Salen är en stor skog med höga drifvor om vintern. Finnas granar, så är det bra, och finnas de icke, så är det lika bra. Stolarne äro träd, pallarne äro snödrifvor, soffan är ett berg och bordet en kulle. Fjällkungen sitter i sin kungliga skrud på berget.
3 FJÄLLKUNGEN (ensam). Här sitter jag, en konung i mitt rike; min makt sträcker sig så vida. Jag råder öfver alla berg och skogar, furor och granar, nissar och tomtegubbar. Jag är en stor konung, men jag börjar bli gammal, jag fyller snart mitt sextusen sexhundrafemtionde år. När jag var ung för några tusen år sedan, sprang jag i kapp med renarne på Lapplands tundror och tog mig en god stek, när jag behagade. Men nu är jag styf i benen och sitter här, för att lura på något fett byte till frukost. Jag har på sex veckor ej fått mera till mats, än en mager ekorre och en utsvulten filfras. Jag kunde väl befalla mina troll att steka åt mig en varg till frukost, en elg till middag och en björn till qvällsvard, men det är under min värdighet. Jag tycker mera om att sjelf servera mitt|50| bord. Men se, der kommer någon. Jag önskar det vore en häst. Hvad ser jag? Det är ju endast en liten knyffel. Men i brist på bättre kan han duga till frukost. Jag vill gömma mig här bakom berget.
5 OLLE (inträder på skidor och sjunger).
(Melodi:konsekvensändrat/normaliserat»Spring min snälla ren».)konsekvensändrat/normaliserat
Skogen är så grön,
Drifvan är så hvit,
Skynda, skynda hit
Öfver frusna sjön!
Flyg, min skida, snäll
Öfver dal och fjäll!
6 Huj, hvad det går! Se så, nu är jag midt i den djupa skogen. Oho, så höga berg! Och så jättestora furor! Det är något annat, än beteshagen vid Qvastbacka. Hvad var det nu jag ville göra i skogen? Jo, helsa på björnarne.
Här är ekorrns bo,
Här är björnens land,
Här är ulfvens tand,
|484|
Här är örnens klo.
Här är trollens bädd,
Här är ingen rädd.
7 Nej, här är ingen rädd. Olle är karl att taga sex björnar i kragen. (Ser sig omkring.) Ja, om de till och med vore två vargar. Bara här icke vore så djup snö. Alltid reder jag mig med en örn. Isynnerhet om jag hade en jernspets på min skidstaf. Men det är detsamma, de må komma, tre räfvar på en gång. Det värsta är, huru jag skall få dem hem, sedan jag slagit ihjäl dem. Men jag tar Matts med mig, så draga vi hem alla harar, som vi slagit ihjäl. Sedan säljer jag skinnen och köper mig en riktig bössa, som man kan ladda med krut. Då må de komma, femtiofyra trubbnosiga, stygga, dumma nallar ... Uhu, hvad är det, som kommer emot mig der borta vid granen?
|51|
9 NALLE (på två ben). Bum, bum, bum, bum.
11 OLLE. Nej, se, kan det vara en björn? (Vill vända om, men snafvar på skidorna.)
13 NALLE. Bum, bum. Hvem är det, som skriker i skogen, så att jag icke får sofva i fred i mitt ide?
15 OLLE. Söta, snälla Nalle, det är bara jag, det är lilla Olle från Qvastbacka, som är ute att skida för ro skull i skogen. Inte kan det vara så illa, om jag sjunger en visa så här för att värma mig; för ser Nalle, jag har bara tröjan, och det är en smula kallt här på morgonqvisten. Jag skall strax gå min väg igen.
17 NALLE (ställer sig i vägen för Olle). Bum, bum. Vill han gifva mig sin tröja, så skall han få gå. Jag behöfver hans tröja till täcke åt mina små Nallar.
19 OLLE. Nej, hör nu, Nalle; nog ville jag ge honom tröjan, men mor derhemma är så faseligt sträng. Om jag kommer hem utan tröja, ser Nalle, så får jag bastu. Derföre kan Nalle gerna vänta till i morgon, så skall jag komma hit med Matts och ett par andra till och hämta åt Nalle en bra fårskinnsfäll, så få de små Nallarna riktigt godt och varmt.
