Silfverpenningens Berättelser.

1 Sent om nyårsaftonen satt Carl Gustaf ensam uti sin kammare och lade i ordning sin myntsamling. Girig var han icke, tvärtom var han färdig att gifva bort tröja och rock, när någon fattig gosse kom frysande i köket och begärde något att värma sig med. Men han hade i flera år samlat mynt i sin sparbössa, nemligen gamla mynt, som icke brukas numera och som han fått af den ena och den andra, ibland för pengar, ibland för intet. De flesta voro af koppar, fula och ergiga, när han fick dem, men Carl Gustaf hade förstått att göra dem med skedvatten likasom nya. Der voro många från Carl XII:s |260|tid med underliga tecken uppå, och många ännu äldre, som klockaren valt ut bland de slantar, bönderne lagt uti kyrkhåfven, och en hop utländska mynt voro der, med besynnerliga omskrifter, dem ingen förstod. Fem eller sex voro verkliga silfvermynt, som Carl Gustaf fått på födelsedagar och andra högtidliga tillfällen; och nu höll han uppå att lägga dem alla i ordning uti en låda, som han enkom inrättat till myntkabinett och afdelat uti en hop särskilda rutor och små lådor.

2 En penning var der, som han aldrig kunde se sig trött uppå, och det var ett gammalt romerskt silfvermynt, som han fått till julklapp af morfar och som var alltifrån kejsar Neros tider. Det var en helt liten penning och mycket nött, men likväl kunde man ännu på|129| ena sidan igenkänna den grymme kejsarens bröstbild. Carl Gustaf vände myntet på ena sidan och på andra sidan och tyckte att det var en besynnerlig penning, som varit så länge till här i verlden. Om den penningen kunde tala, tänkte han vid sig sjelf, så hade han mycket att säga. Men penningen låg der helt stilla och sade ingenting, och ljuset på bordet brann med lång veke, och Carl Gustaf satt och tänkte och tänkte på fordna tider, som penningen genomlefvat.

3 Då förekom det honom, som begynte silfverpenningen underligt glimma, och han visste icke huru, men han hörde dess röst, der den blänkte i lådan, och han kunde helt tydligt urskilja sakta ord, likasom en fin klang, när man slår på en silfverklocka. Och penningen begynte tala, och Carl Gustaf hörde med förundran uppå, men svara kunde han icke ett ord. Han bara lyssnade; och då begynte silfverpenningen från kejsar Neros tid att berätta på följande sätt:

4 Nu är klockan tolf, och nu skrifva menniskorna årtalet 1858 efter deras Frälsares födelse. Vi penningar äro hedningar, som gå ut i verlden till både ondt och godt. Och mitt silfver är hämtadt i forntiden från Iberiens berg, i det land som nu kallas Spanien. Det är nu jemnt 1 800konsekvensändrat/normaliserat år sedan jag blef präglad i Rom, och hvart hundrade år har jag förmågan att tala. Jag bryr mig ej mycket om att berätta dig mina egna öden. Ibland har jag legat långa tider i jorden; ibland har jag legat gömd i den giriges källare och den rikes silkesbörs, och ibland i den fattiges toma ficka. Det kan allt vara detsamma; menniskorna förgås, slägte efter slägte, men silfver rostar icke, penningen lefver i alla tider. Och likväl afundas jag menniskorna, ty om jag betänker det rätt, äro de odödligare än jag. När silfver och guld och all jordens herrlighet förgås, lefva ännu menniskornas själar till evig tid bortom grafven.

5 Efter jag nu kommit till dig, gosse, vill jag berätta dig, århundrade efter århundrade, hvad jag sett ibland menniskorna vid de tider, när de skrifvit |261|årtalet 58 och när jag kunnat tala. När man sofver, som jag,|130| uti hundrade år, vill man gerna lätta sitt hjerta den lilla stund det är möjligt att göra det, och derföre börjar jag nu med

