Teser,

1 vilka med bemyndigande
av den högvördige herren och
doktorn i den heliga skrifts teologi,
ärkebiskopen av Finland etc. etc.
och
av det högvördige domkapitlet i Åbo
För att erhålla tjänsten som lektor i Historiekunskap vid Vasa gymnasium framläggs för offentlig bedömning
av ZACHRIS TOPELIUS,
Filosofie magister och licentiat
Med gymnasieeleven
Fredrik Daniel Wilenius
som respondent

2 i gymnasiets största sal den 29 September år 1845
klockan 4 e.m.

Tes 1

3 Historien är varje tidsperiods kännedom om sin egen och de tidigare tidsåldrarna. Denna kännedom samlar under århundradenas gång ett rikligare stoff. Den förändras hela tiden, blir en annan och iklär sig en ny skepnad. Det är ett allmänt känt faktum att varje tidsperiod utmärker sig genom sina egna händelser, sina seder och sitt levnadssätt samt plågas av sina laster och besvärligheter. Därför både nyskapar samma tidsperiod historien och berättar den.

Tes 2

4 Men historien är i alla fall en och ständigt pågående. Ingenting i den är beroende av slumpen och ingenting är fritt från sammanhang. Handlingarna utgår från idéerna, och idéerna har sina egna lagar. Allt som det mänskliga förståndet har frambragt och som erbjuder stoff för historien kan genom en sammanflätning av idéer härledas från något föregående och hänger mycket fast ihop med det kommande. Ja, de naturfenomen av vilka människosläktets villkor har förändrats, jordbävningar, översvämningar och farsoter, är underkastade lagar och har ett kosmiskt ursprung. Därför framträder historien hela tiden tydligt som ny, eftersom idéerna under människans skiljedom byter form och gestalt. Historien är emellertid ständigt pågående eftersom samma skiljedom döljer inom sig den nödvändighet enligt vilken den högsta gudomen ordnar världen och anpassar människosläktets framsteg till sina planer.

Tes 3

5 Benämningen historia har en dubbel betydelse. Den betecknar nämligen på en gång tilldragelser och beskrivningen av tilldragelser. För att vi inte skall uppfatta detta som en lek med ord, räcker det att observera hur ytterst tätt närstående den ena betydelsen är den andra. Ty för att utgöra grunden för en vetenskap, kan en historisk handling finnas till bara om den är noga avgränsad genom lagar och medveten om sig själv, om den tar hänsyn till vissa planer och därmed är moraliskt betingad. Så måste också en historieförfattare, för att inte fastna i ett överflöd av hopsamlade tilldragelser, urskilja ett sammanhang i handlingsförloppet och med ett inre system bringa allt under oumbärliga rättesnören. Det är emellertid känt att detta inte kan ske om inte det stoff författaren har bestämt sig för att behandla ådagalägger en moralisk beskaffenhet. I vardera betydelsen har man alltså tagit hänsyn till ett moraliskt system. I avsaknad av denna hänsyn tiger historien. Däremot blomstrar krönikan förutsatt att det finns en viss beskrivning av tilldragelser. Mellan dessa har vi fastslagit en sådan skillnad, att historien skapar en vetenskap och krönikan en minneslista. Av det föregående står det klart i vilken avsikt vissa av folkens öden kallas förhistoriska: inte därför att ingenting skulle ha meddelats om dem för eftervärlden, utan för att de i själva verket inte erbjuder något historiskt stoff. Och detta gäller inte enbart i fråga om tidevarv som redan sedan länge har förflutit. Också i våra dagar är synnerligen många folk historielösa. Ty vem skulle skriva historia bland invånarna på någon ö i det östra världshavet? Vem bland de nomader som strövar omkring över nästan alla jordens trakter? Bara dem ratar historievetenskapen och ryktet täcker dem i en tät dimma. De erbjuder emellertid ett fält för folklivsforskningen.

