1 Långt upp i det stora Finlands inre ligger en socken som heter Saarijärvi. Ganska stora och mörka skogar stå der på höga åsar kring djupa sjöar, och vid stränderna bor der ett fattigt, men tåligt, härdadt och arbetsamt folk.
2 Icke långt från den gamla kyrkan, ett stycke på sidan om vägen, stod en enslig stuga, timrad af grof furu och försedd med en stor spis med gråstenshäll och en glugg i taket, för att utsläppa röken, som brukligt är i gamla pörten. Stugan var ganska svart och gammal och står der säkert ännu i dag på samma ställe. Men kyrkan har tjenat ut, den är nu dömd att rifvas ned, och i stället bygger man en ny och mycket präktigare.
3 I stugan bodde en smed vid namn Ilmari. Han var ett hufvud högre än andra menniskor och dertill ännu så stark, att han på lek brukade kasta sitt städ i luf|82|ten och taga lyra dermed, när han var vid godt lynne och ville skämta. Men oaktadt sin styrka var han en saktmodig man, som aldrig gjorde någon menniska för när, om han icke mycket och länge retades. Då kunde väl hända att han blef vild och slog med sin slägga i berget, så att det gnistrade och sprakade; det var för dem som retat honom ett tecken att maka sig vackert bort, hvilket de ej heller försummade att göra med det allrafortaste.
4 Och jemte smeden bodde i pörtet hans hustru Annikka. Hon var mild och vek, som en qvinna anstår; men derjemte klok och läskunnig samt isynnerhet mycket gudfruktig.
5 Ilmari och hans hustru hade tvenne söner, Tuli och Ilma. Förgäfves hade den fromma Annikka velat förmå sin man att afstå från dessa hedniska namn, när gossarne döptes. Nej, sade smeden, jag vill ära de elementer, som gifva mig bröd. Tuli betecknar elden och Ilma luften; är icke elden Guds ljus och luften Guds andedrägt? Nog kunna pojkarne bli goda kristna för det. – Och dervid blef det, ty Ilmari var, som alla äkta Finnar, alldeles ofantligt envis.
6 Det såg emellertid ut, som hade namnen haft fin stora inverkan på gossarnes lynne. Tuli, den äldre, som nu var tolf år, bråddes på fadren, han var stor och|83| stark samt hade eldens natur att vara än het, brännande och våldsam, än varm, mild och älskelig. Men isynnerhet hade han en afgjord böjelse för allt det lysande, sköna och herrliga, som råkade komma inom hans trånga synkrets. Sagor om hjeltar och berömde män hörde han helst uppå; blanka yxor och sablar älskade han högt, och när engång en trupp soldater med deras officer i sin silfversmidda uniform marscherade genom soknen, sprang Tuli i sin barnsliga fröjd så länge dem i hälarna, att fadren måste låna sin grannes häst och rida efter, för att föra pojken tillbaka.
7 Ilma deremot slägtades mera uppå sin mor och var af ett helt annat sinnelag, än brodren. Ilma var vid tio år smärt och vek och lätt. Han var icke den luft, som rasar i storm öfver sjöarna och i sin vrede störtar skogens tallar; han liknade mera den svala fläkt, som om vårarna far öfver späda blommor. Men stundom kunde äfven Ilma förifras; det var när han hörde sina jemnåriga yttra lättsinniga ord, häda Gud, tala lögn eller annars bära sig illa och syndigt åt. Då rodnade han af harm, då straffade han dem med så mäktiga och underbara ord, att man aldrig hade väntat sådana af ett så litet barn. Ochså i öfrigt gick hans håg åt andra håll än Tulis; Ilma älskade blommor och jordens frukter, men mer än allt annat legender om Christus och alla helgon i fordomtid.
|84|
8 Föräldrarna märkte denna barnens olika håg. Tuli blir en duktig smed som far sin, brukade Ilmari säga; men Ilma han blir jordbrukare, ty han sitter så gerna om sommarn i rågen. – Hå, sade då Annikka, som trodde sig bättre ha reda på framtiden, Tuli blir, Gudnåde, soldat med tiden, ty han far efter alla blanka vapen, men Ilma blir prest, det är så säkert som amen i kyrkan, det ser jag uppå honom.
9 Men smeden skakade på hufvudet och sade: qvinnfolket är bara fåfängt. Liksom det ej skulle duga för pojkarna att bli smed och bonde! Krig hörs Gudskelof ej af och prester skickar nog biskopen åt oss. Hvar och en skall stadna vid sitt stånd.
10 Nå nå, vi få väl se, sade Annikka.
11 På prestgården fanns den tiden en ung adjunkt. Han lärde känna de båda gossarna vid ett läsförhör, och då han fann dem båda äga utmärkta naturgåfvor, kallade han dem till sig upp i sin vindskammare på söndagseftermiddagarna och undervisade dem i läsa och skrifva samt berättade för dem många sköna historier om verldens tillstånd före denna tid, om Christi vandring uppå jorden, om store konungars bedrifter, om det finska folkets fordna hedniska tro och slutliga omvändelse, samt anoriginal: unat mer, som var både nyttigt och nöjsamt. Ilma ansåg dervid som sin största vinst att han lärde förstå|85| hvad de gamla målningarna i kyrkan föreställde, men Tuli gladde sig åt att han nu begrep de gamla runorna om Väinämöinen, Ilmarinen, Lemminkäinen och andre hans folks hjeltar, hvarom han mången afton hört sin fader sjunga, utan att denne sjelf just visste hvad han sjöng. Ty smeden Ilmari kunde en stor mängd gamla runor utantill, men sjelf kunde han inga smida, utan när man frågade honom, svarade han blott: jag sjunger för att det roar mig och för att far min sjöng på samma sätt i fordna dar.
12 En dag – och det var just dagen före Allhelgona – hade smeden Ilmari arbetat i sin smedja från morgon till qväll, och som det varit ett tungt arbete och drängen vid pusten flämtade af trötthet värre än pusten sjelf, så sade smeden åt honom: du kan gå hem att sofva, Tuli sköter nog pusten en stund ännu. Drängen lät ej säga sig detta två gånger och gick sin väg. Tuli deremot grep sig af alla krafter an och pustade, så att svetten lackade; men Ilma satt för sällskaps skull med i smedjan och las vid skenet från härden »Vårs Herras Jesu Christi barndomshistoria», som då redan fanns på finska öfversatt.
13 Den qvällen var gamle Ilmari vid godt lynne, som han vanligen var när det fanns fullt opp med ar|86|bete, och då brukade han alltid sjunga. Man skulle kanske tycka att det för ingen del går för sig att smida och sjunga på engång; men den som det tror, har aldrig sett en lustig smed vid städet. Medan jernet glöder i ässjan och pusten susar och elden sprakar, får man tusen besynnerliga ingifvelser, som annars ej bestås, och sedan, när hammarn faller på städet med sitt jemna
Knack! tack!
Smid en klack!
Tararara.
Ack! snack!
Klacken sprack!
Tararara.
15 så måste hvar och en medgifva att det är den allrayppersta takt man kan önska sig. Smeden Ilmari sjöng således af hjertans grund, och det desto ifrigare, ju mera blåsten derute hven och pep, ty det var en den svartmuskigaste novemberqväll med kolmörker, snöglopp och storm. Det hade runnit honom i hågen en af de allraäldsta runor om hans namnfrände och embetsbroder, den berömde smeden Ilmarinen, huruledes han i fordna dagar smiddeoriginal: smiddde hästar af silfver och gull, och icke allenast hästar, utan ock en gyllne hustru, och icke allenast en hustru, utan sol, måne och alla stjernor, samt huru han efter många hårda strider hemfört som maka nordlandens sköna|87| jungfru, den unga Pohjamön, som brukade sitta på molnet och väfva i alla regnbågens färger en gyllne väf med silfverspole. Detta allt och mycket annat sjöng smeden om gamle Ilmarinen; ja han sjöng med sådan lust och styrka, att han tycktes öfverrösta sjelfva stormen, som rytande for kring smedjan och skakade den i dess grundvalar.
16 Tuli och Ilma hörde med vidöppen mun och allrastörsta förundran derpå, ty aldrig hade de hört sin fader sjunga så kraftigt och skönt. Likväl kunde gossarne icke utan en viss rädsla se ut åt den mörka natten genom den halföppna smedjedörren. Det förekom dem flera gånger, när skenet från härden flammade upp, som tittade ett bistert och skäggigt ansigte tidtals in genom dörren. Båda trodde likväl länge att de misstogo sig och att eldskenet bröt sig i ett så underligt färgspel mot mörkret derute. Men slutligen sade Ilma, som var yngre och räddare, till brodren: såg du något?
17 Såg du ochså något? frågade brodren tillbaka.
18 Jag såg ett skäggigt hufvud titta in genom dörren, svarade Ilma och begynte darra i alla leder.
19 Detsamma såg ochså jag, sade Tuli.
20 Far! far! ropade Ilma, nu såg jag det igen. Det är visst synd att arbeta om Allhelgonaqväll, ty då få de onda makt öfver en.
|88|
21 Hvad går åt er, pojkar? sade nu fadren i sin tur. Han hade hela tiden stått med ryggen vänd åt dörren.
22 Ilma och Tuli berättade hvad de sett.
23 Är det inte annat? sade fadren skrattande. Det är väl ingen annan än Harakka-Tuomas, som vill tända sin pipsnugga under hemvägen från skogen.