6 År 1758. Preussens store fältherre konung Fredrik II satt i sitt tält i Schlesien. Han hade nyss vunnit en stor och blodig seger öfver Österrikarne vid Leuthen; man hade begrafvat många tusende stupade krigare; andra blödde ännu ur djupa sår; många enkor greto, många faderlösa barn hade förlorat sitt stöd. Men den tappre och roflystne konungen tvättade blodet af sina händer och betraktade Schlesiens karta, som låg framför honom utbredd på bordet, och sade med stolt tillförsigt: detta land är nu mitt! Han glömde att han vunnit det med orättfärdighet och med menniskors blod; men hvad glömmer icke menniskan, när ärelystnad och vinning fått makt öfver henne! Verlden prisade den store konungens bragder, och smickrarne djerfdes kalla honom »den ende»; men jag låg gömd under jorden och hörde dit hans samvetes röst, som sade till honom: orätt! orätt! orätt för Gud och menniskor!

7 År 1658. Englands mäktige protektor Oliver Cromwelloriginal: Oliwer Cromvell låg på sin dödsbädd. Rundtomkring honom stodo falske vänner, som hycklade tårar och sorg, och bredvid honom stod hans ende son, som tänkte inom sig med fröjdefullt hjerta: nu kommer jag till makten efter min fader! Den store mannen hade hycklat mycken gudfruktighet och var ansedd för en mäkta from man, men nu när han skulle gå hädan, kom det för honom att han begått stora missgerningar och låtit halshugga sin herre och konung Carl I. Och fastän Cromwelloriginal: Cromvell i många stycken varit en vis regent, kom det för honom, att hans gerningar icke kunde bestå inför Gud och som vore all den makt, efter hvilken han fikat i verlden, allenast en försvinnande bubbla. Och jag låg under jorden, men jag hörde ända dit hans samvetes röst, som sade till honom: orätt! orätt! orätt för Gud och menniskor!

8 År 1558. En annan stor man, som på sin tid varit den mäktigaste på jorden och i hvars riken solen|131| aldrig gått ned, låg nu gammal, maktlös och öfvergifven på sin sotsäng i S:t Justi kloster i Estremadura i Spanien. Det var Carl V, för detta romersk kejsare, konung af Spanien och båda Indierna, han som för två år sedan tröttnat vid sin makt och sin herrlighet och afsagt sig alla sina kronor och blifvit munk i ett kloster. Der stodo andra munkar, svartklädde med brinnande vaxljus i händerna, och sjöngo omkring honom de heliga psalmer och prisade honom salig för hans botöfningar och hans fromma stiftelsers skull. Men den döende kejsaren tyckte allt detta icke vara tillräckligt för Gud och följde bedröfvad timvisarens gång på uret, |262|som han sjelf förfärdigat till att förkorta sina ensliga stunder. Makt, ära och verldens skatter hade han frivilligt försakat, men det var icke nog; han mindes huru han förföljt Luther och tillåtit sina spanjorer att slagta de olycklige indianerne i Mexiko och Rom, och alla munkarnes försäkringar kunde icke tysta hans samvetes röst. Jag låg under jorden, men jag hörde den ända dit, och rösten sade till honom: orätt! orätt! orätt för Gud och menniskor!

9 År 1458. Don Henrik, infant af Portugal, satt i sitt slott Terzanabal och mottog nyheter om de händelser, som skulle förändra verlden. Från norr hörde han talas om den underlige mannen Gutenberg i Mainz, som uppfunnit en konst att trycka böcker. Från öster kommo förskräckande budskap om turkarnes framsteg, sedan de fem år förut intagit Konstantinopel, och de grekiske lärde flydde att utbreda sin visdom i vesterländerna. Från söder mottog Don Henrik nyheten att hans skepp seglat ända till Guinea på Afrikas vestra kust, hvilket var den längsta resa någon sjöman den tiden företagit. Då blickade den vise och ädle fursten från sina slottsfönster ut emot den stora Atlantiska oceanen i vester, skakade eftertänkeligt sitt grå hufvud och sade: der bortom oceanen måste finnas ett land; ack att jag ej skall lefva, när det landet blir upptäckt! – Och jag silfverpenning låg under jorden, men jag hörde hans röst, och eko svarade från de omätliga böl|132|jornas blå: ja ja, der är ett land, der är Amerika, och Christofer Columbus går nu i skolan i Genua!

