Nora, som ej ville vara barn

Nora, som ej ville vara barn

Lästext

|55|

Nora, som ej ville vara barn.

1 – Nej,konsekvensändrat/normaliserat nu leker jag aldrig med dockor mera,konsekvensändrat/normaliserat sade Nora, och dermed kastade hon Lillepytt och Rosa Wäderflygt i vrån, satte sig vid bordet med båda händerna under hakan och såg rätt sur ut.

2 Lillepytt och Rosa Wäderflygt voro två dockor, den ena en gosse, den andra en flicka. Båda hade porslinshufvuden och voro beskedliga dockor, som aldrig gjorde någon emot. De hade varit Noras små barn, när hon var liten, och då höll hon mycket af dem, men nu kastade hon dem i vrån, för det att hon tyckte sig vara stor. Det var fult gjordt.

3 – Hvarförkonsekvensändrat/normaliserat leker du aldrig mera?konsekvensändrat/normaliserat sade liten Selma, som var sex år och tyckte det vara en stor heder att få leka med Nora, som var elfva år och en månad på köpet.

4 – Nej,konsekvensändrat/normaliserat sade Nora, – detkonsekvensändrat/normaliserat går icke an, jag är ej mer något barn. Gossarne på gatan taga hatten af sig för mig, och min tants jungfru kallar mig fröken Eleonore. Jag är du med alla äldre flickor i lemma startpensionenkommentar, och jag har redan läst fyra romaner. Jag kan dansa lemma startpolkettakommentar, och jag vet rätt väl, om min klädning sitter bra eller illa. Tredje dag jul på barnbalen, som du minns, der valsade jag med den långa kadetten, och han tyckte rysligt om mig. Jag tror han sade engång, att jag var vacker. Hvad tror du, Selma?konsekvensändrat/normaliserat

5 Selma hade upptagit dockorna från vrån och sva|56|rade med sorgsen ton: jo,konsekvensändrat/normaliserat jag tror att Lillepytt är utan näsa nu.konsekvensändrat/normaliserat

6 – Hvadkonsekvensändrat/normaliserat du är dum,konsekvensändrat/normaliserat sade Nora och gick förtretad till pianot, der hon satte sig att spela en lemma startpolka-mazurkakommentar.

7 Selma betraktade dockorna. Jo, det hade sin riktighet, Lillepytt hade i fallet stött en bit ur sin näsa, och liten var näsan förut, men nu blef den ännu mindre. Rosa Wäderflygt hade fått en stor skråma i pannan. Och huru sågo de ut! Trasiga voro de, som tiggarebarn, och ännu dertill så lurfviga, som lemma startDrummelpetter i bokenkommentar. – Stackarskonsekvensändrat/normaliserat små barn,konsekvensändrat/normaliserat sade Selma; – nej,konsekvensändrat/normaliserat det |210|går aldrig i verlden an; nu få ni lof att lägga er till sängs och låtsa vara sjuka, tilldess jag hinner sy nya kläder åt er.konsekvensändrat/normaliserat Och så klädde hon af Lillepytt och Rosa Wäderflygt och lade dem i hvar sin säng i dockskåpet och bäddade öfver dem lappar och täcken, att de ej skulle frysa.

8 Nu var det vinter och jul, och derute på gården var en stor skrinnbacke; den hade gossarne byggt mot stallväggen och hällt vatten derpå om qvällen förut, så att der om natten frusit en hal is. Selma tog på sig den lilla grå lemma startbahyttenkommentar med de röda hakbanden och den trefliga blå yllekoftan, som hon nyss fått till julklapp. Vid trappan stod den lilla målade kälken, som gick lemma startsnällarekommentar än alla andra kälkar och beundrades som en snabblöpare. Severin bad att få vara häst, och så åktes till backen. Och upp gick det, och ned for det med en fart, och ibland gick det upp och ned öfverända i kullerbytta, och det var det allra roligaste. Här voro flera, både gossar och flickor, röda om näsan och glada i hjertat, och de minsta flickorna, som voro rädda att åka ensamma, hade alltid en gosse bakom sig att styra kälken, så att snön yrde om hälarna. Severin styrde för Selma, och bra gick det; bara två kullerbyttor hände på hela förmiddagen, och de skedde med flit.

