Walters fjerde äfventyr. När man är lat, får man akta sin lugg
Lästext
[18]
Walters fjerde äfventyr.
När man är lat, får man akta sin lugg.
1 Nu var det tid för Walter att börja sin skola. Han var ju sex år gammal, han kunde segla i tråg, kasta trissa, slå ihjäl hundar, åka kälke och uträtta andra nyttiga saker. Dessutom kände han i sin bilderbok lejon och tigrar, elefanter och noshörningar, för att icke tala om hans nära vänskap med Caro, Bravo, Putte och Kuckeliku. Men kom det an på att läsa i en ordentlig bok, riktigt tryckt med titelblad, permar och små och stora bokstäfver, ja, då såg ej Walter i boken något annat, än underliga streck, det ena krokigt, det andra rakt och allesamman svarta som flugor. Walter ansåg det för den onödigaste sak här i verlden att lära sig läsa. Han hade hört, att röfvaranförare och andre tappre män i fordna tider ej kunnat hvarken läsa eller skrifva. –konsekvensändrat/normaliserat När jag blir stor, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat tar jag min långa värja och ritar mitt bomärke der mitt namn skall stå; och när jag behöfver läsa, skickar jag efter någon munk, som läser för mig; så bruka andra röfvaranförare.
2 – Kära Walter, sade hans mor, –konsekvensändrat/normaliserat icke vill du bli röfvare och slå ihjäl |339|menniskor eller plundra andras egendom. Detta är fult, min gosse. Och dessutom finnas inga munkar här i landet.
3 – Finnas inga munkar, så finnas väl skolgossar, svarade Walter. –konsekvensändrat/normaliserat Dem befaller jag att läsa för mig.
4 – Men om du ej kan läsa, blir du narrad upp i ett träd, sade fadren. –konsekvensändrat/normaliserat Du blir så dum som en spån,|19| och alla klokare gossar skratta åt dig. Allt det goda och nyttiga, som står uti böcker, får du ej veta, och Guds ord får du ej lära, och alla vackra sagor får du ej läsa. Oxen, som går på ängen, bölar åt dig: jag är bättre än du; Caro, som morrar vid trappan, skäller åt dig: jag är klokare än du. När du går i skogen, ropa träden åt hvarandra: der går den dumma Walter, som ej kan läsa! Minsta fjäril, som fladdrar kring blommorna, säger till dig: jag kan allt hvad jag bör kunna, men Walter kan ej hvad han bör kunna och hvad han snart skulle lära sig, om han ej vore lat. Då går du som en onyttig varelse genom verlden, och alla ting i naturen och alla fattiga barn ropa till dig: ack om vi bara fått lära oss läsa, vi skulle visst ej ha varit så dumma, som Walter var!
5 – Men jag vill icke läsa, jag vill springa och leka hela dagen! ropade Walter.
6 – Din vilja! svarade fadren. –konsekvensändrat/normaliseratVet du hvar din vilja är? Jo, i mammas ridikyl. I morgon skall du börja läsa för mor Susanna och dermed punkt.
7 Om qvällen, när Walter lade sig, tänkte han: i natt skall jag ej sofva, och när allt är tyst, rymmer jag bort till skogen, der träffar jag helt visst någon röfvare, och så ber jag honom lära mig att bli röfvaranförare, när jag blir stor. Det är mycket roligare, än att läsa.
8 Just som han tänkte derpå, fick han sand i ögonen, och Nukku Matti kom, och Walter sof som en gris ända till morgonen.
9 När klockan blef 7 på morgonen, kom hans mamma till sängen. – Stig upp och kläd på dig, så följas vi åt till skolan, sade hon.
10 Walter begynte gråta.
11 – Icke är det värdt att gråta, tröstade modren. –konsekvensändrat/normaliserat Nog går det för dig, som för alla andra. Låt oss bara försöka, så får du se.
12 Hvad var att göra? Walter måste till skolan och följde med tunga steg till den fruktade mor Susanna. Hon var en amper gumma, sådan som skolmästarinnor|20| stundom blifva, när de länge kexa med lata gossar. Mössa hade hon och brun kofta och ett par gröna glasögon med messingsbågar, som knepo henne om näsan. Hon satt i en hög skinnstol vid bordet, och der hade hon bredvid sig en stickstrumpa och ett ullnystan och ett ris. Vid bordet sutto fyra andra barn, två gossar och två flickor. Der stod ett stort |340|skåp i rummet, på väggen hängde två taflor ur bibliska historien, den ena om Absalon, som fastnade med sitt långa hår i en ek, den andra om Haman, som blef hängd i en galge. Dessutom hängde der taflor med bokstäfver och ziffror, och minst fyra märkdukar, som skolflickorna sytt. På en stol bredvid skåpet satt en mops, som var något argsint och morrade åt Walter sin välkomsthelsning.