10 År 1358. Då låg jag i en riddares skrin, och han drog på sig sin gyllene rustning och red ut till ett tornerspel. Kring banan byggdes ett skrank, beklädt med skarlakan, och rundtomkring voro läktare byggda för åskådarne. Riddaren lät plöja banan med tolf par oxar och utsådde i fårorna tretusen silfverpenningar, och bland dem var jag. Derpå redo många lysande riddare in genom skranket och störtade mot hvarandra i sporrsträck, så att deras lansar splittrades mot de blanka harnesken och mången hurtig kämpe tumlade af hästen hufvudstupa i sanden. Konungar och furstar sågo derpå från läktaren, och sköna fröknar vinkade med sina fladdrande skärp, och fanorna svajade, trumpeterna ljödo, hjelmarna blänkte, hästarna stegrade sig under ryttarnes sporrar och de polerade hjelmarna blänkte i solen. Men allt detta var endast en lek, ty menniskorna äro stora barn, och hvar tid har sina leksaker.

11 År 1258. Jag låg i en resande köpmans börs. Han seglade med sina varor utför den breda och sköna Rhenfloden, der vinrankan kläder med sin ljusa grönska de grå bergen. Hela naturen strålade af frid, solen sken uppå tinnarna af riddareborgen, och vid dess fot sjöng en trubadur sin sång för den unga |263|flickan, som lyssnade derpå i det öppna, lilla borgfönstret. På fartyget var en munk, så svart som hans namn, ty han hette Barthold Schwartz; han visade köpmannen ett litet svart pulver, som ingen kände. –konsekvensändrat/normaliserat Ser ni, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat detta skall göra den svage och den starke lika! –konsekvensändrat/normaliserat Åh, sade köpmannen, hvad kan det vara? –konsekvensändrat/normaliserat Det är krut, sade munken, och dervid log han så besynnerligt, likasom visste han redan på förhand, hvilket buller hans uppfinning skulle göra i verlden. Vid det att de ännu talade, lade en båt ut från stranden, och den var uppfylld med vilda röfvare, ty nästan alla borgar vid Rhen voro den tiden röfvareborgar. De vilde männen kastade köpmannen i fängelse och plundrade hans varor och tvungo honom ännu dertill att lofva dem en stor|133| lösepenning. Ty våld gick för rätt, och emedan hvarochen förlitade sig på sin knytnäfve, kallades denna tid näfrättens tidehvarf.

12 År 1158. Den fromme biskop Henrik, kristendomens apostel i Finland, reste på vintern uppåt de glest bebodda trakterna i Satakunda och hade munkar och tjenare med sig. När de nu blefvo hungriga, begärde de mat i den rike Lallis gård, och Lalli sjelf var borta. Men Kerttu, hans elaka hustru, ville ej unna dem någon mat, och då togo de bröd från ugnen och hö åt hästarna och betalade allt efter dess värde. Och jag var en bland de silfverpenningar, som de gåfvo den elaka qvinnan. Derpå reste de åter bort, men när Lalli kom hem, blef han mycket ond, for efter dem och slog den fromme biskop Henrik ihjäl uppå isen af Kjulo sjö. Någon tid derefter såg jag Lalli hemkomma; han var dyster och vild i sitt sinne, och när han aftog sin mössa, följde allt håret med af hans hufvud. Då förstod jag att han gjort något mycket illa, och aldrig hade han sedan glädje mera. Men biskop Henrik blef mycket ärad för det han arbetat för Guds rike i Finland. Det är nu sjuhundra år sedan hans död, och den 19 Januari är Sankt Henriks dag, ty då blef han slagen af Lalli.