21 NALLE (lyftar sin tass). Vill han gifva mig tröjan? Bum, bum, vill han gifva mig tröjan?
23 OLLE. Söta, rara, lilla, beskedliga Nalle, hon är alldeles ny, hon har bara ett endaste hål på ena armbågen.
25 NALLE. Bum, bum; jag tror han är rädd?
27 OLLE. Intet det minsta. Skulle jag vara rädd för en så liten snäll och beskedlig Nalle, som är så innerligen liten, snäll och beskedlig? Men ser Nalle, jag är så förlägen, när vi träffas så oförmodadt. Jag har alltid tyckt så mycket om björnar; det är bättre upp det, ser Nalle, än andra stygga troll, som bo här i skogen. För sådana dumma busar krusar jag intet det |485|allraminsta. Dem tar jag i kragen, så att det sprakar om öronen, ser Nalle, och så ruskar jag dem i pelsen, så att ...
|52|
29 FJÄLLKUNGEN (reser sig upp vid sidan af berget). Nå, ruska mig nu i pelsen, efter du har ett sådant kurage!
31 OLLE (skriker). Uhu!
33 FJÄLLKUNGEN. Hvarför tar du mig icke i kragen, så att det sprakar kring öronen?
35 OLLE. Nådig troll, skona mitt lif; jag är bara lilla Olle från Qvastbacka och är ute att roa mig här i skogen med mina bekanta.
37 FJÄLLKUNGEN. Det är mycket möjligt, men det hindrar mig icke att äta upp dig till frukost.
39 OLLE. Hvad befalls? (Vill åter rymma.)
41 FJÄLLKUNGENkonsekvensändrat/normaliserat (fasthåller honomkonsekvensändrat/normaliserat).konsekvensändrat/normaliserat Var lugn, min gosse, jag är icke så nogräknad; du skall smaka mig rätt godt.
43 OLLE. Vänta litet; jag vet en, som skall smaka ers nåd mycket bättre, och det är gamla grålle på Qvastbacka. Han är så fet, vet ers nåd, att far tänkte klubba honom i höstas, och Matts skall få rida hit med honom i morgon bittida.
45 FJÄLLKUNGEN. Hm, hm, en häst? Nej, karl är karl, om han också vore bara en munsbit.
53 FJÄLLKUNGEN. Ah ja. Ibland låter jag forsen sjunga för mig, och då vältrar jag några klippstycken från fjället, för att ackompagnera sången. Starkt skall det vara.
55 NALLE. Lilla Olle tycks hafva en ganska vacker röst. Jag tillstår, att jag blef rätt angenämt surprenerad att höra en sådan talent.
57 FJÄLLKUNGEN. Hm, bara pip!
|53|
59 NALLE. Onekligen bara pip. Men i jemförelse med korpen och kråkan klingar det ganska romantiskt. Skulle ers majestät kanske täckas befalla honom att sjunga en visa, innan han blir uppäten?
61 FJÄLLKUNGEN. Det kunde låta sig göra; det stärker aptiten. Sjung, knyffel!
63 OLLE. Hvad befalls?
65 NALLE. Hör du icke, att hans majestät befaller dig sjunga?
67 OLLE. Söta, lilla, rara Nalle, jag skall sjunga med full hals, bara du dansar.
69 NALLE. Hvad? Jag tror du anser mig för en dansmästare?
|486|
71 OLLE. Söta, lilla, beskedliga Nalle, du är så obegripligt blygsam. Hela verlden vet, att du är en fin kavaljer, och ingen kan dansa polka-mazurka som du.
73 NALLE. Jag smickrar mig verkligen med att ha gjort några små försök, men ...
75 FJÄLLKUNGEN. Dansa, geheimeråd!
77 OLLE. Kanske får det lof att vara en vals.
79 NALLE. Allt, som kan roa ers majestät, är mitt högsta nöje.
81 OLLE. Se så damma till! (Han sjunger.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat
82 (Melodi:konsekvensändrat/normaliserat»Ach, du lieber Augustin».)konsekvensändrat/normaliserat
Hopp, du lilla Nalle du, Nalle du, Nalle du,
Hopp, du lilla Nalle du, hopp, hopp, hopp, hopp!
Aldrig så ser man mer
En så rar kavaljer.
Hopp, du lilla Nalle du, hopp, hopp, hopp, hopp!
(Nalle valsar.)
85 FJÄLLKUNGEN (förtjust). Jag måtte säga, det var en skön musik och en högst smakfull dans. Hopp, du lilla Nalle du ... Sjung om den romansen! Hur var det nu åter? (Han dansar med.)
|54|
87 OLLE (makar sig allt längre bort).
Hopp, du dumma Nalle du, Nalle du, Nalle du,
Hopp du fula fjällkung du, hopp, hopp, hopp, hopp!
Två dumma dansa här,
Olle ej mer begär.
Hopp, du lilla Olle, nu far du din kos!
(Han kilar af på skidorna.)
