Hvad Emma tänker om hösten.

Visst är du grå och mulen,

Du stackars blinda höst!

Din andedrägt är kulen,

Af suckar höjs ditt bröst.

5Visst ser jag blomman gråta

Och solen gömma sig;

Men jag kan blott förlåta,

Jag kan ej banna dig.

Jag tänker på min mamma:

10Hon snart är grå, som du,

Men hon är allt densamma

Uti sin själ ännu.

Jag gamla morfar minnes:

Han var ju blind också,

15Men han var ljus till sinnes

Och klar och mild ändå.

Så liknar du de mina.

Det gör mitt hjerta gladt,

När jag ser ljuset skina

20Midt i den mörka natt.

Ty sommarns sol betäckte

De klara stjernors lopp;

Men när du kom, så väckte

Du himlens ögon opp.

25Så eger jag den trösten,

Att ljuset ej förgår;

Så tänker jag, att hösten

Är blott en vissnad vår.

Säg, mamma, bör jag banna

30Den gamla, som likväl

Ännu med åldrad panna

Bär våren i sin själ?