Matts Lustigs barn

Lästext

[63]

Matts Lustigs barn.

1 Det var en gång en spelman, som alltid spelade glada visor, och lemma startefterkommentar han hette Matts, begynte folket kalla honom lustiga Matts eller Matts Lustig. Han spelade, så att stickorna stodo, vid alla bröllopp och dansgillen i Alkula by, och när alla voro glada, var ingen så glad som lustiga Matts. Han hade en fiol, som han sjelf gjort och som hette filoken. Det var en präktig fiol, tyckte Alkulafolket, och lustiga Matts kunde qvittra på filoken rätt som en fågel, men strängarna köpte han lemma startför skam skullkommentar i staden och gick alltid med två lemma startqvintarkommentar och en lemma starthartsbitkommentar i fickan, ty när det var alltför lustigt, brukade qvintarne springa af. Knapps lät det, och så skulle der vara en ny qvint på filoken. Men när Matts fick en ny qvint, drog han stråken med sådan fart, att fingrarna knappast syntes och de andra hade fullt göra att stampa takten.

|664|

2 Lustiga Matts hade en hustru, som icke var mindre glad än han sjelf. De lefde som gräshoppor af musik och solsken, gingo från bröllopp till bröllopp och voro allestädes välkomna, ty medan Matts stämde filoken, klädde Brita bruden. Båda voro de unga och togo lifvet lätt. De hade en liten stuga nära till kyrkan och strax bredvid kyrkogården, men icke umgingos de ofta på dessa ställen, och sällan voro de hemma i deras stuga. De tyckte det vara|64| roligare på bröllopp, och när allt var som det skulle vara och Matts spelade upp, var Brita alltid den första i dansen näst efter bruden; det var ju ett så vigtigt och ärofullt embete att hedras som brudkläderska.

3 – Nog kunde du dika potateslandet, så vexer det bättre, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Brita en dag, när der icke var bröllopp på sju mils omkrets och lustiga Matts hade intet att göra.

4 – Jag skulle gripa till spaden! tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Matts. – Nej, se då blefve fingrarna styfva som korfpinnar, och hvad skulle filoken säga?

5 Nästa vecka blef der ett bröllopp i Nokkis gård, och Matts skulle spela brudmarschen. Men när han kom med filoken på armen till Nokkis, mötte han en likprocession vid grinden, ty der voro två gårdar: i den ena var bröllopp och i den andra begrafning. Matts tyckte icke om begrafningar, ty der ville ingen höra filoken, och det förargade honom, att någon kunde vara bedröfvad, när han var glad. Så företog han sig nu i förargelsen någonting mycket opassande. Han ställde sig vid grinden och begynte spela sin brölloppsmarsch, medan likprocessionen gick der förbi. Och när sorgefolket bad honom tiga, spelte han desto mer och följde efter processionen ett stycke på vägen, spelande efter marschen en lustig polska.

6 Detta var nu illa gjordt af lustiga Matts, men så fick han också plikta derför. Ty när han sedan ville spela vid brölloppet, kände han sina fingrar så besynnerligt styfva, och från den dagen fick han gikten uti sin venstra hand, som han så nödvändigt behöfde för att gripa om strängarna. Matts gick till alla kloka gummor i byn, och slutligen gick han till doktorn, men fingrarna blefvo allt styfvare, ja, rätt så styfva som korfpinnar, och då var det slut med alla marscher och polskor för lustiga Matts. Filoken hängdes på väggen, liksom en gammal utsliten rock, men filoken|65| var munter och frisk, det var bara Matts, som hade fått gikten i fingrarna och icke mera visste hvad han skulle taga sig för.

7 – Jag vet, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Brita, som aldrig var rådlös. – Du skulle bli dödgräfvare efter gamle Nils Kalma, som de begrofvo i söndags.