89 FJÄLLKUNGEN (andtruten). Mera musik! Mera musik! Det var en skön romans. Men hvart tog spelmannen vägen?
91 NALLE (också andtruten). Nej, sjung litet mer, jag kom ur takten. Hvart i alla dagar tog Olle vägen?
93 OLLE (utanför). Adjö, fjällkung! Adjö, Nalle!
95 FJÄLLKUNGEN. Min frukost! Min frukost! Nalle, kom hit; jag vill äta upp dig i stället.
97 NALLE. Serviteurspråk: franska, ers majestät. Bum, bum. (Lunkar af.)
99 OLLE (långt utanför).
Två dumma dansa der,
Olle ej mer begär.
Hopp, du lilla Olle du, hopp, hopp, hopp, hopp!
|487|
101 FJÄLLKUNGEN. Det var en skön romans (tager sig en pris snus), men en ganska klen frukost.
Kommentar
Kommentar
Pjäsen publicerades i Trollsländan 23/1 1869.
I de inledande scenanvisningarna demonstrerar Topelius att pjäserna kan uppföras med enkel rekvisita. Motivet med fjällkungen som härskar över djuren i skogen och äter små gossar påminner om »Sampo Lappelill» (s. 190).
Pjäsen blandar ett vardagsrealistiskt och för den unga läsaren lätt igenkännbart handlingsplan med sagoelement och humor – fjällkungen och björnen tilltalar varandra med franska fraser. Den förslagne pojken som överlistar en jätte känns igen från folksagorna, exempelvis »Pojken som åt ikapp med jätten».
Laurent kategoriserar pjäsen som en halvsaga (fi. puolisatu; jfr andra kategorier som verklighetslek, sagospel och allegorisk lek; 1947, s. 288 f.). Huvudpersonen Olle återkommer i sagan »Sländan och Tomtarne» (i Sländan 1897, se ZTS X:2), och motivet skrytsam kaxighet i »Walters sjunde äfventyr» (s. 347).
Pjäsen föregår både Elsa Beskows bilderbok Olles skidfärd (1907) och Alice Tegnérs barnvisa »Mors lilla Olle» (1895).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
FJÄLLKUNGEN påminner om Hiisi, den onde, i eposet Kalevala; jfr densamma i »Sampo Lappelill» (Laurent 1947, s. 145).
3 filfras järv.
»Spring min snälla ren» av Frans Michael Franzén (1772–1847) till trad. melodi; ingår i dikten »Emili eller en afton i Lappland» (Skaldestycken IV 1832, s. 83 ff., ursprungligen i »Emili, eller de sju åren i Lappland», Åbo Tidning nr 1, 5, 74, 84, 102–104 1802).
19 bastu risbastu, ett kok stryk; SAOB har detta belägg av Topelius.
29 efter eftersom.
47 Serviteur (fra.) tjänare.
49 geheimeråd titel på de högsta ämbetsmännen i Ryssland och därmed använd i Finland från 1809.
55 surprenerad överraskad.
71 polka-mazurka dans som liknar polka men vars rytm ligger nära mazurka.
82 »Ach, du lieber Augustin» folksång från Wien, vars upphov på felaktiga grunder tillskrivits Marx Augustin (1678–1679).
85 romansen här: sångstycket av episk-lyrisk karaktär.
Bibliografi
Franzén, Skaldestycken IV 1832, s. 83 ff.; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 145, 288 f.; Topelius, Övrig barnlitteratur, ZTS X:2
Olle, som gick på skidor.
Personer:konsekvensändrat/normaliserat
OLLEkonsekvensändrat/normaliserat.
NALLE.konsekvensändrat/normaliserat
Salen är en stor skog med höga drifvor om vintern. Finnas granar, så är det bra, och finnas de icke, så är det lika bra. Stolarne äro träd, pallarne äro snödrifvor, soffan är ett berg och bordet en kulle. Fjällkungen sitter i sin kungliga skrud på berget.
3 FJÄLLKUNGEN (ensam). Här sitter jag, en konung i mitt rike; min makt sträcker sig så vida. Jag råder öfver alla berg och skogar, furor och granar, nissar och tomtegubbar. Jag är en stor konung, men jag börjar bli gammal, jag fyller snart mitt sextusen sexhundrafemtionde år. När jag var ung för några tusen år sedan, sprang jag i kapp med renarne på Lapplands tundror och tog mig en god stek, när jag behagade. Men nu är jag styf i benen och sitter här, för att lura på något fett byte till frukost. Jag har på sex veckor ej fått mera till mats, än en mager ekorre och en utsvulten
filfras
. Jag kunde väl befalla mina troll att steka åt mig en varg till frukost, en elg till middag och en björn till qvällsvard, men det är under min värdighet. Jag tycker mera om att sjelf servera mitt|50| bord. Men se, der kommer någon. Jag önskar det vore en häst. Hvad ser jag? Det är ju endast en liten knyffel. Men i brist på bättre kan han duga till frukost. Jag vill gömma mig här bakom berget.