24 Inte var det Harakka-Tuomas, svarade gossarne med en mun.
25 Nå vare det hvem som helst, fortfor smeden och skakade muntert sin tunga slägga, så menar jag att denhär skall hålla hvarje objuden gäst på afstånd ... om det ochså vore gamle smeden Ilmarinen sjelf! tillade han skrattande.
26 Icke väl var det ordet sagdt, innan en ganska underlig man trädde in genom dörren. Han var så lång, att han med möda och ej utan mycket bugande rymdes derigenom, och med ett steg stod han bredvid härden. Han bar ett yfvigt svart skägg, som räckte honom ned till midjan, var klädd i en sällsam jacka af blått vadmal, bar för öfrigt på hufvudet en pata-lakkispråk: finska eller grytmössa af många brokiga kilar, gördel kring lifvet, i gördeln ett kort spjut, och på fötterna skor af elghud med håren utåt. Gossarne sprungo förfärade i vrån och sjelfva den raske smeden syntes ett ögonblick förbluffad.
|89|
27 Men främlingen nickade vänligt och sade: hvad är det för runor du sjunger, smed?
28 Det är gamle Ilmarinens runor, svarade smeden och rörde förlägen med tången i slaggen. Han visste ej sjelf hvaraf det kom sig, att han var likasom litet ur koncepternaoriginal: oncepterna.
29 Så så, svarade främlingen. Hvem har lärt dig dem?
30 Det har min far gjort.
31 Och hvem har lärt din far dem?
32 Icke annat jag vet, än hans far.
33 Så så. Nå finns det flera runor om gamle Ilmarinen?
34 Nog finns det af dem hela stugor fulla, men min far kunde ändå långt flera än jag, och han brukade säga att hans far kunde långt flera än han
35 Det var skada. Kanske skulle du ha lust att sjunga litet mer för mig om gamle Ilmarinen? Jag hör så gerna vackra runor.
36 Nå hvarför icke det? sade smeden smickrad. Men det går så illa att sjunga, när man sjunger ensam.
37 Den saken är lätt hjelpt, svarade främlingen. Du sätter dig der på städet och jag sätter mig här midtemot. Så ta vi hvarandra i hand och sjunga så mycket oss lyster.
|90|
38 Smeden Ilmari fann detta förslag mycket nöjsamt, ty så sjöngo fordom alltid de gamle runosmederna, två om två och hand i hand. De båda männen satte sig således och begynte stämma upp af hjertans lust, hvarvid det befanns att den främmande var en ännu vida bättre runosångare än smeden. Allt hvad smeden hade glömt, det visste främlingen att lägga till, och mycket annat dessutom, som var alldeles förunderligt och ljufligt att höra. Ty sången beskref huru gamle Ilmarinen fordom färdats vindens stråt ofvan månen och nedom solen, utmed karlavagnens skuldror till Pohjola, huru han der smidt Sampo af en svanas fjäder, ett litet ullstrå, ett ännu mindre kornfrö samt en söndrig sländas stycken, och huru detta var en småsak för honom, som hamrat på luftens lock, himmelen, då ej den minsta början dertill ännu fanns, ej ens så mycket som ett band kring himlens kupa.
39 Allt detta hörde Tuli och Ilma med både fröjd och bäfvan. Det förekom dem så skönt och underbart, men ändå så hemskt; de kunde ej vända sina ögon från den främmande mannens ansigte, när han sjöng, så intagande och ändå så afskräckande syntes han dem. Men emellanåt, när de lifvades af sångens hjeltebragder, hviskade Tuli till Ilma: hör du bara! Ilmarinen var en karl att smida han, det går inte far och gör efter! – Och Ilma hviskade till Tuli: den som ändå finge resa ofvanom|91| månen och nedom solen, som Ilmarinen! Hvad jorden derifrån måste se präktig ut!
40 När de båda männen sjungit en lång stund, höll den främmande plötsligt upp och sade: käre värd, det här blir oss för torrt. Har du ingenting att dricka?
41 Smeden svarade alldeles som sanningen var, att i smedjan fanns bara ett ämbar regnvatten, men att han skulle skicka en af pojkarna för att skaffa bränvin från granngården, Ty hemma var han icke försedd dermed, men han tyckte inom sig, att en sådan utmärkt runosångare, som främlingen, måste på det bästa trakteras, om det ock skulle kosta husets sista styfver och om man ock måste väcka hela byn, för att få bränvin.
42 Nå efter så är, sade främlingen, så kunna vi med mindre besvär skaffa oss hvad vi behöfva. Finns här någon kanna?
43 Smeden framsökte bakom härden en gammal drickskanna af träd och sköljde den, ty derinne hade samlat sig kol, slagg och dam.
44 Den främmande tog nu kannan, undersökte den noga på alla sidor och läste sedan några ord öfver den. Derpå tog han smedens största slägga i högra handen, höll kannan med venstra handen under den smala ändan af städet och begynte knacka med släggan mot detta, först|92| helt sakta, men sedan allt hårdare och hårdare. Derunder sjöng han en runa om ölets ursprung från biets vingar, från humlans stängel, från kornets ax och från gyllne blommans krona. Och sången var i början lika å sakta, som hammarslagen, men båda ökades snart i kraft och slutligen slog främlingen på städet med sin fulla styrka och sjöng med hela sin höga röst, under kraftiga besvärjelser. I början syntes på städet ingenting, men om en stund såg man fina droppar framsippra ur den ändan, på hvilken släggan slog. Dessa droppar blefvo småningom större och tätare och slutligen syntes en fin stråle rinna ned från städet i drickskannan. Strålen åter tog alltmera till, ju starkare hammarslagen blefvo och ju högre sången ljöd. På sistone forsade den fram, som hade man tagit tappen ur en fylld tunna. Snart blef kannan full och den främmande vinkade, medan han fortfor med sången och hamrandet, att man skulle hämta honom flera kärl. I största hast hämtades nu det urtömda afkylningsämbaret, men äfven detta blef fylldt inom få minuter. Derefter måste man hämta en så från gården, och slutligen ett helt bryggkar, och allt fortfor främlingen att hamra och sjunga, och allt fortfor ölet att forsa fram ur städet. Ändtligen, när karet var i det närmaste fullt, saktade den främmande sin ifver, forsandet aftog, strålen blef liten och förvandlade|93| sig i droppar, tills slutligen äfven dessa upphörde och städet blef torrt, som förut. Men när Tuli nyfiket kände derpå, drog han fingrarna med ett rop tillbaka: städet hade af hamrandet blifvit alldeles brännhett.
45 Håhå, sade den underlige mannen sedan han slutat, det var ett godt stycke arbete, jag är helt trött. Men det är ochså längesedan jag bryggde öl på det här viset och bra liten hammare har du, kära smed. Min vanliga spikhammare väger minst fyra gånger så mycket. Men låtom oss nu dricka, så få vi sedan bättre kraft att sjunga.
46 Och derpå tömde han kannan till botten, ungefär som andra menniskor tömma ett spetsglas.
47 Den hederlige smeden Ilmari visste i sanning icke hvad han skulle tänka om allt detta. Väl voro hans egna runor fulla af de vidunderligaste trolldomshistorier, och aldrig hade han heller tviflat uppå att ju tietäjätspråk: finska och trollkarlar funnes, de der kunde uträtta besynnerliga ting. Men det var första gången han med egna ögon sett ett mästerstycke sådant som detta. Han visste ej om han borde smaka det förtrollade ölet, eller som god kristen visa det ifrån sig. Dock hände sig ej bättre, än att han var mycket törstig, och när han dessutom fattat en sällsam vänskap och vördnad för den främmande mannen, kunde han ej öfvervinna sin begärelse, utan tog af ölet en duktig klunk. Och det var i sanning ett|94| präktigt öl, dess make brygges icke ens i Helsingfors! Smeden Ilmari trodde sig kanhända blifva förvandlad till en varg eller en groda, när han druckit deraf, men långt derifrån: han kände sig i stället underbart pigg och nöjd, och alla gamla runor, som i trettio år legat gömda i hans minnes skräpkamrar, stego nu klara och ljufliga fram i hans håg; ja orden klefvo af sig sjelfva på hans läppar och han begynte med förnyad ifver att ånyo sjunga.
48 Den främmande var ej heller sen att sjunga med! Man sjöng icke allenast om Ilmarinen och hans hjeltedater, utan ännu dertill om Väinämöinen, Joukahainen, Lemminkäinen, Kullervo, Vipunen och andra stora och märkvärdiga hjeltar från den gråa hedendomen. Man sjöng om verldens skapelse, om ordets makt, om visdomens herrlighet, huru sången är ljuf och huru ingenting kan förliknas vid dess välljud. Det vore visst ganska långt att förtälja, om man ville berätta allt hvad de båda gubbarne den natten mellan ölets klunkar sjöngo. Ty runorna spunno ut sig som en linrulle på spinnrocken, och när man trodde sig hafva rullen full, trillades nystanet åter ut och tråden tvinnades på nytt, så att på den syntes ingen ända blifva.
49 Det var redan långt lidet på allhelgonanatten, och ännu syntes ingen af sångarne det ringaste trött. Men|95| gossarne Tuli och Ilma, sedan de länge och väl med mycken undran hört på runorna, begynte de småningom nicka, ty Nukku-Mattispråk: finska strödde sand i deras ögon. Och elden i härden var nästan slocknad, så att det i smedjan var ganska mörkt.
50 Då afbröt den främmande mannen sin sång, steg upp och sade: nog ha vi nu sjungit om stora smeder och stora smiden, och i en smedja äro vi, men kan du ochså smida?
