriginal: 1300 talet fanns, utom Wiborg, blott en enda kyrka i Savolaks och Karelen, och denna kyrka med dess socken kallades Stor-Savolaks, eller Sanct Michel. De bördiga och fiskrika stränderna af Saima voro då redan tätt befolkade, nya kyrkor uppstodo småningom, men landthandeln koncentrerade sig genom tre sund, Veätämänsalmi, Vuoltensalmi och Siikasalmi, vid den gamla hufvudorten S:t Michel. Efter 1743 inrättades här ett postkontor och en gränsetullkammare; svenska regeringen hade då redan för afsigt att här anlägga en|99| stad, men detta beslut verkställdes först i en nyare tid, när S:t Michels stad grundlades, genom fundationsbrefvet af den 7 Mars 1838, på Olkkala och Magnusala hemmans ägor vid en djup vik af Saima.
3 Staden är således en af de yngsta i Finland. Dess början var anspråkslös. Det var en välmående by, som fått
uppstadsprivilegier
och handlade med hästar, lin, spanmål och smör på
den största landtmarknad i Finland
, näst Kuopio. Men
år 1843 hitflyttades länestyrelsen ifrån Heinola
, år 1872 inrättades här ett större läroverk. En fläkt af nutiden satte andra intressen i rörelse: byn blef en stad och kämpar nu för dagens frågor på samma gång den
täflar om att fördjupa sina farleder för handeln
. Vi se staden från de närliggande höjderna utbreda sig på den stora, skoglösa slätten, som svederna bränmärkt och plogen fårat till bördiga åkerfält. Hvilka ändlösa, enformiga fält med deras låga kullar i fjerran! Men om vi kunde se dem kantade af glittrande sund, eller om vi bestege höjden och derifrån såge Saimas vestliga fjärdar bortom slätterna, skulle vi icke finna S:t Michel vanslägtadt från det öfriga Savolaks.
4 Erkeengelens stad borde väl framför andra vara mäktig och stark. Staden är dock för ung, för att sjelf hafva pröfvat krigiska minnen. Men i hans grannskap är
Vuoltensalmi pass, der 1788 års krig tog sin början med sagan om Hastfehrs till Ryssar förklädde finske dragoner
. Och tre qvart mil härifrån är det berömda Porosalmi, der Aminoff med 500 Savolaksare, – först på slutet understödd af Björneborgare och Österbottningar, – den 12 och 13 Juni 1789 i 23 timmar försvarade passet mot vida öfverlägsne fiender. Det var här Adlercreutz och Döbeln vunno sina första lagrar. Under den långa striden sutto S:t Michels mödrar och unga döttrar på Klockberget, med klappande hjertan åskådande sina söners och bröders hjeltebragd.
|59|
1 Här slutar texten till första serien af »En Resa i Finland». De skilda landskapen äro i denna första serie ojemnt representerade. Från Österbotten finnes endast en bild (
n:o 2). Från Åland likaledes en (
n:o 5). Från Tavastland 3 (n:o
8,
16,
18). Från Egentliga Finland 4 (n:o
6,
17,
20,
21). Från Satakunda likaledes 4 (n:o
10,
19,
22,
24). Från Savolaks 7 (n:o
1,
13,
14,
27,
28,
33,
36). Från Karelen likaledes 7 (n:o
7,
11,
12,
25,
26,
29,
34). Från Nyland 9 (n:o
3,
4,
9,
15,
23, 

30–32,
35).
2 Ojemnheten är lätt att förklara. Artisterne i Helsingfors hafva först tecknat de närmare eller lättare tillgängliga delarne af landet. Men denna serie skall efterföljas af en annan, der de härtills så litet repre|100|senterade vestra och norra delarna af landet, jemte delar af landets inre, skola blifva mera ihågkomna.
3 Tiden för andra seriens utgifvande beror af möjligheten att betäcka den första seriens betydliga kostnader. Man torde erinra sig, att hvarje bild är graverad i stål efter en enkom för densamma målad originaltafla i olja. Holmbergs landskap från Birkkala
, Ekmans Lyytinen
och Janssons kajuta
äro de enda, som kopierats efter äldre original.
4 Huru högt än Finlands allmänhet må älska sitt fosterland, kan den icke ensam bekosta detta verk. Efter den svenska och finska texten följa bearbetningar på fransyska, tyska, ryska och måhända engelska språken.
5 När engång alla landets provinser äro så fullständigt, som här är möjligt, framställda i bilder från naturen och folklifvet, skall texten kunna närmare uppvisa deras
egendomliga
drag och deras gemensama samband.
6 Helsingfors 25 November 1873.
7 Z. T.
|[opag.]| [60] |I| |61|Statistiska anteckningar om Finland.
1 Enligt de nyaste mätningar innefattar storfurstendömet Finland en areal af
6 723,48konsekvensändrat/normaliserat geografiska qvadratmil
eller
74 982,312konsekvensändrat/normaliserat geometriska tunnland
. I dessa siffror äro inbegripne alla öar och insjöar, förutom Ladoga, hvaraf norra hälften hörer till Finland och följaktligen ökar dess område med omkring
140 qvadratmil
. Ifrån Finlands sydligaste i Östersjön utskjutande udde Hangöudd, belägen 59° 48' norr om eqvatorn till landets nordligaste punkt, der Skorajoki inflyter i Tanaelf, endast några mil från Warangerfjord, vid 70° 6' nordlig bredd, är afståndet i norr och söder
154,5 geografiska
eller ungefär
108 finska mil
. Största utsträckningen i vester och öster är från Hermansörn i Nerpes socken (
38° 35' longitud ö. från
Ferro
) till Unusjärvi sjö i Suojärvi socken (
50° 2'
) och utgör vid pass 85 geografiska, eller 57 finska mil.