5 OLLE (inträder på skidor och sjunger).
(Melodi:konsekvensändrat/normaliserat
»Spring min snälla ren»
.)konsekvensändrat/normaliserat
Skogen är så grön,
Drifvan är så hvit,
Skynda, skynda hit
Öfver frusna sjön!
Flyg, min skida, snäll
Öfver dal och fjäll!
6 Huj, hvad det går! Se så, nu är jag midt i den djupa skogen. Oho, så höga berg! Och så jättestora furor! Det är något annat, än beteshagen vid Qvastbacka. Hvad var det nu jag ville göra i skogen? Jo, helsa på björnarne.
Här är ekorrns bo,
Här är björnens land,
Här är ulfvens tand,
|484|Här är örnens klo.
Här är trollens bädd,
Här är ingen rädd.
7 Nej, här är ingen rädd. Olle är karl att taga sex björnar i kragen. (Ser sig omkring.) Ja, om de till och med vore två vargar. Bara här icke vore så djup snö. Alltid reder jag mig med en örn. Isynnerhet om jag hade en jernspets på min skidstaf. Men det är detsamma, de må komma, tre räfvar på en gång. Det värsta är, huru jag skall få dem hem, sedan jag slagit ihjäl dem. Men jag tar Matts med mig, så draga vi hem alla harar, som vi slagit ihjäl. Sedan säljer jag skinnen och köper mig en riktig bössa, som man kan ladda med krut. Då må de komma, femtiofyra trubbnosiga, stygga, dumma nallar ... Uhu, hvad är det, som kommer emot mig der borta vid granen?
9 NALLE (på två ben). Bum, bum, bum, bum.
11 OLLE. Nej, se, kan det vara en björn? (Vill vända om, men snafvar på skidorna.)
13 NALLE. Bum, bum. Hvem är det, som skriker i skogen, så att jag icke får sofva i fred i mitt ide?
15 OLLE. Söta, snälla Nalle, det är bara jag, det är lilla Olle från Qvastbacka, som är ute att skida för ro skull i skogen. Inte kan det vara så illa, om jag sjunger en visa så här för att värma mig; för ser Nalle, jag har bara tröjan, och det är en smula kallt här på morgonqvisten. Jag skall strax gå min väg igen.
17 NALLE (ställer sig i vägen för Olle). Bum, bum. Vill han gifva mig sin tröja, så skall han få gå. Jag behöfver hans tröja till täcke åt mina små Nallar.
19 OLLE. Nej, hör nu, Nalle; nog ville jag ge honom tröjan, men mor derhemma är så faseligt sträng. Om jag kommer hem utan tröja, ser Nalle, så får jag
bastu
. Derföre kan Nalle gerna vänta till i morgon, så skall jag komma hit med Matts och ett par andra till och hämta åt Nalle en bra fårskinnsfäll, så få de små Nallarna riktigt godt och varmt.
21 NALLE (lyftar sin tass). Vill han gifva mig tröjan? Bum, bum, vill han gifva mig tröjan?
23 OLLE. Söta, rara, lilla, beskedliga Nalle, hon är alldeles ny, hon har bara ett endaste hål på ena armbågen.
25 NALLE. Bum, bum; jag tror han är rädd?
27 OLLE. Intet det minsta. Skulle jag vara rädd för en så liten snäll och beskedlig Nalle, som är så innerligen liten, snäll och beskedlig? Men ser Nalle, jag är så förlägen, när vi träffas så oförmodadt. Jag har alltid tyckt så mycket om björnar; det är bättre upp det, ser Nalle, än andra stygga troll, som bo här i skogen. För sådana dumma busar krusar jag intet det |485|allraminsta. Dem tar jag i kragen, så att det sprakar om öronen, ser Nalle, och så ruskar jag dem i pelsen, så att ...
|52|29 FJÄLLKUNGEN (reser sig upp vid sidan af berget). Nå, ruska mig nu i pelsen,
efter
du har ett sådant kurage!
31 OLLE (skriker). Uhu!
33 FJÄLLKUNGEN. Hvarför tar du mig icke i kragen, så att det sprakar kring öronen?
35 OLLE. Nådig troll, skona mitt lif; jag är bara lilla Olle från Qvastbacka och är ute att roa mig här i skogen med mina bekanta.
