Linet.

1 Det hände något långt härifrån och för lång tid sedan. Gubben stadnade vid grinden och sade: – det blir ett bra lin. Se, huru långt det är och har icke blommat ännu! Det har man för att man är omtänksam och göder sin åker.

2 – Det är Guds gåfva, konsekvensändrat/normaliserat svarade gumman.

3 – Kan så vara, konsekvensändrat/normaliserat menade gubben. – Mest är det väl för att jag dikat och plöjt ordentligt. Linet skall växa till skjortor. Jag har ju ej flera än tre och ville gerna ha sex.

4 – Men när det är Guds gåfva, konsekvensändrat/normaliserat sade gumman, – böra vi gifva något åt Gud igen. Skulle du icke vara nöjd med fem skjortor, gubben min? Den sjette gifva vi åt de fattiga.

5 – Åh, åt dem duga trasorna af de gamla. Dessutom ha vi två gossar, och den yngre ligger i vaggan. Han ligger tunnt klädd, han behöfver en varm linda.

6 – Gud sörjer för honom. Icke fryser han mera för att han gifver en skjorta åt fattiga barn, konsekvensändrat/normaliserat sade gumman.

7 Gubben skrattade. Sådan är gumman min. Hon vore i stånd att se sin gosse gå naken, blott hon får kläda|182| någon liten trashank, som fryser på |893|landsvägen. Det är för väl, att jag är mera omtänksam, annars vore vi snart på bara backen.

8 Linet växte, växte och öppnade slutligen sina täcka blomsterögon mot morgonsolen. Linet hade många bekanta på fältet: sädesärlan, biet, nattfjäriln, dagfjäriln, brömsen, jungfru Marias nyckelpiga, hundlokan, gullvifvan, haren, ekorren, mullvaden, ända till grodan i diket, – och alla tyckte sig sällan i verlden ha sett så vackra blå blommor. Morgonvinden susade ned från bergen, drack sig mätt af fältets dagg och trätte med bien om blommornas doft. Gärdssmygen, den minsta bland fåglarna, vaknade i sitt bo vid dikeskanten, skrapade sig med sin spensliga klo i nacken och såg linfältet med de många tusen blommorna gunga för vinden. – Nej, så förunderligt! konsekvensändrat/normaliserat qvittrade han. – Jag har drömt något i natt.

9 – Hvad har du drömt? konsekvensändrat/normaliserat sade sädesärlan.

10 – Jag har drömt, att sju gånger tolf af dessa linstänglar skola blifva kläder åt Gud.

11 – Du drömmer som du har förstånd till, konsekvensändrat/normaliserat invände sädesärlan. – Likasom Gud skulle behöfva kläder. Har du icke hört, att ljus är Guds klädnad?

12 – Icke förstår jag det, men så drömde jag, konsekvensändrat/normaliserat sade gärdssmygen.

13 Biet hade hört fåglarnas tal, surrade ut öfver fältet, borrade in sin snabel i de små linblommorna och hviskade åt hvar och en i förtroende: –konsekvensändrat/normaliserat du skall blifva kläder åt Gud!

14 Linblommorna förstodo detta lika litet som gärdssmygen, men hvem tror icke gerna hvad man gerna vill tro? Der gick en susning från stjelk till stjelk och från blomma till blomma kring hela linfältet: – har du hört så förunderligt? Vi skola blifva kläder åt Gud!

15 Gubben, gumman och deras äldre gosse, som var fyra år gammal, kommo på åkerrenen för att se fältet blomma. – Präktiga skjortor! Präktiga skjortor! konsekvensändrat/normaliserat utropade gubben.

16 – Se, konsekvensändrat/normaliserat sade gumman, – huru linblommorna luta sig mot hvarandra, liksom skulle de ha något att säga hvarandra!

17 – Ja, konsekvensändrat/normaliserat sade gossen, som igenkände alla röster i naturen och förstod deras språk, – de säga, att de skola blifva kläder åt Gud.

18 – Mindre kan duga, min kära gosse, konsekvensändrat/normaliserat skrattade gubben. – De skola blifva skjortor åt mig.

19 Linet fortfor att blomma och växa. Det var redan så högt, att det räckte en karl upp till skägget. Det gick i så sköna, djupa, blågröna vågor för vinden, att man tyckte en slup kunde segla deri. Och allt gick det underliga talet från blomma till blomma: –konsekvensändrat/normaliserat vi skola bli kläder åt Gud!

