Studsar upp, blinkar eld, går framåt, är som förr.
Det är tyst som en bön. Ingen fläkt. Intet ljud.
10Den föryngrade skapelsen prisar sin Gud:
Då med ens få de tusende fåglar en röst,
Och de helsa god morgon med jublande bröst.
|124|
Jag såg gräfvarne vaska den glittrande sand
I sin giriga balja vid Ivalos strand.
15Det var frysande kallt, det var mödor och svält,
Och de bodde, som räfvar, i kulor och tält.
Nu var också en gosse bland gräfvarne där,
Och han hade sin fattiga flicka så kär.
Och han gräfde, han frös utan rast eller ro,
20Men han fann ej en skatt till att bygga sitt bo.
Då så kröp där i elfven en mussla också,
Hon var glömd och föraktad och smutsig och grå,
Och de andra, de sparkade henne i dyn,
Men jag kastade musslan åt gossen från byn.
25Åh, hvad gör jag med fulingen? original: – skrattade han.
Men jag hviskade: sök! Och han sökte och fann.
Kan du tro hvad han såg i det öppnade skal?
Jo, den vackraste perla i Ivalos dal.
Och han byggde en stuga, han röjde en sved,
30Och så bjöd han sin fattiga flicka med.
Där så blef hon hans lyckliga hustru i går,
Och nu ha de sex renar, en ko och två får.
Men det sade mig gossen, och det vill jag tro,
Att på guld skall en men’ska ej bygga sitt bo.
35Det skall byggas på kärlek, på bön och på flit;
Då så hitta de vackraste perlorna dit.
Kommentar
Kommentar
Dikten trycktes i Nya Trollsländan 16/7 1887 med titeln »Perlan».
År 1868 gjordes guldfynd i Ivalo älv i Enare. Upptäckten ledde till en guldrusch som nådde sin kulmen 1871 när ca 500 personer letade guld i trakten (jfr ZTS XIII, s. 8).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
29 en sved ett svedjeland; svedjad mark.
Bibliografi
Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 154 f.; Topelius, En resa i Finland, ZTS XIII 2013, s. 8; Topelius, Academica, ZTS XVI 2020
9. Unda Marina berättar om perlan.
Har du hört mina forsar i midnattens land?
Har du vakat en natt vid Kajanas strand?
Har du sett mina laxar i lekande språng
Och en metares spö på den smala spång?
5Där är guld i min fors, där är purpur i skyn,
När den sjunkande solen vid himlens bryn
|990|Stöter lätt emot nattens förreglade dörr,
Studsar upp, blinkar eld, går framåt, är som förr.
Det är tyst som en bön. Ingen fläkt. Intet ljud.
10Den föryngrade skapelsen prisar sin Gud:
Då med ens få de tusende fåglar en röst,
Och de helsa god morgon med jublande bröst.
|124|Jag såg gräfvarne vaska den glittrande sand
I sin giriga balja vid Ivalos strand.
15Det var frysande kallt, det var mödor och svält,
Och de bodde, som räfvar, i kulor och tält.
Nu var också en gosse bland gräfvarne där,
Och han hade sin fattiga flicka så kär.
Och han gräfde, han frös utan rast eller ro,
20Men han fann ej en skatt till att bygga sitt bo.
Då så kröp där i elfven en mussla också,
Hon var glömd och föraktad och smutsig och grå,
Och de andra, de sparkade henne i dyn,
Men jag kastade musslan åt gossen från byn.
25Åh, hvad gör jag med fulingen?
original: – skrattade han.
Men jag hviskade: sök! Och han sökte och fann.
Kan du tro hvad han såg i det öppnade skal?
Jo, den vackraste perla i Ivalos dal.
Och han byggde en stuga, han röjde
en sved
,
30Och så bjöd han sin fattiga flicka med.
Där så blef hon hans lyckliga hustru i går,
Och nu ha de sex renar, en ko och två får.
Men det sade mig gossen, och det vill jag tro,
Att på guld skall en men’ska ej bygga sitt bo.
35Det skall byggas på kärlek, på bön och på flit;
Då så hitta de vackraste perlorna dit.