13 År 1058. Vid den tiden låg jag i Rom uti påfvens skattkammare, och jag såg en munk vid namn Hildebrand arbeta uppå att göra påfven till verldens herre. Väl hörde jag ofta samvetets röst, som hviskade till den store prelaten, att Christi rike ickeoriginal: ieke är utaf denna verlden; men då svarade Hildebrand sitt samvete: ser du icke att verlden är full af krig och synder, och kejsare och konungar förgöra hvarandra, och rofgirige riddare plundra kyrkorna? Derföre låt oss förklara påfven för allas herre och öfverman, så kunna de ej mera förlita sig uppå sköld och spjut, för att kämpa som Goliath mot Israels Gud. Och det lyckades munken Hildebrand efter mycken strid, och han sjelf blef den mäktigaste påfve, som någonsin varit. Men när sedan påfvedömets tid var förbi, kallade Gud Luther att rena|134| den kristna kyrkan, och numera är påfven endast en skugga från de förflutna tider.

14 År 958. Kejsar Otto den store hade för tre år sedan slagit de vilde Ungrarne vid Augsburg och drog nu omkring i sitt tyska rike att skipa lag och rätt. Konungar och furstar böjde knä för hans thron, och hans makt sträckte sig vida öfver Europas hjertländer, och jag låg gömd bland hans otaliga skatter. En dag såg jag honom bedröfvad inträda i sin sofkammare och blotta sitt hufvud i sorg inför Frälsarens bild, bekännande sig för den minste och ovärdigaste bland menniskor. Ty han hade fått veta, att hans älskade son Ludolf dött i sin ungdoms blomma, och han sade till sig sjelf: hvad är min makt emot Guds makt? –konsekvensändrat/normaliserat Jag är den mäktigaste bland de menniskor, som nu lefva, och likväl är jag ett bräckligt rö, som Guds allmakt hvar dag och hvar stund kan böja i sorg till jorden.

15 År 858. En dag låg jag i allmosekistan i ett kloster på Frankrikes sköna kust, och munkarne läste med andakt en ny bön uti litanian: »för norrmännens raseri bevara oss, milde Herre Gud!» Men Gud hade den gången intet behag till deras böner, ty dessa munkar måste ha försyndat sig med frosseri och snikenhet. Innan bönen ännu var slut, sprungo de vilde nordiske vikingarne från sina drakskepp på stranden och voro grufvelige att se, med deras bevingade hjelmar och stora slagsvärd. Och de förhärjade hela nejden, brände klostret, bortröfvade alla dess skatter och seglade så med stort byte till norden. Då stod den siste qvarblefne munken ensam på stranden och såg vikingarnes segel försvinna långt borta på hafvets blå och knäppte sina händer och sade: Gud, vi äro icke annat värde än straff, men borttag denna din gissel från våra efterkommande, och gif att din kristne apostel Ansgarius måtte i norden predika frid och barmhertighet! – Hvilket ock skedde.

16 År 758. Långt borta i ett kloster i Skottland sutto två munkar uti den halfmörka klostercellen med det lilla halfrunda fönstret ofvanför skrifbordet. Den ena skref sirliga bokstäfver på glatta blad utaf skinn,|135| som kallades pergament, och den andra målade sköna bilder, inlagda med guld och silfver, uti en bok, som han nyss förut skrifvit färdig. Jag låg gömd uti munkarnas skrin, ty en främmande munk hade fört mig dit, jemte en hög af silfverpenningar, som utgjorde priset för en af de skrifna böckerna. –konsekvensändrat/normaliserat Nu har jag min Cicero färdig, sade den ena munken; –konsekvensändrat/normaliserat ganska skönt är det att läsa hvad de gamle hedningar skrifvit, änskönt de ännu voro i mycket mörker och icke kände Christus, verldens ljus. –konsekvensändrat/normaliserat Ja, sade den andra munken; –konsekvensändrat/normaliserat men Guds ord öfvergår allt annat i kraft och herrlighet. Se, nu målar jag sköna bilder uti min bok, der jag afskrifvit de fyra evangelierna. Det är visst mycket besvärligt att skrifva af böcker, och denna bok kostar tvåhundrade silfverpenningar. Men så ha menniskorna deraf en evig glädje. Ack, när |265|skall den tiden komma, då man icke behöfver vara en rik man, för att köpa Guds ord? –konsekvensändrat/normaliserat Tålamod! sade åter den förste munken. –konsekvensändrat/normaliserat Gud låter ännu den tiden komma, fast icke vi lefva då mera. Ty skriften säger oss: »för de fattiga varder predikadt evangelium.»