20 – Nej, jag står icke ut att höra en sådan högfärd, konsekvensändrat/normaliserat qväkte grodan till mullvaden. – Hvad är detta för opassande prat? Der ha de lata blommorna intet annat att göra, än dricka solsken och växa, men äro de nöjda dermed? Nej, de vilja komma till hög ära, de tycka sig vara förmer än jag, som har tusen bekymmer för mina ungar i diket.

21 – Än jag då? konsekvensändrat/normaliserat pep mullvaden. – Hela natten har jag otroligt besvär med att gräfva mina gångar under linrötterna och släpa för födan, men hvem tackar mig derför? Lycka nog, om jag hittar en metmask åt mina ungar. När jag då tittar ut ur mitt hål, hvad får jag höra? Det onyttiga linet, som aldrig släpar och aldrig bekymrar sig, tycker sig vara godt nog åt Gud. Nu går skammen på torra landet; jag uppsäger bekantskapen.

22 Vid det att grodan och mullvaden på detta sätt förtalade linet, kom en vindflägt ur molnet och gick, som han|184| brukade, i vågor öfver det blommande fältet. Blommorna voro nu fullt utslagna, de kunde nu sjunga i vinden, och gärdssmygen hörde dem sjunga följande ord:

Vi äro så unga, så fagra, så blå,

Vi glädja och gagna båd’ stora och små.

Vår Fader i himmelen spinner vår tråd,

Af oss ha vi intet, men allt af Guds nåd.

Vi kläda den nakne, han prisar vårt garn,

Vi bädda så mjukt åt det frysande barn;

Vi prisa vår Fader, som gaf oss gestalt,

Och vi äro intet, vår Fader är allt.

25 – Ja, der hör man, konsekvensändrat/normaliserat qväkte grodan till mullvaden. – De säga sig ha fått allt som gåfva af Gud. Jag undrar hvad vi skulle få, om vi lade oss med benen i kors i solskenet och väntade på att stekta metmaskar skulle flyga i munnen på oss.

26 Derpå tänkte icke de oskyldiga linblommorna. De visste, att de skulle göra nytta i verlden, när deras stjelkar blifvit beredda till mycket lin, men nytta och fägring, det var allt Guds gåfva, hvilken de mottogo med tack och lof. Det föll dem icke in, att det kunde vara annorlunda.

27 Den, som var högmodig, det var gubben. När han åter kom till fältet och såg linvågorna gunga högre och djupare, än någonsin förr, föll han i förundran öfver sin egen vishet. – Mor, konsekvensändrat/normaliserat sade han, – det blir icke 6 skjortor, det blir 24, det blir långa väfvar och mycket penningar! Och allt detta för att jag plöjt och gödslat och dikat som ingen annan. Så är det, när man förstår sin sak. Grannens linland är en skrapbulle mot mitt linland.

28 – Gud gifver växten,original: växten konsekvensändrat/normaliserat svarade gumman.

29 – Du pratar, gumma! Som man sår får man skörda. I öfvermorgon bergar jag linet, det är nu så långt det kan blifva.

30 – I öfvermorgon, om Gud vill, konsekvensändrat/normaliserat sade gumman.

31 Dagen derpå sade linblommorna till hvarandra: –konsekvensändrat/normaliserat i morgon skola vi falla! Och ingen af dem var sorgsen derför. Det var allt som det skulle vara, deras lif var en gåfva, som deras fägring.

32 Men natten före den dag, när linet skulle skördas, uppstod plötsligt ett starkt åskväder. Stormilen gick som en vält öfver fältet och böjde linstänglarna; slagregnet slog dem till marken, slutligen kom ett fruktansvärdt hagel och krossade i små stycken det nedslagna linet. De blå blommorna kunde icke höra hvarandras afsked i stormens dån, de lågo på marken i floder af regn, som bortsköljde dem eller öfverhöljde dem med jord, men icke voro de sorgsna derför. Döden var för dem en gåfva, likasom lifvet. Blott i ett hörn af fältet hördes en bruten, döende linblomma säga till den andra: –konsekvensändrat/normaliserat vi fingo icke blifva kläder åt Gud!

33 – Men jag har drömt det, och för Gud är intet omöjligt, konsekvensändrat/normaliserat sade gärdssmygen, som gömt sig under en sten på åkerrenen.

34 – Tack, konsekvensändrat/normaliserat sade linblomman, och så var det slut med henne.

35 Grodan hade också gömt sig för haglet under en trädstubbe, men kunde vid dessa ord ej afhålla sig från att titta fram litet och qväka: –konsekvensändrat/normaliserat högfärd och grannlåt! Högfärd och grannlåt! Mullvaden hade sitt hål nära gärdssmygens gömställe och kunde ej heller motstå frestelsen att sticka fram sitt hufvud ur hålet. –konsekvensändrat/normaliserat Högfärd och lätja! Högfärd och lätja! pep han till afsked. Icke förr var det sagdt, innan två stenhårda hagel, stora som dufägg, nedslogo, det|186| ena på grodans breda nos, det andra på mullvadens pipande näbb. Der lågo de båda, sträckte ut benen och hade ingenting mer att säga om sin nästa i denna verlden.