51 Hå, sade smeden förundrad, något litet kan väl jag ochså.
52 Nå hvad kan du då?
53 Jag kan smida hjulaxlar och yxor, och spadar och gräftor, och plogar och hästskor, och lås och nycklar ...
54 Så smid mig då ett lås eller hvad du vill!
55 Smeden svarade: det blefve kanske långt att vänta på det, ty jag har inte så nätta fingrar i finsmide, som när jag får hamra på en hjulaxel. Men här är ett lås, som jag smidit förut i dag; nu vill jag göra nyckeln.
56 Ilmari väckte nu sina pojkar, pusten begynte blåsa och kolen uppglödgades. Snart brann härden lustigt igen och snart var nyckeln färdig. Den främmande betraktade lås och nyckel på alla sidor, lät visa sig dess|96| bruk och sade derunder, liksom för sig sjelf: så här brukade vi icke förr.
57 Emellertid fick han ochså öga på Tuli, som tappert pustade. Du kan väl smida, du ock? frågade han.
58 Åh ja, svarade Tuli, en hästsko går jag väl ut med.
59 Nå så smid mig då en hästsko!
60 Dertill var Tuli genast färdig, tog tången och jernet samt begynte smida. Den främmande pustade, och det gick med en fröjd. Innan kort var hästskon färdig. Den främmande synade den på alla sidor. Icke illa gjordt, sade han, men så här brukade vi icke förr.
61 Derpå vände han sig till den blyge Ilma. Hvad kan du då smida? sade han. Ilma blef röd som ett hallon och teg. Han kan inte smida, sade fadren, han kan bara läsa.
62 Läsa, hvad är det?
63 Smeden och gossarne sågo vid denna oväntade fråga förundrade på hvarandra. Ändtligen sade smeden: läsa, det är att kunna många ord.
64 Jaså, sade främlingen, då är du kanhända den ypperste af oss alla, fastän du är minst. Men ni skulle kanske ha lust att se om jag förstår mig på handtverket?
65 Vi ha redan sett er smida öl och runor så som ingen annan går och gör det efter, sade smeden.
|97|
66 Att smida öl, det är småsaker, genmälte den främmande. Men runosmidet är det yppersta smide i verlden. Emellertid skulle jag väl ha lust att försöka hvad er smedja duger till. Hvad finns här att smida af?
67 Bara en half stång jern och en liten bit stål, svarade smeden, i det han förlägen tog sig bakom örat.
68 Hå, inte behöfver jag jern eller stål, sade främlingen skrattande. Har du till exempel fjäder?
69 Här ligger vingen af en död kråka, svarade smeden.
70 Är hon sotdöd eller pilskjuten?
71 Tuli sköt henne i går med lodbössa.
72 Lodbössa, hvad är det?
73 Ett gevär som skjuter kula, svarade smeden, alltmera förvånad öfver att en så kunnig man icke kände det som minsta pojke i byn hade reda uppå.
74 Gevär? upprepade främlingen. Hvad är det för slag, gevär?
75 Hå, svarade smeden, gevär – det är en bössa, vet jag.
76 Nå det kan vara detsamma. Sådant brukade icke vi förr. Men tag hit vingen!
77 Den främmande lösryckte nu en fjäder ur kråkvingen, mumlade öfver den några ord och kastade den i här|98|den. Smeden och båda gossarna ställde sig att pusta af alla krafter. De kunde icke annat se, än att fjädern i ögonblicket förtärdes af elden. Men den främmande log förnöjd, rörde med tången i kolen och fortfor att mumla sina besvärjelser. Och vädret från pusten brusade, och susade, kolen sprakade och gnistrade, härden syntes glödande röd och derinne sågs en hvit skinande massa sjuda och koka, som smält silfver. Allt ifrigare rörde den främmande med tången deri, allt ifrigare läste han sina obegripliga ord, och allt större svällde den smältande massan i härden. Slutligen tog mannen en hand full af det förtrollade ölet och kastade det på glöden, så att massan derinne fräste och en lätt ånga steg upp. Nu grep han med tången ett duktigt tag och framdrog från härden en stor skinande klump, lade den på städet och började smida. Det dröjde ej heller länge, innan klumpen fick form och begynte skapa sig till en plogbill. Några kraftiga hammarslag ännu, och billen var färdig.
78 Se så, min käre embetsbroder, sade den främmande, sedan plogbillen var behörigen uthamrad och afkyld, här har jag nu, till tack för dina goda runor, smidt åt dig ett redskap, som skall bringa dig lycka. Så ofta du plöjer din åker med denna plog, bör du aldrig misströsta om en god skörd. Det må komma frost eller hagel eller torka eller vårflod, så kan du vara säker om tjugonde kornet. Hvad säger du derom?
|99|
79 Jag säger derom, svarade smeden, att det utan tvifvel är en förträfflig plog, men att den ej tjenar till något, när man ingen åker har.
80 Jaså, min kära smed, det kom jag inte ihåg, svarade främlingen. För den saken få vi likväl råd. Jag skänker plogen åt din son Ilma, han skall engång i verlden förstå att använda den, och åt dig, kamrat, smider jag – låt se, hvad vill du ha?
81 Hm, svarade smeden, jag skulle gerna vilja ha ett städ af den goda egenskap, att allt hvad man smider derpå blir på engång prydligt och varaktigt.
82 Det behöfver du icke, sade främlingen, ty allt hvad du smider har den egenskapen redan länge. Men jag skall smida dig en hammare, som genom ett enda slag förvandlar det sämsta jern till det yppersta stål.
83 Topp, sade smeden, det var en skön sak!
84 Främlingen ryckte nu en annan fjäder ur kråkvingen, kastade den i härden och förfor med den på samma sätt som med den förra. En liten stund derefter räckte han åt smeden en liten, men ganska tung hammare. Strax tog smeden ett gammalt rostigt gångjern, som skräpade uppå smedjegolfvet, och slog derpå med hammaren. I ögonblicket var gångjernet förvandladt till det finaste stål. Den hederlige smeden kunde ej dölja sin glädje. Ack,|100| utropade han, nu fattas ingenting annat än att Tuli ochså får en gåfva af er ypperliga konst.
85 Det skall han få, svarade främlingen. Se så, min gosse, sjung hurtigt ut, hvad skulle du nu helst önska dig, om du fick välja?
86 Tuli syntes ett ögonblick brydd, men derpå utropade han: på väggen i prestgården hänger en gammal värja, och en sådan skulle jag väl gerna vilja ha.
87 Det skall snart vara gjordt, medan jag är i taget, svarade främlingen, ryckte den största och bästa fjädern ur kråkvingen, öfvertygade sig mycket noga att intet fjun på fjädern felades, samt kastade den derpå i härden och förfor som förut, men under ännu mycket kraftigare besvärjelser. Det dröjde icke heller länge, innan Tuli höll i sin hand ett det allraskönaste damascerade svärd, hvars klinga glänste sällsamt i skenet från härden. Bättre värja har aldrig blifvit smidd, sade främlingen. Det må gälla björn i skogen eller en fiende i krig, för denna värja stupar allt. Begagna den rätt, min gosse, så skall den bringa dig stort rykte!
88 Men – tillade han strax derpå, liksom hade han plötsligen erinrat sig någonting – det är tid att gå.
89 Och i detsamma gol hanen.
90 Nu trädde gamle smeden fram och stängde dörren med sin resliga gestalt. Ärevördige herre, sade han till|101|den främmande, jag vet ej hvad titel och hedersnamn jag skall gifva er, men visserligen är ni en stor och berömd tietäjäspråk: finska, det kan jag sluta icke blott af eder sångarekonst, utan ock af edra förunderliga smiden, hvari ni säkert icke haft eder like, sedan verlden skapades, förutom den ende och store mästaren smeden Ilmarinen fordomdags. Så beder jag eder nu, att ni ville säga oss, innan ni går, hvem det är vi hafva att tacka för så oskattbara gåfvor som dem ni här qvarlemnar.
91 Den främmande log. Du vill veta mitt namn? sade han. Nå visserligen är det något omtaladt här i Suomilandet. Jag trodde du redan gissat det.
92 Nej, svarade smeden, jag kan ej ana dertill.
93 Passpå då! genmälte främlingen, småleende. Nu vill jag smida mig en häst, ty jag börjar bli gammal och är trött att gå. Om du sedan icke gissar hvem jag är, så kan jag ej hjelpa det.
94 Nu tog den främmande mannen hela den återstående vingen och kastade den i härden, manande smeden att pusta för brinnkära lifvet. Och det blef i härden ett susande och ett brusande och ett sprakande och ett dån, som hade man stått vid hafvets strand i en stark storm eller vid en ofantelig masugn, der tusen skeppund jern på engång smälta. Smeden och hans gossar förfärades|102| nu högeligen. Men den underlige mannen rörde i elden under mäktiga trollord, och snart framdrog han derifrån en hvit glödande klump, mycket större och skönare än någon af de förra. Strax satte han släggan i den kraftigaste rörelse; för hvar gång han svängde den, hven det i luften liksom en stormvind. Och snart framkom under de väldiga slagen gestalten af en häst, först gumpen och bakfötterna, sedan den öfriga kroppen; sist framfötterna och hufvudet. Några slag med den mindre hammaren afrundade de smärta och fylliga lemarna, och nu begynte det sällsama djuret visa tecken till lif. Det slog med hofvarna, det klippte med öronen, med möda hölls det på städet. När slutligen det sista hammarslaget föll, sprang hästen fullfärdig, liflig och stolt under muntert gnäggande ned på golfvet. Och det var den allraskönaste häst; han blänkte som silfver, han strålade som guld! Man kunde se uppå honom att han var smidd af båda dessa ädla metaller, men ögonen voro af gnistrande diamanter.
