1 Vill du höra en ganska liten saga om sju syskon? Den hände sig långt upp i norr, och det kan vara detsamma hvar, ty goda barn finnas öfverallt i verlden, och öfverallt stå de heliga englar vid deras sida, och öfverallt ser Guds milda fadersöga förbarmande ned på de små barnen i denna verldens villor.
2 Der voro på ett ställe sju syskon. När det sista gången var jul, lekte de alla glada tillsamman och hade sin julgubbe och sina julklappar och dansade kring sin julgran. Och när de blefvo trötta, knäppte de sina små händer och bådo innerligen att Gud måtte bevara dem för allt ondt och alla frestelser uti verlden, och så somnade de uti Jesu namn.
3 Och efter den natten var julnatt, sjöngo de osynliga, heliga englar hela natten igenom högt ofvanför de svarta vintermolnen: »Ära vare Gud i höjden och frid på jorden och åt menniskorna en god vilje!»
4 Men när barnen läst välsignelsen, frågade en af syskonen: hvadkonsekvensändrat/normaliserat vill det säga, evig frid?konsekvensändrat/normaliserat
5 – Detkonsekvensändrat/normaliserat kan ej sägas, det måste kännas,konsekvensändrat/normaliserat svarade modren och sökte förklara dem det. Men de förstodo det icke rätt.
6 När det nu blef påsk, ja redan länge förut, voro af de sju syskonen endast tre qvar på jorden, ty Gud Allsmäktig hade inom kort tid tagit fyra af dem bort ifrån all sorg och all frestelse uti verlden. Georg,|51| Bertha, Ossian och den minste i vaggan hade blifvit trötta att leka och gråta på jorden och knäppt sina händer för sista gången till bön och somnat i Jesu namn till den eviga hvilan. Och Georg, som var den äldste bland dem och den siste som Gud tog till sig, hade redan vetat mer än de andra om Guds rike och frågat engång, den sista dagen han lefde, om också han, som redan var större, skulle komma till de andra små barnen, som höra Guds rike till. Och när man hade sagt honom att det var allt visst och säkert, efter han så gerna önskade det och trodde på Guds oändliga nåd, så hade han så nöjd lagt sitt sjuka hufvud ned och somnat så stilla bort, att icke ett enda spår af smärta mera var qvar på hans vackra, förklarade ansigte, utan endast ett ljufligt uttryck af frid, som inga stormar i verlden mera störa.
7 Då hade de tre systrarna, som ännu voro qvar, gråtit sina ögon röda, och när de sågo Berthas dockor, eller Georgs och Ossians små trädhästar, som stodo alla i rad på deras gamla ställe, då greto de än mer och tyckte sig vara så ensamma, fastän de voro tre tillsamman.
8 Men Guds englar i himmelen visste nog hvarför allt skett, och de greto icke, de logo så mildt och godt, som endast de saliga le. De sutto en qväll på |207|den klara stjernans rand, och de fyra nykomna barnen sutto i hvita kläder midtibland dem och sågo ned till deras kära, som sörjde på jorden. Men när Georg såg huru de greto, vaknade englahjertat uti hans bröst, och han sade till englarna: låtkonsekvensändrat/normaliserat mig gå ned på en liten stund, för att säga dem huru outsägligt lyckliga vi äro häruppe i Jesu famn!konsekvensändrat/normaliserat
9 Då svarade englarna vänligt och allvarsamt: detkonsekvensändrat/normaliserat är icke tillåtet, ty de kunna läsa det allt i Guds ord.konsekvensändrat/normaliserat
10 Men Georg sade: låtkonsekvensändrat/normaliserat endast en fläkt af min andedrägt gå öfver bibelns blad, som ligger uppslagen på bordet i mitt fordna hem.konsekvensändrat/normaliserat Och englarna tilläto det, ty sådant är icke mot Guds den Allsmäktiges vilja.
11 Och Georgs ande gick öfver bladen och vände dem|52| osynligt, så att systrarnas ögon föllo på de allra ljufligaste och trösterikaste ställen i den heliga skrift. Der läste de: »Låter barnen komma till mig och förmener dem icke, ty sådana höra Guds rike till.»
12 Åter läste de: »Jag är uppståndelsen och lifvet; den som tror på mig, han skall lefva, om han än död blefve.»
