Naturens hemlighet

Lästext

|19|

Naturens hemlighet.

1 Det var engång en gosse, som hette David Skog, och han hade en syster, som hette Ester. Deras far var en nybyggare, som hade rödjat en åker midti skogen, derföre hette han Skog, och deras mor var en beskedlig gumma, som skötte två kor, två kalfvar, två getter, två grisar och två barn samt vidare en häst, en hund och en katt; det är det enda jag vet om henne. För öfrigt funnos i skogen nästan lika många troll, som ekorrar, hvilket är märkvärdigt och sällsynt nu för tiden, men nybyggarefolket tyckte att detta var just som det skulle vara.

2 Barnen hjelpte sin far och mor hela vintern om: de hade minsann ej tid att vara lata. David kunde klyfva lemma startpertorkommentar, hugga granris, vattna hästen och bära in ved. Ester kunde sopa stugan, tvätta grytan, karda ull och mata korna och grisarna. Nu var det vår, och lemma startkräkenkommentar skulle för första gången lemma startslippakommentar ut på bete i skogen. Det var något roligt. lemma startSkällkonkommentar, som hette Stjerna, skumpade på sina oviga ben, så att det pinglade i skällan, kalfvarna dansade med svansen i vädret, och getterna togo så långa skutt med sina lemma startfinurligakommentar ben, att skägget hoppade under hakan på dem. Men David och Ester skrattade så, att de måste hålla sig fast i grindstolpen.

|185|

3 – Härkonsekvensändrat/normaliserat är en kaka bröd och en bit ost och fyra lemma startströmingarkommentar,konsekvensändrat/normaliserat sade modren. – Gåkonsekvensändrat/normaliserat nu beskedligt i vall|20| med korna, och för hem dem till qvällen; getterna följa nog efter skällan.konsekvensändrat/normaliserat

4 Det läto David och Ester ej säga sig två gånger. De togo sin lilla matsäck på ryggen och vandrade ut på morgonen nästan lika så muntra som kalfvarna, lemma startså att den dagen var mer än en kalfdans i gångkommentar. Snön hade smultit bort från ängar och åkrar, men låg ännu qvar i små hvita flockar på norra sidan af skogsbackarna. Fåglarna sjöngo i alla grenar, och det gröna gräset och de första blåsipporna tittade fram under höstens förvissnade löf, som lågo gula, röda och bruna öfverallt uti björkskogen.

5 David och Ester voro så underligt glada. De tyckte att lemma startallt omkringkommentar dem lefde och log utaf glädje. Träden nickade åt dem, fåglarna sjöngo enkom för dem, det gröna gräset bjöd dem att sitta ned, och sjelfva stenarna sågo på dem med sina grå ögon och mossiga ögonbryn. Vinden hade något att säga dem; molnen blickade ned på dem; bäcken i skogen bad dem höra huru lustigt han sorlade; myggorna gjorde sig till att dansa för dem; ekorrn, som klättrade uppför den höga granen, ville så gerna visa dem sin skicklighet uti lemma startRappokonsterkommentar. Der lyste ett så klart solsken i skogen, att det måste vara enkom för deras skull, och genom den blå luften såg vårsolen så innerligt gladt på dem, liksom hade Gud sjelf i sin oändliga godhet sett ned på dem och sagt till dem: kära små barn, om ni visste huru hjertligt jag håller af er!

6 I skogen var ett berg, i det berget var en klyfta, och i den klyftan bodde ett troll vid namn Gråskägg. Det var ett högst märkvärdigt troll; det hade suttit der sedan verldens begynnelse och blifvit af lemma startidkeligtkommentar studerande grått som ett getingsbo. Det visste allting och kunde allting, som troll och menniskor kunna, ty Gråskägg var ett mycket lärdt troll och läste böcker och begrundade hvarför allting i verlden var så och icke annorlunda. Gråskägg kunde höra gräset vexa och visste alla djurs och vextersoriginal: växters och folkslags namn, men der fattades ännu litet för att Gråskägg skulle blifva fullärd,|21| och det var att räkna stjernorna på himmelen och sandkornen i hafvet, och mäta ut evigheten, huru lång och bred och djup han möjligen kunde vara. Derpå funderade Gråskägg just när barnen råkade komma nära till klyftan, och dervid petade han i ett gammalt asplöf.