2 Geograferne indela jorden i klimatiskt hänseende uti fem zoner. En af de emellan dessa zoner tänkta gränslinier eller norra polcirkeln (66° 30') går, såsom häraf synes, genom Finland, hvars nordliga del, vid pass en femtedel af hela området, alltså är belägen inom den kalla zonen. Kastar man en blick på de af Dowe uppdragna isothermlinierna öfver Europa, finner man att klimatet i denna Finlands nordliga del äfven till fullo gör skäl för zonens namn. Den isothermlinie, som utmärker 0 grader medeltemperatur för året, håller sig utanför skandinaviska halföns nordligaste af golfströmmens varma vågor berörda stränder norr om 70° (Nordcap = + 0,1), men sjunker ner i östliga Finland till 65° 30', samt omsluter medelst en krokig linie största delen af det 1 grad söder om och 2 à 3 grader norr om polcirkeln belägna inre landet, hvars medeltemperatur för året följaktligen betecknas såsom lägre, än hvad berörde isotherm angifver, eller såsom stående under fryspunkten. Äfven ur andra synpunkter är denna del af Finland ytterst vanlottad. I norr utestängd af Norge från Ishafvet och dess rika fisken erbjuder den åt sina få inbyggare till näringskällor endast ett mer eller mindre gifvande fiske i floder och insjöar, boskapsskötseln och ett nästan lönlöst åkerbruk. Då detta ofantliga område, såsom anfördes, upptager en femtedel af Finlands areal, men på långt när icke ens föder en procent af dess folkmängd, skulle man ur ekonomisk synpunkt kunna betrakta det såsom ett värdelöst bihang till det öfriga landet, ifall icke de i denna vildmark befintliga stora, för det mesta finska staten tillhöriga skogar,
isynnerhet på senare tider lofvat att blifva en god inkomstkälla för det allmänna, samt en vigtig faktor i landets export
. Förbises kan icke heller att
de enda arbetsvärda guldförande alluviallager, som Finland eger, äro belägna i denna trakt
.
3 Oberoende af nu anförda förhållande är klimatet i Finland öfverhufvudtaget mildare än i något annat land, Skandinavien undantaget, på samma breddgrad. Medeltemperaturen för året är i Åbo + 4,6, i Helsingfors + 3,7, i Kuopio + 2,5, i Torneå + 0,7, i Sodankylä (67° 25') – 0,8, i Muonioniska (68°) – 2,6 och i Enontekis – 2,7 grader enligt Celsii skala. I södra Finland hålla sig temperaturvexlingarne under året inom ett afstånd af 60° Cels. eller med andra ord skillnaden emellan den högsta värme (+ 30°) och största köld (– 30°) är ungefär 60 grader; i Torneå är denna skillnad redan 70 grader (+ 30° och – 40°) och i Lappmarken|62| ännu högre. Sommarens medeltemperatur är i Åbo + 15°,7 och vinterns – 5°,4; i Enontekis deremot är den förra årstidens medeltemperatur + 12°,6 och den senares – 17°. Förestående olikhet i klimatet emellan norra och södra Finland är isynnerhet märkbar uti vinterns större och mindre längd i hvardera. Under vintern är hela Finland höljdt af ett enda stort snötäcke. Sjöar och floder, kärr och moras, åkrar och ängar bära alla samma hvita färg, mot hvilken endast den ständigt grönskande barrskogen samt de glest|II |spridda menniskoboningarne bilda ett afbrott. Snön är för Finland oumbärlig. En vinter utan snö vore för landet lika förderfbringande som en sommar utan regn. Vinterns snötäcke är för den inre kommunikationen ett nödvändigt vilkor; det öppnar tillträdet till de djupaste skogar och banar väg öfver bottenlösa kärr. Utan detta snötäcke skulle menskorna förgås af köld och boskapen hungra ihjäl, ty transporten såväl af ved från skogen som af hö från aflägsna ängar kan oftast blott ske med slädföre. Men vintern, som i så hög grad underlättar kommunikationen inom landet, uppställer dock å andra sidan de svåraste hinder i vägen för Finlands förbindelse med andra länder. De begge stora hafsvikar, som omsluta Finland och hvilka utgjort samt fortfarande utgöra de
»blåa band»
, hvarmed detta land bundits vid Europa och den vesterländska bildningen, tillfrysa under vintern och höljas af samma snötäcke, som landet. Seglationen afstannar. I norra delen af Bottniska viken äro hamnarna öppna endast fem månader af året, söder om Qvarken minst en månad längre, samt vid Finska viken 7½ à 8 månader. Hamnen vid Hangöudd är öppen för seglationen med någon månads, ibland några veckors afbrott, hela året om. I dessa fakta framstår klimatolikheten emellan norra och södra Finland måhända klarast.