9 Nora ledsnade mycket snart att spela mazurka och gick till fönstret, lemma startefterkommentar hon ej hade annat att göra. konsekvensändrat/normaliserat De dumma barnen!konsekvensändrat/normaliserat sade hon vid sig sjelf, när hon såg huru roligt de andra hade. Men inom sig tänkte hon|57| mot sin vilja: konsekvensändrat/normaliserat roligt hade också jag, när jag förr var liten. Jag lemma startvillkommentar gå att se på mina nya klädningar,konsekvensändrat/normaliserat sade hon. Och så lemma startförsöktekommentar hon dem, som voro grannast, och ställde sig framför spegeln och gjorde fula miner och vackra miner, för att se hur de klädde henne. Och när hon ledsnat vid dem, sökte hon en bok att läsa, lemma startmen hennes mor hade gömt alla romaner i lådan, och det var rätt gjordt af Noras mamma.kommentar När ej Nora fann någon bok, som hon tyckte om, blef hon ond, körde bort katten, som sof uppå sängen, lutade hufvudet mot sängkanten och gret af harm.

10 På aftonen lekte barnen i stora salen och hade lof att bullra så mycket de ville. Först drogo de ihop alla stolar och lekte marknad; somliga köpte, och somliga sålde. Sedan lekte de många lekar: kurra gömma, och katten och råttan, och lemma startlåna eldkommentar, och hoppa kråka, och lemma startsmussla skokommentar, och lemma startnigarmajakommentar. Sist lekte de lemma startväfva vadmalkommentar, och det var obeskrifligt roligt. Men värst var det, när Selma och hennes kamrat togo hvarandra i hand öfver de andras hufvuden och när hela raden hukat sig ned, ty då var Selma så liten, att hennes små armar ej räckte dem, och då måste de andra falla på knä och luta sig ända till golfvet, och det såg högst förunderligt ut.

11 Hvad gjorde nu Nora, när alla de andras glädje stod högt i tak? Hon |211|sade vid sig sjelf: dekonsekvensändrat/normaliserat dumma barnen!konsekvensändrat/normaliserat Och så satte hon sig i en vrå och såg så mulen ut, som en dimma om hösten. Och när Selma sade till henne: komkonsekvensändrat/normaliserat med oss, Nora, vi ha så rysligt roligt;konsekvensändrat/normaliserat svarade Nora: hurkonsekvensändrat/normaliserat skulle det passa för mig, som är stor!konsekvensändrat/normaliserat

12 Men om natten, när Nora sof i sin säng, hade hon en så märkvärdig dröm, att hon aldrig dess like haft. Hon tyckte sig stå om sommaren i en trädgård och i en grön skog. Rundtomkring stodo blommor och små vexande träd; de voro älskeliga och vackra att se uppå, och de vaggade sakta för sommarvindarnas anda. När då vindarna foro öfver grenar och blad, blef der ett sus i dem, så att det hördes som ord och visor. Och|58| de sjöngo sakta och likväl alldeles tydligt: »vioriginal: vi äro små, små barn i Guds rike. O, Gud vare lofvad, att vi äro hans barn!»

13 En otalig skara af många små gossar och flickor sprang mellan blommorna, kysste dem och älskade dem och kallade dem sina små lekkamrater. Och när blommorna och träden begynte sjunga, sjöngo äfven gossarne och flickorna med: »vi äro små, små barn i Guds rike; o, Gud vare lofvad!»

14 Då gick solen stilla och saligt ned i aftonmolnen, likasom skulle Guds öga somna i natten, och det sofver likväl aldrig, det vakar för oss både natt och dag. Nora såg himmelen småningom mörkna, och stjernorna begynte glimma, en efter annan, på det blå hvalfvet, tills slutligen många tusen millioner stjernor sågo ned på jorden med sina klara, blinkande ögonkast. Från hvar stjerna nedsteg en engel och gick bland barnen och träden och blommorna, och alla dessa englar voro små, oskyldiga barn, ty de hade fordom lefvat på jorden som menniskobarn, och Gud hade tagit dem till sig i deras tidiga ålder. Och alla englarna instämde i den herrliga, milda sången: »vi äro små, små barn i Guds rike. O, Gud vare lofvad, att vi få vara hans barn!»

