1 Det var en gång en hvitsippa i parken. Hon var icke blekare eller fulare än andra sippor, och efter alla sippor äro vackra om våren, så var hon hvit och vacker som alla de andra. Var hon kanhända ett litet grand vackrare? Icke vet jag.
2 Der blommor vexa, der flyga fjärilar: hvar skulle de annars flyga? Det är en gammal historia; det finns så många visor om den, att man kunde få nog deraf.
3 Apollo hette den största fjäriln. Han hade hvita vingar och gula kraschaner på vingarna. Fjärilarna äro, som hvar man vet, något fåfänga; de tycka om att pryda sig med allt slags grannlåt. Icke är det deras fel, att de äro så granna; de ha ej låtit göra sina kläder hos skräddaren. Det är nu engång så med dem, att så är det.
|293|
4 En dag kom Apollo till hvitsippan och sade till henne: älskar du mig, så älskar jag dig?
5 –konsekvensändrat/normaliserat Visst älskar jag dig, sade sippan, ty hon tyckte på allvar om honom och förstod ej att krusa.
6 –konsekvensändrat/normaliserat Är det riktigt visst? sade fjäriln. –konsekvensändrat/normaliserat Ja, hur skulle det annars vara? svarade hvitsippan.
7 –konsekvensändrat/normaliserat Det är bra, sade fjäriln, och så sög han all honung ur hennes krona. Fjärilarna tycka om honung, men de förstå ej att hushålla, som bien. Så var det med den saken, och så flög Apollo sin väg.
8 Han kommer nog tillbaka, tänkte hvitsippan. Men|175| deri misstog hon sig, ty Apollo blef borta; han hade annat att tänka på.
9 En dag råkade han likväl fladdra omkring en annan blomma der nära bredvid. Nu skall jag passa på, tänkte hvitsippan. Och så lyftade hon litet på sin dufna krona och ropade så högt som en sippa kan ropa: älskar du mig, så älskar jag dig?
10 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, det gör jag visst icke, svarade fjäriln. Han generade sig icke det minsta för det.
11 –konsekvensändrat/normaliserat Men jag älskar dig, sade sippan.
12 –konsekvensändrat/normaliserat Det är mycket möjligt, sade fjäriln, och så flög han åter sin kos. Nu blef han än längre borta. Der stod sippan allena i gröngräset, tiden blef henne lång, och hon begynte att vissna.
13 Ändtligen kom Apollo af en händelse åter dit, ännu grannare än förr, och hvitsippan frågade åter: älskar du mig?
14 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, icke det allra bittersta, svarade fjäriln.
15 –konsekvensändrat/normaliserat Men jag älskar ju dig, sade sippan.
16 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, hvad angår det mig? sade fjäriln. –konsekvensändrat/normaliserat Det är ju den gamla historien, som jag hört väl hundra gånger förut. – Med detsamma var han åter sin kos.
17 –konsekvensändrat/normaliserat Hör på, hvitsippa, sade den knottriga enrisbusken, som stod der i närheten; –konsekvensändrat/normaliserat passar det sig att prata så der om sitt hjertas känslor? Man måste ha skinn på näsan (ifall man har någon näsa). När man blir snäst, skall man snäsa tillbaka, och när man föraktar dig, skall du låta förstå hvem du är. Se på mig bara; sparfvarna skulle understå sig att gyckla mig! Nej, hvitsippa, man måste ha ambition: det är icke mera på modet att löna förakt med kärlek.
18 –konsekvensändrat/normaliserat Men jag kan icke hjelpa det, svarade sippan. –konsekvensändrat/normaliserat Jag måste ju älska honom, så länge jag lefver.
19 –konsekvensändrat/normaliserat Du är en svamp, sade enrisbusken, och det var det värsta han visste, ty svamparna ha det rykte om sig att ej vara nogräknade, och enrisbusken var icke litet stolt öfver sin stora verldskännedom.
|294|
20 Solen brände het, och hvitsippan blef för hvar timma hvitare och blekare. Då kommo der gossar att|176| leka i parken. En af dem bar en håf att fånga fjärilar i, och så fick han sigte på den granna Apollo. Den der skall bli vacker att sticka på nål i insektlådan, sade gossen, och så bar det af i fullt språng öfver gröngräset.
21 Nu kom Apollo i nöd. Hvad han flög, hvad han flög! Huj, så svängdes håfven och snärtade honom på vingen, och så föll han hufvudstupa i gräset just bredvid sippan.