4 Finlands yta är ojemn, omvexlande af berg af ringa höjd, kullar och dalsänkningar, hvilka sistnämndas botten vanligen upptagas af sjöar. I allmänhet sluttar landet ifrån nordost mot söder och sydvest. Om Lappland icke medräknas, utgöres Finlands mest upphöjda parti af den bergstrakt, som bildar östliga delen af Uleåborgs län och gränsar till Arkangelska guvernementet samt åtskiljer de i Bottenhafvet och Hvita hafvet utfallande vattendragen från hvarandra. Från denna bergstrakt (omkring 66° lat.), der enskilda toppar (Kieskistunturi, Sieppitunturi, Nuorunen, Ukonvaara o. a., alla belägna i Kuusamo socken) resa sig till en höjd af
1 800konsekvensändrat/normaliserat fot
öfver hafsytan, utgå sedan mot söder och sydvest de åsar af lägre höjd, hvilka kunna kallas Finlands benbyggnad och under namnen Kainunselkä, Suomenselkä och Satakunnanselkä i n. v., Salpausselkä i s. och Maanselkä i n. o. triangelformigt omsluta det inre landet samt bilda tillräckligt mäktiga vallar för att hindra dess sjöar att uttömma sig i hafvet. Det inom nyss anförda höjdsträckningar belägna triangelformiga landet utgöres af landskapen Satakunta (förutom nedre Satakunta härad), Tavastland, Savolaks, norra Karelen och Kajana län, eller af de nuvarande guvernementerna Tavastehus, S:t Michel och Kuopio, äfvensom delar af Uleåborg, Wasa och Åbo. Detta inre landtområde, hvars medelhöjd öfver hafsytan stiger till ungefär
400 fot
, utgör i fysiskt hänseende ett af de märkvärdigaste länder på jorden. Dess rikedom på sjöar är så stor att man understundom är frestad att tveka i valet emellan benämningarne: ett örikt innanhaf eller ett sjörikt land. Den sista benämningen är dock den rätta. Nu berörda triangelformiga område innefattar en areal af ungefär
2 800konsekvensändrat/normaliserat geografiska qvadratmil
. Deraf upptages vidpass en sjettedel eller närmare
450 qvadratmil
af sjöar samt omkring en fjerdedel (
700 qvadratmil
) af vattensjuka kärr och moras. Denna ofantliga vattenmassa bildar dock icke en sammanhängande förening af sjöar, utan fördelar sig i fyra större vattensystemer, hvilka åtskiljas från hvarandra genom en i öster och vester samt tvenne från norr till söder fortlöpande höjdsträckningar och hvilkas centralsjöar upptaga de djupaste ställena på enhvar af de fyra dalar, som tillsammans utgöra inre Finlands triangel. Hvarje af dessa vattensystemer har också sitt särskilta utlopp i hafvet, nemligen Uleå vattensystem genom Uleå elf, vest-Tavastländska vattensystemet genom Kumo elf, ost-Tavastländska vattensystemet genom Kymmene elf samt Savolaks-Karelska vattensystemet genom Wuoksen till Ladoga och derifrån genom Newa till Finska viken. Det är således endast på fyra punkter, som det inre Finlands vatten lyckats genombryta de hundratalsmil långa vallar, hvilka det sjelft fordomdags upptornat emellan sig och hafvet. En hvar af nu anförda fyra strömmar bildar derföre afloppet för en icke vanlig mängd af sjöar och kan, hvad|63| vattenrikedomen beträffar, jemföras med de betydligare floderna i vår verldsdel.
5 Öfverstiger man Salpausselkä, så företer den 4 à 5 mil breda Nyländska kuststräckan likasom äfven Egentliga Finland föga olikhet med det inre landet. Äfven här är ytan uppfylld af höjder och dalsänkningar; äfven här är en rikedom på vatten, som icke endast framväller ur källor på höjdernas sluttningar, utan under form af långsträckta vikar och fjärdar intränger från hafvet och omsluter en skärgård, lika rik på öar och holmar, som den i det inre landets farvatten, men ödsligare och kalare än denna. Deremot utgör kustlandet vester om Suomenselkä vid Bottniska viken eller södra delen af landskapet Österbotten för det mesta en jemn slätt, ett lågland, som till sin naturbeskaffenhet är olikt det öfriga Finland. Vattnen upptaga här icke mer än 2 procent af arealen och utgöras för det mesta af enstaka sjöar eller
träsk
, som gifva ursprung åt|III| en mängd mindre betydande åar och bäckar, hvilka såsom segelleder vanligen äro obegagneliga till följdoriginal: tillföljd af sina vid hafvet uppgrundade mynningar, sin ringa vattenmassa och sina talrika forsar. Nordliga delen af Österbotten är ojemnare. Höjderna begynna här och i Lappmarken antaga karakteren af berg och bilda efterhand, ju längre norrut man kommer, en nästan omärklig öfvergång till Skandinaviens fjällar, hvaraf de utgöra en fortsättning. Finlands högsta bergstopp Pallastunturi (ungef. 68° nordl. lat. och
42° longitud ö. från Ferro
) uppnår dock endast
2 800konsekvensändrat/normaliserat fot
; öfriga kända bergstoppar såsom Peldoivi, Ounastunturi, Ylästunturi m. fl. äro några hundra fot lägre. Den ås, som midt i Lappmarken åtskiljer Ishafvets och Bottniska vikens vattendrag från hvarandra, utgöres till en del af mossbevuxna högslätter. Af sådana högslätter, äfvensom af kärr och sjöar afbrytas ofta äfven öfriga höjdsträckningar i dessa trakter.