Tes 4

6 Geografin står mycket nära historien. En geografisk karta visar vid första anblicken hur nära släktskap som råder mellan dem. Det följande är uppenbart men ändå märkvärdigt. Inte bara människosläktets förflyttningar, utan också dess framsteg i fråga om att förädla seder och sinnelaget, lika väl som i att bygga upp ett samhälle och en stat, har oavbrutet följt en väg från öster mot väster i en riktning som är motsatt jordklotets kretslopp kring sin axel, men är lik solens lopp. Efter att ha genomskådat detta var det inte oöverlagt som den berömde Almqvist ville anpassa historiska perioder till fyra världsdelar – det vill säga det inre och yttre österlandet, sedan de områden som angränsar till Medelhavet och slutligen västerlandet i egentlig mening. Var och en av den gamla kontinentens delar har nämligen tagit sig an sin uppgift i att främja den mänskliga bildningen: Asien genom Indien, länderna vid Eufrat, Mindre Asien och Palestina; Afrika genom Egypten; Europa genom grekerna, romarna, germanerna och så vidare. Amerikas framtid väntar.

Tes 5

7 Folkens annaler lär att det mänskliga sinnets kultur från början har varit, och alltid är, helt och hållet av religiös natur. I den utsträckning som det heliga och det världsliga berör människolynnet, är skillnaden mellan dem sen. De gamla folkens religiösa seder omfattar inte bara deras heliga bruk, seder och traditioner utan också alla de konster och vetenskaper som de har utövat. Det finns emellertid tre slag, eller snarare grader av religioner. Det första slaget är grundat på rädsla, det som vi kallar hedendom. Där uppfattas den högsta gudomen som en makt, och härskar genom fruktan, blixtrar med blixten, strålar med stjärnor, bor i naturkrafterna och är alltid ny i ny gestalt. Härav uppstår polyteismen och myten, mot vilka vi ställer den gudomliga uppenbarelsen. Redan i den har Gud, som nyss var bunden av naturens bojor, rest sin himmelska tron ovanför naturen. Gud är alltså en, men inför hans upphöjda majestät reduceras människan till intet. Lagarna instiftas genom gudomlig ingivelse, och det är människans på en gång främsta och enda uppgift att lyda dem. Den andra religiösa kulten förverkligas alltså genom hörsamhet mot den gudomliga lagen. Denna religion, som är typisk för hebréerna, har under senare tid lagt grunden för muhammedanismen, som utmärker sig för fatalism. – Evangeliet står slutligen emot och fulländar lagen. I evangeliets ljus har Gud stigit ned från sitt väldiga och oböjliga majestät. Han har inte försmått att ikläda sig en människas bräckliga gestalt för att resa upp människosläktet som tryckts ned av sin skuld, och för att själv åter tillbes inte slaviskt, utan med själens frivilliga fromhet och böjelse. Denna Guds nåd fullbordade den tredje religionen, det vill säga den kristna. Den är mest fulländad också på den grunden att den inte bara har uppenbarat och infört den sanna Guden i historien, utan också den sanna människan.

Tes 6

8 Varje människas enskilda personliga rättigheter har den kristna läran att tacka för sin uppkomst. Också de mest berömda av de gamla filosoferna har visserligen tolkat de personliga rättigheterna fel, och både de mosaiska lagarna och Muhammeds föreskrifter tillbakavisar dem. Den kristna religionen har emellertid ständigt varit mycket ihärdig i att undanröja och upplösa slaveriet. Det är nämligen allmänt känt att det mycket utbredda bruket av slaveriet, som inget tidevarv är utan och inget folk har varit befriat från, aldrig har inrättats genom lag. Det har snarare uppstått av sig självt, men sedan stadfästs av religionen och fastställts genom lagar. Både slaveriet och adelskapet leder sitt ursprung ur familjen. Den första herren var familjefadern och den första slaven sonen. Den senare var i det mänskliga samhällets begynnelseskeden bara ett föremål som hörde till huset, men han förvärvade sina första rättigheter genom att bära vapen för fosterlandet. Den slav som kallas mancipium fördes senare, vilket också namnet antyder, in i familjen av krigen. Då ingen rättighet tillerkändes denna slav ökades och befästes sonens rättigheter. Inte heller kvinnan hade någon annan rätt än mannens och husbondens godtycke. Från denna konstellation tog det antika samhället sin början. Det gjorde också det nya. Efter Roms fall fylldes Europa av beväpnade trupper och svärdet befallde. Men när lagarna har försummats förmår inte heller svärdet länge inneha högsta makten. Alltså anlade trupperna länet, som blomstrade och vissnade under medeltiden.

