1 Det var engång en fågel i Finlands skog. Han sjöng för furor och granar, björkar och rönnar; blåklockan på ängen hörde hans röst, och vassen vid stranden lyssnade på hans visor. Hans rätta hem var den stora ödemarken; himmelens moln voro hans bröder och systrar, den bleka ljungen hans vagga, och vind och vågor hans barndoms vaggsång.
2 Då gick en engel i skogen och sade till fågelen: sjung för barnen!
3 Fågelen sade: min röst är svag; skola barnen höra mig?
4 Engelen sade: sjung ur ditt hjerta, så skola de höra dig.
5 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad skall jag sjunga? frågade fågelen.
6 Engelen svarade: visor och sagor. Sjung Guds lof; sjung Hans allmakt och godhet. Sjung om naturens skönhet och Skaparens vishet; sjung huru Guds ande går genom verlden och verkar allt uti|II| alla. Sjung derföre också om det goda på jorden, om fromhet och dygd, om mod och rättskaffenhet, om ödmjukhet och barmhertighet. Sjung fritt och gladt. Sjung solsken i sjelfva sorgens natt, men sjung alltid ädelt, att der må stadna en återglans från det höga äfven i lifvets ystraste lekar.
7 Fågelen sade: gode engel, jag ville gerna uppfylla din önskan. Men du vet, att jag är ett ringa väsen med mycken brist och blott en af många tusende i den stora skogen. Hvem skall gifva mig kraft till ett så högt värf, som att sjunga för barnen? Höra icke barnen Guds rike till? Och du vill att jag, som bär stoft på mina vingar och storm i mitt hjerta, skall tala till Guds utvalde!
8 Engelen svarade: af dig sjelf förmår du här intet. Vore du än hvit som snö och hade paradisfågelens tunga ochoriginal: ock näktergalens ljufvaste drill, och kunde sjunga morgonrodnadens visor från verldens begynnelse, så vore allt detta intet utan Guds makt, och din röst skulle ljudlös dö, som sandkornet rullar på hafvets botten. Men bed i ditt hjerta om kraft från höjden; se, då är verket ej mera ditt, utan Hans, som dig sändt och som är stark i de svaga.
9 Fågelen sade: jag vill göra som du sagt. Och han sjöng.
10 Nu, goda barn, komma hans visor och sagor till dig ifrån Finlands skog, som trädens fjun, dem|III| vinden bär fram med frön om våren. Och vinden bär dem i spridda flockar äfven till Sveriges bygder. Finlands barn, Sveriges barn, viljen J lyssna på ord, som susa i löf och grenar?
|170|
11 Du älskade vän, du Guds utvalde, du som ju hör Guds rike till och med dina klara små ögon ser in i himmelen, jag vill säga dig något om denna boken. Han är en af de små böckerna och innehåller ej mycken lärdom. Han flyger med fåglavingar öfver blommor och blad: han leker med tankar. Men jag ville gerna, att der skulle vara en fjäder af engelens vinge qvar i fåglavingarna. Jag ville så gerna, att äfven denna lilla bok och hans syskon måtte höra Guds rike till. Skulle du någonsin märka att han lockar dig bort från Gud, så kasta honom ifrån dig; ty det är bättre att han sänkes i hafvets djup, än att han, som vår Frälsare säger, »förargar en af dessa små».konsekvensändrat/normaliserat
12 Men jag ville också gerna gifva åt dig en frisk och glad och frimodig bok. Gud vill icke att vi skola lipa vår verld igenom, utan fastmer arbeta med mod och hopp som tjenare i Hans rike. Det finnes i verlden blott en stor sorg, och det är synden, när vi göra vår Gud emot. Låt oss derföre bedja, att vi icke må bedröfva Hans fadershjerta med denna stora sorg, och då skola vi vara glada i solskenet af Hans eviga nåd.
|IV|
13 Gode Fader i himmelen, Du hvars röst kommer till oss ej endast i psalmens toner, men äfven i fågelens qvitter och bäckens brus och barnets oskyldiga lekar, låt också dessa minsta af diktens blad gå ut i Ditt namn och utså frön för Ditt rike!
Helsingfors den 5 Oktober 1866.
14 Z. T.
Kommentar
Kommentar
Maija Lehtonen påpekar att ängeln och fågeln här förenas till en symbol för Topelius kall som sagoberättare. Växlingen från »fågel» till »han» till »jag» förstärker föreställningen att detta är ett religiöst uppdrag eller en gudagåva (1998, s. 10, jfr Laurent 1947, s. 304 f., och Häggman 1998, s. 22).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
6 rättskaffenhet rättsinnighet, att tänka och handla moraliskt rätt.