8 Lustiga Matts gjorde en stygg grimas vid detta förslag, ty aldrig har man väl sett någon dödgräfvare lustig, men någon skulle vara den förste, |665|och lustiga Matts blef den förste. Högra handen var ännu frisk, och det gick väl för sig att gräfva grafvar, fastän det icke gick för sig att spela på en filok. Alltså blef lustiga Matts den, som gräfde en graf åt många, för hvilka han förut spelat brudmarschen, och folket tyckte att det var som det skulle vara, efter lifvet är deladt mellan bröllopp och graföl. I början hade väl lustiga Matts hellre spelat på bröllopp, men när han en gång blef van, så tyckte han, att det ena var så godt som det andra, och nu sjöng han lika andäktigt psalmer, som han förr spelat polskor. Brita var icke heller mera densamma som förr, hon begynte arbeta i stället att dansa och läsa Guds ord i stället för lustiga visor. Grafven kan också vara en läromästare.

9 Matts och Brita hade två barn, en flicka och en gosse, hvilka fått namn efter sina föräldrar. Lilla Brita var sju år, lille Matts var fem. De voro båda goda barn, men mycket olika hvarandra, ty Brita var ljuslätt och gladlynt, likasom hennes föräldrar, medan Matts hade mörkt hår, stora, bruna ögon, som kunde se så förunderligt djupa ut ibland, och han var mera stilla och allvarsam, än hans glada och lemma startöfverdådigakommentar syster.

10 Efter nu barnens hem var strax invid kyrkogården och deras fader ofta arbetade der vid grafvarna, hade också barnen uppvuxit i dödens närmaste granskap. Der var så|66| fridsamt och skönt på den stilla kyrkogården med dess lummiga träd, dess många kors och dess vackra grafstenar med deras förgyllda inskrifter. Barnen hade alltid sin käraste lekplats der ibland grafvarna, och det föll dem alldeles icke in, att der var sorgligare, än i skogen eller i byn. Visst sågo de många begrafningar och många tårar, de hörde ofta prestens allvarliga ord och klockarens psalmer, men då klefvo de upp på en grafsten, för att bättre se, och tyckte det vara likaså roligt, som något annat. Ofta lekte de sjelfva begrafning: de hade en egen kyrkogård vid ett hörn af muren, och der begrofvo de döda fåglar, döda möss, döda fjärilar, döda blommor, men fanns ingen död, så begrofvo de stickor och stenar. Lille Matts gräfde grafven, och lilla Brita gjorde svepningen; sedan var Matts prest, och Brita gick i processionen. Detta var mycket roligt, tyckte de, och så ställdes en sticka som kors på grafven, och de förnäma döda fingo en sten på sin graf, alldeles så som det brukas i verlden.

|67|

11 En dag kom en ny prest till kyrkogården, såg barnen leka och frågade dem hvad de hette. Flickan svarade: konsekvensändrat/normaliserat Brita; gossen svarade: konsekvensändrat/normaliserat Matts. – Nå ja, menade presten, – så uttalas edra namn med menniskors tunga, men i englarnes dopbok stå de uppskrifna som Vita och Mors.

12 – Hvad vill det säga? tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade lustiga Matts. – Sådana namn stå icke i almanackan.

|666|

13 – Vita betyder lifvet, och Mors betyder döden, tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade presten. – Den der goda flickan är lifvet, och den der stilla gossen är döden. Nu leka de jordens korta lek på de gröna grafvarna.

14 Detta förstod icke lustiga Matts; än mindre hans barn. Men en tid derefter hände sig, att barnens moder, lustiga Matts’ hustru Brita, blef sjuk, och när hon varit sjuk i två veckor, blef hon alldeles stilla och talade intet mer och slog icke mera upp sina ögon. Barnen voro då ensamma hemma, ty fadren hade gått om qvällen till doktorn och kom icke hem förrän andra morgonen. De skulle vaka turvis om natten, hade far sagt dem, men den som vakade, råkade somna, och den, som sof, han sof. Om morgonen kom lustiga Matts tillbaka med droppar från apoteket, och barnen berättade, att mor sof så förunderligt stilla, nu skulle hon säkert blifva frisk.