17 År 658. Genom den heta öknen drog en talrik krigshär af brune män i hvita turbaner och hvita fotsida mantlar, somliga ridande på kameler, men de fleste till fots. Solen brände, och den brännheta Samumvinden blåste öfver den ändlösa röda sandslätten. Många bland männen stupade af hetta och törst, men de öfriga gingo framåt, och när man bjöd dem att hvila, svarade de: i paradiset få vi hvila! Då red den höge khalifen Ali fram till de främsta lederna och ropade: det gifves blott en Gud, och Muhamed är hans profet! Strax kastade sig hela skaran till marken och gjorde bön, med ansigtet vändt åt den heliga staden Mekka i öster. Och derefter stodo de upp och mötte en fientlig krigshär, som ville försvara landet. Men khalifen och hans folk fördrefvo fienden och nedhöggo alla, som ej ville bekänna att Muhamed var Guds profet. Derefter plundrade de allt land och förstörde städerna, och mig funno de bland landets skatter. Och sedan drogo de åter ut i den brännande sanden, utan rast eller ro, till|136| att eröfra hela verlden åt Muhameds lära. Men Gud lät dem blott för en tid hafva mycken framgång, och sedan lät Gud deras välden förfalla och åldras, ty de voro af denna verlden. Men kristendomen, som icke är utaf denna verlden, åldras aldrig, ej heller förgås, till tidernas ände.

18 År 558. Långt öfver Bosforens blå vattengata sken den förgyllda kupolen af den stora Sofiakyrkan i Konstantinopel. Kejsar Justinianus satt på sin thron och uppbar tribut från många underlydande folkslag. Hans skattmästare samlade stora skålar med guldmynt ifrån det rika Asien; men från det fordom så stolta Rom hade han blott en liten skål med silfvermynt. Jag låg i denna skål, och jag hörde kejsaren säga: hvar är nu all Roms herrlighet, att du ej bringar mig derifrån större skatter? –konsekvensändrat/normaliserat Herre kejsare, svarade tjenaren, –konsekvensändrat/normaliserat Roms herrlighet är förgången, barbarerne hafva sköflat dess skatter och nedbrutit de sköna palatser i denna stad, som kallades verldens hufvudstad. Kejsaren vände sig misslynt bort och såg två munkar, som kommo med sina vandringsstafvar från de främmande länder. De böjde knä för kejsaren och framräckte sina stafvar och sade till honom: herre, vi bedja dig att du måtte se hvad dessa stafvar innehålla. Kejsaren lät öppna de ihåliga stafvarna och fann i dem helt små ägg utaf maskar. Då klarnade hans anlete, och han sade till munkarne: J hafven gjort ganska väl, och jag vill gifva eder en stor belöning, ty i dessa stafvar hafven J medfört silkesmaskens ägg från österländerna, och |266|nu kunna vi göra hemma hos oss de vackra och dyrbara sidentygerna, som vi hittills måst köpa af de girige Perserne. Och kejsaren och allt folket prisade munkarne för denna nyttiga gåfva. Ty menniskors makt är förgänglig, och de stora krigshjeltarne lemna efter sig blod och ruiner; men de fredliga uppfinningar och de nyttiga värf, som flitiga menniskor på jorden uträtta, bära för långa tider frukt uti välstånd och trefnad.