22 Här flög han, ropade gossen och böjde sig ned att söka fjäriln. Men när han ej fann honom, sprang han sin väg att jaga andra fjärilar.
23 Det var icke så lätt att finna Apollo, ty sippan hade gömt honom under sina blad: det var ett bra gömställe. Men sippan sjelf hade blifvit trampad på stjelken och nu låg hon afbruten der bland det öfriga gröngräset.
24 –konsekvensändrat/normaliserat Det var bra jag kom undan, sade Apollo, och makade sig upp igen undan de täta bladen.
25 –konsekvensändrat/normaliserat Älskar du mig? sade sippan, som vissnade bort med sin afbrutna stjelk.
26 –konsekvensändrat/normaliserat Jaså, var det du? sade fjäriln. –konsekvensändrat/normaliserat Kan du tänka, att mina kraschaner ha blifvit fasligt skamfilade! Jag begriper icke huru jag mera kan visa mig i den finare societén.
27 –konsekvensändrat/normaliserat Älskar du mig? sade åter den döende sippan.
28 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, se så dammig jag blifvit på frackskörtena! fortfor Apollo. –konsekvensändrat/normaliserat Kära du, har du en daggdroppe i din krona, så låna mig litet tvättvatten; jag ser ju ut som en mullvad!
29 –konsekvensändrat/normaliserat Älskar du mig? sade sippan för tredje gången.
30 –konsekvensändrat/normaliserat Kära du, har jag nu tid med sådana lapprisfrågor? svarade fjäriln. –konsekvensändrat/normaliserat Ja, jag kunde just tro det: mitt krås är alldeles skrynkligt! Hvad skall man säga om mig i rosornas hof?
31 –konsekvensändrat/normaliserat Men jag älskar dig! sade hvitsippan, och så var det slut med henne, ty alla bladen föllo af hennes krona.
32 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, se på den stackarn! sade fjäriln, ty elak var han icke, bara lätt på vingen, som alla de andra. –konsekvensändrat/normaliserat Nu skall man se att jag ej får något tvättvatten, innan|177| daggen faller på qvällqvisten. Minsann är jag ej en olycklig fjäril! Min frack är förstörd, mitt krås skrynkligt, mina kraschaner se ut som gamla kopparslantar. Hvilken förskräcklig händelse! Den måste göra ett ofantligt uppseende i verlden, jag skall blifva ett föremål för allas medlidande, och det är likväl något vunnet. Jag blir åtminstone högst intressant. Hvad månne man nu skall säga om mig i rosengårdarna?
33 Med dessa ord flög Apollo åter sin kos. Men han hade ej hunnit långt, |295|innan han råkade ut för en sparf, som länge lurat på honom från närmaste plank. Knaps, så tog sparfven den vackra Apollo och åt honom upp i en enda munsbit, så intressant han än gjorde sig.
34 Enrisbusken såg allt detta och hade sina tankar för sig. –konsekvensändrat/normaliserat Felet var det, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat att hvitsippan var alldeles för litet på sin kant. Man skall stå på sig och snäsa tillbaka, så blir man aktad och ansedd här i verlden. Som jag till exempel.
35 Men icke alla tänkte som han. När aftonvinden susade öfver det höga gräset, gick der ännu länge en hviskande sägen ibland de andra sipporna. De sade till hvarandra: älskar du mig, så älskar jag dig. Och åter sade de till hvarandra: älskar du mig ej mera, så älskar jag dig ändå.
36 Det var en mycket gammal och vanlig historia, men sipporna tyckte att den väl kunde berättas en gång till.
Kommentar
Kommentar
Sagan publicerades i Eos 15/7 1862.
Den personifierade blomman ansluter till en lång litterär tradition med rötter i antik mytologi. Hos H. C. Andersen återfinns motivet i »Den lille Idas Blomster» (1835), »Sommerfuglen» (1860) och »Gaaseurten» (1838, jfr Samola 2019, s. 92 f.). I »Hvitsippan» kopplas motivet till olycklig och självuppoffrande kärlek (jfr Laurent 1947, s. 162 f.). Motivet föregriper den blomsterkult som kännetecknar sekelskiftets visor och bilderböcker och återfinns i »Nora, som ej ville vara barn», »Verna Rosa», »Adalminas perla», »Ängsblommornas visa» och »Ängens Söndagsmorgon».
För blomstermotivet i Topelius visor, se Ann-Mari Häggman i »Topelius och barnens visor» (1998, s. 21, 23).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 efter eftersom.