95 Mästaren ledde sina konstrika händers verk ut på marken och hoppade lätt på hans rygg. Se så, kamrat, ropade han till den bestörte smeden, i det han ilade bort, säg mig nu hvem jag är!
96 Smeden for med handen öfver pannan, ty nu först rann honom namnet i hågen. I fall du icke är djefvulen sjelf, ropade han efter den bortilande, så kan du ej|103| vara någon annan än den gamle Ilmarinen från hedenhös.
97 Rätt gissadt, kamrat! ljöd ännu från fjerran den flyendes röst och snart var han försvunnen i morgonmörkret.
98 I detsamma gol hanen för andra gången. Men ehuru det redan var lidet ett stycke in på första morgonväkten, syntes ännu ingen strimma af dagen. Ty årstiden var sen.
99 All sömn var emellertid för smeden och hans gossar förbi. De betraktade hvar och en den gåfva de erhållit af den gamle hedniske smeden, som, efter att ha varit död i tusen år, så underbarligen sjungit och smidt med dem tillsammans allhelgonanatten. Allhelgona! Liksom Ilmarinen hade varit något helgon! Nej icke i kristlig betydelse. Men såsom en af sångens och sagans berömdaste hjeltar från den finska forntiden, var visserligen han ochså ett helgon i finska folkets minne.
100 Ungefär så tänkte smeden i sitt sinne, under det han uppmärksamt synade plogen, hammarn och svärdet. Plogen syntes honom blänka med hvitare glans, än vanligen jern och stål. Nyfiken höll han den närmare eldskenet, och se! den befanns till sin hela massa vara af silf|104|ver. Hammarn åter förekom honom ovanligt tung. Äfven den höll han mot skenet, och knappt trodde han sina ögon: den var af renaste guld! Nå, tänkte smeden, det vore märkvärdigt att veta af hvilket ämne svärdet är gjordt, efter mästaren nedlade så stor möda derpå. Han undersökte först klingan, sedan fästet: klingan var inlagd med sköna silfversirater och på fästet blänkte ringar af guld. Men för resten var hela svärdet af finaste stål. Och det gladde smeden, ty godt stål höll han kärare än silfver och guld.
101 Om nu smeden i sitt sinne höll den gamle hedniske Ilmarinen för ett helgon, så var den lille och fromme Ilma af helt annan tanke. Han fann det högst orätt och syndigt, att man under sjelfva Allhelgonanatten bedrifvit sådan hednisk trolldom och sjungit hela denna bråte af hedniska runor. Han tordes icke säga det åt sin far; men inom sig var han ängslig och ångerfull. Derföre, medan fadren och brodren icke kunde se sig mätta på de sköna gåfvorna, satte sig Ilma, på smedjetröskeln och begynte vid skenet af en perta läsa högt ur sin lilla gudeliga bok om Jesu lefverne; deremellan uppläste han alla böner han kom ihåg, likasom för att samla sin andakt till helgedagen. Och vid det han läste begynte en svag strimma af dagen att gry.
102 Nu gol hanen för tredje gången.
|105|
103 Nästan i samma ögonblick framträdde ur mörkret till tröskeln, der Ilma satt, en gammal man, insvept i en vid och mörk kåpa från hufvud till fot samt underlig nog att se uppå. Du läser ju sköna och gudliga saker, mitt barn, sade vänligt den gamle.
104 Ilmas hjerta började klappa högt, han visste ej hvarföre. Kanhända var det emedan han flera gånger förut i natt trott sig se densamme gamle mannen i sin vida kåpa skymta förbi smedjedörren utan att stadna. Dock var den frågandes röst så mild, att Ilma utan långt betänkande svarade: jag läser Jesu barndomshistoria.
105 Det är bra, mitt barn, sade den gamle. Då vill jag träda in i er smedja, efter jag hör gudeliga ord på dess tröskel. Nyss när jag gick här förbi, hörde jag endast hednisk trolldom.
106 Med dessa ord trädde han in och helsade smeden och Tuli, hvilka med stora ögon och ej utan häpnad betraktade denne nye och sällsame gäst. De voro redan så vane vid det ovanliga, att de fullt och fast trodde sig i denne gubbe se en ny gengångare från en förfluten tid. Ochså märkte de med förundran, att vid den gamles inträde i smedjan det förtrollade ölet begynte gäsa öfver och spillas på marken, medan plogbillen, hamma|106|ren och svärdet oförmodadt kändes så heta, att ingen kunde röra vid dem.
107 Den gamle mannen i kåpan satte sig emellertid helt lugn på härden och började tala och förmana, sägande: veten I ock hvad det är för en dag som nu tillstundar? Det är åminnelsen af alla de martyrer och helgon, som kämpat och dött för Christus och hans lära. Viljen I fira den dagen med syndig vidskepelse?
108 Smeden och hans gossar kunde ingenting svara.
109 Den gamle mannen fortfor: I hafven börjat denna dag med hedniska sånger; jag vill börja den med kristliga legender. I hafven börjat den med trolldom; jag vill börja den med böner och välsignelser. Viljen I att jag skall berätta för eder om biskop Henrik?
110 Ja ja, om den helige Henrik, Finlands skyddspatron! ropade Ilma, som påminte sig att han hört adjunkten på prestgården ofta nämna denne helige man.
111 Menniskorna hafva kallat honom helig, sade den gamle med ett eget leende. Men helig är ingen, utan Gud allena. De hafva kallat honom Finlands skyddspatron: men skydda kan han ej, allenast bedja för det land, för hvilket han dött. – Och nu beskref han huru Finnarne fordom, likt andra hedniska folk, sväfvat i groft mörker och villfarelse, huru Gud ändtligen förbar|107|mat sig öfver dem och sändt biskop Henrik till deras omvändelse, huru denne döpt de första Finnar i Kuppis källa, huru deras landsmän visat sig fiendtlige mot den nya läran och under grufliga misshandlingar afdagatagit de första kristna presterne, samt slutligen huru biskop Henrik sjelf fann en blodig död för Lallis yxa på Kjulo träsk. Men innan detta skedde, fortfor den gamle, hade biskop Henrik varit betänkt uppå att bland de infödde Finnar, som voro väl bekante med landets språk, seder och hedniska tro, åt sig utvälja en efterträdare, lämplig att fullända korsets verk i vildmarkerna. Till detta vigtiga värf hade han utsett den förste Finne som af honom döptes, en ung kämpe, som af hjertat omvändt sig till den nya läran. Honom välsignade biskop Henrik med händers påläggande, och kort derefter dog biskopen martyrdöden.
112 Men bland de hedniske Finnarne fanns på den tiden en förfärlig jätte och trollkarl vid namn Vipunen. Denne var af alla den ifrigaste att med våld och blod utsläcka det nytända ljuset och förfölja de kristne. Dock ju mer de förföljdes, desto fastare blefvo de i sin tro. När då Vipunen såg att hans kraft var otillräcklig för det verk han föresatt sig, utvalde äfven han en ung kämpe af Ilmarinens ätt, och vigde honom under grufliga besvärjelser|108| till finska folkets blodshämnare och till Finlands konung.
113 Men allsvåldige Gud i himmelen hade intet behag hvarken till den som biskop Henrik utsett eller till den som Vipunen valt till efterträdare. Det hände sig derföre att de båda unge kämparne, biskopens man och trollkarlens, möttes en dag i enslig skog och råkade i ordvexling om sin tro. Under talet upplågade bådas sinnen i vrede, äfven den kristnes. Derföre, när hedningen öfverföll den kristne, i mening att döda honom med sitt spjut, uppryckte den kristne en af skogens unga granar och flog dermed hedningen ihjäl, men stupade i detsamma, genomborrad af hedningens spjut. Så föllo der på samma ställe Finlands biskop och Finlands kung.
114 Detta såg den döde biskop Henrik från himmelens höga sal, der han jemte de öfrige martyrer och helgon prisade Gud, och sorg kom öfver hans odödliga ögon, så att han gret. Men anden, hvars röst de saliga höra, sade i hans hjerta: gråt icke, jag vill gifva dig ett löfte. När engång den siste afkomligen af den förste kristne, den du utkorat, förenas i äktenskap med den ende lefvande afkomlingen af hedningen Ilmarinens ätt, som trollkarlen utvalt, då skall af detta äktenskap födas tvenne märkelige män, en andans man och en svärdets. – – Deröfver gladdes den döde biskop Henrik i sitt odödliga sinne och bidade full af hopp den tid som komma skulle.
|109|
115 Hvad synes eder om denna legend? frågade mannen i kåpan, sedan han slutat sin berättelse.
116 Ganska förunderlig synes den mig, svarade smeden; det måste vara en lycklig far, som engång föder åt landet så utmärkte män.
117 Visserligen, sade den gamle. Fastän han är fattig och arbetar från morgon till qväll i sitt anletes svett, vill han icke byta sitt öde med någon.
118 Han är då ganska fattig, den mannen?
119 Ganska fattig – som ni, min vän!
120 Ja det är sannt, svarade smeden. Ochså jag vill icke byta öde med någon, ty ser ni, Gud har gifvit mig två raska gossar. Bor han långt härifrån, den mannen ni talar om?
