Wasa Gymnasisters sång.

I högan nord vår vagga stod

Vid stormigt haf och skummig flod.

Vi vexte upp ur frostig bädd

Som vintergran, i drifvor klädd.

5Han står så grön

I hvita snön,

Han reser stark

Sin kronas park

Ur armod och ur ödemark.

10När våren kom med fågelsång,

När solen glömt sin nedergång,

När blomsterkrönt stod polens rand

Och fritt var haf och grönt var land;

Då blef vår håg

15Som strand och våg,

Då vardt oss sagdt

Att stå på vakt

För lifvets och för ljusets makt.

Här är hvart fält af strider rödt,

20Här, här har Finlands ära blödt,

Här stod hon, öfver lyckan höjd,

I blodig sorg och segerfröjd.

Här sjöng engång

Dess bard sin sång,

25Och, väckt af den,

Skall här hon än

Ur grafvarna stå upp igen.

Och hädan drog i fridens dar

En stark falang med panna klar

30Till mensklighetens stora strid

Mot mörker, synd och död all tid.

En lyra blef

Vårt adelsbref,

En vase huld

35Af ax i guld

Har gäldat ljusets makt vår skuld.

Och Wasa gossar äro vi;

Vårt namn skall ej förgätet bli.

Vårt namn är stort och ärorikt;

40Till ädel bragd har det oss vigt.

Det vigt vårt bröst

Åt ärans röst,

Det har oss dömt,

Om vi det glömt,

45Det har mätt högt det mål vi drömt.

Som tusen vågor sammangå

Kring Finlands bygd i gördel blå,

Så mötas hjertan, mötas namn,

O Fosterland! uti din famn.

50Att bära gladt

Din fanas skatt,

Att kämpa med

Ditt främsta led,

Var fäders bragd och Wasa sed.

55Vårt land! Vårt finska fosterland!

Din fasta botten är vår strand.

Så lär oss bli din starka vall,

Som hafvets våg ej bryta skall.

Slå högt, vår barm!

60Vex stark, vår arm!

Vex stor i skygd

Af söners dygd,

Vår höga nord! Vår finska bygd!

Z. T.