Tes 7

9 I den mån som den kristna trons ansträngningar berör det mänskliga samhället, syftar de emellertid till att genom alla livets områden genomdriva och verkställa idén om den enskilda personen (personligheten) såsom försedd med full rätt. Denna idé hade i österlandet i synnerhet kränkts av de avskilda folkstammarna (kasten) och i västerlandet av det lagstadgade slaveriet. Den kristna religionen fastslog emellertid att alla människor är lika inför Gud. Kyrkan föresatte sig en tung uppgift och ställde sig mot vapnen. Liksom ett inre samhälle som var avskilt från det yttre samhället, förlade den sina mål bortom det världsliga, och hela den kyrkliga församlingen var ett prästerskap. Sedan växte kyrkans anseende, den samlade på sig rikedomar och byggde enligt den feodala förebilden upp en hierarki. Dess mest förträffliga insats i historien består i att den gav personlighetsidén full rätt och införde den i kyrkan. Luthers reformation utvidgade denna idé ända till att omfatta den kyrkliga församlingen. Han upphävde nämligen den orubbliga åtskillnaden mellan en medlem av det andliga ståndet och en lekman, genom vilken hierarkin hade befallt i kraft av den apostoliska successionen då den fastslog prästvigningen som ett sakrament. Och det är ingenting annat som de som är oense med den romerskkatolska kyrkan i Tyskland också i senare tider både säger fritt ut och kräver. De tror att prästen i församlingen inte innehar en uppgift som medlare, utan enbart som förkunnare av Guds ord och som förvaltare av medlen till frälsning.

Tes 8

10 Det viktigaste företag som kungarna i Europa har genomfört består i att de koncentrerade hela samhället till sig själva såsom dess överhuvud och centrum. Detta kunde emellertid inte ske utan att feodalsystemet brutits och hierarkins alltför stora makt krossats med medelklassens hjälp. När kungarna kring början av den nyare tiden hade slutfört detta besvärliga verk – man kan minnas Ludvig XIV:es berömda uttryck »staten, det är jag» – hade de brutit feodalmakten endast för att den inte skulle vara obekväm för tronen. Detta ledde till att de lägre samhällsklasserna i Frankrike störtade tronen tillsammans med feodalsystemet. Det är i historien det så kallade tredje ståndets uppgift – och ditåt ser vi att också medeltiden strävar – att införa personlighetsidén i det mänskliga samhället. När det tredje ståndet hade genomfört detta, tog den nya tiden över uppdraget att överflytta samma idé till staten, och detta skedde genom den franska revolutionen.

Tes 9

11 Vem säger att just de senaste tiderna inte i hög grad har sörjt för de europeiska folkens allmänna välbefinnande? Vi har nämligen sett både att lagar som är skickade för en mera framskriden kultur har stiftats i ytterst många riken, och att staternas administration har fulländats, så att den ena haken griper och mycket skickligt rör den andra som i en lyckat sammansatt maskin. Till detta kommer de outtröttliga strävandena inom konster och vetenskaper, industrins utomordentliga framsteg och den fredliga förbindelsen mellan folken, med vilkens hjälp oenigheter avgörs genom förhandling och inte vapen. Det finns emellertid fläckar i denna glans, och också vårt tidevarv ansätts av många brister. Dessa är närmare bestämt: en alltför stor statsskuld – ekonomerna har inte med orätt slagit fast att en måttlig sådan är snarare till nytta än till skada för de inhemska tillgångarna – en övermåttan stor anhopning av förmögenhet i få händer, men i övrigt en fattigdom som blir värre. Utgående från den fattigdomen har den otillåtna kommunistiska sammanslutningen uppstått. Därefter de politiska partier som är otröttliga i att kullkasta den allmänna ordningen. Slutligen de religiösa tvisterna av vilka den nyskapande tiden sjuder. De makthavande upphör inte med att lätta, lindra och avskaffa dessa brister, och måtte den högsta gudomen välvilligt med sin kraft och sin nåd bistå dem i deras ytterst välgörande strävanden mot detta mål.