13 – Kära mor Susanna, sade Walters mamma, –konsekvensändrat/normaliserat var så god och lär min gosse läsa! Är han lat, så spara ej riset; han skall tacka er derför, när han en gång blir stor.
14 – Nå nå, sade mor Susanna, –konsekvensändrat/normaliserat kanske riset ej behöfves. Jag ser att gossen har tillräckligt lång lugg.
15 Det gick en kall rysning igenom Walter, när han hörde talas om sin långa lugg, som han aldrig velat låta klippa förut. Och när han då såg på mor Susannas långa, magra fingrar, önskade han af hjertat att hans hufvud vore stubbadt så kort som en rysk soldats. Nu gick också hans mamma bort, och så begyntes på fläcken med läsningen. Det var allt litet svårt i början, men det gick likväl, ty Walter kunde ej glömma den långa luggen och de ännu längre fingrarne, som hotade att gripa uti den.
16 En stund gick det således bra nog. Då fick Walter kurage och tänkte: jag är en karl, och mor Susanna är bara en gumma. Icke törs hon röra min långa lugg; hon är bestämdt rädd för mig.
17 Nu körde en kärra förbi, så att det skramlade i fönsterrutorna. Straxt kastade Walter boken ifrån sig och sprang till fönstret, för att se. – Hvad gör du, pojke? ropade mor Susanna. Men Walter låtsade ej|21| höra. Han såg och såg, så att näsan blef platt emot fönsterrutan.
18 – Jaså, är du af den sorten? sade mor Susanna. Och utan minsta krus steg hon upp, bara två steg; derpå sträcktes de långa, magra fingrarna i den långa, präktiga luggen och foro omkring med så van hand, att ingen kunnat göra det skickligare. Och så blef Walter ledd i luggen tillbaka till bordet. Der var ingen pardon.
19 Walter grinade förskräckligt illa och fann sig högeligen mankerad. – Jag vill gå hem till mamma och pappa! skrek han. –konsekvensändrat/normaliserat Jag är här på försök!
20 – Nå, det är bra att du fått försöka, sade mor Susanna. –konsekvensändrat/normaliserat Var nu en annan gång uppmärksam och lydig, så slipper du lugg, min gosse!
21 Walter betänkte sig. –konsekvensändrat/normaliserat Låter jag klippa min lugg, menade han, –konsekvensändrat/normaliserat så kan det hända att jag får smaka det elaka riset. Men om jag nu skulle läsa ordentligt? ... Icke för riset! Liksom jag vore rädd för riset! Jag är icke alls rädd för riset. Men det vore dumt att bli dum. Och att oxen skall tycka sig vara bättre än |341|jag! Och att Caro skall skälla på mig! Och att de andra gossarne skola skratta åt mig och säga: se der går den dumma Walter, som ingenting kan! –konsekvensändrat/normaliserat Jag skall visa dem att jag kan. I morgon dag skall jag läsa ordentligt.
Kommentar
Kommentar
Berättelsen publicerades i Eos 15/8 1855 och omarbetades för Läsning för barn. Den baserar sig på Topelius minnen av sin första lärare Anna Susanna Sahlbom (1784–1840), som höll en s.k. mamsellskola i en vindskammare i Nykarelby från 1820-talet framåt (Vasenius I, s. 279 och V, s. 513; Nyberg 1949, s. 62 f.; Laurent 1947, s. 80). Enligt Topelius var mamsell Sahlbom inte överdrivet sträng, men hade »fruktansvärda fingrar, enkom skapade att gripa i en yvig lugg» (1922, s. 33).
Trots att agan i berättelsen framställs som befogad talar Topelius varmt för en human skola »som afskaffar kroppsstraffet» (1867, s. 9 f.; i Finland förbjöds barnaga enligt lag 1984) – jfr omarbetningen av Walters första äventyr.