15 Lustiga Matts blef vid dessa ord alldeles icke lustig till mods, han kastade sig öfver sin hustrus bädd och begynte gråta. De förskräckta barnen frågade hvarför han gret.

16 – Mor är död! tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade lustiga Matts, och orden fastnade honom som ben i halsen.

17 En stund stodo barnen tysta och häpna, ty de hade mycket älskat sin moder, och efter fadren gret, så greto de med. Men de, som så ofta sett döda begrafvas, för|68|stodo alls icke hvad det betydde att dö. – Skall mor begrafvas? tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade de.

18 – Ja, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade fadren. – Mycket hellre ville jag gräfva min egen graf.

19 – Få vi gå med i processionen? tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade barnen åter.

20 – Jag och ni två skola gå närmast efter den döda, tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade fadren suckande.

21 Detta var något rart, tyckte barnen. De visste hvad en så stor ära betydde, och de tänkte mera derpå, än på sorgen öfver sin mor. Det skedde verkligen så, att den stora äran vederfors dem. Deras mor blef begrafven, de gingo närmast processionen och greto ibland, när andra greto, men deremellan voro de glada och betraktade prestens långa kaftan och tänkte på att de skulle få en kringla vid hemkomsten. – Se der går lustiga Matts med sina två barn, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade folket.

22 Lustiga Matts reste ett kors på grafven och sörjde en tid, och så gifte han om sig. Nu blef bröllopp, der det förr varit begrafning, och filoken togs ned från väggen, och lustiga Matts försökte spela sin gamla brudmarsch. Dåligt gick det, ty fingrarna voro styfva, men folket förundrade sig att dödgräfvaren åter blifvit lustiga Matts och sade åt barnen: – dansa nu med, när ni fått en ny mamma!

23 Barnen sågo på sin nya moder, och hon gaf dem pepparkakor. De ville så gerna vara glada, men de kunde icke, der var någonting i deras hjerta, |667|som drog dem från brölloppsgården till kyrkogården. Det var en vacker sommarafton, jemnt ett år sedan de begrafvat sin egen moder, och nu satte de sig vid korset på hennes graf. Filokens toner blandade sig med brölloppsgästernas glada sorl, men det ljöd icke väl i barnens öron, de vände sig bort och|69| lyssnade hellre på fåglarnes sång i de höga träden. Blommorna doftade rundtomkring; allt var så stilla, och barnens ögon fylldes af tårar.

24 – Jag vill gå hem till min mamma, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade slutligen lille Matts.

25 – Jag vill gå med dig, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Brita. – Men hon ligger så djupt i jorden; huru komma vi dit?

26 – Vi gräfva här bredvid korset, så komma vi dit, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Matts.

27 Der låg en spade, barnen begynte gräfva, men tröttnade efter en stund och satte sig sorgsna på kanten af gropen. – Nej, det går icke, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Brita, – det är för djupt, det är alldeles för djupt för oss.

28 Der stod en ung prest och betraktade barnen; det var han som en gång hade kallat dem Vita och Mors. Han sade till dem: – hvarför söka ni den lefvande bland de döda?

29 Brita sade: – mamma är död.

30 Presten sade: – ha ni icke hört, att den, som tror på Guds Son, han skall lefva, om han än död blefve? Eder moder har trott, och si, hon lefver.

31 – Jag vill gå hem till mamma, tomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade gossen.

32 – Jag också, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade flickan.

33 – Så följen mig, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den unge presten. – Jag skall visa eder vägen till Guds rike, och der skola vi finna henne.

34 – Är det långt dit? tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade gossen.

35 – Är det djupt ned i jorden? tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade flickan.

36 – Guds rike är alltid nära för den, som rätt uppriktigt söker derefter, tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade presten. – Det är öfverallt, ty Gud är öfverallt.