7 Höra icke barnen Guds rike till? Luk. 18:16 och Mark. 10:14: »Låter barnen komma till mig, och förmener dem icke; ty sådana hörer Guds rike till.»
9 vill skall. Ordet fungerar här som hjälpverb.
11 »förargar en af dessa små» Matt. 18:6.
Bibliografi
Häggman, »Topelius och barnens visor», 1998, s. 22; Jaakkola, Topeliaaninen usko – Kirjailija Sakari Topelius uskontokasvattajana 2011, s. 140; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 304 f.; Lehtonen, »Topeli änglar», 1998, s. 10
FÖRORD
till alla goda barn.
1 Det var engång en fågel i Finlands skog. Han sjöng för furor och granar, björkar och rönnar; blåklockan på ängen hörde hans röst, och vassen vid stranden lyssnade på hans visor. Hans rätta hem var den stora ödemarken; himmelens moln voro hans bröder och systrar, den bleka ljungen hans vagga, och vind och vågor hans barndoms vaggsång.
2 Då gick en engel i skogen och sade till fågelen: sjung för barnen!
3 Fågelen sade: min röst är svag; skola barnen höra mig?
4 Engelen sade: sjung ur ditt hjerta, så skola de höra dig.
5 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad skall jag sjunga? frågade fågelen.
6 Engelen svarade: visor och sagor. Sjung Guds lof; sjung Hans allmakt och godhet. Sjung om naturens skönhet och Skaparens vishet; sjung huru Guds ande går genom verlden och verkar allt uti|II| alla. Sjung derföre också om det goda på jorden, om fromhet och dygd, om mod och
rättskaffenhet
, om ödmjukhet och barmhertighet. Sjung fritt och gladt. Sjung solsken i sjelfva sorgens natt, men sjung alltid ädelt, att der må stadna en återglans från det höga äfven i lifvets ystraste lekar.
7 Fågelen sade: gode engel, jag ville gerna uppfylla din önskan. Men du vet, att jag är ett ringa väsen med mycken brist och blott en af många tusende i den stora skogen. Hvem skall gifva mig kraft till ett så högt värf, som att sjunga för barnen?
Höra icke barnen Guds rike till?
Och du vill att jag, som bär stoft på mina vingar och storm i mitt hjerta, skall tala till Guds utvalde!
8 Engelen svarade: af dig sjelf förmår du här intet. Vore du än hvit som snö och hade paradisfågelens tunga ochoriginal: ock näktergalens ljufvaste drill, och kunde sjunga morgonrodnadens visor från verldens begynnelse, så vore allt detta intet utan Guds makt, och din röst skulle ljudlös dö, som sandkornet rullar på hafvets botten. Men bed i ditt hjerta om kraft från höjden; se, då är verket ej mera ditt, utan Hans, som dig sändt och som är stark i de svaga.
9 Fågelen sade: jag
vill
göra som du sagt. Och han sjöng.
10 Nu, goda barn, komma hans visor och sagor till dig ifrån Finlands skog, som trädens fjun, dem|III| vinden bär fram med frön om våren. Och vinden bär dem i spridda flockar äfven till Sveriges bygder. Finlands barn, Sveriges barn, viljen J lyssna på ord, som susa i löf och grenar?
|170|11 Du älskade vän, du Guds utvalde, du som ju hör Guds rike till och med dina klara små ögon ser in i himmelen, jag vill säga dig något om denna boken. Han är en af de små böckerna och innehåller ej mycken lärdom. Han flyger med fåglavingar öfver blommor och blad: han leker med tankar. Men jag ville gerna, att der skulle vara en fjäder af engelens vinge qvar i fåglavingarna. Jag ville så gerna, att äfven denna lilla bok och hans syskon måtte höra Guds rike till. Skulle du någonsin märka att han lockar dig bort från Gud, så kasta honom ifrån dig; ty det är bättre att han sänkes i hafvets djup, än att han, som vår Frälsare säger,
»förargar en af dessa små»
.konsekvensändrat/normaliserat
12 Men jag ville också gerna gifva åt dig en frisk och glad och frimodig bok. Gud vill icke att vi skola lipa vår verld igenom, utan fastmer arbeta med mod och hopp som tjenare i Hans rike. Det finnes i verlden blott en stor sorg, och det är synden, när vi göra vår Gud emot. Låt oss derföre bedja, att vi icke må bedröfva Hans fadershjerta med denna stora sorg, och då skola vi vara glada i solskenet af Hans eviga nåd.
|IV|13 Gode Fader i himmelen, Du hvars röst kommer till oss ej endast i psalmens toner, men äfven i fågelens qvitter och bäckens brus och barnets oskyldiga lekar, låt också dessa minsta af diktens blad gå ut i Ditt namn och utså frön för Ditt rike!
Helsingfors den 5 Oktober 1866.
14 Z. T.