36 Gubben och gumman hade vaknat af det förskräckliga åskvädret. När detta saktat sig och solen gick upp, beslöto de gå att se på sitt linfält. Der var allt härjadt, krossadt, i grund förstördt, som hade ett berg rullat fram öfver det nyss så blomstrande fältet. Gumman stod bestört, gubben vred sina händer. Mitt sköna lin, mina händers verk, min skicklighets ära och mina mödors lön, allt, allt är förbi, och vi äro bragta till tiggarstafven!

37 – Var icke ledsen, far, konsekvensändrat/normaliserat sade den fyraårige gossen, som följt sina föräldrar. – Jag hör någon der långt borta på andra sidan af fältet säga: –konsekvensändrat/normaliserat vi skola ännu blifva kläder åt Gud.

38 – Det är omöjligt, konsekvensändrat/normaliserat suckade gubben. – Hvarken Gud eller menniskor kunna numera göra kläder af detta förhärjade fält.

39 – Låt oss se åt, konsekvensändrat/normaliserat sade gumman. – Gossen hör hvad vi icke kunna höra.

40 De företogo sig en besvärlig vandring öfver det ödelagda fältet. Mullen var upprifven, störtbäckarna hade gjort djupa fåror i marken, högar af osmälta hagel lågo ännu qvar bland sköflade stjelkar af de forna linstänglarna. Slutligen fanns ett linstrå upprätt och oskadadt vid utkanten af fältet, der floden och hagelstormen hejdats af den nära liggande skogen. Huru gubben och gumman sökte, funno de ännu här och der en qvarstående linstängel, och på några sutto ännu blommorna qvar. Många var det icke; de räknade dem och funno dem vara 84.

41 – Ack, jag olycklige, fattige man, konsekvensändrat/normaliserat klagade gubben; – på mitt sköna fält stodo mer än hundratusende raka, höga, smidiga linplantor, och nu äro der 84 qvar! Gif|187| dem åt grisen, mor, gif dem åt grisen! Hvad skola vi göra med dessa usla qvarlefvor?

42 – Jag vill likväl berga dem, konsekvensändrat/normaliserat svarade gumman. – Kanske kunna de blifva en liten fattig klut åt vår yngsta gosse, som ligger i vaggan.

43 Gumman bergade linstänglarne, blötte dem, bråkade dem, häcklade och borstade dem, som man brukar göra, och fick på detta sätt en ganska liten, tunn bundt af det längsta och mjukaste lin, som icke hade annat fel, än att det förslog till så litet. Derefter spann hon linet, härfvade och refvade det, spände ränningen i väfstolen, väfde inslaget i ränningen och fick, till sin förundran, icke en liten klut, som hon väntat, utan en stor, skön och mjuk linda för yngsta gossen. Det var alltför märkvärdigt att se huru dessa 84 linstrån likasom uttänjdes och fördubblades under hennes händer.

44 Gumman tyckte om fint, hvitt linne, derförut lade hon sin lilla fina väf att blekas på gräset. Hvit blef den, ja, så glänsande hvit, att gumman aldrig sett maken: man kunde tro den vara väfd af solsken, eller åtminstone af det finaste hvita silke. – Se, hvad vi likväl fått af det förhärjade fältet! konsekvensändrat/normaliserat sade gumman till gubben.

45 – Det är visst något att tala om! konsekvensändrat/normaliserat knotade gubben. – Vi skulle ha fått 48 skjortor från fältet, utom alla de väfvar vi kunnat sälja i staden.

46 Linet var nu färdigblekt, gubben gick vresig bort, och gumman upptog väfven från bleket, när en äldre man kom gående långs vägen, ledande en åsna, på hvilken satt en ung qvinna med ett litet barn, insvept i fårskinn. De stadnade vid den fattiga stugan för att vederqvicka sig efter en lång resa i solhettan, och den unga qvinnan sade till gumman: –konsekvensändrat/normaliserat det är en vacker liten väf; till hvad skall den användas?

47 Gossen, som låg i gräset bredvid vägen, svarade: – väfven är spunnen af lin, och linet sade, att det skall blifva kläder åt Gud.

48 – Gif då din väf åt mitt lilla barn! konsekvensändrat/normaliserat sade den unga qvinnan med en förunderligt hög och oskyldig blick.