13 Och ytterligare läste de: »Fader, jag vill, att der jag är, der skola ock de vara med mig, som du mig gifvit hafver.»
14 Och när systrarna läste dessa ord, blefvo de lugna och glada i deras hjertan, ty de visste att Guds ord är en evig sanning.
15 Men Georgs ande vände tillbaka från bibelns blad och tackade Gud.
16 Nu var det påsk på jorden, och den hvita snön smälte bort öfver de fyra syskonens grafvar, men de tre, som voro qvar, sörjde ej mera. De tänkte på vår Herre Christus, som dött för oss och brutit dödens kedjor och uppstått för oss, på det att också vi skola uppstå till evinnerligt lif, när vi tro. Och då gingo de tre systrarna till de fyra grafvarna och knäppte sina händer i bön; och nu först förstodo de sista orden uti välsignelsen:
17 »Gif oss en evig frid!»
Kommentar
Kommentar
Sagan publicerades i Eos 15/4 1860 och omarbetades för Läsning för barn.
Berättelsen är en minnesteckning över familjen Hæggströms barn, Emilie Topelius systerbarn, varav fyra dog: först Gustav (f. 1848), därefter insjuknade och dog ytterligare tre barn 1860, Johan Georg (f. 1853), Bertha Emilia (f. 1855) och Isak Ossian (f. 1857). Andra syskon i skaran var Aline Mathilda »Inna» (1846–1914), Anna Sofia (1850–1868) och Olga Johanna (1852–1870). Syskonmotivet återkommer ofta i folksagorna, t.ex. i bröderna Grimms saga »De sju korparna» (»Die sieben Raben» 1857) om sju bröder.
Det religiösa stoffet och skyddsängeltematiken är framträdande i sagan (1947, s. 203, 207). Berättelsen inspirerade R. W. Ekman till en tavla där systrarna Inna, Anna och Olga avbildas tillsammans med fyra döda syskon; brodern Georg ses sväva ner till de sörjande i änglaskepnad (1947, s. 77). Döda barn som visar sig i ängla- eller fågelskepnad förekommer också i »Om den sommar, som aldrig kom», »Sparfven om Julmorgonen» och »Liten Verna».
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 de heliga englar Skyddsänglar förekommer mångfalt i Topelius barnlitteratur (se Lehtonen 1998, s. 6).
3 efter eftersom.
3 »Ära vare Gud i höjden och frid på jorden och åt menniskorna en god vilje!» Luk. 2:14.
4 välsignelsen Den aronitiska välsignelsen eller Herrens välsignelse, 4. Mos. 6:24–26. Formuleringen »evig frid» förekom i varianter under 1800-talet.
6 förklarade (bildl.) renade, omvandlade.
7 trädhästar parallellform till trähästar.
11 »Låter barnen komma till mig och förmener dem icke, ty sådana höra Guds rike till.» Mark. 10:14.
12 »Jag är uppståndelsen och lifvet; den som tror på mig, han skall lefva, om han än död blefve.» Joh. 11:25.
13 »Fader, jag vill, att der jag är, der skola ock de vara med mig, som du mig gifvit hafver.» Joh. 17:24.
Bibliografi
Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 77, 203, 207; Lehtonen, »Topeli änglar», 1998, s. 6; Vasenius V 1927, s. 513; Topelius–Sofia Topelius 30/1 1860, Brev. Zacharias Topelius korrespondens med föräldrarna, ZTS XX:2 2018
En Saga om sju syskon.
1 Vill du höra en ganska liten saga om sju syskon? Den hände sig långt upp i norr, och det kan vara detsamma hvar, ty goda barn finnas öfverallt i verlden, och öfverallt stå
de heliga englar
vid deras sida, och öfverallt ser Guds milda fadersöga förbarmande ned på de små barnen i denna verldens villor.
2 Der voro på ett ställe sju syskon. När det sista gången var jul, lekte de alla glada tillsamman och hade sin julgubbe och sina julklappar och dansade kring sin julgran. Och när de blefvo trötta, knäppte de sina små händer och bådo innerligen att Gud måtte bevara dem för allt ondt och alla frestelser uti verlden, och så somnade de uti Jesu namn.
3 Och
efter
den natten var julnatt, sjöngo de osynliga, heliga englar hela natten igenom högt ofvanför de svarta vintermolnen: 
»Ära vare Gud i höjden och frid på jorden och åt menniskorna en god vilje!»