6 Sådan är till sin allmänna beskaffenhet Finlands yta. De fördelar, som de otaliga vattendragen erbjuda såväl åt industrin som åt den inre kommunikationen, äro lätt i ögonen fallande. Längden, approximativt beräknad i räta linier längs strömmens hufvudriktning, har angifvits uppgå för det Savolaks-Karelska vattensystemets sjöar och åar till 175 svenska mil, för ost-Tavastländska vattensystemets till 125 mil och för vest-Tavastländska vattendragen till 110 mil. Genom kanaler samt sjö- och strömrensningar äro betydliga sträckor häraf segelbara; nya tillkomma allteftersom de pågående arbetena åt detta håll hinna slutföras. Redan nu kunna Kuopio och Joensuu underhålla regelbunden ångbåtskommunikation med S:t Petersburg och Lübeck samt vid sina bryggor aflasta fartyg, som direkt anländt från Medelhafvet. Från Lahtis station å S:t Petersburg–Riihimäki jernväg har man ångbåtskommunikation med Jyväskylä vid Päijännes norra strand, och äfven de vest-Tavastländska sjöarna ha på lika sätt genom jernvägsnätet dragits i förbindelse med hafvet. Sommarens korthet förminskar dock sjöledernas betydelse. Emellertid har den omständigheten att hamnarna i sydvestra Finland äro betydligt längre öppna för sjöfarten, än i de östra och södra delarna af Finska viken, väckt tanken uppå att här skapa en stråkväg för S:t Petersburgs och måhända äfven hela norra Rysslands handel. Denna tanke är redan delvis så till vida förverkligad, som hela jernvägssträckan från S:t Petersburg till Hangöudd numera är färdig.
7 I sammanhang med talet om landets kommunikationer, torde följande siffror rörande de finska jernvägarnes längd få anföras:
8 Finska statens jernvägar:original: 1. Finska statens jernvägar:
9 Enskilta banor: original: 1. Enskilta banor:
10 Sammanlagda längden af Finlands jernvägar utgör således (år 1873) 62,8 svenska mil eller 671,2 kilometer.
Nya jernvägsanläggningar emellan Åbo, Tammerfors och Tavastehus äro påbörjade, samt instrumentala undersökningar rörande en jernväg upp till Uleåborg redan delvis verkställde.
11 Efter förestående korta öfverblick af landet skola vi söka samla några till belysning af dess ekonomiska utveckling tjenliga uppgifter. Vi börja med
|64|12 Befolkningen. Finlands folkmängd utgjorde:
13 På etthundratjugu år har folkmängden följaktligen tillväxt med 1 379 745konsekvensändrat/normaliserat personer, d. v. s. mer än fyrdubblats. Härvid bör dock anmärkas att
landets gränser under mellantiden förändrats
, hvarföre folkökningen i sjelfva verket är något lägre. Under antagande att Finland inom sina nuvarande gränser år 1751 egt en folkmängd af 550 000konsekvensändrat/normaliserat personer, erhåller man dock en folktillväxt af ungefär 1 250 000konsekvensändrat/normaliserat, som utvisar att folkmängden i landet sedan sistanförda år mer än tredubblats.original: 3-dubblats. Det utgör en årlig folktillväxt af 1,01 %, som jemförd med förhållandena i hela Europa under senaste halfsekel, der folkmängdstillväxten i medeltal för året uppgått till 0,75 %, för Finland är ganska förmånlig.
14 Få länder ha dock en så ojemn folktillväxt som Finland. Förklaringen är enkel. Folktillväxten står i det närmaste beroende|IV| af landets produktion af
subsistensmedeloriginal: substistensmedel
och der denna produktion är underkastad stora och ofta återkommande vexlingar, der bär äfven folktillväxten i sig en återspegling häraf. Åkerbruket är Finlands modernäring; men ett åkerbruk norr om 60° nordlig bredd är, isynnerhet om det ensidigt bedrifves, ofta ett hazardspel. En rad af på hvarandra följande missvextår är en företeelse som under hvarje århundrade åtminstone 2 à 3 gånger upprepas i Finland. Det inflytande sådana perioder af allmän nöd utöfvat på folktillväxten öfverträffar understundom vida verkningarne af det svåraste krig. Tvenne dylika missväxtepoker äro likväl med hänsyn till nödens storlek de ojemförligt största, som Finlands historia känner. Den ena var emellan åren 1695 och 1697. Under dessa tre år dogo af hunger och deraf framkallade farsoter minst 100 000konsekvensändrat/normaliserat personer, eller mer än en sjundedeloriginal: l/7:del af dåvarande folkmängden. Den andra är nyligen öfverstånden. Det var också en treårsperiod, åren 1866–1868, hvarunder de dödas antal steg till 269 388konsekvensändrat/normaliserat, medan de föddas nedgick till 161 775konsekvensändrat/normaliserat, och landet sålunda led en folkminskning af 107 613konsekvensändrat/normaliserat personer. Efter hvarje sådan decimering har dock folkmängden åter med en förundransvärd fart ökats, så att årsprocenten af Finlands folktillväxt, beräknad för en längre tidrymd, är, såsom anfördes, större än i de flesta andra Europas länder.
15 Följande tabell utvisar folkmängdens fördelning på de särskilda länen, äfvensom dessas relativa folktäthet:
16 Finland är glest befolkadt. Dess ingalunda folkrika grannland Sverige har en dubbelt så stor relativ folkmängd (10,3 menniskor på qvadrat kilometern) och Europeiska Ryssland på sitt ofantliga område en närmare tre gånger (14 på qvadrat kilometern). Jemförelsen i detta afseende är dock icke fullt adeqvat. De begge nyssnämnda länderna äro i klimatiskt hänseende bättre lottade än Finland samt ligga för det mesta under en sydligare breddgrad. Jemför man deremot folktätheten i Finland med folktätheten i hvilket land som helst på jorden under samma polhöjd, så är Finland det folkrikaste. Folktätheten här är 2 gånger så stor som i svenska Norrland, eller i ryska guvernementerna Wologda och Olonez, 12 gånger så stor som i guvernementet Archangel och inemot 20 gånger så stor som i Sibirien.