121 Nej han kan icke bo närmare.
122 Det måste då vara någon af mina grannar. – Fastän – jag dumhufvud! afbröt smeden sig sjelf – jag glömde alldeles bort att den mannen med sina söner kanske icke är född ännu. Det står ju allt i vida fältet när ett sådant äktenskap blir af, som det ni nämnde.
123 Det är redan fullbordadt.
124 Hvad! han finns då den mannen? Han finns helt nära? Ärevördige herre, säg mig hvar jag kan finna|110| honom, att jag genast må uppsöka honom och förkunna honom hans lycka!
125 Ja gå, gå, redlige Ilmari, men gå icke utom denna smedjas tröskel, ty ni finner honom här.
126 Det är då ni sjelf? Och edra söner, hvar äro de?
127 Nej, min vän, jag är icke densamme.
128 Smeden blef nu plötsligen helt stum. Han rodnade och bleknade ömsom. Han kunde omöjligen tro, att han sjelf var denne lycklige far, som skulle fostra åt Finland tvenne de utmärktaste män, som det någonsin haft. Och likväl var det omöjligt att annorlunda tyda den gamle mannens ord. Den hederlige smeden stod helt bestört.
129 Ja, sade ändtligen mannen i kåpan med högtidligt allvar, ni sjelf, just ni, min redlige Ilmari, var, innan edra söner föddes, den ende lefvande afkomlingen af gamle Ilmarinens ätt. Derföre drogos den gamle spökande hedningens steg till er i denna natt. Och Annikka, eder fromma hustru, var likaledes, innan desse gossar föddes, den sista afkomlingen af honom, den förste kristne i Finland, hvilken biskop Henrik utsåg till sin efterträdare, men som Herren icke aktade dertill värdig. I dessa gossars blod – och dervid pekade han på Tuli och Ilma – äro den äldsta hedendomen och den första kristendomen sammansmultna; derföre skola de blifva försynens redskap till mäktiga ting.
|111|
130 Men, sade smeden, ännu bestört och häpnande öfver denna oväntade upptäckt – huru skall jag, fattige och olärde man, kunna uppfostra mina söner till en så stor bestämmelse?
131 Låt detta blifva Herrens omsorg, svarade den gamle. Ofta förr har försynen kallat de störste män från de lägsta hyddor, och han skall ock framdeles göra det. Här äro tre gåfvor, skänkta af en spökande hedning från fordomtid. Han visste icke att trolldomens makt nu är förbi, så snart hanen galat trenne gånger. Betrakta nogare denna plog, denna hammare och detta svärd. Nyss syntes de eder vara af silfver och guld samt ägande öfvernaturliga egenskaper. Men redan är deras trollkraft förbi.
132 Mannen i kåpan hade rätt. Tuli och Ilma hade redan i tysthet undrat, hvaraf det kom sig att silfverplogen nu ej förekom dem annorlunda än som ett gammalt rostadt stycke jern, att guldhammaren förlorat sin tyngd och sin glans samt att det damascerade svärdet med dess sköna gyllne sirater icke var till utseendet präktigare än den gamla värjan de sett hänga på adjunktens vägg i prestgården. Smeden gjorde nu alldeles samma anmärkning; ett försök med hammaren öfvertygade honom att den numera ej kunde förvandla ens det yppersta jern till|112| stål, och när han såg sig om efter det förtrollade ölet, voro kärlen toma.
133 Den gamle mannen i kåpan log åt deras förundran. Ja, sade han, det bästa var väl att det skett som det skett; de der trolltygen skulle ingen välsignelse ha haft med sig. Men signade af kristliga händer, kunna de göra eder mycken nytta. Åter göra dem till ädla metaller, det kan jag icke, men jag vill återgifva dem deras kraft. Med denna plog – och han lade välsignande sin hand på plogen – skall Ilma engång i framtiden utbreda fruktbarhet öfver allt Suomis land, så att de öde trakter, de hårda moar skola svälla af gungande skördar. Detta skall vara hans timliga utsäde, och hans andliga skall vara ännu mångdubbelt rikare. – Med detta svärd – och han lade sin hand på svärdet – skall Tuli en dag förgöra alla landets fiender och mäktigt värna sitt ädla folk. Och slutligen – här lade han sin hand på hammaren – med denna hammare skall Tulis och Ilmas fader redligen förvärfva en rikligare utkomst, på det han må blifva i stånd att uppfostra sina söner så som deras stora framtid kräfver.
134 Smeden Ilmari och hans gossar åhörde dessa ord med ett slags andakt. Tanken på en tillkommande storhet, hvilken de väl ännu ej kunde fatta, men som upp|113|fyllde deras själ med häpnad och glädje, kom dem att glömma deras nuvarande fattigdom och ringa stånd; smedjan syntes för deras ögon förvandla sig till en praktfull kyrka – när de tänkte sig en skön bygnad, var det i deras tanke alltid en kyrka – och den gamle mannen i kåpan syntes dem lik ett helgon, som propheterade för dem en kommande tid. En stund förut hade de med bestörtning och undran betraktat det hedniska spökets trolldomsgyckel; det var en syn från skuggornas rike, från underjorden. Men denne helige fromme man, med det skinande anletet under den mörka kåpan, syntes dem fastmer som ett budskap från det heligamannasamfund i himmelen, förkunnande dem försynens rådslag.
135 Ändtligen tog den hederlige smeden mod till sig, upplät sin mun och sade: Jag och de mina äro fattigt och enfaldigt folk, som aldrig eftersträfvat högre ära här i verlden, än att vara ansedda för redliga och flitiga menniskor, tjenande med all trohet Gud och öfverheten. Men derest den nådiga försynen, efter hvad ni sagt oss, skulle hafva bestämt ettdera eller båda af dessa mina barn till något vigtigt värf i fäderneslandet, vilja vi, fastän vi dertill akta oss föga värdige, med glädje möta hvad oss hända skall, sökande att med all flit göra hvad i våra krafter står. Det lofvar jag, på egna och mina gossars vägnar, så visst, som om vi nu stode inför den helige biskop Henrik sjelf.
|114|
136 Amen, ske alltså! svarade mannen i kåpan.
137 Men under det han uttalade dessa ord med en röst så sakta och mild, som komme den icke från denna jorden, utan ofvanefter från skyn, föll hans kåpa tillbaka och man såg hans ädla åldriga hufvud skina såsom de saliga helgons anleten i himmelen. Smeden Ilmari och hans gossar blefvo nu betagna af stor vördnad och häpnad, samt föllo på sina knän, ty de tviflade icke mer att den helige biskop Henrik, fastän död för snart sjuhundrade år sedan, här i den fattiga smedjan stod för dem. Men helgonet vinkade med handen att de icke skulle tillbedja honom, och i detsamma hördes klockorna i den nära kyrkan ringa till ottesång. Då dunstade gestalten bort för deras ögon lik ett lätt skimrande och genomskinligt moln, men deras ögon stirrade ännu oafvända på det ställe der han stått. Och de sågo nu icke mera än den röda morgonskyn och den gryende dagen, som kastade sina första strålar in genom den öppna smedjedörren.
138 I detsamma kom den fromma Annikka dit, i afsigt att banna mannen och barnen, för det att de försyndat sig med att arbeta hela natten mot helgedagen. Men intet ljud af hammarslag mötte henne från smedjan; hon fann sin gubbe och sina gossar förvirrade och betagna stirrande mot dörren, och i sin förvirring togo de henne för en ny uppenbarelse. Hvad i alla dagar går åt dig,|115| gubbe? ropade hon; du stirrar ju på mig som på ett vidunder! Pojkar, hvad blängen I med ögonen åt? Passar det sig att på detta sätt begynna den heliga allhelgonadagen? Vore du inte en så nykter man, käre far, så skulle jag tro att det leda bränvinet fått makt öfver dig.
139 Hå hå, sade smeden i det han drog en djup suck och småningom sansade sig, – är det du, Annikka? Jag trodde det var gamle smeden Ilmarinen eller ochså helige biskop Henrik. Jo jo, Annikka, du vet inte du hvem som varit här i natt och hvilka gåfvor vi fått och hvad våra gossar skola bli i verlden. Du har sofvit du i fred och ro på ditt öra, men vi ha sett mycket vi, må du tro.
140 Se så, bannade gumman Annikka, det var just det jag tänkte. Du har stått hela natten och arbetat med pojkarna, och nu på morgonen har du tagit dig en lur och drömt allehanda dumheter.original: , Hvad är det du pratar i nattmössan för slag?
141 Smeden for sig med handen öfver pannan. Ja det är nog möjligt, Annikka, att jag somnat vid arbetet och drömt allt detta. Men det var märkvärdigt, jag tyckte precis att jag talade med Ilmarinen sjelf och med biskop Henrik.
|116|
142 Lemna nu det tokeriet och kom och kläd på dig.original: Hör du inte att det redan ringer till ottesången.
143 Åh nej, ropade nu Tuli och Ilma med en mun, ty nu först kommo de till besinning – far har inte drömt, det är rena sanningen att Ilmarinen varit här och sjungit och smidt och trollat med far, och biskop Henrik har sagt oss att vi en dag skola bli stora och märkvärdiga män, det är sprittrenaste sanningen, mor!
144 Nu äro pojkarna ochså galna! utbrast gumman otålig. Hvem har satt er allt det der i hufvudet? Harakka-Tuomas har visst varit och pratat tok för er.
145 Tänk om det varit han, som klädt ut sig, sade smeden tviflande.
146 Att far kan prata! utbrast Tuli förargad. Se här, mor, se här, far! Här är plogbillen och hammaren och svärdet, som trollkarlen smidde och biskopen välsignade. Tro ni nu?
