1 Haren och ekorren voro så goda vänner, att de kallade hvarandra Jösse och Kurre. – God dag, Jösse, sad’ ekorren, när de möttes i skogen.
2 – God dag, Kurre, sad’ haren. –konsekvensändrat/normaliserat Har du hört någon hund skälla i dag?
3 – Ingen annan, än klockarens Prisse. Honom bryr jag mig inte ett dugg om.
4 – Nej, hvem skulle vara rädd för klockarens Prisse? konsekvensändrat/normaliserat menade Jösse stormodigt. – Inte om han vore stor som en häst!
5 – Nu skola vi gå ut på förtjänst, konsekvensändrat/normaliserat sade Kurre. – Allt hvad vi förtjäna skola vi dela oss emellan. Jag skall få precis lika mycket som du, och du skall få precis lika mycket, som jag.
6 – Det går jag in på, konsekvensändrat/normaliserat svarade Jösse. Sagdt och belagdt. De gingo ut på förtjänst och delade allting broderligt.
7 När de kommo till en rönn, klef Kurre i trädet och kastade ned de röda bären åt Jösse. När de kommo till ett kålland, bet Jösse af de feta kålhufvudena och släpade dem åt Kurre.
|97||975|
8 En dag funno de fyra äpplen på landsvägen. Nygårds Kalle hade gått till skolan tidigt på morgonen och burit en påse på ryggen. I påsen hade han en half kaka bröd, en ostbit, en liten flaska med mjölk och fyra äpplen, som mor gifvit honom för att han fått ett godt betyg. Påsen råkade ha ett lagom stort hål i ena hörnet, och äpplena hade trillat ut genom hålet.
9 Nu ville Jösse och Kurre dela äpplena. Kurre försökte sin räknekonst och delade så, att han gaf ett äpple åt Jösse och behöll tre på sin lott.
10 – Nej, vänta litet, konsekvensändrat/normaliserat sad’ Jösse; – månntro det är alldeles riktigt? Nu försökte Jösse dela på sitt sätt, gaf ett äpple åt Kurre och behöll tre för sin egen räkning.
11 – Nej, men hör nu, konsekvensändrat/normaliserat sade Kurre; – jag tror, att detta är lika galet. konsekvensändrat/normaliserat Och de funderade och funderade och begrepo ej hur i all världen de skulle dela, så att den ena ej skulle få mer än den andra.
12 Nygårds Kalle hade fått lust att muntra sig med ett äpple på vägen, sökt i sin påse och sökt förgäfves. De måste ha fallit, sade han till sig själf, och vände om för att söka sin förlorade skatt. Då såg han Jösse och Kurre sitta vid vägkanten, men äpplena hade trillat i diket.
13 – Nej, se Jösse och Kurre! konsekvensändrat/normaliserat utropade Kalle. – Ha ni sett mina äpplen?
14 – Vi ville just dela fyra äpplen, konsekvensändrat/normaliserat svarade Kurre, – men vi kunde omöjligt begripa huru vi skulle dela fyra äpplen mellan oss två, så att vi hvardera skulle få lika många.
15 – Det är ju ingen konst alls, konsekvensändrat/normaliserat menade Kalle. – Hvar och en af eder får två äpplen.
16 – Hå! konsekvensändrat/normaliserat utropade Kurre och Jösse med mycken förundran. – Huru vet du det?
|98|
17 – Hvad, skulle inte jag veta, att två gånger två är fyra? Jag går ju i folkskolan.
18 – Det var märkvärdigt. Får man lära i folkskolan, att två gånger två är fyra?
19 – I skolan får man lära allting, konsekvensändrat/normaliserat svarade Kalle stolt.
20 – Det vore något! Vet du allting, du?
21 – Ja, nästan allting. Jag kan räkna ända till sju gånger sju, men jag minns intet riktigt de andra siffrorna.
22 Jösse och Kurre kunde ej nog förundra sig öfver en så häpnadsväckande lärdom. Emellertid ville de följa det goda rådet, plockade äpplena upp ur diket och begynte dela dem efter två gånger två är fyra.
23 – Men det är ju mina äpplen! konsekvensändrat/normaliserat skrek Kalle.
24 – Se, det visste han också! konsekvensändrat/normaliserat utropade Jösse och Kurre. – Den gossen han vet då allting. Det vore roligt att få komma till skolan och blifva så lärd.
|976|
25 – Kom med! konsekvensändrat/normaliserat sade Kalle. – Följ efter mig, jag går just dit. Ni kunna ju krypa under bänken och hålla er tysta, för att i skolan får ingen bullra.