3 Apollo Apollofjäril; den otrogne älskaren Apollo förekommer också i sagan »Blomstertinget» (Sagor 4, 1852).
3 kraschaner ordensstjärnor som betecknar högre grad i en riddarorden.
5 krusa neka för syns skull.
7 bien parallellform till bina.
13 Ändtligen till slut.
30 lapprisfrågor obetydliga frågor, struntfrågor.
32 lätt på vingen här: lättsinnig. Från uttrycket »lätt på foten».
34 var alldeles för litet på sin kant höll alldeles för lite på sin värdighet.
Bibliografi
Andersen, Eventyr, fortalte for Børn. Første Samling 1835, s. 45; Andersen, Folkekalender for Danmark 1861 1860; Häggman, »Topelius och barnens visor», 1998, s. 21, 23; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 162 f.; Samola, »Kasvikuvausten etiikka ja sukupuolittuneet kasvit Zacharias Topeliuksen saduissa», 2019, s. 89, 92 f.
Hvitsippan.
1 Det var en gång en hvitsippa i parken. Hon var icke blekare eller fulare än andra sippor, och
efter
alla sippor äro vackra om våren, så var hon hvit och vacker som alla de andra. Var hon kanhända ett litet grand vackrare? Icke vet jag.
2 Der blommor vexa, der flyga fjärilar: hvar skulle de annars flyga? Det är en gammal historia; det finns så många visor om den, att man kunde få nog deraf.
3
Apollo
hette den största fjäriln. Han hade hvita vingar och gula 
kraschaner
på vingarna. Fjärilarna äro, som hvar man vet, något fåfänga; de tycka om att pryda sig med allt slags grannlåt. Icke är det deras fel, att de äro så granna; de ha ej låtit göra sina kläder hos skräddaren. Det är nu engång så med dem, att så är det.
|293|4 En dag kom Apollo till hvitsippan och sade till henne: älskar du mig, så älskar jag dig?
5 –konsekvensändrat/normaliserat Visst älskar jag dig, sade sippan, ty hon tyckte på allvar om honom och förstod ej att
krusa
.
6 –konsekvensändrat/normaliserat Är det riktigt visst? sade fjäriln. –konsekvensändrat/normaliserat Ja, hur skulle det annars vara? svarade hvitsippan.
7 –konsekvensändrat/normaliserat Det är bra, sade fjäriln, och så sög han all honung ur hennes krona. Fjärilarna tycka om honung, men de förstå ej att hushålla, som
bien
. Så var det med den saken, och så flög Apollo sin väg.
8 Han kommer nog tillbaka, tänkte hvitsippan. Men|175| deri misstog hon sig, ty Apollo blef borta; han hade annat att tänka på.
9 En dag råkade han likväl fladdra omkring en annan blomma der nära bredvid. Nu skall jag passa på, tänkte hvitsippan. Och så lyftade hon litet på sin dufna krona och ropade så högt som en sippa kan ropa: älskar du mig, så älskar jag dig?
10 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, det gör jag visst icke, svarade fjäriln. Han generade sig icke det minsta för det.
11 –konsekvensändrat/normaliserat Men jag älskar dig, sade sippan.
12 –konsekvensändrat/normaliserat Det är mycket möjligt, sade fjäriln, och så flög han åter sin kos. Nu blef han än längre borta. Der stod sippan allena i gröngräset, tiden blef henne lång, och hon begynte att vissna.
13
Ändtligen
kom Apollo af en händelse åter dit, ännu grannare än förr, och hvitsippan frågade åter: älskar du mig?
14 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, icke det allra bittersta, svarade fjäriln.
15 –konsekvensändrat/normaliserat Men jag älskar ju dig, sade sippan.
16 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, hvad angår det mig? sade fjäriln. –konsekvensändrat/normaliserat Det är ju den gamla historien, som jag hört väl hundra gånger förut. – Med detsamma var han åter sin kos.
17 –konsekvensändrat/normaliserat Hör på, hvitsippa, sade den knottriga enrisbusken, som stod der i närheten; –konsekvensändrat/normaliserat passar det sig att prata så der om sitt hjertas känslor? Man måste ha skinn på näsan (ifall man har någon näsa). När man blir snäst, skall man snäsa tillbaka, och när man föraktar dig, skall du låta förstå hvem du är. Se på mig bara; sparfvarna skulle understå sig att gyckla mig! Nej, hvitsippa, man måste ha ambition: det är icke mera på modet att löna förakt med kärlek.