37 Barnen förstodo honom icke. De trodde väl att deras moder var i Guds rike, men då måste ju Guds rike vara|70| i grafven, der deras moder var. De satte sig ned vid en grafsten på kyrkogården.

38 Åter doftade blommorna, fåglarne sjöngo, och Matts Lustig spelade på filoken borta i stugan. Den unge presten eftersinnade huru han skulle förklara Guds rike för barnen. De voro så små och okunniga; de förstodo ju ingenting.

39 Om en stund sade gossen: – jag mins mamma.

40 – Ja, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade flickan, – jag drömde i natt om henne. Hon sade till mig: konsekvensändrat/normaliserat jag är alltid hos eder.

41 Nu visste den unge presten huru han skulle förklara Guds rike. Han |668|sade till barnen: – om eder moder är alltid hos eder, så lefver hon ju och är icke död i grafven.

42 Barnen ville väl gerna tro det, men det syntes dem så förunderligt. De hade ju sjelfva sett sin moder bäddas i jorden och gått i procession efter henne.

43 – Solen går också hvar afton ned i det mörka molnet, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade läraren.

44 – Då sofver solen, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade gossen.

45 – Ja, men hvar morgon vaknar hon åter, tomtkonsekvensändrat/normaliserat menade flickan.

46 – Eder moder sofver också.

47 Detta begynte barnen förstå. De sade till hvarandra, att deras mamma gått för en natt att sofva i jorden, men hon skulle åter vakna, ja, hon hade redan vaknat, efter hon kommit till Brita i drömmen.

48 – Nå, hvar är eder moder nu? tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade läraren.

49 – Hon är i Guds rike.

50 – Ja, hon är der, och efter hon är hos eder, så är ju också Guds rike hos eder. lemma startVår Frälsare har sagt, att alla små barn höra Guds rike till.kommentar

51 Den nedgående solen sken i barnens klara ögon, och de glänste af en förunderlig fröjd. Lille Matts och lilla|71| Brita förstodo ännu icke allt, men de förstodo, att deras moder sof, att hon skulle vakna igen och att det icke var långt till Guds rike; de voro ju redan der.

52 Allt ännu hördes tonerna af filoken från stugan. Och folket, som beskådade brölloppet, sade till hvarandra: konsekvensändrat/normaliserat der sitta Matts Lustigs barn på kyrkogården. Hvarför dansa de icke med bruden?

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Sagan publicerades i Trollsländan 12/7 1873 och omarbetades till en längre version för Läsning för barn. Den behandlar de stora livsfrågorna: sagans unge präst presenterar ett gudsbegrepp i samklang med romantikens uppfattning där Gud finns i och överallt (Laurent 1947, s. 200). Jaakkola konstaterar att det är ett abstrakt gudsbegrepp och att Topelius refererar till svåra eskatologiska läror om Guds rike och de dödas uppståndelse; döden framställs i sagan som ett sovande tillstånd (2011, s. 121). Prästens olika försök att undervisa om den kristna läran återspeglar Topelius anvisningar om hur man lär ut abstrakt kunskap till barn genom konkreta bilder (se t.ex. »Om läsning för barn», HT 7/11 1855).

    Laurent noterar den biografiska kopplingen. På samma sätt som Topelius och systern som barn hade en egen kyrkogård för småfåglar, begraver barnen i sagan små djur (1947, s. 88).

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    1 efter eftersom.

    1 för skam skull för att uppfylla anständighetens krav.

    1 qvintar kvintsträngar; e-sträng, som är den högsta och första på fiolen.

    1 hartsbit kådbit att gnida stråkens tagel med.

    9 öfverdådiga här: djärva, livliga.

    50 Vår Frälsare har sagt, att alla små barn höra Guds rike till. Luk. 18:16 och Mark. 10:14.

    Bibliografi

    Jaakkola, Topeliaaninen usko – Kirjailija Sakari Topelius uskontokasvattajana 2011, s. 121; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 88, 200; Topelius, »Om läsning för barn», Helsingfors Tidningar 7/11 1855

    Faksimil