17 I förhållande till landets folkmängd är stadsinnevånarnes antal i Finland ännu ganska obetydligt. Städernas sammanlagda befolkning utgjorde (år 1870) endast 7,5 % af hela landets. Om städernas storlek får betraktas såsom en gradmätare på ett lands industriela|65| utveckling, så utvisar nyss anförda siffra att denna utveckling i Finland ännu är i sin början. I alla öfriga Europas länder är stadsbefolkningen proportionsvis vida större. Så utgör den i Ryssland 10 %, i Sverige 13 %, i Norge 15,6 %, i Belgien 26,5 %, i Frankrike 30,5 % och i England 52,1 % af dessa länders folkmängd.
18 Af Finlands städer ha tre en folkmängd af öfver 10 000konsekvensändrat/normaliserat invånare, nemligen Helsingfors med 32 000konsekvensändrat/normaliserat, Åbo med 20 000konsekvensändrat/normaliserat och Wiborg med 13 500konsekvensändrat/normaliserat invånare. Af de öfriga 30 städerna ha endast 4 ett invånaretal af öfver 5 000konsekvensändrat/normaliserat; uti 10 stiger folkmängden för en hvar icke ens till 1 000konsekvensändrat/normaliserat.
19 Uti språkligt hänseende sönderfaller Finlands befolkning i tvenne större grupper, den finska och den svenska. Den förra utgör det öfvervägande flertalet eller 85 % af folkmängden; den senare, hvilken förnämligast är koncentrerad i Nylands och Österbottens kusttrakter samt på den Åländska skärgården, uppskattas till 14 % deraf. Dessutom finnas 5 à 6 000konsekvensändrat/normaliserat ryssar, omkring 1 000konsekvensändrat/normaliserat tyskar, lika många zigenare i östra delen af landet och i nordligaste delen vid pass 600 lappar. En större enhet råder i religionsbekännelsen. Till den evangelisk-lutherska kyrkan bekänna sig 98 % af folkmängden; de återstående två procenten höra till den grekisk-ryska. Katholikerna (till antalet 800) ha egna kyrkoförsamlingar i Helsingfors och Wiborg; men öfrige kristne trosbekännare, som uppehålla sig i landet, äro till antalet så fåtaliga, att de icke kunnat organisera några kyrkosamfund.
20 Ibland 10 000konsekvensändrat/normaliserat menniskor timar i Finland i medeltal om året 358 födelser och 261 dödsfall. Det finska folkets medellifslängd, eller den ålder, som i medeltal uppnås af hvarje i Finland född person, har beräknats utgöra 37 år. Emellan mannens och qvinnans|V| medellifslängd är en betydlig skillnad. Den förra är endast 35,6 år, den senare åter 38,4 år. Qvinkönets numerära öfvervigt öfver mankönet är också ganska stor. År 1871 funnos i Finland omkring 46 500konsekvensändrat/normaliserat qvinnor mera än män.
21 Utrymmet förbjuder oss att inom omfånget för närvarande knapphändiga anteckningar upptaga en skildring af finska folkets andliga kultur, landets statsform, styrelsesätt och bildningsanstalter. Endast beträffande folkbildningens ståndpunkt vilja vi anteckna att år 1870 utaf den inhemska befolkningen öfver 10 års ålder i städerna Helsingfors, Åbo, Wiborg och Uleåborg 95,5 % voro läskunnige, men endast 52,5 % derjemte skrifkunnige. Å landsbygden är förhållandet ännu sämre. I en mängd landskommuner i Uleåborgs län, hvilka förenämnde år tillsammans hade en folkmängd af 128 282konsekvensändrat/normaliserat personer, hvaraf 91 323konsekvensändrat/normaliserat voro öfver 12 år gamla, kunde 87 582konsekvensändrat/normaliserat, eller 95,9 % af nästföregående summa, läsa samt endast 5 314konsekvensändrat/normaliserat personer, eller 5,8 %, läsa och skrifva. Läskunnigheten är sålunda hos finska folket ganska allmän, ja allmännare än i de flesta af södra Europas lyckligare lottade kulturländer. Skrifkunnigheten icke så. Dock utbredes denna sistnämnda allt mer och mer genom
folkskolan
, hvarföre man också med säkerhet kan påstå att procenten af skrifkunnige redan i en snar framtid skall mer än fördubblas och småningom sammanfalla med den för läskunnigheten.
22 Näringar. Af Finlands näringar intager åkerbruket utan jemförelse det främsta rummet. Omkring 80 % af dess invånare höra till jordbrukarnes klass. Af landets areal deremot upptagas endast
150 geografiska qvadratmil
, eller litet mer än 2 % af odlade egor. Dessa siffror karakterisera i sin mon åkerbrukets beskaffenhet härstädes. I sjelfva verket påminner det också ännu mycket om nyodlarenas arbeten att rödja skog och bryta mark. I vildmarken är skogen nyodlarens största fiende. Det är af den, som han skall eröfra hvarje teg för sina planteringar. Yxan och framförallt elden äro hans verktyg härvid. Dessa utgöra också ännu mångenstädes, isynnerhet i östra delarne af landet, de hufvudsakligaste verktyg, som den finska jordbrukaren begagnar, för att aftvinga jorden dess skörd. I svedjandet röjer sig hans af fäderna ärfda fiendskap mot skogen. Detta primitiva sätt att bruka jorden måste dock med nödvändighet sätta en gräns för sig sjelft och efterhand aftaga allt eftersom å ena sidan landet hinner mera befolkas och å andra sidan skogarnes värde, genom den af deras sköfling framkallade bristen, stiger. Emellertid ske sådana förändringar i Finland icke hastigt. Att vid polcirkelns gränser föra den menskliga odlingen framåt är ett arbete, i jemförelse med hvilket kolonistens i Amerikas urskogar blir en lek. Generationers efter generationers verksamhet under många århundraden har här erfordrats för att införa ett stadgadt åkerbruk. Nästan hvartenda åkerstycke är med svett|66| och möda frambragt ur en stenbunden jord eller ur ett utdikadt kärr – och dock äro dessa arbeten icke de, som härvid mest tagit finska folkets krafter, ihärdighet och tålamod i anspråk. Den egentliga kampen har gällt klimatet, som måst förmildras, för att odlingen skall ha kunnat trifvas, och denna kamp mot frost, mot missväxt och deraf härflytande nöd genomgår hela finska folkets förflutna historia och fortfar ännu.