26 – Där finnes väl ingen hund? konsekvensändrat/normaliserat frågade Jösse.
27 – Hund? Hvad skulle där finnas hundar i skolan! Ibland kommer Prisse med klockarens Ville och stjäl sig in, men då blir han utkörd.
28 – Men om han biter oss?
29 – Hvad skulle Prisse bita! Han är så beskedlig, att när jag drager honom i svansen, skrattar han bara.
30 – Skrattar han? konsekvensändrat/normaliserat Jösse och Kurre sågo på hvarandra. Aldrig hade de hört, att en hund brukar skratta, men hvad kan man icke lära sig, när man kommer i skolan? Kanske kunde också de lära sig skratta. Och så beslöto de båda vännerna att följa med Kalle till skolan. – Ingen rädder här, konsekvensändrat/normaliserat sade Jösse.
|99|
31 Vägen blef icke lång för två så duktiga skuttare. Snart voro Jösse och Kurre i skolan och lyckades krypa så tyst under bänken, att ingen såg dem. Barnen sutto på sina platser, skolmästaren kom in och började förhöra: åtta gånger åtta, hvad gör det?
32 –konsekvensändrat/normaliserat Det var ett strå hvassare, än två gånger två! tänkte Kurre och Jösse, där de spetsade öronen. Men just som förhöret börjat, svansade klockarens Prisse in i skolsalen. Man såg det på honom, att han var van att bli utkörd, han slokade svansen och ämnade sig under bänken. Men så begynte han snusa och vädra ... murriburr ... och så begynte han morra.
33 – Hut, Prisse! konsekvensändrat/normaliserat skrek skolmästaren; – vill du laga dig ut?
34 Men Prisse var redan vid bänken, där han fann något ganska misstänkligt gömdt, och nu begynte han skälla. Lyckligtvis stod där ett fönster öppet.
35 Huj, där blef ett skutt öfver bord och bänkar. De förvånade skolbarnen sågo Jösse och Kurre kila ut genom fönstret och Prisse efter dem. Allmän uppståndelse, skrik och skratt, alla till fönstret. Den gången fick ingen veta hvad åtta gånger åtta gör här i denna krångliga världen.
36 Jösse och Kurre sprungo, allt hvad benen buro, till skogs med den beskedliga Prisse tätt i hasorna. Men Prisse var allt annat än beskedlig nu; svansen stod i vädret, tungan hängde, han hade icke ens tid att skälla, han gläfsade med ett fint, pipande ljud, som hans likar bruka, när de hittat ett färskt harspår. Så gick jagten ända till skogsbrynet. Där visste Kurre råd: i ett huj klef han upp i en hög tall och var försvunnen bakom dess yfviga grenar. Prisse stannade, bedragen på bytet, vid tallens rot och skällde ursinnigt. Hvad skulle det tjena till? Kurre var icke nog dum att krypa ut ur sitt säkra gömställe,|100| och när Prisse skällt sig trött, smög han sig snopen tillbaka till skolan.
|977|
37 Jösse hade under tiden fått godt rådrum att rädda sig i skogen. När allt var säkert och ingen fiende mera sågs till, möttes de båda vännerna åter på björnmossen under en enrisbuske. Om de nu hade lärt sig att skratta, skulle visst hela skogen ha genljudit af deras munterhet. Men fastän de ej kunde menniskornas konster, kunde de dock vara glada på sitt sätt och gyckla öfver sitt äfventyr, som harar och ekorrar gyckla i gröna skogen.
38 – Ingen rädder här, konsekvensändrat/normaliserat sade Kurre och härmade Jösses långa skutt.
|101|
39 – Ja, men hörde du Prisse pipa? konsekvensändrat/normaliserat frågade Jösse, litet förlägen öfver sitt förra skryt. – Aldrig hade jag trott, att Prisse kunde sjunga så fint.
40 – Prisse är så beskedlig, Prisse skrattar bara, när man drager honom i svansen, – härmade åter Kurre.
41 – Och vi, som trodde, att Kalle visste allting!
42 – Ja, nog kan man ju lära mycket i skolan, fastän man icke vet allting för att två gånger två är fyra!
Kommentar
Kommentar
Berättelsen trycktes i Julhelsning 1/12 1888, utgiven av Vera Hjelt och Alli Trygg. Sensmoralen är densamma som i samtalen mellan »Axel och Stina»: det lönar sig varken att skryta eller att tro sig veta allt – men Topelius riktar sig här till en yngre publik (jfr Lehtonen 2003, s. 24).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
17 folkskolan Folkskolförordningen som utfärdades 1866 gav Finland en 4-årig folkskola som blev den centrala institutionen inom folkundervisningen.