Widhe konstaterar att berättelsen ger uttryck för den något paradoxala föreställningen att det endast är i ett bejakande av pojkskapet som läsaren kan växa upp och bli en riktig man. Läses Walters andra och fjärde äventyr parallellt är budskapet dels att entydigt uppvärdera lärandets och läsandets läxa, formulerat av den besjälade naturen (rad 10 ff.), dels att förmedla en nedvärderande syn på unga och innesittande, manliga läsare (Widhe 2015, s. 119).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
6 Vet du hvar din vilja är? Jo, i mammas ridikyl. ridikyl: parallellform till redikyl; en liten handväska eller påse för sysaker. Liknelsen används också i »Var god mot de fattiga» (Lfb 1) och »Pikku Matti» (Lfb 4).
8 Nukku Matti (fi.) Jon Blund.
12 kexa käxa, tjata.
12 Absalon, som fastnade med sitt långa hår i en ek 2 Sam. 18:9.
12 Haman, som blef hängd i en galge Est. 7:10.
12 märkdukar dukar för övning i att brodera och sy korsstygn.
19 mankerad sårad, stött; i finländsk svenska.
Bibliografi
Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 80; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 62 f.; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 33; Topelius, »Skolan och Fäderneslandet», 1867, s. 9 f.; Widhe, Dö din hund! 2015, s. 119; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland», 1999, s. 330; Vasenius I 1912, s. 279; V, s. 513
Walters fjerde äfventyr.
När man är lat, får man akta sin lugg.
1 Nu var det tid för Walter att börja sin skola. Han var ju sex år gammal, han kunde segla i tråg, kasta trissa, slå ihjäl hundar, åka kälke och uträtta andra nyttiga saker. Dessutom kände han i sin bilderbok lejon och tigrar, elefanter och noshörningar, för att icke tala om hans nära vänskap med Caro, Bravo, Putte och Kuckeliku. Men kom det an på att läsa i en ordentlig bok, riktigt tryckt med titelblad, permar och små och stora bokstäfver, ja, då såg ej Walter i boken något annat, än underliga streck, det ena krokigt, det andra rakt och allesamman svarta som flugor. Walter ansåg det för den onödigaste sak här i verlden att lära sig läsa. Han hade hört, att röfvaranförare och andre tappre män i fordna tider ej kunnat hvarken läsa eller skrifva. –konsekvensändrat/normaliserat När jag blir stor, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat tar jag min långa värja och ritar mitt bomärke der mitt namn skall stå; och när jag behöfver läsa, skickar jag efter någon munk, som läser för mig; så bruka andra röfvaranförare.
2 – Kära Walter, sade hans mor, –konsekvensändrat/normaliserat icke vill du bli röfvare och slå ihjäl |339|menniskor eller plundra andras egendom. Detta är fult, min gosse. Och dessutom finnas inga munkar här i landet.
3 – Finnas inga munkar, så finnas väl skolgossar, svarade Walter. –konsekvensändrat/normaliserat Dem befaller jag att läsa för mig.
4 – Men om du ej kan läsa, blir du narrad upp i ett träd, sade fadren. –konsekvensändrat/normaliserat Du blir så dum som en spån,|19| och alla klokare gossar skratta åt dig. Allt det goda och nyttiga, som står uti böcker, får du ej veta, och Guds ord får du ej lära, och alla vackra sagor får du ej läsa. Oxen, som går på ängen, bölar åt dig: jag är bättre än du; Caro, som morrar vid trappan, skäller åt dig: jag är klokare än du. När du går i skogen, ropa träden åt hvarandra: der går den dumma Walter, som ej kan läsa! Minsta fjäril, som fladdrar kring blommorna, säger till dig: jag kan allt hvad jag bör kunna, men Walter kan ej hvad han bör kunna och hvad han snart skulle lära sig, om han ej vore lat. Då går du som en onyttig varelse genom verlden, och alla ting i naturen och alla fattiga barn ropa till dig: ack om vi bara fått lära oss läsa, vi skulle visst ej ha varit så dumma, som Walter var!
5 – Men jag vill icke läsa, jag vill springa och leka hela dagen! ropade Walter.
6 – Din vilja! svarade fadren. –konsekvensändrat/normaliserat
Vet du hvar din vilja är? Jo, i mammas ridikyl.
I morgon skall du börja läsa för mor Susanna och dermed punkt.
7 Om qvällen, när Walter lade sig, tänkte han: i natt skall jag ej sofva, och när allt är tyst, rymmer jag bort till skogen, der träffar jag helt visst någon röfvare, och så ber jag honom lära mig att bli röfvaranförare, när jag blir stor. Det är mycket roligare, än att läsa.