23 Vid kusterna äfvensom i södra och vestra delarna af Finland förekommer svedjebruket numera endast undantagsvis; men i Savolaks och Karelen fortfar det allt ännu, oaktadt alla lagbud och förordningar, som sökt hämma detsamma. I flera socknar i dessa sistnämnda landskap beräknas hälften och ibland mera af hela sädesproduktionen härflyta från svedjemarkerna. Jemföras de nuvarande förhållandena med dem för några decennier tillbaka, så finner man dock att svedjebruket äfven i dessa trakter är stadt i fortfarande aftagande. Det viker småningom undan för ett ordentligt åkerbruk, på samma sätt som enligt naturens ordning det lägre alltid viker undan för ett högre, det ofullkomliga för ett mera fullkomnadt arbetssätt.
24 Jordbrukets ställning i olika landsändar belyses i öfrigt deraf att man under en tidrymd af 25 år räknat i Nylands län 2, i Tavastehus län 4, i Kuopio län 7 och i Uleåborgs län 9 felslagna skördar.
25 Finlands spanmålsproduktion utgjorde år 1870, som var ett gynnsamt sädesår, enligt officiela uppgifter:
26 samt några tusen tunnor bohvete, bönor, rofvor och andra rotfrukter m. m. Under det svåra missväxtåret 1867 uppgick skörden på långt när ej till hälften af of|VI|vanstående belopp. Den säd, som då erhölls var dessutom frostskadad, samt oduglig till utsäde och nära nog äfven till föda.
27 Ehuru jordbruket är Finlands modernäring är det dock endast undantagsvis, under ovanligt goda år, som den egna spanmålsproduktionen motsvarat landets behof. Importen af spanmål ifrån andra länder och företrädesvis Ryssland har derföre varit en nödvändighet. Under decenniet 1861–1870 inhemtades i medeltal hvarje år närmare
6 miljoner lispund
mjöl och
150 000konsekvensändrat/normaliserat tunnor
omalen säd. Dock har Finland äfven samtidigt till andra länder utskeppat spanmål, ehuru i mindre qvantiteter. Den finska rågen är i Sverige och Ryssland eftersökt till utsäde och betingar sig der ett jemförelsevis högt pris. På senaste tider har derjemte exporten af hafra till England betydligen ökats. Under de fem sistförflutna åren har från Finland blifvit utskeppadt, förutom smärre qvantiteter mjöl, omalen säd till följande belopp:
28 År 1871 är i Finlands spanmålshandel märkvärdigt. Exporten af säd var nemligen detta år större än importen.
29 Ladugårdsskötseln har städse lemnat till landets export rikligare bidrag än åkerbruket. Värdet af utskeppade ladugårdsprodukter uppgår för endel år, efter varupriserna i finsk hamn, ända till 12 miljoner mark och derutöfver. I denna export intager smöret främsta rummet. Deraf har på senare år årligen utförts öfver
500 000konsekvensändrat/normaliserat lispund
, och år 1868 steg denna export ända till
607 265konsekvensändrat/normaliserat lispund
eller mer än 5 miljoner kilogramm. Dernäst i värde kommer exporten af lefvande kreatur, hvaraf under åren 1866–1870 utfördes i medeltal för året öfver 2 700konsekvensändrat/normaliserat hästar, 2 100konsekvensändrat/normaliserat får, 8 600konsekvensändrat/normaliserat kor och oxar, 14 100konsekvensändrat/normaliserat kalfvar och 4 700konsekvensändrat/normaliserat svin. Andra ladugårdsprodukter, hvaraf Finland årligen har att afsätta något till andra länder, äro ost (till omkring
2 000konsekvensändrat/normaliserat lispund
), fläsk (
10 000konsekvensändrat/normaliserat lispund
), renkött (
3 000konsekvensändrat/normaliserat lispund
), nöt- och fårkött (
40 000konsekvensändrat/normaliserat lispund
), äfvensom talg, hudar m. m. och på senaste tider långs med jernvägen till S:t Petersburg icke så obetydliga qvantiter mjölk.
|67|30 Såsom binäring till åkerbruket räknas fisket, ehuru detsamma för inbyggarne i skärgårdstrakterna flerstädes är den hufvudsakligaste, ja ofta enda näringskällan. Vid hafskusterna fångas strömming och kan årliga fångsten häraf anslås till minst
50 000konsekvensändrat/normaliserat tunnor
. I insjöarna idkas fisket af
muikka
, hvilken fisk i bondens ekonomi i det inre landet nästan har samma betydelse som strömmingen för kustbon. Af dyrbarare fiskslag fångas lax såväl i hafvet och i Ladoga, som äfven i de större floderna, isynnerhet i norra delen af landet. Till andra länder har årligen under senaste tio år i medeltal utskeppats något öfver 1 000konsekvensändrat/normaliserat tunnor af denna fisksort. En uppräkning af alla vigtigare till Finlands fauna hörande fiskarter, kan för öfrigt här icke komma i fråga, helst beloppet af de qvantiteter deraf, som årligen fångas, för närvarande knappast torde ens approximativt kunna bestämmas.