31 skolmästaren här: folkskolläraren.
Bibliografi
Lehtonen, »Puoli vuosisataa lastenkirjailijana – Zacharias Topelius», 2003, s. 24
Två gånger två är fyra.
1 Haren och ekorren voro så goda vänner, att de kallade hvarandra Jösse och Kurre. – God dag, Jösse, sad’ ekorren, när de möttes i skogen.
2 – God dag, Kurre, sad’ haren. –konsekvensändrat/normaliserat Har du hört någon hund skälla i dag?
3 – Ingen annan, än klockarens Prisse. Honom bryr jag mig inte ett dugg om.
4 – Nej, hvem skulle vara rädd för klockarens Prisse?
konsekvensändrat/normaliserat menade Jösse stormodigt. – Inte om han vore stor som en häst!
5 – Nu skola vi gå ut på förtjänst,
konsekvensändrat/normaliserat sade Kurre. – Allt hvad vi förtjäna skola vi dela oss emellan. Jag skall få precis lika mycket som du, och du skall få precis lika mycket, som jag.
6 – Det går jag in på,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Jösse. Sagdt och belagdt. De gingo ut på förtjänst och delade allting broderligt.
7 När de kommo till en rönn, klef Kurre i trädet och kastade ned de röda bären åt Jösse. När de kommo till ett kålland, bet Jösse af de feta kålhufvudena och släpade dem åt Kurre.
|97||975|8 En dag funno de fyra äpplen på landsvägen. Nygårds Kalle hade gått till skolan tidigt på morgonen och burit en påse på ryggen. I påsen hade han en half kaka bröd, en ostbit, en liten flaska med mjölk och fyra äpplen, som mor gifvit honom för att han fått ett godt betyg. Påsen råkade ha ett lagom stort hål i ena hörnet, och äpplena hade trillat ut genom hålet.
9 Nu ville Jösse och Kurre dela äpplena. Kurre försökte sin räknekonst och delade så, att han gaf ett äpple åt Jösse och behöll tre på sin lott.
10 – Nej, vänta litet,
konsekvensändrat/normaliserat sad’ Jösse; – månntro det är alldeles riktigt? Nu försökte Jösse dela på sitt sätt, gaf ett äpple åt Kurre och behöll tre för sin egen räkning.
11 – Nej, men hör nu,
konsekvensändrat/normaliserat sade Kurre; – jag tror, att detta är lika galet. 
konsekvensändrat/normaliserat Och de funderade och funderade och begrepo ej hur i all världen de skulle dela, så att den ena ej skulle få mer än den andra.
12 Nygårds Kalle hade fått lust att muntra sig med ett äpple på vägen, sökt i sin påse och sökt förgäfves. De måste ha fallit, sade han till sig själf, och vände om för att söka sin förlorade skatt. Då såg han Jösse och Kurre sitta vid vägkanten, men äpplena hade trillat i diket.
13 – Nej, se Jösse och Kurre!
konsekvensändrat/normaliserat utropade Kalle. – Ha ni sett mina äpplen?
14 – Vi ville just dela fyra äpplen,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Kurre, – men vi kunde omöjligt begripa huru vi skulle dela fyra äpplen mellan oss två, så att vi hvardera skulle få lika många.
15 – Det är ju ingen konst alls,
konsekvensändrat/normaliserat menade Kalle. – Hvar och en af eder får två äpplen.
16 – Hå!
konsekvensändrat/normaliserat utropade Kurre och Jösse med mycken förundran. – Huru vet du det?
|98|17 – Hvad, skulle inte jag veta, att två gånger två är fyra? Jag går ju i
folkskolan
.
18 – Det var märkvärdigt. Får man lära i folkskolan, att två gånger två är fyra?
19 – I skolan får man lära allting,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Kalle stolt.
20 – Det vore något! Vet du allting, du?
21 – Ja, nästan allting. Jag kan räkna ända till sju gånger sju, men jag minns intet riktigt de andra siffrorna.
22 Jösse och Kurre kunde ej nog förundra sig öfver en så häpnadsväckande lärdom. Emellertid ville de följa det goda rådet, plockade äpplena upp ur diket och begynte dela dem efter två gånger två är fyra.
23 – Men det är ju mina äpplen!
konsekvensändrat/normaliserat skrek Kalle.