19 År 458. En stor skara af de vilde hedningar, som kallades Hunner, drog genom det förstörda Europa|137| tillbaka till österländerna, och jag följde bland deras byte. De hade förhärjat ofantliga sträckor af Europas mest blomstrande länder, så att der icke fanns en stad öfrig och knappast en by; och de hade icke längesedan begrafvat sin vilde konung Attila under bottnen af en flod. Guds sol sken klar på de brända ödemarkerna, och de vilde männen med deras platta och breda ansigten stego nu af sina hästar för att göra sin måltid. De framtogo rått kött, som de lagt mellan sadeln och hästryggen, för att rida det mört, och satte sig att äta; men annars stego de sällan af, ty de sofvo om natten på hästarnas ryggar. Vid det att de nu åto i gröngräset på ett ställe, der Attilas häst ej trampat förut – ty der Attilas häst trampat, der vexte ej mer något gräs – så rusade från skogen öfver dem en skara af det germaniska folket, som kallades Vestgöther, och nedhögg Hunnerna ända till sista man och tog deras byte. Men knappt hade Vestgötherne andats ut efter striden, innan de i sin tur öfverföllos och slogos af en skara Burgunder; och när Burgunderne trodde sig säkra om segern, öfverföllos de af ett tredje germaniskt folk vid namn Suever, som tog deras byte och förde det till sin landsman Ricimer, som den tiden herrskade uti Rom och till- och afsatte Roms kejsare. Men icke länge hade Ricimer egt dessa skatter, innan de plundrades af ett fjerde germaniskt folk, som hette Vandaler och drog omkring med röfvareflottor på hafven under sin konung Genserik. –konsekvensändrat/normaliserat Hvart skola vi nu resa? frågade Genseriks sjömän på hafvet. –konsekvensändrat/normaliserat Låt vinden drifva oss till det land, som himlen beslutat att straffa! svarade konungen; och så ankrade hans flotta vid Italiens kust och tog allt Ricimers byte. Allt detta såg jag, stackars liten silfverpenning, som gick från hand till hand bland dessa barbarer. Och de förödde verlden och hvarandra inbördes, och det var en grufvelig tid, när det ena folket beständigt störtade öfver det andra och bodde en tid än här, än der i de ödelagda trakter. Men Guds sol sken öfver dem och väckte nya tider och nya tankar till lif i denna förbistringens verldsåder. Och så föll|138| allt det gamla i grus, och kristendomen arbetade, sekel efter sekel, uppå att göra alla dessa barbarer, dina förfäder, till goda och upplysta menniskor.

20 År 358. Jag såg en man vid namn Julianus; jag låg bland hans skatter. Han var ståthållare i det landet Gallien, som nu kallas Frankrike; och tre år derefter blef han kejsare öfver hela det romerska riket. Han lefde uti en förderfvad tid och var likväl en ädel man, hvars dygder prisades vida omkring. Men han hade ett fel, ett stort fel, han var hedning uti sitt hjerta och trodde icke på Christus, fastän Guds ord då redan predikades öfverallt i hans rike. Han trodde på Jupiter och Minerva och andra gudar i hedendomen. En dag lät han kalla till sig en jude och en kristen och sade till dem: hvad är det som edra profeter säga om den heliga staden Jerusalems tempel? Juden sade: Messias skall uppbygga det. Den kristne sade: aldrig mera skall Jerusalems tempel uppstå uti sin förra herrlighet, ty vår Frälsare har sagt, att der icke skall vara sten uppå sten. –konsekvensändrat/normaliserat Nåväl, sade Julianus, –konsekvensändrat/normaliserat jag vill uppbygga templet och bevisa att profetiorna äro falska. – När då Julianus blef kejsare, lät han skicka många hundrade arbetare, för att med stor prakt uppbygga Jerusalems tempel. Och arbetarne begynte sitt verk, och kejsaren log i sitt sinne, ty nu var han säker uppå att göra de kristnes Gud till en ljugare. Men se, då begynte jorden att darra under arbetarnes fötter, eldslågor frambröto ur marken, och allt folket bortkastade sina verktyg och öfvergaf arbetet; och kejsar Julianus förvånades och förskräcktes; men Frälsarens profetia har gått i fullbordan.