31 Jagten är i många trakter af det inre landet en lönande sysselsättning. På skogsfogel är Finland isynnerhet rikt, så att deraf, utöfver det egna behofvet, äfven kunnat utskeppas icke så obetydliga qvantiteter till Ryssland och Sverige. Under åren 1866–1870 utfördes t. ex. i medeltal för året emellan 200 000konsekvensändrat/normaliserat och 300 000konsekvensändrat/normaliserat stycken orrar, tjädrar, hjerpar och andra skogsfoglar. Af rofdjur fällas årligen ett betydligt antal. Enligt kronobetjeningens uppgifter dödades under nyssnämnde fem år 424 björnar, 1 553konsekvensändrat/normaliserat vargar, 229 lodjur och 10 590konsekvensändrat/normaliserat räfvar.
32 Det är svårt att i Finland tala om någon skogsskötsel, då en sådan i egentlig mening här icke existerar. Under många århundraden har man vant sig vid att på det mest slösande och ödeläggande sätt umgås med skogen, hvilken ännu för några decennier sedan, då Saima kanal och andra senare tillkomna kommunikationsleder icke funnos till, flerstädes i det inre landet betraktades nästan såsom ett värdelöst kapital. Resultaterna af en dylik misshushållning visa sig redan å många orter i en allt mer och mer tilltagande skogsbrist. Märkbarast framstår detta i
de landsändar, der svedjebruket och tjärubränningen florerat
. Vid hafskusterna har exporten af trävaror gifvit skogarne ett större värde, så att deras sköflande derstädes icke skett lika tanklöst, som t. ex. i Savolaks. Dock har, isynnerhet sedan
skogshandelsspekulationerna begynt taga fart
, sköflingen äfven här ohejdadt framgått. Det sagda gäller de enskildes skogar, icke kronoskogarne, hvilka stå under
forstnärlig uppsigt
och följaktligen bättre bevaras från förintelse.
33 Den areal, som är disponerad för skogsvext har uppskattats till
46 miljoner tunnland
, d. v. s. till 64 % af hela Finlands yta. Af förenämnda område besitter kronan ensamt mer än hälften (7/12)|VII| eller
28 450 782konsekvensändrat/normaliserat tunnland
. Öfver 90 % af dessa ofantliga kronoskogar äro emellertid belägna i Finlands nordligaste trakter, der deras tillgodogörande försvåras af afståndet och brist på kommunikationer.
34 Skogsprodukterna utgöra Finlands förnämsta utförsvaror och motsvara ensamme mer än tredjedelen af hela exportens värde. År 1872 utskeppades från Finland bland annat
19 273 564konsekvensändrat/normaliserat kubikfot
plankor och bräder,
2 622 630konsekvensändrat/normaliserat kubikfot
battens
, 37 025konsekvensändrat/normaliserat stycken bjelkar, 133 175konsekvensändrat/normaliserat stycken
sparrar
, 25 017konsekvensändrat/normaliserat stycken
spiror
, 311 974konsekvensändrat/normaliserat stycken stockar, inemot 100 000konsekvensändrat/normaliserat
famnar
ved,
26 808konsekvensändrat/normaliserat lispund
pottaska
,
10 067konsekvensändrat/normaliserat lispund
harts,
6 648konsekvensändrat/normaliserat tunnor
beck och
160 492konsekvensändrat/normaliserat tunnor
tjära, förutom åtskilliga andra skogsprodukter till mindre belopp.
35 Bergshandteringen har icke uppnått den utveckling, hvartill landets rikedom på jernmalmer och brännmaterial synes böra höja densamma. Bruttovärdet af hela bergshandteringen uppskattades år 1870 till 7 203 501konsekvensändrat/normaliserat mark. Deraf faller vidpass 95 % på jerntillverkningen, hvilken för det mesta grundar sig på inhemska sjö- och myrmalmer. På öfriga metaller är Finland fattigt. Sistnämnde år tillverkades endast
197 skeppund
koppar och
99 skeppund
tenn. År 1868 upptäcktes vid Ivalojoki i Lappmarken guldförande alluviallager, hvilka sedan dess årligen bearbetats. Vaskningen inbringade år
36 Fabriksindustrin är i jemförelse med den utveckling, densamma tagit i Europas öfriga länder, ännu obetydlig. År 1870 räknades i Finland 405 fabriker med en arbetspersonal af 9 541konsekvensändrat/normaliserat personer.|68| Tillverkningsvärdet uppgafs för alla tillsammans endast utgöra litet öfver 30 000 000konsekvensändrat/normaliserat mark. I fabriksindustrin intaga bomullsspinnerierna och väfverierna främsta rummet. Bomullsfabrikernas antal utgjorde sistnämnde år 5 och deras tillverkningsvärde uppgafs till 8 198 491konsekvensändrat/normaliserat mark. De största bomullsfabrikernaoriginal: bomullsfabriken äro Finlaysons & Comp:s i Tammerfors och Forssa fabrik i Tammela. Närmast dessa inrättningar i storlek följer linnespinneriet i Tammerfors med 735 arbetare och ett årligt produktionsvärde af öfver 3 miljoner mark. Ibland öfriga fabriker, af någon större betydenhet förtjenar följande omnämnas:
37 Anmärkas bör dock att uppgifterna rörande fabrikernas och manufakturernas tillverkningsvärde i allmänhet äro mindre pålitliga. Öfverhufvudtaget torde de i de flesta fall betydligt understiga de verkliga summorna.
