Helsning till Finlands unga tärnor vid kransbindningen den 30 Maj.
Vi längtade till våren
I långa vintrars natt.
Vi sade: Maj skall blomma,
Allt skall bli grönt och gladt.
5Kom, hulda, löftesrika,
Kom, unga, varma vår!
Värm våra kulna hjertan!
Smält vinterns frusna tår!
Maj kom, – och kom förvissnad
10I hoppets morgonväkt,
Kom lik en grå November,
Förklädd i vårens drägt,
Med snö i vinterskurar
Till stormens tidsfördrif,
15Med ljus, men inga blommor,
Med sol, men intet lif.
Då fröso vi om hjertat;
Men se, då kom så skär
En krans af unga rosor
20Att knyta kransar här.
De, och blott de allena,
Nu voro Finlands vår:
Vi hade ingen annan
I detta kulna år.
25Men ljufligare blomning
Har aldrig våren födt;
Mer varm har ingen majsol
I älskadt öga glödt.
Se, sjelfva vintermolnet,
30Som drefs från öde pol,
Fördunstade i kärlek
Och klarnade till sol!
Majblommor, ljufva, enda,
Som vårens tankar tänkt,
35Hvem skulle nånsin glömma
Den doft, som ni oss skänkt!
När femti vintrar snögat
På dessa gröna blad,
Skall silfverhårig gubbe
40Dem kyssa varm och glad.
Och dotter-döttrars döttrar,
Ett annat sekels slägt,
Blåögda, nya blommor
I hoppets morgondrägt,
45De skola höra sagan
Om kransarnas förbund
Och fläta framtids grönska
I blad från denna stund.
Man säger er, att våren
50Är blott en dröm så kort,
Att blommorna förblekna
Och hjertan vissna bort.
Majblommor, – tron det icke!
Det hjerta, som med er
55Har burit Finlands vårar,
Kan aldrig vissna mer!
Z. T.
Kommentaari
Kommentar
Topelius dikt tillkom med anledning av att dottern Aina hade valts till allmän kransbinderska för 1864 års promotion, som firades den 31 maj. Dikten utkom som separattryck (ej hittat), och återges här efter avtrycket i Helsingfors Tidningar 4/6 1864.
Bibliografi
Helsingfors Tidningar 4/6 1864; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 373 ff; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 221 f.
Majblommor 1864.
Helsning till Finlands unga tärnor vid kransbindningen den 30 Maj.
Vi längtade till våren
I långa vintrars natt.
Vi sade: Maj skall blomma,
Allt skall bli grönt och gladt.
5Kom, hulda, löftesrika,
Kom, unga, varma vår!
Värm våra kulna hjertan!
Smält vinterns frusna tår!
Maj kom, – och kom förvissnad
10I hoppets morgonväkt,
Kom lik en grå November,
Förklädd i vårens drägt,
Med snö i vinterskurar
Till stormens tidsfördrif,
15Med ljus, men inga blommor,
Med sol, men intet lif.
Då fröso vi om hjertat;
Men se, då kom så skär
En krans af unga rosor
20Att knyta kransar här.
De, och blott de allena,
Nu voro Finlands vår:
Vi hade ingen annan
I detta kulna år.
25Men ljufligare blomning
Har aldrig våren födt;
Mer varm har ingen majsol
I älskadt öga glödt.
Se, sjelfva vintermolnet,
30Som drefs från öde pol,
Fördunstade i kärlek
Och klarnade till sol!
Majblommor, ljufva, enda,
Som vårens tankar tänkt,
35Hvem skulle nånsin glömma
Den doft, som ni oss skänkt!
När femti vintrar snögat
På dessa gröna blad,
Skall silfverhårig gubbe
40Dem kyssa varm och glad.
Och dotter-döttrars döttrar,
Ett annat sekels slägt,
Blåögda, nya blommor
I hoppets morgondrägt,
45De skola höra sagan
Om kransarnas förbund
Och fläta framtids grönska
I blad från denna stund.
Man säger er, att våren
50Är blott en dröm så kort,
Att blommorna förblekna
Och hjertan vissna bort.
Majblommor, – tron det icke!
Det hjerta, som med er
55Har burit Finlands vårar,
Kan aldrig vissna mer!
Z. T.