49 Gumman blef högeligen förvånad. Den främmande qvinnan var mycket ung, hon var sjelf nästan ett barn, mycket enkel och helt visst icke rik, när hon reste så anspråkslöst på en åsna, men så fattig såg hon ej ut, att hon skulle begära allmosor vid vägen. – Har ditt lilla barn ingen linda? konsekvensändrat/normaliserat frågade gumman.

50 – Nej, konsekvensändrat/normaliserat sade qvinnan, – det har haft en linda, men vi ha förlorat henne. Vi måste fly midt i natten för elaka menniskor, som ville döda mitt lilla barn.

51 Gumman såg på den silkesfina väfven och tänkte på sin egen lilla gosse, som skulle sofva så varmt deri. Men fastän den främmande unga qvinnan såg ut som ett oskyldigt barn, var der likväl hos henne någonting, som liknade en drottning hvilken befaller och genast blir åtlydd. Gumman fördristade sig icke att göra flera frågor. – Vi hade ett skönt linfält, konsekvensändrat/normaliserat sade hon, – och jag lofvade i mitt hjerta att gifva något deraf åt de fattiga. Denna lilla väf är allt hvad vi fått af linfältet, men ditt lilla barn kan ej resa utan en linda, jag är glad att få gifva dig den! Linet har ju sagt, att det skall blifva kläder åt Gud, och jag vet, att den, som gifver åt de fattiga, de olyckliga och de förföljda, han lånar åt Gud.

52 – Det är sant, konsekvensändrat/normaliserat sade den unga qvinnan, och åter sken ur hennes öga en sådan oskyldig höghetsblick, som man sällan ser lysa ur ett menniskoöga. – Jag vill önska dig något igen: ditt nästa linfält skall gifva hundradefaldt skörd, och ditt lilla barn, som gifvit sin linda åt mitt barn, skall aldrig frysa i verlden.

53 – Detta kan endast Gud gifva, konsekvensändrat/normaliserat sade gumman betänksamt.

54 – Ja, konsekvensändrat/normaliserat sade qvinnan, – jag gifver intet, jag beder och får. Vill du se mitt barn, som mottager ditt barns linda?

55 Det ville gumman, och hon fick se det främmande barnet, klädt i den nya lindan. Barnet såg på henne med en ännu mycket djupare blick, än modrens; det förekom gumman som såge barnet tvärt genom henne. Och när lindan framräcktes, vecklade lindan sig sjelf kring barnets kropp.

56 – Tror du nu, att ditt barn aldrig skall frysa i verlden? konsekvensändrat/normaliserat frågade henne den unga modren.

57 – Jag tror ditt ord, konsekvensändrat/normaliserat svarade gumman. – Hon visste ej sjelf hvarför detta med ens blef för henne alldeles visst.

58 – Farväl, konsekvensändrat/normaliserat sade den främmande; – vi måste nu fortsätta vår långa resa.

59 Vägen söderut slingrade sig upp för en bergsluttning. Gummans ögon följde de resande, så länge hon kunde se dem. När de uppnått höjden och |898|deras gestalter aftecknade sig mot den blå himmelen, förekom det gumman som vore qvinnan och barnet omgifna af ett ljust sken.

60 – Hvad ser du på? konsekvensändrat/normaliserat frågade gubben.

61 – Jag undrar, hvilka de resande voro, konsekvensändrat/normaliserat svarade gumman. – När de redo förbi det höga cederträdet derborta, bugade sig trädet för dem så djupt, att dess topp nästan vidrörde marken.

62 – Det måtte ha varit af blåsten, konsekvensändrat/normaliserat menade gubben.

63 – Nej, nu är så lugnt, att icke ett löf röres. Jag kan undra hvilka de voro.

64 Gubben skrattade. – Har du aldrig förr sett folk, som stryker landet omkring? Se åt, att de ej tagit något|190| olofligt med sig. Jag ser icke till väfven, som nyss låg på bleket.

65 – Den gaf jag till linda åt det främmande barnet.

66 – Hvad? Har du bortskänkt den enda väf, det enda vi fått från vårt sköna linfält? Är det förståndigt af en moder, att låta sitt eget barn frysa för att värma en annans?

67 – Vårt barn fryser aldrig.

68 – Hvad är detta för enfaldigt prat? Aldrig har jag trott, att en så klok gubbe som jag skulle ha en så vettlös gumma.

