1 – Mins du sagan om Skyhög och Molnskägg och de små torparebarnen, som kunde smälta snö och se solsken?
2 – Åh ja, mycket väl.
3 – Mins du Flamming och Dagmar, solens guldlockiga barn, som redo ut i verldsrymden på deras snabba fålar Stråle och Vind?
4 – Mycket väl.
5 – Det är sagan om ljuset, och hon går genom alla tider. Det finns en annan saga om mörkret, men hon är ej af de glada. Nu vill jag säga dig något om vårdagjemningen.
6 – Gör det! Jag vet: i Mars månad.
7 – Det var en gång en jätte i höga norden, han hette Fimbul och var broder till fjällkungen, som sprack sönder, när han ville äta upp Sampo Lappelill. Fimbul var också förskräckeligt stor och stark och bodde i en håla mellan isbergen bortom Nordkap. Han kunde fyra konster: han kunde göra mörker, köld, hagel och storm. Det var något till jätte att vara så lärd; men icke var den lärdomen mycket att skryta med.
8 Nu hade Fimbul ofta ledsamt att sitta allena i hålan och höra isbergen knaka emot hvarandra med åskans brak, ty se kunde han intet: han var blind, och der var mörkt som i säcken. Då hade han en häst, som hette Bore, hvilket betyder nordanvinden; och|221| jätten var kolsvart, men hästen var snöhvit och frustade töcken som moln omkring sig. Fimbul red stundom ut på sin häst Bore, och när han red fram öfver berg och skogar, såg han ut som ett stort, svart vintermoln, fullt af snö.
9 En dag, när jätten Fimbul på detta sätt red öfver den stora, frusna fjärden af Enare sjö i Lappland, kände han något, som stack honom i ögonen, fastän han var blind och ej kunde se. På samma gång kände han likasom en varm fläkt flyga emot honom och upptina hans skägg, hvilket var mycket obehagligt, ty alla jättar äro måne om skägget: de tycka att det klär dem så obeskrifligt.
|606|
10 Jätten Fimbul sade till hästen Bore: hvad är det, som sticker mig i ögonen, och hvad är det, som blåser uti mitt skägg?
11 Hästen Bore kunde tala, som alla trollhästar, och hade sett mycket på sina resor i verlden. Han svarade: det är solens barn, prins Flamming och prinsessan Dagmar, som rida ut genom verlden.
12 – Det är högst näsvist af ett par barnungar, sade jätten. –konsekvensändrat/normaliserat Fråga dem, om de ha pass, när de resa uti mitt rike.
13 – Verlden är deras rike, svarade hästen, –konsekvensändrat/normaliserat och dessutom rida de så fort, att jag icke får fatt på dem.
14 – Det är en ganska dålig polis, som låter sådana lösdrifvare flacka kring verlden, menade Fimbul. –konsekvensändrat/normaliserat Håll litet, så vill jag taga dem i min stora molnkappa.
15 Nu hände att Flamming och Dagmar voro nyfikne, som alla små barn, och när de sågo det stora, svarta vintermolnet komma emot dem, höllo de stilla med fålarne, för att se hvad det kunde vara för ett underligt ting. I detsamma hade jätten Fimbul bredt ut sin kappa öfver dem och tog dem till fånga, hvarefter han förde dem med sig till den mörka ishålan bortom Nordkap.
16 Nu känner du solens vackra barn, som fladdra i sin frihet kring hela verlden, och deraf kan du tänka huru roligt de hade att sitta fångne uti den mörka is|222|hålan. Flamming sprakade gnistor af vrede, och Dagmar liten gret så varma tårar af sorg, att de droppade ned på det hårda isgolfvet och isen begynte smälta. Men jätten Fimbul skrattade i sitt skägg, ty alla jättar bruka skratta i skägget. Det anses höra till goda tonen bland jättarne.
17 Bäst det var, hände något, som jätten Fimbul icke förmodat. Flammings gnistor hade sprängt sönder ishålans murar, och Dagmars tårar hade smält isberget till en sjö. Solens barn undkommo ur deras fängelse, hoppade åter upp på Vind och Stråle, som väntade utanför ishålan, och redo så muntert tillbaka till solriket. Men jätten Fimbul blef så förgrymmad, att han fick månsken på hakan: det vill säga, att han miste hälften utaf sitt skägg.