24 – Se, det visste han också!
konsekvensändrat/normaliserat utropade Jösse och Kurre. – Den gossen han vet då allting. Det vore roligt att få komma till skolan och blifva så lärd.
|976|25 – Kom med!
konsekvensändrat/normaliserat sade Kalle. – Följ efter mig, jag går just dit. Ni kunna ju krypa under bänken och hålla er tysta, för att i skolan får ingen bullra.
26 – Där finnes väl ingen hund?
konsekvensändrat/normaliserat frågade Jösse.
27 – Hund? Hvad skulle där finnas hundar i skolan! Ibland kommer Prisse med klockarens Ville och stjäl sig in, men då blir han utkörd.
28 – Men om han biter oss?
29 – Hvad skulle Prisse bita! Han är så beskedlig, att när jag drager honom i svansen, skrattar han bara.
30 – Skrattar han?
konsekvensändrat/normaliserat Jösse och Kurre sågo på hvarandra. Aldrig hade de hört, att en hund brukar skratta, men hvad kan man icke lära sig, när man kommer i skolan? Kanske kunde också de lära sig skratta. Och så beslöto de båda vännerna att följa med Kalle till skolan. – Ingen rädder här, 
konsekvensändrat/normaliserat sade Jösse.
|99|31 Vägen blef icke lång för två så duktiga skuttare. Snart voro Jösse och Kurre i skolan och lyckades krypa så tyst under bänken, att ingen såg dem. Barnen sutto på sina platser,
skolmästaren
kom in och började förhöra: åtta gånger åtta, hvad gör det?
32 –konsekvensändrat/normaliserat Det var ett strå hvassare, än två gånger två! tänkte Kurre och Jösse, där de spetsade öronen. Men just som förhöret börjat, svansade klockarens Prisse in i skolsalen. Man såg det på honom, att han var van att bli utkörd, han slokade svansen och ämnade sig under bänken. Men så begynte han snusa och vädra ... murriburr ... och så begynte han morra.
33 – Hut, Prisse!
konsekvensändrat/normaliserat skrek skolmästaren; – vill du laga dig ut?
34 Men Prisse var redan vid bänken, där han fann något ganska misstänkligt gömdt, och nu begynte han skälla. Lyckligtvis stod där ett fönster öppet.
35 Huj, där blef ett skutt öfver bord och bänkar. De förvånade skolbarnen sågo Jösse och Kurre kila ut genom fönstret och Prisse efter dem. Allmän uppståndelse, skrik och skratt, alla till fönstret. Den gången fick ingen veta hvad åtta gånger åtta gör här i denna krångliga världen.
36 Jösse och Kurre sprungo, allt hvad benen buro, till skogs med den beskedliga Prisse tätt i hasorna. Men Prisse var allt annat än beskedlig nu; svansen stod i vädret, tungan hängde, han hade icke ens tid att skälla, han gläfsade med ett fint, pipande ljud, som hans likar bruka, när de hittat ett färskt harspår. Så gick jagten ända till skogsbrynet. Där visste Kurre råd: i ett huj klef han upp i en hög tall och var försvunnen bakom dess yfviga grenar. Prisse stannade, bedragen på bytet, vid tallens rot och skällde ursinnigt. Hvad skulle det tjena till? Kurre var icke nog dum att krypa ut ur sitt säkra gömställe,|100| och när Prisse skällt sig trött, smög han sig snopen tillbaka till skolan.
|977|37 Jösse hade under tiden fått godt rådrum att rädda sig i skogen. När allt var säkert och ingen fiende mera sågs till, möttes de båda vännerna åter på björnmossen under en enrisbuske. Om de nu hade lärt sig att skratta, skulle visst hela skogen ha genljudit af deras munterhet. Men fastän de ej kunde menniskornas konster, kunde de dock vara glada på sitt sätt och gyckla öfver sitt äfventyr, som harar och ekorrar gyckla i gröna skogen.
38 – Ingen rädder här,
konsekvensändrat/normaliserat sade Kurre och härmade Jösses långa skutt.
|101|39 – Ja, men hörde du Prisse pipa?
konsekvensändrat/normaliserat frågade Jösse, litet förlägen öfver sitt förra skryt. – Aldrig hade jag trott, att Prisse kunde sjunga så fint.
40 – Prisse är så beskedlig, Prisse skrattar bara, när man drager honom i svansen, – härmade åter Kurre.
41 – Och vi, som trodde, att Kalle visste allting!
42 – Ja, nog kan man ju lära mycket i skolan, fastän man icke vet allting för att två gånger två är fyra!