37 FJÄLLKUNGEN. Det är mycket möjligt, men det hindrar mig icke att äta upp dig till frukost.
39 OLLE. Hvad befalls? (Vill åter rymma.)
41 FJÄLLKUNGENkonsekvensändrat/normaliserat (fasthåller honomkonsekvensändrat/normaliserat).konsekvensändrat/normaliserat Var lugn, min gosse, jag är icke så nogräknad; du skall smaka mig rätt godt.
43 OLLE. Vänta litet; jag vet en, som skall smaka ers nåd mycket bättre, och det är gamla grålle på Qvastbacka. Han är så fet, vet ers nåd, att far tänkte klubba honom i höstas, och Matts skall få rida hit med honom i morgon bittida.
45 FJÄLLKUNGEN. Hm, hm, en häst? Nej, karl är karl, om han också vore bara en munsbit.
47 NALLE.
Serviteurspråk: franska
, ers majestät.
49 FJÄLLKUNGEN. Bon jourspråk: franska, mitt
geheimeråd
.
51 NALLE. Tycker ers majestät om musik?
53 FJÄLLKUNGEN. Ah ja. Ibland låter jag forsen sjunga för mig, och då vältrar jag några klippstycken från fjället, för att ackompagnera sången. Starkt skall det vara.
55 NALLE. Lilla Olle tycks hafva en ganska vacker röst. Jag tillstår, att jag blef rätt angenämt
surprenerad
att höra en sådan talent.
57 FJÄLLKUNGEN. Hm, bara pip!
|53|59 NALLE. Onekligen bara pip. Men i jemförelse med korpen och kråkan klingar det ganska romantiskt. Skulle ers majestät kanske täckas befalla honom att sjunga en visa, innan han blir uppäten?
61 FJÄLLKUNGEN. Det kunde låta sig göra; det stärker aptiten. Sjung, knyffel!
63 OLLE. Hvad befalls?
65 NALLE. Hör du icke, att hans majestät befaller dig sjunga?
67 OLLE. Söta, lilla, rara Nalle, jag skall sjunga med full hals, bara du dansar.
69 NALLE. Hvad? Jag tror du anser mig för en dansmästare?
|486|71 OLLE. Söta, lilla, beskedliga Nalle, du är så obegripligt blygsam. Hela verlden vet, att du är en fin kavaljer, och ingen kan dansa
polka-mazurka
som du.
73 NALLE. Jag smickrar mig verkligen med att ha gjort några små försök, men ...
75 FJÄLLKUNGEN. Dansa, geheimeråd!
77 OLLE. Kanske får det lof att vara en vals.
79 NALLE. Allt, som kan roa ers majestät, är mitt högsta nöje.
81 OLLE. Se så damma till! (Han sjunger.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat
82 (Melodi:konsekvensändrat/normaliserat
»Ach, du lieber Augustin»
.)konsekvensändrat/normaliserat
Hopp, du lilla Nalle du, Nalle du, Nalle du,
Hopp, du lilla Nalle du, hopp, hopp, hopp, hopp!
Aldrig så ser man mer
En så rar kavaljer.
Hopp, du lilla Nalle du, hopp, hopp, hopp, hopp!
(Nalle valsar.)
85 FJÄLLKUNGEN (förtjust). Jag måtte säga, det var en skön musik och en högst smakfull dans. Hopp, du lilla Nalle du ... Sjung om den
romansen
! Hur var det nu åter? (Han dansar med.)
|54|87 OLLE (makar sig allt längre bort).
Hopp, du dumma Nalle du, Nalle du, Nalle du,
Hopp du fula fjällkung du, hopp, hopp, hopp, hopp!
Två dumma dansa här,
Olle ej mer begär.
Hopp, du lilla Olle, nu far du din kos!
(Han kilar af på skidorna.)
89 FJÄLLKUNGEN (andtruten). Mera musik! Mera musik! Det var en skön romans. Men hvart tog spelmannen vägen?
91 NALLE (också andtruten). Nej, sjung litet mer, jag kom ur takten. Hvart i alla dagar tog Olle vägen?
93 OLLE (utanför). Adjö, fjällkung! Adjö, Nalle!
95 FJÄLLKUNGEN. Min frukost! Min frukost! Nalle, kom hit; jag vill äta upp dig i stället.
97 NALLE. Serviteurspråk: franska, ers majestät. Bum, bum. (Lunkar af.)
99 OLLE (långt utanför).
Två dumma dansa der,
Olle ej mer begär.
Hopp, du lilla Olle du, hopp, hopp, hopp, hopp!
101 FJÄLLKUNGEN. Det var en skön romans (tager sig en pris snus), men en ganska klen frukost.