18 Nu blef der ett stort och förskräckligt krig mellan solkonungen och vinterkonungen, jätten Fimbul, för de två solbarnen, som varit fångne och sluppit lösa. Och emedan kriget fördes på jorden, blef jorden af båda förhärjad, ömsom af solens hetta, ömsom af vinterkonungens köld. Och der var ett uppror och oväsen af alla naturkrafter utan all måtta, så att de stora bergen brusto sönder och de väldiga oceanerna svallade fram och åter, som när ett barn i badbunken vippar vattnet öfver på alla sidor.
19 Men Flamming och Dagmar älskade jordens små barn, med hvilka de lekt så ofta, och tyckte det vara synd om dem, att de skulle slita så ondt i |607|kriget. Derföre bådo de sin fader solkungen göra fred med jätten Fimbul: och det skedde så, att der blef ett stillestånd, men riktig fred blef der aldrig. Ty jätten och solkonungen ingingo en sådan öfverenskommelse, att hvarje år skulle der två gånger vara en vapenhvila emellan dem: tre dagar om våren och tre dagar om hösten. Deremellan skulle de kriga, som förr, men icke så omenskligt, att jorden förhärjades och de små barnen ej kunde lefva.
20 I Mars är vårdagjemningen, som är den ena vapenhvilan, och i September är höstdagjemningen.|223| Då är hvarken sommar eller vinter, vår eller höst, utan en mellantid mellan dem alla. Dag och natt äro lika långa, köld och värme likasom hoppa bräde med hvarandra, och brädet står jemnt. Men i Mars sadla Flamming och Dagmar sina fålar, för att leka med jordens barn, och i September vattna de fålarne med regnskurar, för att gifva dem mod till återfärden. Fimbul ryter af vrede, ty han kan icke lida vapenhvilan, och hans rytande höres den tiden ofta i nordanstormen. Men Flamming och Dagmar kasta slängkyssar åt jorden och nicka åt barnen: vi komma tillbaka, vi komma tillbaka! Ja, kom, vackra ljus, kom, ljufva värme! I ären så hjertligt välkomna i Fimbuls rike.
Kommentar
Kommentar
Sagan publicerades i Trollsländan 28/3 1868 och omarbetades för Läsning för barn. I sagan presenteras årstidens växlingar som en allegori om den eviga kampen mellan ljus/värme och mörker/kyla. Jfr föregående dikt, »Solkoungens barn».
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
7 Fimbul från fornisl.; jätte, mycket stor (jfr Fimbulvinter i Snorres Edda, en fruktansvärd vinter som föregick Ragnarök, världens undergång).
Bibliografi
Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 154, 233 f., 245
Solkriget.
(Flammings och Dagmars andra äfventyr).
1 – Mins du sagan om Skyhög och Molnskägg och de små torparebarnen, som kunde smälta snö och se solsken?
2 – Åh ja, mycket väl.
3 – Mins du Flamming och Dagmar, solens guldlockiga barn, som redo ut i verldsrymden på deras snabba fålar Stråle och Vind?
4 – Mycket väl.
5 – Det är sagan om ljuset, och hon går genom alla tider. Det finns en annan saga om mörkret, men hon är ej af de glada. Nu vill jag säga dig något om vårdagjemningen.
6 – Gör det! Jag vet: i Mars månad.
7 – Det var en gång en jätte i höga norden, han hette
Fimbul
och var broder till fjällkungen, som sprack sönder, när han ville äta upp Sampo Lappelill. Fimbul var också förskräckeligt stor och stark och bodde i en håla mellan isbergen bortom Nordkap. Han kunde fyra konster: han kunde göra mörker, köld, hagel och storm. Det var något till jätte att vara så lärd; men icke var den lärdomen mycket att skryta med.
8 Nu hade Fimbul ofta ledsamt att sitta allena i hålan och höra isbergen knaka emot hvarandra med åskans brak, ty se kunde han intet: han var blind, och der var mörkt som i säcken. Då hade han en häst, som hette Bore, hvilket betyder nordanvinden; och|221| jätten var kolsvart, men hästen var snöhvit och frustade töcken som moln omkring sig. Fimbul red stundom ut på sin häst Bore, och när han red fram öfver berg och skogar, såg han ut som ett stort, svart vintermoln, fullt af snö.
9 En dag, när jätten Fimbul på detta sätt red öfver den stora, frusna fjärden af Enare sjö i Lappland, kände han något, som stack honom i ögonen, fastän han var blind och ej kunde se. På samma gång kände han likasom en varm fläkt flyga emot honom och upptina hans skägg, hvilket var mycket obehagligt, ty alla jättar äro måne om skägget: de tycka att det klär dem så obeskrifligt.
|606|10 Jätten Fimbul sade till hästen Bore: hvad är det, som sticker mig i ögonen, och hvad är det, som blåser uti mitt skägg?