4 Men när barnen läst
välsignelsen
, frågade en af syskonen: hvadkonsekvensändrat/normaliserat vill det säga, evig frid?konsekvensändrat/normaliserat
5 – Detkonsekvensändrat/normaliserat kan ej sägas, det måste kännas,konsekvensändrat/normaliserat svarade modren och sökte förklara dem det. Men de förstodo det icke rätt.
6 När det nu blef påsk, ja redan länge förut, voro af de sju syskonen endast tre qvar på jorden, ty Gud Allsmäktig hade inom kort tid tagit fyra af dem bort ifrån all sorg och all frestelse uti verlden. Georg,|51| Bertha, Ossian och den minste i vaggan hade blifvit trötta att leka och gråta på jorden och knäppt sina händer för sista gången till bön och somnat i Jesu namn till den eviga hvilan. Och Georg, som var den äldste bland dem och den siste som Gud tog till sig, hade redan vetat mer än de andra om Guds rike och frågat engång, den sista dagen han lefde, om också han, som redan var större, skulle komma till de andra små barnen, som höra Guds rike till. Och när man hade sagt honom att det var allt visst och säkert, efter han så gerna önskade det och trodde på Guds oändliga nåd, så hade han så nöjd lagt sitt sjuka hufvud ned och somnat så stilla bort, att icke ett enda spår af smärta mera var qvar på hans vackra,
förklarade
ansigte, utan endast ett ljufligt uttryck af frid, som inga stormar i verlden mera störa.
7 Då hade de tre systrarna, som ännu voro qvar, gråtit sina ögon röda, och när de sågo Berthas dockor, eller Georgs och Ossians små
trädhästar
, som stodo alla i rad på deras gamla ställe, då greto de än mer och tyckte sig vara så ensamma, fastän de voro tre tillsamman.
8 Men Guds englar i himmelen visste nog hvarför allt skett, och de greto icke, de logo så mildt och godt, som endast de saliga le. De sutto en qväll på |207|den klara stjernans rand, och de fyra nykomna barnen sutto i hvita kläder midtibland dem och sågo ned till deras kära, som sörjde på jorden. Men när Georg såg huru de greto, vaknade englahjertat uti hans bröst, och han sade till englarna: låtkonsekvensändrat/normaliserat mig gå ned på en liten stund, för att säga dem huru outsägligt lyckliga vi äro häruppe i Jesu famn!konsekvensändrat/normaliserat
9 Då svarade englarna vänligt och allvarsamt: detkonsekvensändrat/normaliserat är icke tillåtet, ty de kunna läsa det allt i Guds ord.konsekvensändrat/normaliserat
10 Men Georg sade: låtkonsekvensändrat/normaliserat endast en fläkt af min andedrägt gå öfver bibelns blad, som ligger uppslagen på bordet i mitt fordna hem.konsekvensändrat/normaliserat Och englarna tilläto det, ty sådant är icke mot Guds den Allsmäktiges vilja.
11 Och Georgs ande gick öfver bladen och vände dem|52| osynligt, så att systrarnas ögon föllo på de allra ljufligaste och trösterikaste ställen i den heliga skrift. Der läste de:
»Låter barnen komma till mig och förmener dem icke, ty sådana höra Guds rike till.»
12 Åter läste de:
»Jag är uppståndelsen och lifvet; den som tror på mig, han skall lefva, om han än död blefve.»
13 Och ytterligare läste de:
»Fader, jag vill, att der jag är, der skola ock de vara med mig, som du mig gifvit hafver.»
14 Och när systrarna läste dessa ord, blefvo de lugna och glada i deras hjertan, ty de visste att Guds ord är en evig sanning.
15 Men Georgs ande vände tillbaka från bibelns blad och tackade Gud.
16 Nu var det påsk på jorden, och den hvita snön smälte bort öfver de fyra syskonens grafvar, men de tre, som voro qvar, sörjde ej mera. De tänkte på vår Herre Christus, som dött för oss och brutit dödens kedjor och uppstått för oss, på det att också vi skola uppstå till evinnerligt lif, när vi tro. Och då gingo de tre systrarna till de fyra grafvarna och knäppte sina händer i bön; och nu först förstodo de sista orden uti välsignelsen:
17 »Gif oss en evig frid!»