Jag har sett det, och aldrig jag glömma det skall.
Jag samm upp genom Nevan, när qvällen var sen,
10I palatsernas skugga och lyktornas sken.
Där var fest och musik uti kejsarens stad;
Men jag sköljde mig ren uti Ladogas bad.
Jag flöt upp som ett skum genomVuoksens port,
Jag tog språng som en lax genom forsarna fort;
15Då så kände jag häpen, en mil därifrån,
I de darrande klipporna Imatras dån.
|57||1094|
Mina systernajader, de älskliga små,
Som så leende plaskat i Saimas blå,
Kommo skrämda emot mig i skräck och i harm,
20Och de svimmade blödande bort vid min barm.
– Mina systrar, o ve, eder kind är så hvit!
Hvem har röfvat er frid? Hvem har jagat er hit?
– Vi ha lockats till fall af en frestares list;
O, så djupt, o, så djupt ha vi fallit till sist!
25När vi summo så gladt vid vår blommande strand,
Kom till oss bergakungen och kysste vår hand:
– Vackra barn, du har trångt; kom med mig, var mig huld!
Du skall åka i vagn, du skall simma i guld.
Ack, vi tanklösa barn, vi förstodo det ej,
30Det var skönt att få åka; vi sade ej nej;
Och så förde han oss på en halkande stig
Till en stupande brant och oss ryckte med sig.
Det bar nedför och nedför och nedför alltjämt,
Till en början så lätt som ett lekande skämt;
35Men med ens blef så trångt, att vi trampades ned
Vi begrofvos i skum ... Men vi följde dock med!
Hur vi ångrade då, att så lätt var vår håg!
Men hur vända nu mer vår förkrossade våg?
När vi lyfte mot himlen vår bedjande blick,
40Stod där muren af sten, där vår klagan förgick.
|58|
O, du lyckliga vän i din soliga vik,
Där du vattnar din strand, i din ringhet så rik,
Tänk på oss, vi förlorade böljor, som gått
Från vårt Saima i lugn till ett Imatras lott!
45Så var vågornas saga. Då gret jag med dem,
Och jag sade: – O systrar, nu följen mig hem!
Vår barmhertige Gud vet för er ock ett råd;
Jag skall leda er väg till ett haf utaf nåd.
|1095|
Men allt ringlar sig draken i Imatras schakt,
50Och så många på stranden beundra hans makt,
Ack, de veta ju ej, att hans skönhet består
Af förkrossade böljors förtviflade tår!
Kommentar
Kommentar
Dikten publicerades i Nya Trollsländan 17/9 1892. Under 1800-talet var Imatra fors en av Finlands viktigaste sevärdheter och Topelius beskriver den mäktiga forsen i flera verk (se t.ex. Finland framställdt i teckningar 1852, Nya blad 1870, En resa i Finland 1872, »Imatra», Boken om Vårt Land 1875 och Finland i 19de seklet 1893).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
17 systernajader najader: vattennymfer i grekisk mytologi.
25–28 När vi summo [...] simma i guld. Laurent noterar paralleller till en strof i Goethes dikt »Erlkönig» (1782): »Du liebes Kind, komm, geh mit mir!/ Gar schöne Spiele spiel’ ich mit dir;/ Manch’ bunte Blumen sind an dem Strand,/ Meine Mutter hat manch gülden Gewand.» (Sämtliche Werke I, s. 179.; Laurent 1947, s. 31, 335).
Bibliografi
Goethe, Sämtliche Werke I, s. 179; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 31, 180, 260, 335
Florios och Unda Marinas sagor.
10. Unda Marina berättar om Imatra.
Har du sett hur i rosor är aftonen klädd,
När han bäddar i Saima åt solen en bädd,
Och hur morgonen väcker den sofvande opp,
Med ett skimmer af guld öfver granarnas topp?
5Kan du tro, att en sjö i så drömmande lugn
Blossar upp i en hast, som en brinnande ugn,
Till en rytande fors, till ett svindlande fall?
Jag har sett det, och aldrig jag glömma det skall.
Jag samm upp genom Nevan, när qvällen var sen,
10I palatsernas skugga och lyktornas sken.
Där var fest och musik uti kejsarens stad;
Men jag sköljde mig ren uti Ladogas bad.
Jag flöt upp som ett skum genomVuoksens port,
Jag tog språng som en lax genom forsarna fort;
15Då så kände jag häpen, en mil därifrån,
I de darrande klipporna Imatras dån.
|57||1094|Mina
systernajader
, de älskliga små,
Som så leende plaskat i Saimas blå,
Kommo skrämda emot mig i skräck och i harm,
20Och de svimmade blödande bort vid min barm.
– Mina systrar, o ve, eder kind är så hvit!
Hvem har röfvat er frid? Hvem har jagat er hit?
– Vi ha lockats till fall af en frestares list;
O, så djupt, o, så djupt ha vi fallit till sist!
25
När vi summo så gladt vid vår blommande strand,
Kom till oss bergakungen och kysste vår hand:
– Vackra barn, du har trångt; kom med mig, var mig huld!
Du skall åka i vagn, du skall simma i guld.
Ack, vi tanklösa barn, vi förstodo det ej,
30Det var skönt att få åka; vi sade ej nej;
Och så förde han oss på en halkande stig
Till en stupande brant och oss ryckte med sig.
Det bar nedför och nedför och nedför alltjämt,
Till en början så lätt som ett lekande skämt;
35Men med ens blef så trångt, att vi trampades ned
Vi begrofvos i skum ... Men vi följde dock med!
Hur vi ångrade då, att så lätt var vår håg!
Men hur vända nu mer vår förkrossade våg?
När vi lyfte mot himlen vår bedjande blick,
40Stod där muren af sten, där vår klagan förgick.
|58|O, du lyckliga vän i din soliga vik,
Där du vattnar din strand, i din ringhet så rik,
Tänk på oss, vi förlorade böljor, som gått
Från vårt Saima i lugn till ett Imatras lott!
45Så var vågornas saga. Då gret jag med dem,
Och jag sade: – O systrar, nu följen mig hem!
Vår barmhertige Gud vet för er ock ett råd;
Jag skall leda er väg till ett haf utaf nåd.
|1095|Men allt ringlar sig draken i Imatras schakt,
50Och så många på stranden beundra hans makt,
Ack, de veta ju ej, att hans skönhet består
Af förkrossade böljors förtviflade tår!