|16|

Robert Wilhelm Ekman.

I.

Den tid, när Finlands Muser längesedan

Med svedda lockar flytt från Auras strand,

Brann der en stjerna än i natt och nedan:

– En målare, den främste i sitt land.

5Han stod der kämpande mot mark och rubel,

Han stod så ensam, oförstådd och arm;

Dock glödde snillets eld osläcklig i hans barm,

Än brännande i qval, än flammande i jubel.

Han kom till Åbo, kallad dit att skänka

10En hemlös, värnlös konst ny tillförsigt.

Död var Lauræus, Finnbergs duk var enka,

Och blyg och tvekande gick Magnus Wright.

Men Robert Ekman band de brustna länkar,

Han tog den faderlösa penseln opp:

15Allt – eller nästan allt – hvad sedan blef dess hopp

Har hvässt sitt blyertsstift vid Åbo ritsals bänkar.

Han kom från Rom, från Mälarns kungasalar;

Han var en ung, en ärelysten man;

Han kunde dröjt i lyckligare dalar

20Och skördat guld och lagrar, också han.

Men för hans unga mod fanns intet hinder:

Han trodde på den kraft, som allt förmår,

Han ville smälta snön i Finlands kulna vår

Och stänka Alpens glöd på finska ungmöns kinder.

|17|

25Hans lust, det var det dittills ouppnådda,

Det stora, djerfva. – Kungligt slöseri

Med tankar, illusioner, grymt förrådda,

Men ständigt nya; – kraft och fantasi; –

Själ af ett barn, som åt sin docka fröjdas; –

30En gubbes flit; – en gosses ystra ras; –

En ynglings tjusta blick för hvarje qvinlig grace;

Se der det element, hvaraf en konstnär slöjdas!

Han målade gestalter, ljufva, bjerta:

För ro skull en, för nöd skull en, och en

35I sydländsk skönhet sprungen ur hans hjerta,

Belyst af idealets återsken.

Hans dagrar strålade, hans färger glödde,

Och sjönk hans pensel stundom, menskligt svag,

Till flyktig ögonlust, han skref i stora drag

40Dess ånger på det kors, der Nådens Furste blödde.

Mer fosterländsk skall ingen konst oss gläda:

Han grep det finska folket vid dess härd,

Han band det vid sin duk, han lät det träda

För första gången in i bildens verld.

45Och detta folk, en trumpen arbetsmyra,

Blef mildt och älskvärdt under mästarns hand;

Det stod der lugnt och stolt i kamp för fosterland;

Det slöjdade sin plog, det strängade sin lyra.

Sen gick han ut till sagans töckenfjärdar,

50Att mejsla dimman till en fast kontur.

Formlösa skuggor ifrån diktens verldar,

De fingo kropp och sprungo fram derur.

Nyfödd, i nya skapelser och tider,

Sjöng Wäinämöinen nu för sjö och skog,

|18|

55Det gyllne Sampo smeds, och Pohjas tärna log,

Och Lemminkäinen gick med trots till nya strider.

De mästerkloke, de som mäta dagligt

Med skräddarmått ett snilles bredd och längd,

De funno mythens töcken obehagligt

60Och Wäinämöinens näfversko befängd.

Det var för högt för dem till Ukkos boning,

Det var för djupt för dem till Tuonis natt,

De fingo pysslingar, men inga gudar fatt

Och satte sig i lugn att döma utan skoning.

65Men Zeus allen har makt att slå Titaner;

De passa icke in i vanligt mått.

Den man, hvars pensel öfver oceaner

Utaf årtusenden har mäktigt gått

Att djupt ur mythens dunkel återväcka

70En stor, förgäten, längst förgången verld,

Han har eröfrat mer, än hjelten med sitt svärd;

Den mannen skall dock ej enhvar till axeln räcka.

Och har han felat, var han ju den förste;

Och högg han blindt, så röjde väg hans hugg.

75Vi, som i Lapplands klyft så girigt törste

Att böka efter guldets minsta dugg,

Vi borde ej med rika grufvor slösa;

Den arm, som bräckte kopparbergets port

Och brutit djupens malm, – den hade vi ej bordt

80Först lemna utan stöd och sedan sönderklösa.

I tretti år bar Robert Ekman striden,

I trots, förtviflan, segrar, nederlag.

Hans goda fé, hans maka, gick ur tiden;

|19|

Då skymde aftonen för stridens dag.

85Med sexti vintrar och en ynglings sinne,

Flöt källans våg otömligt rik hvar stund,

Men öfver en vulkan, som, härjande sin grund,

Till aska brände allt, – och nu är allt ett minne.

II.

Hvad återstår? Det är en slutad saga,

90Som säges om vid hvarje konstnärsgrift:

»Der föll engång en man» konsekvensändrat/normaliserat... Men hvarför klaga?

Vi läste ju så mången minnesskrift:

Han var så flitig, denna goda själen,

Och något har han visserligen gjort,

95Fastän man ock, tyvärr! har mången brist försport;

Men den, som hädan gått, man trampar ej på hälen.

Och de, som uti lifvet sönderslitit

Hans konstnärssjäl, af veka fibrer väfd,

De undrade, att deras uddar bitit,

100Att pelarn föll, när han var undergräfd.

Och de, som lemnat honom åt hans öde,

Förgäten, ensam, stapplande och arm,

De ryckte vänskapsfullt en blomma från sin barm

Och kastade dess doft på mullen åt den döde.

105Men alla vårens blommor mäkta icke

Ge färg åt drifvorna på konstnärns graf,

Och alla loford, dem vi efterskicke,

Förslöa ej de törnen lifvet gaf.

En fläkt af kärlek, som i tadlet blandas,

110Är som en vårluft öfver nordens snö;

Förutan sol och vår skall konstnärn frusen dö:

Gif derför honom dem, sålänge än han andas!

|20|

III.

Jag jäfvar dagens vrånga dom och slägten,

Som stå för nära meningarnas split.

115Jag vädjar till den tid, när morgonväkten

Af efterverlden glömt båd’ hat och nit,

När det, som nu förhäfves, varder ringa,

När det, som nu förtrampas, vexer stort

Och det, som synes nu förblödt, tillintetgjordt,

120Skall i odödlig glans ur Lethes skuggor svinga.

Då skola andra följa Ekmans bana

Och öppna himmelsvidt för framtidsdag

De nya verldar, dem han djerfdes ana,

Men ej förmått att gifva klara drag.

125Det finska folket skall hans lager vira,

Hans namn skall långt i tidens fjerran gå,

När ingen mera mins den obekanta vrå,

Der recensenten fällt sin sönderbrustna spira.

Ty hvarje verk skall af dess mening dömas;

130Det bästa af en konstnär är idén.

Hans svaghet dör, hans brister skola glömmas,

Hans tanke lefver, blir hans bautasten.

Och derför må vi lifvets kamp ej sörja,

När Robert Ekman kämpat ut sin strid

135Och fallit på sitt verk vid tröskeln af den tid,

Som skall fullborda det hvad han fick endast börja.

Z. T.