7 – Se,konsekvensändrat/normaliserat god morgon, lemma startgufarkommentar Gråskägg,konsekvensändrat/normaliserat sade David och Ester, ty de voro icke det minsta rädda, de hade många gånger förut lemma startvarit bekanta medkommentar trollet, och det hade, i brist på bättre, stått fadder åt dem.

8 – Godkonsekvensändrat/normaliserat morgon, god morgon,konsekvensändrat/normaliserat svarade Gråskägg, utan att se upp från det vissnade asplöfvet.

|186|

9 – Hvadkonsekvensändrat/normaliserat är det gufar ser i det gamla löfvet?konsekvensändrat/normaliserat frågade David, medan han höll på att skära åt Ester en pipa af vide. Först skar han omkring videqvisten, sedan klappade han af barken och gjorde ett hål och en skåra, så var den klarinetten i ordning.

10 – Jagkonsekvensändrat/normaliserat söker naturens hemlighet,konsekvensändrat/normaliserat svarade trollet. – Jagkonsekvensändrat/normaliserat öfvar mig att räkna ådrorna i löfvet, för att sedan kunna räkna sanden i hafvet, och sedan tänker jag räkna ut evigheten. Men det der förstå icke ni, små barn.konsekvensändrat/normaliserat

11 – Åhåkonsekvensändrat/normaliserat, sade David, och han förstod verkligen ingenting annat, än att det var ett underligt göra. – Hvadkonsekvensändrat/normaliserat vill det säga: naturens hemlighet?konsekvensändrat/normaliserat

12 – Detkonsekvensändrat/normaliserat vill säga, att jag måste veta hvarföre allting är precis så som det är, och hvad det tjenar till, och om allting har gjort sig sjelf,konsekvensändrat/normaliserat svarade trollet. – Serkonsekvensändrat/normaliserat du, min gosse, deri består naturens hemlighet.konsekvensändrat/normaliserat

13 Det begrep icke David. Han drog fram sin ostbit ur matsäcken och satte sig på en sten att äta: det var för honom naturens hemlighet. Ester satt ett litet stycke derifrån och band en lemma startskönkommentar lemma startbadqvastkommentar af det ljusgröna björklöfvet, medan Stjerna gick och pinglade med sin skälla i skogen. Det var åter för dem naturens hemlighet.

14 Efter en stund hade David funderat ut någonting, som han icke tänkt på förut, och sade till trollet: vetkonsekvensändrat/normaliserat gufar, att Gud har skapat allting, och allt hvad Gud gjort är godt.konsekvensändrat/normaliserat

|22|

15 – Detkonsekvensändrat/normaliserat kan väl så vara,konsekvensändrat/normaliserat menade trollet, – menkonsekvensändrat/normaliserat jag skall säga dig något, David. Jag har sökt Gud alltsedan verldens begynnelse, och ännu har jag ej funnit honom. Jag har sökt honom i de vissnade löfven och i de döda maskarna och i de svarta bokstäfverna. Jag har petat sönder blommorna, men han fanns icke der. Jag har slagit sönder stenarna och sökt honom i deras innersta, men han var icke der. Jag har skurit sönder den döda lärkan, för att se hvad det var som hon sjöng och om något af Gud skulle vara på hennes tunga, men der fanns ingenting. En gång hittade jag en menniska, som låg död i skogen; då sökte jag i hennes hufvud och hjerta efter Gud, men jag fann honom icke. Se, det är just det märkvärdiga, som jag icke begriper. Kan du säga mig, David, hvar Gud är?konsekvensändrat/normaliserat

16 – Detkonsekvensändrat/normaliserat är ingen konst alls,konsekvensändrat/normaliserat svarade David. lemma start– Gudkonsekvensändrat/normaliserat är öfverallt.konsekvensändrat/normaliseratkommentar

17 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat men jag ser honom icke, jag kan ju ej taga honom med händerna,konsekvensändrat/normaliserat sade trollet Gråskägg och såg så hjertinnerligen olycklig ut. I detsamma for ett mörkt moln öfver solen, och David blef i hast så förunderligt ängslig till mods, ty det lemma startförekomkommentar honom, som hade Gud försvunnit ur verlden, och allting var mörkt och kallt och dödt, såsom i en stor, omätelig graf.