18 –konsekvensändrat/normaliserat Men jag kan icke hjelpa det, svarade sippan. –konsekvensändrat/normaliserat Jag måste ju älska honom, så länge jag lefver.
19 –konsekvensändrat/normaliserat Du är en svamp, sade enrisbusken, och det var det värsta han visste, ty svamparna ha det rykte om sig att ej vara nogräknade, och enrisbusken var icke litet stolt öfver sin stora verldskännedom.
|294|20 Solen brände het, och hvitsippan blef för hvar timma hvitare och blekare. Då kommo der gossar att|176| leka i parken. En af dem bar en håf att fånga fjärilar i, och så fick han sigte på den granna Apollo. Den der skall bli vacker att sticka på nål i insektlådan, sade gossen, och så bar det af i fullt språng öfver gröngräset.
21 Nu kom Apollo i nöd. Hvad han flög, hvad han flög! Huj, så svängdes håfven och snärtade honom på vingen, och så föll han hufvudstupa i gräset just bredvid sippan.
22 Här flög han, ropade gossen och böjde sig ned att söka fjäriln. Men när han ej fann honom, sprang han sin väg att jaga andra fjärilar.
23 Det var icke så lätt att finna Apollo, ty sippan hade gömt honom under sina blad: det var ett bra gömställe. Men sippan sjelf hade blifvit trampad på stjelken och nu låg hon afbruten der bland det öfriga gröngräset.
24 –konsekvensändrat/normaliserat Det var bra jag kom undan, sade Apollo, och makade sig upp igen undan de täta bladen.
25 –konsekvensändrat/normaliserat Älskar du mig? sade sippan, som vissnade bort med sin afbrutna stjelk.
26 –konsekvensändrat/normaliserat Jaså, var det du? sade fjäriln. –konsekvensändrat/normaliserat Kan du tänka, att mina kraschaner ha blifvit fasligt skamfilade! Jag begriper icke huru jag mera kan visa mig i den finare societén.
27 –konsekvensändrat/normaliserat Älskar du mig? sade åter den döende sippan.
28 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, se så dammig jag blifvit på frackskörtena! fortfor Apollo. –konsekvensändrat/normaliserat Kära du, har du en daggdroppe i din krona, så låna mig litet tvättvatten; jag ser ju ut som en mullvad!
29 –konsekvensändrat/normaliserat Älskar du mig? sade sippan för tredje gången.
30 –konsekvensändrat/normaliserat Kära du, har jag nu tid med sådana
lapprisfrågor
? svarade fjäriln. –konsekvensändrat/normaliserat Ja, jag kunde just tro det: mitt krås är alldeles skrynkligt! Hvad skall man säga om mig i rosornas hof?
31 –konsekvensändrat/normaliserat Men jag älskar dig! sade hvitsippan, och så var det slut med henne, ty alla bladen föllo af hennes krona.
32 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, se på den stackarn! sade fjäriln, ty elak var han icke, bara
lätt på vingen
, som alla de andra. –konsekvensändrat/normaliserat Nu skall man se att jag ej får något tvättvatten, innan|177| daggen faller på qvällqvisten. Minsann är jag ej en olycklig fjäril! Min frack är förstörd, mitt krås skrynkligt, mina kraschaner se ut som gamla kopparslantar. Hvilken förskräcklig händelse! Den måste göra ett ofantligt uppseende i verlden, jag skall blifva ett föremål för allas medlidande, och det är likväl något vunnet. Jag blir åtminstone högst intressant. Hvad månne man nu skall säga om mig i rosengårdarna?
33 Med dessa ord flög Apollo åter sin kos. Men han hade ej hunnit långt, |295|innan han råkade ut för en sparf, som länge lurat på honom från närmaste plank. Knaps, så tog sparfven den vackra Apollo och åt honom upp i en enda munsbit, så intressant han än gjorde sig.
34 Enrisbusken såg allt detta och hade sina tankar för sig. –konsekvensändrat/normaliserat Felet var det, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat att hvitsippan
var alldeles för litet på sin kant
. Man skall stå på sig och snäsa tillbaka, så blir man aktad och ansedd här i verlden. Som jag till exempel.
35 Men icke alla tänkte som han. När aftonvinden susade öfver det höga gräset, gick der ännu länge en hviskande sägen ibland de andra sipporna. De sade till hvarandra: älskar du mig, så älskar jag dig. Och åter sade de till hvarandra: älskar du mig ej mera, så älskar jag dig ändå.
36 Det var en mycket gammal och vanlig historia, men sipporna tyckte att den väl kunde berättas en gång till.