147 Alla sågo nu ditåt, och se, på det svarta sotiga jordgolfvet lågo verkligen bland slaggen en gammal rostig plogbill, en lika rostig hammare och en likaledes gammal och rostig värja.
148 Nå det må jag väl säga! utropade mor Annikka och skrattade så att magen hoppade. Det är ju vår egen|117| gamla plog och din egen gamla hammare, som legat i flera år och skräpat i kolhuset. Värjan hör väl oss inte till, men jag tycker mig ha sett den förut; jo ackurat, det är densamma som hängt på väggen i magisterns kammare på prestgården.
149 Smeden och gossarne sågo på hvarandra. De funno att mor Annikka hade rätt, men de kunde alldeles icke begripa huru något sådant var möjligt. Hvem skulle då ha fört hit det der? frågade slutligen smeden i sin förlägenhet.
150 Hvad vet jag? Troligen Harakka-Tuomas, svarade Annikka. Det är en gammal skalk och han har säkert gycklat med er.
151 Men bryggkaret der är ju fullt med öl.
152 Öl? Der finns ju inte en droppe, skrattade Annikka.
153 Vänta, far, jag vet råd! jublade Tuli. Här har jag en gammal jernbit. Är det icke jern, mor? Jo det är säkert. Nå passa nu på, nu slår jag ett slag med hammaren derpå. Knack! Hvad är det nu! Hurra! hurra! det är renaste stål!
154 Smeden Ilmari höll metallstycket mot dagen, som nu inbrutit i sin fulla glans. Nog är det stål, det kan ingen neka, sade smeden eftertänksamt.
|118|
155 Åh prat, det var stål förut, det har aldrig varit annat än stål, sade Annikka, som ochså hade sin betydliga portion finsk envishet.
156 Det var inte stål förut, mer än jag är stål, sade Tuli förtrytsamt. Knack! se så, nu slog jag på plogbillen. Nu är den ochså stål.
157 Nej, sade fadren, i det han höll den mot dagen, den är af jern, som den varit. Dessutom passar det inte, pojke, att du talar så till din mor.
158 Nu stod Tuli svarslös. Åh jag var dum, sade han slutligen. Plogen var ju förtrollad sjelf, hur kunde trolldom bita på den. Nej, här är intet annat råd, för att få veta huru det hänger ihop, än att jag tar värjan och går ut i skogen att slåss med våra arffiender, vargarna och björnarna. Då få vi se hvad allt detta duger till. – Och dermed fattade han värjan och sprang ut, innan föräldrarna hunno hindra det.
159 Den lille Ilma stod försjunken i djupa tankar. Ett eget underligt leende sväfvade öfver hans läppar, hans ögon glänste, och man hörde honom säga, likasom gripen af en mäktig ingifvelse: nu vet jag att det är visst, och helgonet sade: amen, ske alltså!
160 Smeden såg emellertid ganska fundersam ut, men Annikka ville ha slut på dessa i hennes tanke dumma upp|119|tåg. Är det icke synd och skam sade hon, att vi stå här och förnöta tiden med onyttigt prat, medan gudstjensten redan begynt. Kom, låt oss genast gå till kyrkan! Ha vi då något, hvarom vi äro tvehågsne i vårt sinne, så kunna vi fråga vår Herre och Gud derom.
161 Det är förnuftigt taladt, mor! svarade smeden. Jag är så yr i mitt gamla hufvud, att jag ej kommer till full sans, innan jag hör de heliga psalmerna och får bedja en andäktig bön. Låtom oss genast gå, det är det allrabästa.
162 Och dermed så gingo de alla i kyrkan, förutom Tuli, som gått till skogen att slåss mot björnar och vargar.
163 Men kan man väl säga att historien är dermed slut? Hvad tänkte det goda folket sedan om saken? Skulle smeden och hans gossar ha somnat vid härden? skulle alltsammans ha varit en dröm, ett gyckel af natten, elden, ensamheten och inbillningen, eller kanske till och med ett narrspel af Harakka-Tuomas? Skulle de underbara skänkerna, plogbillen, hammaren och värjan, i sjelfva verket ej ha varit annat än gammalt jernskräp, framdraget ur gömmorna? Och Tuli och Ilma, skola de med tiden blifva stora och för Finland märkelige män, eller skola de i alla sina dagar stadna vid smedjan och plogen?
164 Det är allt många frågor på engång. Vi kunna ej fråga smeden och hans hustru samt Ilma, ty de sitta|120| ännu och sjunga sina psalmer i Saarijärvi kyrka, ej heller Tuli, ty han ströfvar ännu kring skogen, för att slåss med den fiende han hade närmast. Således ha vi svårt att få ett svar som vi vore nöjda med. Men om det någonsin händer, att från folkets låga kojor upp i Finnmarken tvenne store män gå ut, då skall man få se att det är Tuli och Ilma, som förverkliga den prophetia de hört af helgonets mun allhelgonanatten.
Kommentar
Kommentar
Sagan publicerades i Sagor. Andra samlingen, 1848.
5. Allhelgona-natten.
1 Långt upp i det stora Finlands inre ligger en socken som heter Saarijärvi. Ganska stora och mörka skogar stå der på höga åsar kring djupa sjöar, och vid stränderna bor der ett fattigt, men tåligt, härdadt och arbetsamt folk.
2 Icke långt från den gamla kyrkan, ett stycke på sidan om vägen, stod en enslig stuga, timrad af grof furu och försedd med en stor spis med gråstenshäll och en glugg i taket, för att utsläppa röken, som brukligt är i gamla pörten. Stugan var ganska svart och gammal och står der säkert ännu i dag på samma ställe. Men kyrkan har tjenat ut, den är nu dömd att rifvas ned, och i stället bygger man en ny och mycket präktigare.
3 I stugan bodde en smed vid namn Ilmari. Han var ett hufvud högre än andra menniskor och dertill ännu så stark, att han på lek brukade kasta sitt städ i luf|82|ten och taga lyra dermed, när han var vid godt lynne och ville skämta. Men oaktadt sin styrka var han en saktmodig man, som aldrig gjorde någon menniska för när, om han icke mycket och länge retades. Då kunde väl hända att han blef vild och slog med sin slägga i berget, så att det gnistrade och sprakade; det var för dem som retat honom ett tecken att maka sig vackert bort, hvilket de ej heller försummade att göra med det allrafortaste.
4 Och jemte smeden bodde i pörtet hans hustru Annikka. Hon var mild och vek, som en qvinna anstår; men derjemte klok och läskunnig samt isynnerhet mycket gudfruktig.
5 Ilmari och hans hustru hade tvenne söner, Tuli och Ilma. Förgäfves hade den fromma Annikka velat förmå sin man att afstå från dessa hedniska namn, när gossarne döptes. Nej, sade smeden, jag vill ära de elementer, som gifva mig bröd. Tuli betecknar elden och Ilma luften; är icke elden Guds ljus och luften Guds andedrägt? Nog kunna pojkarne bli goda kristna för det. – Och dervid blef det, ty Ilmari var, som alla äkta Finnar, alldeles ofantligt envis.
6 Det såg emellertid ut, som hade namnen haft fin stora inverkan på gossarnes lynne. Tuli, den äldre, som nu var tolf år, bråddes på fadren, han var stor och|83| stark samt hade eldens natur att vara än het, brännande och våldsam, än varm, mild och älskelig. Men isynnerhet hade han en afgjord böjelse för allt det lysande, sköna och herrliga, som råkade komma inom hans trånga synkrets. Sagor om hjeltar och berömde män hörde han helst uppå; blanka yxor och sablar älskade han högt, och när engång en trupp soldater med deras officer i sin silfversmidda uniform marscherade genom soknen, sprang Tuli i sin barnsliga fröjd så länge dem i hälarna, att fadren måste låna sin grannes häst och rida efter, för att föra pojken tillbaka.
7 Ilma deremot slägtades mera uppå sin mor och var af ett helt annat sinnelag, än brodren. Ilma var vid tio år smärt och vek och lätt. Han var icke den luft, som rasar i storm öfver sjöarna och i sin vrede störtar skogens tallar; han liknade mera den svala fläkt, som om vårarna far öfver späda blommor. Men stundom kunde äfven Ilma förifras; det var när han hörde sina jemnåriga yttra lättsinniga ord, häda Gud, tala lögn eller annars bära sig illa och syndigt åt. Då rodnade han af harm, då straffade han dem med så mäktiga och underbara ord, att man aldrig hade väntat sådana af ett så litet barn. Ochså i öfrigt gick hans håg åt andra håll än Tulis; Ilma älskade blommor och jordens frukter, men mer än allt annat legender om Christus och alla helgon i fordomtid.
|84|8 Föräldrarna märkte denna barnens olika håg. Tuli blir en duktig smed som far sin, brukade Ilmari säga; men Ilma han blir jordbrukare, ty han sitter så gerna om sommarn i rågen. – Hå, sade då Annikka, som trodde sig bättre ha reda på framtiden, Tuli blir, Gudnåde, soldat med tiden, ty han far efter alla blanka vapen, men Ilma blir prest, det är så säkert som amen i kyrkan, det ser jag uppå honom.
9 Men smeden skakade på hufvudet och sade: qvinnfolket är bara fåfängt. Liksom det ej skulle duga för pojkarna att bli smed och bonde! Krig hörs Gudskelof ej af och prester skickar nog biskopen åt oss. Hvar och en skall stadna vid sitt stånd.