18 Men det varade endast några sekunder. Molnet gick öfver fästet, solen |187|tittade åter fram, fåglarna sjöngo, myggorna dansade, skällan pinglade, ekorren hoppade i granen, björkarna sågo så förunderligt glada och gröna ut i solskenet, och Ester sjöng på en sten, så att det ekade i skogen:

lemma startKom, hör min vackra visa,kommentar

Som fågeln diktat har.

Guds godhet vill jag prisa

I alla mina dar.

Om Honom susar bäcken,

Om Honom talar skyn;

I röda rosenhäcken

Han blomstrar för vår syn.

|23|

Och himlen är Hans höga,

Hans underbara hus,

Och stjernan är Hans öga,

Och solen är Hans ljus.

Och vida verlden glädes

Att Honom prisa få;

Och Gud är allestädes

Och uti mig också.

21 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat så var det!konsekvensändrat/normaliserat skrek David helt lätt om hjertat, ty, utan att veta det, hade Ester sjungit just det som han tänkte, men ej kunde säga. Och så tog han sig före att göra en stor lur af näfver, sådan som vallgossarna bruka tuta uti, när de söka sina kor.

22 – Detkonsekvensändrat/normaliserat var högst märkvärdigt, det har jag aldrig kommit att tänka på,konsekvensändrat/normaliserat sade trollet och blef mycket fundersamt. – Skullekonsekvensändrat/normaliserat det verkligen vara så, att man kan se Gud uti alla hans verk, utan att peta sönder dem? Och skulle han verkligen finnas uti oss sjelfva?konsekvensändrat/normaliserat

23 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat det är säkert, det,konsekvensändrat/normaliserat svarade David, och i detsamma sken solen honom rätt i ansigtet, så att han måste hålla handen för ögonen.

24 – Menkonsekvensändrat/normaliserat då har jag ju funnit naturens hemlighet,konsekvensändrat/normaliserat sade Gråskägg, både förlägen och lemma starthäpenkommentar på samma gång.

25 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat det kan gufar lita på,konsekvensändrat/normaliserat sade David, fastän han icke begrep det minsta af sin gufars bekymmer. Och så lemma startförsöktekommentar han sin nya lur, så att det lät ”tu! tu!” i skogsbackarna.

26 – Detkonsekvensändrat/normaliserat var då för märkvärdigt!konsekvensändrat/normaliserat sade trollet ånyo och kunde ej komma från sin stora förundran. – Härkonsekvensändrat/normaliserat har jag nu suttit i många tusen år och benat sönder hela naturen och hittat ingenting annat än vissnade löf och förmult|188|nade qvarlefvor, och så kommer en pojkbyting, som knappt är torr bakom öronen, och visar mig hvad jag söker midt för min näsa! Hur är det möjligt, att minsta barn kan se Gud och lösa den stora gåtan i lifvet, när jag, som är det allra lärdaste och visaste troll i verlden, har gjort mig ett så otroligt besvär alldeles förgäfves? Men så är det ändå, och det kan rik|24|tigt förarga mig. När allt går omkring, är den lille lemma startknyffelnkommentar klokare än jag sjelf.konsekvensändrat/normaliserat

27 Vid dessa ord krympte Gråskägg af bara förargelse ihop till allt mindre och mindre, och slutligen blef han en igelkott och skämdes så för barnen, att han kröp in uti berget. Men Ester hade nu fått qvastarna färdiga, och David tutade i sin nya lur, och så gingo de ut att se efter korna och getterna.