69 Efter den dagen förgingo två år. Barnen växte, den äldre gossen förlorade sin sköna konst att höra naturens röster tala, men den yngre gossen fick i hans ställe samma gåfva. Det var något besynnerligt med detta yngsta barn, att det aldrig frös. Vintervinden kom stundom isande kall från bergen, alla sökte skydd mot kölden, men den lille gossen satt halfnaken utanför stugan och hade godt och varmt, som i skönaste sommar. – Det är en rask pojke, den der, konsekvensändrat/normaliserat sade gubben. – Det blir karl af honom, det har han af far sin.

70 Gubben hade nu sått ett nytt linfält, det växte herrligt, och hela familjen hade gått ut att se linet blomma. Den lille gossen hade nyss börjat tala, men hans tal var ett joller, som endast modren förstod. – Hvad är det han säger? konsekvensändrat/normaliserat frågade gubben, medan de sutto på åkerrenen och fröjdade sig åt det blomstrande fältet.

71 Gumman svarade: –konsekvensändrat/normaliserat han berättar, att linblommorna säga till hvarandra: –konsekvensändrat/normaliserat våra systrar ha blifvit kläder åt Gud.

72 Gubben blef misslynt. – Är det icke åter den gamla historien? Nu får man se, att nästa natt kommer det|191| ursinniga åskvädret och förstör hela frukten af min möda och skicklighet.

73 Men der kom intet åskväder. Linet bergades oskadadt och gaf frukt |899|hundradefaldt, ja dubbelt mer än den skörd, som förra gången blef så bedröfligt förhärjad. Då sade gubben: – det är ju det, som jag alltid har sagt. Man skall dika så djupt och plöja så skickligt, att ovädret ej får någon makt med grödan. Hade jag ej nu varit så klok och omtänksam, hvem vet hur det gått?

74 – Gud gifver växten, konsekvensändrat/normaliserat anmärkte gumman.

75 – Ja, och så hjelpa vi till, konsekvensändrat/normaliserat småskrattade gubben. – Men hvem kommer åter derborta på landsvägen? Är det icke en man, som leder en åsna vid tygeln? Och på åsnan sitter en ung qvinna med ett barn i sin famn.

76 – Det är de samma, som rastade hos oss för två år sedan. Då färdades de från norr till söder, men nu färdas de från söder till norr. Ser du? Nu böjer sig åter det höga cederträdet ända till marken.

77 – Jaså, konsekvensändrat/normaliserat sade gubben, – äro vi åter der med den gamla vidskepelsen? Jag går till stallet, du kan taga emot landsvägsfolket. Men se åt, att de icke denna gång snatta dina väfvar från bleket!

78 De resande stadnade, nu som förra gången, vid stugan för att vederqvicka sig efter den ansträngande färden. Qvinnan, som liknade ett barn och en drottning, förde sin lilla gosse till gummans yngre gosse och lät dem leka med hästar och får af tallkottar. Då hade gummans gosse en hård brödkant och gaf brödkanten åt den främmande gossen.

79 – Har din gosse frusit? konsekvensändrat/normaliserat sade qvinnan till gumman.

80 – Nej, frusit har han icke, konsekvensändrat/normaliserat svarade gumman, – men väl har han stundom hungrat. Vi äro fattigt folk, som lefva af linodling, men det lönar sig icke alltid så|192| väl, som i år. Kära fru, du som lofvar Guds löften, vill du icke gifva min gosse den gåfvan dertill att aldrig hungra?

81 – Jag är Guds tjenarinna och kan icke lofva, endast bedja och få, konsekvensändrat/normaliserat sade åter den unga qvinnan med drottningsblicken. – Gerna ville jag bedja om rikligt bröd för din gosse i verlden, ty han har gifvit mitt barn sin enda brödkant. Men allt är icke nyttigt för oss. Mitt barn har frusit och hungrat, fastän alla sköna kläder på jorden velat värma honom och alla rika sädesfält erbjudit honom sitt bröd. Jag vill utbedja åt din gosse en större gåfva: han skall hungra och törsta efter rättfärdighet.

82 Gumman förstod icke detta, men hon neg och tackade, ty hon gissade, att det var något välment. – Vi vända nu åter till vårt hem, konsekvensändrat/normaliserat sade qvinnan; – ty de, som stodo efter mitt barns lif, äro döda. Vill du gifva mig en drick vatten ur källan, innan vi resa?

83 – Dig ville jag gifva det ädlaste vin, som växer på jorden konsekvensändrat/normaliserat svarade gumman och frambar dryckesstopet. – Kära, säg mig ditt namn till en hågkomst!

84 – Man kallar mig jungfru Maria, konsekvensändrat/normaliserat sade den unga qvinnan med sin obeskrifliga blick af höghet och oskuld. – Bed för mig, och jag skall bedja mitt barn för dig!