11 Hästen Bore kunde tala, som alla trollhästar, och hade sett mycket på sina resor i verlden. Han svarade: det är solens barn, prins Flamming och prinsessan Dagmar, som rida ut genom verlden.
12 – Det är högst näsvist af ett par barnungar, sade jätten. –konsekvensändrat/normaliserat Fråga dem, om de ha pass, när de resa uti mitt rike.
13 – Verlden är deras rike, svarade hästen, –konsekvensändrat/normaliserat och dessutom rida de så fort, att jag icke får fatt på dem.
14 – Det är en ganska dålig polis, som låter sådana lösdrifvare flacka kring verlden, menade Fimbul. –konsekvensändrat/normaliserat Håll litet, så vill jag taga dem i min stora molnkappa.
15 Nu hände att Flamming och Dagmar voro nyfikne, som alla små barn, och när de sågo det stora, svarta vintermolnet komma emot dem, höllo de stilla med fålarne, för att se hvad det kunde vara för ett underligt ting. I detsamma hade jätten Fimbul bredt ut sin kappa öfver dem och tog dem till fånga, hvarefter han förde dem med sig till den mörka ishålan bortom Nordkap.
16 Nu känner du solens vackra barn, som fladdra i sin frihet kring hela verlden, och deraf kan du tänka huru roligt de hade att sitta fångne uti den mörka is|222|hålan. Flamming sprakade gnistor af vrede, och Dagmar liten gret så varma tårar af sorg, att de droppade ned på det hårda isgolfvet och isen begynte smälta. Men jätten Fimbul skrattade i sitt skägg, ty alla jättar bruka skratta i skägget. Det anses höra till goda tonen bland jättarne.
17 Bäst det var, hände något, som jätten Fimbul icke förmodat. Flammings gnistor hade sprängt sönder ishålans murar, och Dagmars tårar hade smält isberget till en sjö. Solens barn undkommo ur deras fängelse, hoppade åter upp på Vind och Stråle, som väntade utanför ishålan, och redo så muntert tillbaka till solriket. Men jätten Fimbul blef så förgrymmad, att han fick månsken på hakan: det vill säga, att han miste hälften utaf sitt skägg.
18 Nu blef der ett stort och förskräckligt krig mellan solkonungen och vinterkonungen, jätten Fimbul, för de två solbarnen, som varit fångne och sluppit lösa. Och emedan kriget fördes på jorden, blef jorden af båda förhärjad, ömsom af solens hetta, ömsom af vinterkonungens köld. Och der var ett uppror och oväsen af alla naturkrafter utan all måtta, så att de stora bergen brusto sönder och de väldiga oceanerna svallade fram och åter, som när ett barn i badbunken vippar vattnet öfver på alla sidor.
19 Men Flamming och Dagmar älskade jordens små barn, med hvilka de lekt så ofta, och tyckte det vara synd om dem, att de skulle slita så ondt i |607|kriget. Derföre bådo de sin fader solkungen göra fred med jätten Fimbul: och det skedde så, att der blef ett stillestånd, men riktig fred blef der aldrig. Ty jätten och solkonungen ingingo en sådan öfverenskommelse, att hvarje år skulle der två gånger vara en vapenhvila emellan dem: tre dagar om våren och tre dagar om hösten. Deremellan skulle de kriga, som förr, men icke så omenskligt, att jorden förhärjades och de små barnen ej kunde lefva.
20 I Mars är vårdagjemningen, som är den ena vapenhvilan, och i September är höstdagjemningen.|223| Då är hvarken sommar eller vinter, vår eller höst, utan en mellantid mellan dem alla. Dag och natt äro lika långa, köld och värme likasom hoppa bräde med hvarandra, och brädet står jemnt. Men i Mars sadla Flamming och Dagmar sina fålar, för att leka med jordens barn, och i September vattna de fålarne med regnskurar, för att gifva dem mod till återfärden. Fimbul ryter af vrede, ty han kan icke lida vapenhvilan, och hans rytande höres den tiden ofta i nordanstormen. Men Flamming och Dagmar kasta slängkyssar åt jorden och nicka åt barnen: vi komma tillbaka, vi komma tillbaka! Ja, kom, vackra ljus, kom, ljufva värme! I ären så hjertligt välkomna i Fimbuls rike.