10 Nå nå, vi få väl se, sade Annikka.
11 På prestgården fanns den tiden en ung adjunkt. Han lärde känna de båda gossarna vid ett läsförhör, och då han fann dem båda äga utmärkta naturgåfvor, kallade han dem till sig upp i sin vindskammare på söndagseftermiddagarna och undervisade dem i läsa och skrifva samt berättade för dem många sköna historier om verldens tillstånd före denna tid, om Christi vandring uppå jorden, om store konungars bedrifter, om det finska folkets fordna hedniska tro och slutliga omvändelse, samt anoriginal: unat mer, som var både nyttigt och nöjsamt. Ilma ansåg dervid som sin största vinst att han lärde förstå|85| hvad de gamla målningarna i kyrkan föreställde, men Tuli gladde sig åt att han nu begrep de gamla runorna om Väinämöinen, Ilmarinen, Lemminkäinen och andre hans folks hjeltar, hvarom han mången afton hört sin fader sjunga, utan att denne sjelf just visste hvad han sjöng. Ty smeden Ilmari kunde en stor mängd gamla runor utantill, men sjelf kunde han inga smida, utan när man frågade honom, svarade han blott: jag sjunger för att det roar mig och för att far min sjöng på samma sätt i fordna dar.
12 En dag – och det var just dagen före Allhelgona – hade smeden Ilmari arbetat i sin smedja från morgon till qväll, och som det varit ett tungt arbete och drängen vid pusten flämtade af trötthet värre än pusten sjelf, så sade smeden åt honom: du kan gå hem att sofva, Tuli sköter nog pusten en stund ännu. Drängen lät ej säga sig detta två gånger och gick sin väg. Tuli deremot grep sig af alla krafter an och pustade, så att svetten lackade; men Ilma satt för sällskaps skull med i smedjan och las vid skenet från härden »Vårs Herras Jesu Christi barndomshistoria», som då redan fanns på finska öfversatt.
13 Den qvällen var gamle Ilmari vid godt lynne, som han vanligen var när det fanns fullt opp med ar|86|bete, och då brukade han alltid sjunga. Man skulle kanske tycka att det för ingen del går för sig att smida och sjunga på engång; men den som det tror, har aldrig sett en lustig smed vid städet. Medan jernet glöder i ässjan och pusten susar och elden sprakar, får man tusen besynnerliga ingifvelser, som annars ej bestås, och sedan, när hammarn faller på städet med sitt jemna
Knack! tack!
Smid en klack!
Tararara.
Ack! snack!
Klacken sprack!
Tararara.
15 så måste hvar och en medgifva att det är den allrayppersta takt man kan önska sig. Smeden Ilmari sjöng således af hjertans grund, och det desto ifrigare, ju mera blåsten derute hven och pep, ty det var en den svartmuskigaste novemberqväll med kolmörker, snöglopp och storm. Det hade runnit honom i hågen en af de allraäldsta runor om hans namnfrände och embetsbroder, den berömde smeden Ilmarinen, huruledes han i fordna dagar smiddeoriginal: smiddde hästar af silfver och gull, och icke allenast hästar, utan ock en gyllne hustru, och icke allenast en hustru, utan sol, måne och alla stjernor, samt huru han efter många hårda strider hemfört som maka nordlandens sköna|87| jungfru, den unga Pohjamön, som brukade sitta på molnet och väfva i alla regnbågens färger en gyllne väf med silfverspole. Detta allt och mycket annat sjöng smeden om gamle Ilmarinen; ja han sjöng med sådan lust och styrka, att han tycktes öfverrösta sjelfva stormen, som rytande for kring smedjan och skakade den i dess grundvalar.
16 Tuli och Ilma hörde med vidöppen mun och allrastörsta förundran derpå, ty aldrig hade de hört sin fader sjunga så kraftigt och skönt. Likväl kunde gossarne icke utan en viss rädsla se ut åt den mörka natten genom den halföppna smedjedörren. Det förekom dem flera gånger, när skenet från härden flammade upp, som tittade ett bistert och skäggigt ansigte tidtals in genom dörren. Båda trodde likväl länge att de misstogo sig och att eldskenet bröt sig i ett så underligt färgspel mot mörkret derute. Men slutligen sade Ilma, som var yngre och räddare, till brodren: såg du något?
17 Såg du ochså något? frågade brodren tillbaka.
18 Jag såg ett skäggigt hufvud titta in genom dörren, svarade Ilma och begynte darra i alla leder.
19 Detsamma såg ochså jag, sade Tuli.
20 Far! far! ropade Ilma, nu såg jag det igen. Det är visst synd att arbeta om Allhelgonaqväll, ty då få de onda makt öfver en.
|88|21 Hvad går åt er, pojkar? sade nu fadren i sin tur. Han hade hela tiden stått med ryggen vänd åt dörren.
22 Ilma och Tuli berättade hvad de sett.
23 Är det inte annat? sade fadren skrattande. Det är väl ingen annan än Harakka-Tuomas, som vill tända sin pipsnugga under hemvägen från skogen.
24 Inte var det Harakka-Tuomas, svarade gossarne med en mun.
25 Nå vare det hvem som helst, fortfor smeden och skakade muntert sin tunga slägga, så menar jag att denhär skall hålla hvarje objuden gäst på afstånd ... om det ochså vore gamle smeden Ilmarinen sjelf! tillade han skrattande.
26 Icke väl var det ordet sagdt, innan en ganska underlig man trädde in genom dörren. Han var så lång, att han med möda och ej utan mycket bugande rymdes derigenom, och med ett steg stod han bredvid härden. Han bar ett yfvigt svart skägg, som räckte honom ned till midjan, var klädd i en sällsam jacka af blått vadmal, bar för öfrigt på hufvudet en pata-lakkispråk: finska eller grytmössa af många brokiga kilar, gördel kring lifvet, i gördeln ett kort spjut, och på fötterna skor af elghud med håren utåt. Gossarne sprungo förfärade i vrån och sjelfva den raske smeden syntes ett ögonblick förbluffad.
|89|27 Men främlingen nickade vänligt och sade: hvad är det för runor du sjunger, smed?
28 Det är gamle Ilmarinens runor, svarade smeden och rörde förlägen med tången i slaggen. Han visste ej sjelf hvaraf det kom sig, att han var likasom litet ur koncepternaoriginal: oncepterna.
29 Så så, svarade främlingen. Hvem har lärt dig dem?
30 Det har min far gjort.
31 Och hvem har lärt din far dem?
32 Icke annat jag vet, än hans far.
33 Så så. Nå finns det flera runor om gamle Ilmarinen?
34 Nog finns det af dem hela stugor fulla, men min far kunde ändå långt flera än jag, och han brukade säga att hans far kunde långt flera än han
35 Det var skada. Kanske skulle du ha lust att sjunga litet mer för mig om gamle Ilmarinen? Jag hör så gerna vackra runor.
36 Nå hvarför icke det? sade smeden smickrad. Men det går så illa att sjunga, när man sjunger ensam.
37 Den saken är lätt hjelpt, svarade främlingen. Du sätter dig der på städet och jag sätter mig här midtemot. Så ta vi hvarandra i hand och sjunga så mycket oss lyster.
|90|38 Smeden Ilmari fann detta förslag mycket nöjsamt, ty så sjöngo fordom alltid de gamle runosmederna, två om två och hand i hand. De båda männen satte sig således och begynte stämma upp af hjertans lust, hvarvid det befanns att den främmande var en ännu vida bättre runosångare än smeden. Allt hvad smeden hade glömt, det visste främlingen att lägga till, och mycket annat dessutom, som var alldeles förunderligt och ljufligt att höra. Ty sången beskref huru gamle Ilmarinen fordom färdats vindens stråt ofvan månen och nedom solen, utmed karlavagnens skuldror till Pohjola, huru han der smidt Sampo af en svanas fjäder, ett litet ullstrå, ett ännu mindre kornfrö samt en söndrig sländas stycken, och huru detta var en småsak för honom, som hamrat på luftens lock, himmelen, då ej den minsta början dertill ännu fanns, ej ens så mycket som ett band kring himlens kupa.
39 Allt detta hörde Tuli och Ilma med både fröjd och bäfvan. Det förekom dem så skönt och underbart, men ändå så hemskt; de kunde ej vända sina ögon från den främmande mannens ansigte, när han sjöng, så intagande och ändå så afskräckande syntes han dem. Men emellanåt, när de lifvades af sångens hjeltebragder, hviskade Tuli till Ilma: hör du bara! Ilmarinen var en karl att smida han, det går inte far och gör efter! – Och Ilma hviskade till Tuli: den som ändå finge resa ofvanom|91| månen och nedom solen, som Ilmarinen! Hvad jorden derifrån måste se präktig ut!
40 När de båda männen sjungit en lång stund, höll den främmande plötsligt upp och sade: käre värd, det här blir oss för torrt. Har du ingenting att dricka?
41 Smeden svarade alldeles som sanningen var, att i smedjan fanns bara ett ämbar regnvatten, men att han skulle skicka en af pojkarna för att skaffa bränvin från granngården, Ty hemma var han icke försedd dermed, men han tyckte inom sig, att en sådan utmärkt runosångare, som främlingen, måste på det bästa trakteras, om det ock skulle kosta husets sista styfver och om man ock måste väcka hela byn, för att få bränvin.
42 Nå efter så är, sade främlingen, så kunna vi med mindre besvär skaffa oss hvad vi behöfva. Finns här någon kanna?
43 Smeden framsökte bakom härden en gammal drickskanna af träd och sköljde den, ty derinne hade samlat sig kol, slagg och dam.