15 Då framträdde ur den stora skaran en engel till Nora och sade: hvarförekonsekvensändrat/normaliserat ser du så sorgsen ut?konsekvensändrat/normaliserat Men Nora vände sig bort och sade, som hon ofta brukade säga: dumma barn!konsekvensändrat/normaliserat Strax förvandlades allt omkring henne i drömmen, och hon tyckte sig stå helt ensam i en stor ödemark, midti vinterns kallaste snö. Der hade hon ingen vän, som hon kunde älska mer, allenast sig sjelf, och den som älskar allenast sig sjelf, hans hjerta är en ödemark i den kalla vintern. Nora tänkte tillbaka på sommaren och blommorna och de vexande träden och begynte bitterligen gråta. Då blef vintern omkring henne varmare, och Lillepytt och Rosa Wäderflygt kommo vadande genom drifvorna och sade till henne: hvarförekonsekvensändrat/normaliserat gråter du, Nora?konsekvensändrat/normaliserat Nora svarade: jagkonsekvensändrat/normaliserat fryser här i snön; jag är så ensam och har i himmelen och på jorden ingen annan vän, än mig sjelf.konsekvensändrat/normaliserat

|59||212|

16 Då sade dockorna: hvarförekonsekvensändrat/normaliserat vill du ej vara ett barn? Ser du ej, att alla väsen i hela naturen och sjelfva de saliga englarna, som dock äro mycket visare än du, äro så glada och lyckliga att få vara små barn? lemma startTy Gud har sagt, att himmelriket hörer dem till.kommentar Vill du vara Guds och menniskors vän, så skall du vara ett barn i ditt hjerta. Och när du en dag blifvit stor och gammal till din kropp, så skall du likväl vara ett barn i din själ, nemligen så, att du ständigt är ödmjuk och liten för Gud. Kom, så gå vi tillbaka till vår sommar igen!konsekvensändrat/normaliserat

17 Strax togo dockorna Noras hand, och nu gret hon igen, men denna gång af ånger öfver sitt oförstånd. Och när de kommo tillbaka till den gröna skogen, se, då voro alla der, både blommorna och träden och englarna och gossarne och flickorna och dockorna och Nora sjelf, och alla sjöngo så glada: »Vi äro små, små barn i Guds rike. O, Gud vare lofvad, att vi få vara hans barn!»

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Berättelsen publicerades i Eos 16/1 1854 med titeln »Nora, som icke vill vara barn». Den var Topelius tredje bidrag till barntidningen och omarbetades för Läsning för barn.

    Motivet med flickan som växer ifrån sina dockor är vanligt i barnlitteraturen från slutet av 1700-talet och framåt. Dockleken är en förberedelse för vuxenlivet. Topelius understryker här barndomens egenvärde; änglarna förklarar för Nora i sin förpubertala identitetskris hur gott det är att vara barn (Lehtonen 1998, s. 6). Berättelsen speglar Topelius romantiskt influerade barndomssyn som är tydlig i de tidiga bidragen till Eos (Vasenius V, s. 512). Laurent gör en psykologiserande läsning där hon dels lyfter fram naturen som en motvikt till Noras negativa känslor och dels tar fasta på den vaknande sexualiteten (1947, s. 44).

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    4 pensionen undervisningsanstalten; oftast med helinackorderade elever.

    4 polketta parallellform till polkett.

    6 polka-mazurka musik till dans som liknar polka men vars rytm ligger nära mazurka.

    7 Drummelpetter i boken Den ovårdade karaktären Drummelpetter, även Pelle Snusk, avbildas i Heinrich Hoffmans berömda bilderbok Der Struwwelpeter (1845). Verket översattes till svenska av Emelie Topelius och publicerades i Åbo 1849 med titeln Julbocken eller den svenska Drummelpetter. Samma år utkom boken också i Stockholm i översättning av Vilhelmina Stålberg.

    8 bahytten damhatten (med stort, nedvikt brätte som hålls på plats med band knutet under hakan).

    8 snällare snabbare; SAOB har detta belägg av Topelius.

    9 efter eftersom.

    9 vill skall.

    9 försökte provade.

    9 men hennes mor hade gömt alla romaner i lådan, och det var rätt gjordt af Noras mamma. Romanläsandet ansågs skadligt för barn (jfr Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 37; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 49).

    10 låna eld typ av pantlek i ring där personen i mitten försöker erövra en plats i ringen.

    10 smussla sko lek där de lekande i ring smusslar ett föremål mellan sig och personen i mitten försöker upptäcka föremålet.

    10 nigarmaja typ av dans med nigningar.

    10 väfva vadmal typ av danslek som illustrerar vävarens arbete.

    16 Ty Gud har sagt, att himmelriket hörer dem till. Luk. 18:16 och Mark. 10:14: »Låter barnen komma till mig, och förmener dem icke; ty sådana hörer Guds rike till.»

    Bibliografi

    Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 49; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 44; Lehtonen, »Topeli änglar», 1998; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 37; Vasenius V 1927, s. 512

    Faksimil