21 År 258. Vid den tiden var en så stor oreda uti det romerska riket, och så många barbarer föllo från alla sidor deröfver, att allt tycktes falla i spillror. En kejsare uppträdde vid namn Valerianus och förföljde de kristne. Borta i Karthago på Afrikas kust var den tiden en kristen kyrka. En ung romersk flicka af hög börd vid namn Placidia, ståthållarens dotter, bar mig uti sin sparbössa och förde mig till den kristna kyrkan,|139| för att utdelas åt de fattiga. Vid det hon knäböjde för altaret och bad en bön till verldens frälsare att blifva upplyst af hans heliga tro, kommo hennes faders utskickade med stor vrede och förbrände kyrkan och nedhöggo somlige bland de kristne, och somlige släpade de till pinbänken, för att med grufliga plågor förmå dem att offra åt afgudarne. Men när de kristne brändes med glödande jern och kastades för vilddjuren på den stora fäktarebanan, ropade alla frimodigt, att vår Herre Christus engång hade lidit och dött för dem, och nu ville de gerna lida och dö för hans skull. Och Placidia var en bland de fångna.original: fångna Då sade ståthållaren, hennes fader, till henne: ärkonsekvensändrat/normaliserat du icke min dotter och bör lyda din fader? Så offra nu åt Jupiter, och förneka din herre Christus, så vill jag gifva dig åter min faderliga kärlek, och du skall få bo i mitt vackraste slott och gå klädd i de dyrbaraste kläder och välja till make den, som du mest har kär.konsekvensändrat/normaliserat |268|Men Placidia svarade: minkonsekvensändrat/normaliserat fader, jag är beredd att lyda dig uti allting, och jag begär derföre ingen lön, ty jag vet väl att ett barn bör lyda sin fader. Men Herren Gud är allas vår fader, och honom böre vi älska och lyda öfver allt annat i verlden. Så kan jag icke nu lyda dig uti det som är Gud emot; min Herre Christus kan jag aldrig förneka.konsekvensändrat/normaliserat Då förgrymmades ståthållaren och lät kasta sin dotter för lejonen uti hans djurgård, men de lade sig tama för hennes fötter och vidrörde henne icke. Detta såg hennes fader och kände ett stygn i sitt hjerta och brast i tårar och sade: nej,konsekvensändrat/normaliserat jag kan icke mera tvifla, jag ser nu klart, att de kristnes Gud är den ende sanne Guden.konsekvensändrat/normaliserat Och så lät han föra sin dotter till sig och omfamnade henne och sade: mittkonsekvensändrat/normaliserat barn, din tro har frälst både dig och mig!konsekvensändrat/normaliserat Och från den stunden blef han en kristen.

22 År 158. Kejsar Antoninus Pius satt på sin gyllene thron uti Rom, och sändebud från hela den kända verlden framburo till honom skatter och skänker. Jag låg i hans stora gyllene skrin och hörde allt folket rundtomkring prisa honom såsom den ädlaste och bäste|140| furste, som någonsin herrskat öfver ett stort rike. Rundtomkring honom reste sig den herrliga staden Roms palatser af marmor och höga triumfbågar; många tusende riddare stodo kring thronen, klädde i silfver och guld, och vise män och skalder från Grekland framburo till kejsaren deras loftal; och på den dagen gaf kejsaren nåd åt alla brottslingar. När då allt folket, höga och låga, rika och fattiga, lärda och olärda, prisade kejsaren som en gud, förmörkades hans panna, och jag hörde honom säga till sin måg och efterträdare Marcus Aurelius: hvarföre prisa mig dessa menniskor som en gud? Jag är blott en svag dödlig menniska, och denna lilla silfverpenning skall finnas på jorden mycket längre än jag. Låt säga till folket, att det icke tillbeder mig, utan den sanne Guden, som är öfver oss alla. Ack, om jag endast visste rätt hvem han är!