28 Aldrig hade skogen synts dem så grön, aldrig hade himlen varit så blå, och aldrig hade fåglarna sjungit så vackert. Allt lefde och sjöng och sken och blomstrade rundtomkring. Hvarje djur kunde tala, hvarje träd kunde se, hvarje sten förstod dem. Det tycktes dem, som hade Gud skrifvit två stora, sköna, heliga biblar åt menniskorna. I den ena har han skrifvit sitt uppenbarade ord, sina tio budord och sitt saliga lemma startevangeliumkommentar om vår Herre Christus och det eviga lifvet. I den andra bibeln, som ligger uppslagen för våra ögon i hela den stora naturen, har han skrifvit på hvarje blad sin allmakt, sin vishet och sin eviga godhet, blott vi förstå att läsa hans skrift. Men detta förstod icke trollet Gråskägg, och derföre blef han en igelkott. Det är också förargligt att söka en sak i flera tusen år, och sedan kommer en vallgosse och hittar den som ett lingon i skogen. Men så är det i verlden, att de små barnen kunna se Gud. Och fastän de icke begripa naturens hemlighet, så känna de den i sitt hjerta, och naturens hemlighet är ingenting annat, än att Gud är allt i oss alla.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Sagan trycktes i Eos 1/6 1861.

    Sagan tematiserar romantikens idealisering av barnet och driver med upplysningens övertro på vetenskapliga rön. Det som är uppenbart för barnen är dolt för det lärda trollet Gråskägg: naturens hemlighet och Guds närvaro. Barnet förstår naturens språk; naturen besjälas och personifieras. (Jfr dikten »Gåtor» 1870, ZTS II, s. 167, v. 19–27 samt motivet i »En lärd gosse», s. 853).

    Den antika föreställningen om naturens bok och Gud fick ny aktualitet under romantiken, då naturen betraktades som en bibel där skaparen uppenbarade sin sinnrikhet och skönhet (se s. 188; Lindroth 1978, s. 218). Tanken återfinns på flera ställen i Läsning för barn, t.ex. i »Huru skogens små barn lärde sig läsa» och »Naturens hemlighet». I Systema naturae (1758) diskuterar Linné naturens hemlighet och dess helgedom (Laurent 1947, s. 182 f.).

    Kritiken mot en ensidig tro på vetenskap påminner om Hoffmanns saga »Det främmande barnet» (Das fremde Kind 1816–1817, i svensk övers. 1821) där fantasi kontra förnuft framställs som en konflikt mellan ett naturnära syskonpar och deras naturvidriga lärare. Laurent påpekar att Gråskägg hör gräset växa som en karaktär i bröderna Grimms saga »Die sechs Diener» (1815) och jämför trollets gränslösa kunskapstörst med Goethes Faust (Laurent 1947, s. 128, 179 f., 182).

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    2 pertor pärtor, lys- eller torrvedsstickor.

    2 kräken husdjuren.

    2 slippa här: få gå (finlandism).

    2 Skällkon den ko som har bjällra kring halsen.

    2 finurliga sirliga.

    3 strömingar strömmingar, formvariant.

    4 så att den dagen var mer än en kalfdans i gång kalfdans: om kalvars löpande, skuttande och krumsprång. Även bildl. om lek där två personer skuttar framåt på ett sätt som påminner om kalvars.

    5 allt omkring på alla håll (om). SAOB har detta belägg av Topelius.

    5 Rappokonster cirkuskonster, efter Carl Rappo (d. 1854), tyskfödd jonglör, atlet och artist som uppträdde också i Finland. (Jfr Laurent 1947, s. 76 f.)

    6 idkeligt oavbrutet.

    7 gufar stavningsvariant av gudfar.

    7 varit bekanta med här: träffat.

    13 skön präktig eller fin.

    13 badqvast bastukvast; väldoftande lövruska att piska eller gnida kroppen med i bastu.

    16 Gud är öfverallt. David formulerar romantikernas idé om att gud finns överallt; ändå är gud inte detsamma som världen utan skild från den i likhet med tanken om kropp och själ (Laurent 1947, s. 200).

    17 förekom tycktes.

    19 Kom, hör min vackra visa, sjungs till en melodi av W. A. Mozart.

    24 häpen bestört.

    25 försökte provade.

    26 knyffeln slyngeln.

    28 evangelium här: Guds ord, eller bokstavligt: goda budskap.

    Bibliografi

    Hoffman, Det främmande barnet 2008; Jaakkola, Topeliaaninen usko – Kirjailija Sakari Topelius uskontokasvattajana 2011, s. 90 f.; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 76 f., 128, 179 f., 182, 200, 212 f.; Lindroth, Svensk lärdomshistoria. Frihetstiden 1978, s. 218; Topelius, »Gåtor», Nya blad och Ljung, ZTS II 2019, s. 167

    Faksimil