(Yrkesvisa 6*De föregående yrkesvisorna, införda i Läsning för Barn V, äro: Tidningssättaren; Ångbåtseldaren; Jernvägskonduktören; Telegrafisten; Vid postluckan för ankommande bref.)
Så fattiga, fattiga voro vi små,
Fast mor hon arbetade trogen;
Men ack, huru rika vi voro ändå,
När fria vi sprungo i skogen!
5Vi voro som fjärlar i rosendeknopp,
Vi hade ju sol,
Hög himmel och grönska,
Blå sjö och musik i hvar gungande topp.
|817|
Nu stå vi som fattiga fångar i band,
10Fastkedjade vid mekaniken;
Vi våga ej röra vår fot eller hand
Ett steg från vår plats i fabriken.
En ånga af klister förtynger vårt bröst;
Vårt tak är så lågt,
15Grå murar oss stänga,
Det döfvande larmet förtager vår röst.
|56|
Och spindlarna snurra så trolska omkring,
Och tråden i rader sig silar,
Och rullarna linda sin hvitnande ring,
20Och spolarna flyga som pilar.
Men stumma, orörliga, bleka vi stå,
Som midt i en fors,
Och vakta vår rulle
Och knyta hans tråd, när den brister ändå.
25Maskinen af jern han besörjer om allt,
Som stormen om hösten han hviner;
Han tänker: vi lyda hvad han oss befallt,
Och menskorna äro maskiner.
Osynliga krafter beherska hans gång;
30Han sliter oss ut,
Han spinner vår lifstråd,
Den löper med rullen och blir icke lång.
Men inom oss lefver en böljande verld
Af menskliga känslor och minnen;
35Den kan icke kufvas, i kedjorna snärd,
Den följer ej med våra sinnen;
Och tankarna ila som vingade bud
Till grönskande skog,
Till barndom och frihet,
40Blå himmel och ofvanom himmelen – Gud!
*De föregående yrkesvisorna, införda i Läsning för Barn V, äro: Tidningssättaren; Ångbåtseldaren; Jernvägskonduktören; Telegrafisten; Vid postluckan för ankommande bref.
Kommentar
Kommentar
Dikten publicerades i Sveriges Ungdom nr 7, i juli 1884 (se komm. till »Tidningssättaren vid sin stilkast», s. 1321).
Topelius sociala engagemang framgår tydligt i »Fabriksarbeterskan», en indignationsdikt som riktar sig mot de missförhållanden som industrialiseringen förde med sig. Topelius går här långt i sin kritik: han framställer de fattiga arbetarbarnen som slavar fastkedjade vid fabrikernas maskiner (jfr Tiitta 1994, s. 234 f.). Dikten innehåller samtidigt en idealisering av förindustriell fattigdom utan fabriker och av det icke kuvbara barnet (jfr komm. till »Var god mot de fattiga», s. 1220 f.).
Topelius beskriver också fabriksarbetare i »Pennans samtal med papperet» i Trollsländan 22/10 1870 (se Övrig barnlitteratur, ZTS X:2).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1–8 Så fattiga, fattiga voro vi små, [...] Blå sjö och musik i hvar gungande topp. Idén om en vacker natur som gör den fattiga rik finns också hos J. L. Runeberg; jfr dikten »Är så arm du, som man säger?»: »Fattig kallar man din moder, / Fattigt, späda barn, du kallas. / Är du fattig, lilla älskling, / Är så arm du, som man säger?» (SS I, s. 160 f.; Laurent 1947, s. 192 f.).
2 trogen troget.
5 fjärlar parallellform till fjärilar.
Bibliografi
Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 192 f., 248 f.; Lehtonen, »Puoli vuosisataa lastenkirjailijana – Zacharias Topelius», 2003, s. 22; Orlov, »’Var glad som sparven kvittrar’ – barnlitteraturen», 1999, s. 346; Tiitta, Harmaakiven maa 1994, s. 234 f.; Topelius, Övrig barnlitteratur, ZTS X:2 2021
Fabriksarbeterskan.
(Yrkesvisa 6*De föregående yrkesvisorna, införda i Läsning för Barn V, äro: Tidningssättaren; Ångbåtseldaren; Jernvägskonduktören; Telegrafisten; Vid postluckan för ankommande bref.)
Fast mor hon arbetade
trogen
;
Men ack, huru rika vi voro ändå,
När fria vi sprungo i skogen!
5Vi voro som
fjärlar
i rosendeknopp,
Vi hade ju sol,
Hög himmel och grönska,
Blå sjö och musik i hvar gungande topp.
|817|Nu stå vi som fattiga fångar i band,
10Fastkedjade vid mekaniken;
Vi våga ej röra vår fot eller hand
Ett steg från vår plats i fabriken.
En ånga af klister förtynger vårt bröst;
Vårt tak är så lågt,
15Grå murar oss stänga,
Det döfvande larmet förtager vår röst.
|56|Och spindlarna snurra så trolska omkring,
Och tråden i rader sig silar,
Och rullarna linda sin hvitnande ring,
20Och spolarna flyga som pilar.
Men stumma, orörliga, bleka vi stå,
Som midt i en fors,
Och vakta vår rulle
Och knyta hans tråd, när den brister ändå.
25Maskinen af jern han besörjer om allt,
Som stormen om hösten han hviner;
Han tänker: vi lyda hvad han oss befallt,
Och menskorna äro maskiner.
Osynliga krafter beherska hans gång;
30Han sliter oss ut,
Han spinner vår lifstråd,
Den löper med rullen och blir icke lång.
Men inom oss lefver en böljande verld
Af menskliga känslor och minnen;
35Den kan icke kufvas, i kedjorna snärd,
Den följer ej med våra sinnen;
Och tankarna ila som vingade bud
Till grönskande skog,
Till barndom och frihet,
40Blå himmel och ofvanom himmelen – Gud!