23 År 58 efter Christus. Jag, fattiga silfverpenning, hade nyss blifvit präglad på kejserliga myntet uti det rika Rom. Jag bar på min ena sida kejsarens bröstbild med omskriften Nero Claudius Cæsar, och alla som buro mig, betraktade med hemlig fasa hans bild. Han hade varit en god yngling, sade man, förrän han kom på thronen; men makt och lycka fresta menniskan till ondt, och Nero blef en tyrann, för hvilken alla tidehvarf rysa. En dag skänkte han mig till sin gunstling Poppæa. – Nero,konsekvensändrat/normaliserat sade hon till honom, –konsekvensändrat/normaliserat du är en stor man, det är skada att du skall låta regera dig af din moder. Låt derföre döda henne!konsekvensändrat/normaliserat konsekvensändrat/normaliserat Nero teg; det syntes honom vara en gräselig gerning. – Hvad!konsekvensändrat/normaliserat sade åter Poppæa; –konsekvensändrat/normaliserat har du icke redan låtit förgifta din halfbroder?konsekvensändrat/normaliserat konsekvensändrat/normaliserat Då lät Nero bygga ett skepp, som var så gjordt, att det skulle remna på hafvet, och så bjöd han sin moder Agrippina att göra en lustfärd på skeppet, och hon |269|for. Skeppet remnade, men Agrippina simmade oskadd till land. Då fruktade Nero att möta henne och lät döda henne. Men från den stunden hade han ingen ro mera. Historien är full af hans missgerningar, och bland hans många offer var samma Poppæa. En dag såg jag hela staden Rom brinna, och Nero hade|141| låtit antända elden, för att fröjda sig åt lågornas prakt. När detta blef kändt, darrade Nero för folkets raseri och lät utropa, att det var de kristne, som antändt staden. Vid den tiden voro de kristne ännu få och församlades i skogar och ensliga grottor, för att hålla sin gudstjenst. Nero lät gripa så många han kunde öfverkomma, och somliga lät han insy i vilddjurshudar och kasta för hundarne, men somliga lät han insy i säckar, och säckarna beströkos med beck och antändes, för att lysa som facklor vid de offentliga skådespelen. Då, säger berättelsen, blef äfven apostelen Paulus gripen utaf tyrannens utskickade och led martyrdöden för sin Herre Christus och för sitt stora och herrliga omvändelseverk ibland hedningarne. Men de kristne ledo döden med glädje och prisade midtunder plågorna Gud, som aktat dem värdige att lida för Hans heliga sannings skull. Men kejsar Nero blef från den tiden allt ursinnigare, och till slut uppreste sig krigshären emot honom. Då flydde han en natt förfärad till en af sina slafvars landtgods, och vid flykten medtog han mig i sin guldstickade pung. Jag hörde åskan mullra öfver tyrannens hufvud och såg himmelens blixtar skina omkring honom. Hans häst skyggade, och de resande, som mötte honom i nattens mörker, ropade till honom, utan att känna honom: harkonsekvensändrat/normaliserat du sett Nero? Nero skall dö!konsekvensändrat/normaliserat Och Nero darrade, så att vi penningar skramlade uti hans pung, och han vågade ej gå in genom porten i landthuset, utan dolde sig i vassen, och när han törstade, öste han med sin hand det smutsiga vattnet ur en pöl utaf regnet. Till slut lät trälen bryta igenom muren och släppte honom in; men då kom bud, att hans fiender voro utanför porten för att gripa honom och låta afrätta honom inför allt folk. Vid detta budskap blef Nero allt blekare och försökte att döda sig sjelf, men han kunde icke, och till sist måste slafven hjelpa honom att stöta dolken uti hans hals. Så förskräckligt ändas tyrannernes lif, ty Guds rättvisa vrede förkrossar dem, och menniskornas förbannelse följer deras minne från slägte till slägte.

24 –konsekvensändrat/normaliserat Se, sade silfverpenningen, –konsekvensändrat/normaliserat nu har jag berättat dig en historie från hvart århundrade tillbaka, ända till den tid, när Frälsarens lärjungar lefde och dogo på jorden, för att sedan med honom uppstå till evinnerligt lif. Och jag är intet annat än ett ämne af jordens stoft och går ifrån hand till hand i årtusenden, men din odödliga själ, som lefver så kort tid på jorden, skall likväl lefva oändeligt längre än jag, ja i all evighet. Derföre, gosse, du som går in i |270|verlden att uppfostra din själ för det eviga lifvet, kom ihåg hvad jag berättat dig om menniskors synd och öfvermod, medan de lefde uti förgångna tider, och lef så, att Guds nåd och menniskors välsignelse följa dig, när du bortgår från jorden. Kanske skall jag ännu tusende år härefter ligga som ett minne från fordna dagar i någon gosses myntsamling. Låt mig då kunna berätta honom något vackert och godt om dig från ditt århundrade och säga till honom: den tidens gossar blefvo rättskaffens duglige män, som fruktade Gud och älskade sitt fosterland och lefde och dogo för sanning och rätt.