38 Den egentliga handtverksindustrin representerades sistnämnda år af 14 304konsekvensändrat/normaliserat arbetare, nemligen 1 418konsekvensändrat/normaliserat mästare och 2 948konsekvensändrat/normaliserat gesäller och lärlingar i städerna samt 8 335konsekvensändrat/normaliserat mästare och 1 603konsekvensändrat/normaliserat gesäller och lärlingar å landsbygden. I allmänhet tillverkar allmogen sjelf sina kläder, åkerbruks- och fiskredskap samt enklare husgeråd. Utöfver det egna behofvet producerar husslöjden icke mycket. De trakter som dock i detta afseende äro mera märkbara äro Raumo stad, bekant för sin spetsknyppling, Nådendal och dess omgifning, känd för yllestickning, nejderna kring Åbo och Borgå för sina
lärfter
och bomullsväfnader, socknarna kring Nystad för sina träkärl, samt största delen af Österbotten för handslöjder af flere slag. Sistnämnda landskap har äfven de bästa timmermän och skeppsbyggare i Finland.
39 I förhållande till den öfriga ekonomiska och industriela utvecklingen är Finlands sjöfart icke obetydlig. Handelsflottan bestod vid utgången af år 1870 af 1 829konsekvensändrat/normaliserat fartyg om tillsammans
143 289konsekvensändrat/normaliserat läster
, motsvarande vidpass
270 000konsekvensändrat/normaliserat engelska tons
. I dessa summor ingingo ångfartygen endast med en ringa bråkdel. Sistnämnda år funnos nemligen 85 ångfartyg om tillsammans endast
2 300konsekvensändrat/normaliserat lästers
drägt
. Två år derefter, eller 1872, hade ångfartygens antal växt till 95 och deras sammanlagda drägtighet till
3 486konsekvensändrat/normaliserat läster
.
40 Storleken af Finlands handelsflotta framgår bäst genom jemförelse med den ryska. Denna sistnämnda utgjordes år 1869 af
41 eller inalles af 3 197konsekvensändrat/normaliserat fartyg om
124 336konsekvensändrat/normaliserat lästers
drägt. Finlands|VIII| handelsflotta är således med hänsyn till lästetalet vida större än den ryska. Den sistnämnda består dessutom till mer än fyra femtedelar af små fartyg, afsedda endast till kustseglation. Hvad de finska fartygen deremot beträffar, användas en stor del af desamma på långväga fraktresor emellan främmande länder och besöka hemlandets kuster ofta icke på flere år.
42 Finlands direkta handel med öfriga länder förmedlas till ungefär tvåtredjedelar af dess egna fartyg. Importens värde har under senare år utgjort omkring 70 miljoner mark, exportens icke fullt 50 miljoner. Emedan värdena beräknas efter varupriserna i finsk hamn, följer att nu anförda summor å bytesorterna äro helt andra och måhända omvända. Handels- och fraktvinst äfvensom tull ingå nemligen nu såsom faktorer i importens summa, men icke i exportens. För att afgöra om den ena betäckt den andra, eller icke, behöfves en mängd andra beräkningar, som dock skulle föra oss för långt. Öfverhufvudtaget torde man kunna påstå, att Finlands export under vanliga år fullt ut motsvarar i värde dess import. Endast under svårare missväxtår förorsakar den stegrade spanmålsimporten en rubbning i jemnvigten, som endast kan återställas genom utländska lån eller export af mynt.
|69|43 Förnämsta värdet i Finlands import har spanmålen, som ensamt motsvarar 20 % och ibland ända till närmare 40 % af det hela. Dernäst följer bomull och väfnader för omkring 10 à 12 miljoner mark, samt kaffe och socker till ungefär samma värde. Af sistnämnda varor konsumeras betydliga qvantiteter. Under senaste årtionde t. ex. har årligen inhemtats i medeltal öfver
270 000konsekvensändrat/normaliserat lispund
(2 300 000konsekvensändrat/normaliserat kilogram) kaffe, hvilket utgör
3
℔
på hvarje person af landets folkmängd, späda barn inberäknade. Denna konsumtion är dock jemförelsevis oskadlig. Förderfbringande är deremot den omåttliga förtäringen af bränvin och spritvaror. Förstnämnde vara tillverkas inom landet. Från utlandet hemtas cognac, arrak, rom och viner årligen till ett värde af 2 à 3 miljoner mark.
44 Finlands statsinkomster utgöra närmare 20 miljoner mark. Deri ingår jordskatten med vidpass 5 miljoner, personela
utskylder
med 1 300 000konsekvensändrat/normaliserat, tullen med närmare 7 miljoner o. s. v.
45 _______
46 Vi afsluta våra statistiska anteckningar här. Deras syftemål har endast varit att lemna några bidrag till belysande af de materiela tillgångarne och den ekonomiska utvecklingen i det land, med hvars natur och folk närvarande »resa» gjort oss förtrogna. De äro derföre icke heller annat än siffer-anteckningar, sådana som turisten efter väl förrättad resa måhända önskade ha samlade i sin dagbok, ifall han nemligen färdats kring landet icke blott för nöjet.