8 Just som han tänkte derpå, fick han sand i ögonen, och
Nukku Matti
kom, och Walter sof som en gris ända till morgonen.
9 När klockan blef 7 på morgonen, kom hans mamma till sängen. – Stig upp och kläd på dig, så följas vi åt till skolan, sade hon.
10 Walter begynte gråta.
11 – Icke är det värdt att gråta, tröstade modren. –konsekvensändrat/normaliserat Nog går det för dig, som för alla andra. Låt oss bara försöka, så får du se.
12 Hvad var att göra? Walter måste till skolan och följde med tunga steg till den fruktade mor Susanna. Hon var en amper gumma, sådan som skolmästarinnor|20| stundom blifva, när de länge
kexa
med lata gossar. Mössa hade hon och brun kofta och ett par gröna glasögon med messingsbågar, som knepo henne om näsan. Hon satt i en hög skinnstol vid bordet, och der hade hon bredvid sig en stickstrumpa och ett ullnystan och ett ris. Vid bordet sutto fyra andra barn, två gossar och två flickor. Der stod ett stort |340|skåp i rummet, på väggen hängde två taflor ur bibliska historien, den ena om 
Absalon, som fastnade med sitt långa hår i en ek
, den andra om 
Haman, som blef hängd i en galge
. Dessutom hängde der taflor med bokstäfver och ziffror, och minst fyra 
märkdukar
, som skolflickorna sytt. På en stol bredvid skåpet satt en mops, som var något argsint och morrade åt Walter sin välkomsthelsning.
13 – Kära mor Susanna, sade Walters mamma, –konsekvensändrat/normaliserat var så god och lär min gosse läsa! Är han lat, så spara ej riset; han skall tacka er derför, när han en gång blir stor.
14 – Nå nå, sade mor Susanna, –konsekvensändrat/normaliserat kanske riset ej behöfves. Jag ser att gossen har tillräckligt lång lugg.
15 Det gick en kall rysning igenom Walter, när han hörde talas om sin långa lugg, som han aldrig velat låta klippa förut. Och när han då såg på mor Susannas långa, magra fingrar, önskade han af hjertat att hans hufvud vore stubbadt så kort som en rysk soldats. Nu gick också hans mamma bort, och så begyntes på fläcken med läsningen. Det var allt litet svårt i början, men det gick likväl, ty Walter kunde ej glömma den långa luggen och de ännu längre fingrarne, som hotade att gripa uti den.
16 En stund gick det således bra nog. Då fick Walter kurage och tänkte: jag är en karl, och mor Susanna är bara en gumma. Icke törs hon röra min långa lugg; hon är bestämdt rädd för mig.
17 Nu körde en kärra förbi, så att det skramlade i fönsterrutorna. Straxt kastade Walter boken ifrån sig och sprang till fönstret, för att se. – Hvad gör du, pojke? ropade mor Susanna. Men Walter låtsade ej|21| höra. Han såg och såg, så att näsan blef platt emot fönsterrutan.
18 – Jaså, är du af den sorten? sade mor Susanna. Och utan minsta krus steg hon upp, bara två steg; derpå sträcktes de långa, magra fingrarna i den långa, präktiga luggen och foro omkring med så van hand, att ingen kunnat göra det skickligare. Och så blef Walter ledd i luggen tillbaka till bordet. Der var ingen pardon.
19 Walter grinade förskräckligt illa och fann sig högeligen
mankerad
. – Jag vill gå hem till mamma och pappa! skrek han. –konsekvensändrat/normaliserat Jag är här på försök!
20 – Nå, det är bra att du fått försöka, sade mor Susanna. –konsekvensändrat/normaliserat Var nu en annan gång uppmärksam och lydig, så slipper du lugg, min gosse!
21 Walter betänkte sig. –konsekvensändrat/normaliserat Låter jag klippa min lugg, menade han, –konsekvensändrat/normaliserat så kan det hända att jag får smaka det elaka riset. Men om jag nu skulle läsa ordentligt? ... Icke för riset! Liksom jag vore rädd för riset! Jag är icke alls rädd för riset. Men det vore dumt att bli dum. Och att oxen skall tycka sig vara bättre än |341|jag! Och att Caro skall skälla på mig! Och att de andra gossarne skola skratta åt mig och säga: se der går den dumma Walter, som ingenting kan! –konsekvensändrat/normaliserat Jag skall visa dem att jag kan. I morgon dag skall jag läsa ordentligt.