Lukuteksti

[90]

Studentsånger.

1. Till Lektor Runeberg.

(Den 28 Mars 1842.)

Vår susar redan öfver träd och toppar,

Fast marken bär de kulna drifvor än;

Det doftar vår i lundens späda knoppar,

Och fågelskaran uppå grenen hoppar,

5Och lärkan sjunger uti skyn igen,

Men uti hyddan Kantele förgäten hvilar

Och i dess brustna strängar vinden sorgsen ilar.

De gamle barder, som i fordna tider

Med sången bygde sig en verld så blid,

10Och sjöngo lifvets frid och lifvets strider,

Och sjöngo allt hvad menskohjertat lider,

Att Suomi skälfde utaf fröjd dervid;

De slumrat i det tysta bort en efter annan

Och tufvan vexer öfver fordom visa pannan.

15Har sången ingen framtid mer i norden,

Sen runan sjunkit maktlös ned till sist?

Förnimmas aldrig mer de ljufva orden

Från lyrans strängar uppå Suomi-jorden?

Skall dikten evigt gråta hvad hon mist?

20O nej, hon klingar der ännu, hon är densamma:

Den unga lyrans toner från den gamla stamma.

Som vandrarn, der han går på öde leden,

Der här och der en fura rest sig opp,

|91|

Med undran hör en nattlig vind från heden

25Förtälja sagor för den brända sveden

Och brusa dåft i mörka furans topp;

Så dagens slägte ser den verld det trott förgången

I Kalevala än stå upp till lif i sången.

Men som, då flydda äro nattens timmar,

30En nyfödd sol hvart fält med guld beströr,

Och morgonrodnan uti viken glimmar,

Och svanen sjungande på vågen simmar,

Och vandrarn, full af glädje, sången hör;

Så diktar Runeberg; – en morgon lik om våren:

35Fast klar och mild, han gömmer i hvar blomma tåren.

Det ljufva lugn, som dock med längtan blandas;

Den saknad, som i glädjen gråter än;

Den friska doft, som Suomis vårar andas;

Den färg, med hvilken Suomis skyar randas;

40O Runeberg, o skald, hvem gaf dig den?

Ur Kalevalas moar och ur Wäinös bälte,

Den gamla runan lik, din sång ur drifvor smälte.

Skön är den gamla sången än, den friska;

Lik evigt gröna granen är dess färg.

45När våra fäder hört dess toner hviska,

De haft den kär, som skogen har sin siska;

Och derför älske vi dig, Runeberg!

Vi älske dig, ty uti dig den gamla sången

Har lefvat upp och runan är ej än förgången.

Kommentaari

Kommentar

Österbottniska avdelningen arrangerade den 28 mars 1842 en fest på restaurang Kajsaniemi för Runeberg, som var på besök i Helsingfors. Runebergs skål föreslogs av Topelius (avdelningens sekreterare), som också hade skrivit verser festföremålet till ära.

Topelius skrev också dikterna »Till Professor Runeberg (Afsjungen den 25 Maj 1846)», »Johan Ludvig Runeberg. (Studentsång vid grafven den 12 maj 1877)» och »Johan Ludvig Runeberg inför sitt rykte».

Topelius upptar samma motivkrets i dikten »Kantele», koncipierad i april 1842. Se också inledningen, »De akademiska tillfällighetsdikterna».

Dikten trycktes i studenttidningen Joukahainen III 1848.

Bibliografi

Hirn, Runebergskulten 1935, s. 83; Protokoll 1839–1847, Österbottniska avdelningens arkiv, Nationalbiblioteket

1. Till Lektor Runeberg den 28 Mars 1842