44 Den främmande tog nu kannan, undersökte den noga på alla sidor och läste sedan några ord öfver den. Derpå tog han smedens största slägga i högra handen, höll kannan med venstra handen under den smala ändan af städet och begynte knacka med släggan mot detta, först|92| helt sakta, men sedan allt hårdare och hårdare. Derunder sjöng han en runa om ölets ursprung från biets vingar, från humlans stängel, från kornets ax och från gyllne blommans krona. Och sången var i början lika å sakta, som hammarslagen, men båda ökades snart i kraft och slutligen slog främlingen på städet med sin fulla styrka och sjöng med hela sin höga röst, under kraftiga besvärjelser. I början syntes på städet ingenting, men om en stund såg man fina droppar framsippra ur den ändan, på hvilken släggan slog. Dessa droppar blefvo småningom större och tätare och slutligen syntes en fin stråle rinna ned från städet i drickskannan. Strålen åter tog alltmera till, ju starkare hammarslagen blefvo och ju högre sången ljöd. På sistone forsade den fram, som hade man tagit tappen ur en fylld tunna. Snart blef kannan full och den främmande vinkade, medan han fortfor med sången och hamrandet, att man skulle hämta honom flera kärl. I största hast hämtades nu det urtömda afkylningsämbaret, men äfven detta blef fylldt inom få minuter. Derefter måste man hämta en så från gården, och slutligen ett helt bryggkar, och allt fortfor främlingen att hamra och sjunga, och allt fortfor ölet att forsa fram ur städet. Ändtligen, när karet var i det närmaste fullt, saktade den främmande sin ifver, forsandet aftog, strålen blef liten och förvandlade|93| sig i droppar, tills slutligen äfven dessa upphörde och städet blef torrt, som förut. Men när Tuli nyfiket kände derpå, drog han fingrarna med ett rop tillbaka: städet hade af hamrandet blifvit alldeles brännhett.
45 Håhå, sade den underlige mannen sedan han slutat, det var ett godt stycke arbete, jag är helt trött. Men det är ochså längesedan jag bryggde öl på det här viset och bra liten hammare har du, kära smed. Min vanliga spikhammare väger minst fyra gånger så mycket. Men låtom oss nu dricka, så få vi sedan bättre kraft att sjunga.
46 Och derpå tömde han kannan till botten, ungefär som andra menniskor tömma ett spetsglas.
47 Den hederlige smeden Ilmari visste i sanning icke hvad han skulle tänka om allt detta. Väl voro hans egna runor fulla af de vidunderligaste trolldomshistorier, och aldrig hade han heller tviflat uppå att ju tietäjätspråk: finska och trollkarlar funnes, de der kunde uträtta besynnerliga ting. Men det var första gången han med egna ögon sett ett mästerstycke sådant som detta. Han visste ej om han borde smaka det förtrollade ölet, eller som god kristen visa det ifrån sig. Dock hände sig ej bättre, än att han var mycket törstig, och när han dessutom fattat en sällsam vänskap och vördnad för den främmande mannen, kunde han ej öfvervinna sin begärelse, utan tog af ölet en duktig klunk. Och det var i sanning ett|94| präktigt öl, dess make brygges icke ens i Helsingfors! Smeden Ilmari trodde sig kanhända blifva förvandlad till en varg eller en groda, när han druckit deraf, men långt derifrån: han kände sig i stället underbart pigg och nöjd, och alla gamla runor, som i trettio år legat gömda i hans minnes skräpkamrar, stego nu klara och ljufliga fram i hans håg; ja orden klefvo af sig sjelfva på hans läppar och han begynte med förnyad ifver att ånyo sjunga.
48 Den främmande var ej heller sen att sjunga med! Man sjöng icke allenast om Ilmarinen och hans hjeltedater, utan ännu dertill om Väinämöinen, Joukahainen, Lemminkäinen, Kullervo, Vipunen och andra stora och märkvärdiga hjeltar från den gråa hedendomen. Man sjöng om verldens skapelse, om ordets makt, om visdomens herrlighet, huru sången är ljuf och huru ingenting kan förliknas vid dess välljud. Det vore visst ganska långt att förtälja, om man ville berätta allt hvad de båda gubbarne den natten mellan ölets klunkar sjöngo. Ty runorna spunno ut sig som en linrulle på spinnrocken, och när man trodde sig hafva rullen full, trillades nystanet åter ut och tråden tvinnades på nytt, så att på den syntes ingen ända blifva.
49 Det var redan långt lidet på allhelgonanatten, och ännu syntes ingen af sångarne det ringaste trött. Men|95| gossarne Tuli och Ilma, sedan de länge och väl med mycken undran hört på runorna, begynte de småningom nicka, ty Nukku-Mattispråk: finska strödde sand i deras ögon. Och elden i härden var nästan slocknad, så att det i smedjan var ganska mörkt.
50 Då afbröt den främmande mannen sin sång, steg upp och sade: nog ha vi nu sjungit om stora smeder och stora smiden, och i en smedja äro vi, men kan du ochså smida?
51 Hå, sade smeden förundrad, något litet kan väl jag ochså.
52 Nå hvad kan du då?
53 Jag kan smida hjulaxlar och yxor, och spadar och gräftor, och plogar och hästskor, och lås och nycklar ...
54 Så smid mig då ett lås eller hvad du vill!
55 Smeden svarade: det blefve kanske långt att vänta på det, ty jag har inte så nätta fingrar i finsmide, som när jag får hamra på en hjulaxel. Men här är ett lås, som jag smidit förut i dag; nu vill jag göra nyckeln.
56 Ilmari väckte nu sina pojkar, pusten begynte blåsa och kolen uppglödgades. Snart brann härden lustigt igen och snart var nyckeln färdig. Den främmande betraktade lås och nyckel på alla sidor, lät visa sig dess|96| bruk och sade derunder, liksom för sig sjelf: så här brukade vi icke förr.
57 Emellertid fick han ochså öga på Tuli, som tappert pustade. Du kan väl smida, du ock? frågade han.
58 Åh ja, svarade Tuli, en hästsko går jag väl ut med.
59 Nå så smid mig då en hästsko!
60 Dertill var Tuli genast färdig, tog tången och jernet samt begynte smida. Den främmande pustade, och det gick med en fröjd. Innan kort var hästskon färdig. Den främmande synade den på alla sidor. Icke illa gjordt, sade han, men så här brukade vi icke förr.
61 Derpå vände han sig till den blyge Ilma. Hvad kan du då smida? sade han. Ilma blef röd som ett hallon och teg. Han kan inte smida, sade fadren, han kan bara läsa.
62 Läsa, hvad är det?
63 Smeden och gossarne sågo vid denna oväntade fråga förundrade på hvarandra. Ändtligen sade smeden: läsa, det är att kunna många ord.
64 Jaså, sade främlingen, då är du kanhända den ypperste af oss alla, fastän du är minst. Men ni skulle kanske ha lust att se om jag förstår mig på handtverket?
65 Vi ha redan sett er smida öl och runor så som ingen annan går och gör det efter, sade smeden.
|97|66 Att smida öl, det är småsaker, genmälte den främmande. Men runosmidet är det yppersta smide i verlden. Emellertid skulle jag väl ha lust att försöka hvad er smedja duger till. Hvad finns här att smida af?
67 Bara en half stång jern och en liten bit stål, svarade smeden, i det han förlägen tog sig bakom örat.
68 Hå, inte behöfver jag jern eller stål, sade främlingen skrattande. Har du till exempel fjäder?
69 Här ligger vingen af en död kråka, svarade smeden.
70 Är hon sotdöd eller pilskjuten?
71 Tuli sköt henne i går med lodbössa.
72 Lodbössa, hvad är det?
73 Ett gevär som skjuter kula, svarade smeden, alltmera förvånad öfver att en så kunnig man icke kände det som minsta pojke i byn hade reda uppå.
74 Gevär? upprepade främlingen. Hvad är det för slag, gevär?
75 Hå, svarade smeden, gevär – det är en bössa, vet jag.
76 Nå det kan vara detsamma. Sådant brukade icke vi förr. Men tag hit vingen!
77 Den främmande lösryckte nu en fjäder ur kråkvingen, mumlade öfver den några ord och kastade den i här|98|den. Smeden och båda gossarna ställde sig att pusta af alla krafter. De kunde icke annat se, än att fjädern i ögonblicket förtärdes af elden. Men den främmande log förnöjd, rörde med tången i kolen och fortfor att mumla sina besvärjelser. Och vädret från pusten brusade, och susade, kolen sprakade och gnistrade, härden syntes glödande röd och derinne sågs en hvit skinande massa sjuda och koka, som smält silfver. Allt ifrigare rörde den främmande med tången deri, allt ifrigare läste han sina obegripliga ord, och allt större svällde den smältande massan i härden. Slutligen tog mannen en hand full af det förtrollade ölet och kastade det på glöden, så att massan derinne fräste och en lätt ånga steg upp. Nu grep han med tången ett duktigt tag och framdrog från härden en stor skinande klump, lade den på städet och började smida. Det dröjde ej heller länge, innan klumpen fick form och begynte skapa sig till en plogbill. Några kraftiga hammarslag ännu, och billen var färdig.
78 Se så, min käre embetsbroder, sade den främmande, sedan plogbillen var behörigen uthamrad och afkyld, här har jag nu, till tack för dina goda runor, smidt åt dig ett redskap, som skall bringa dig lycka. Så ofta du plöjer din åker med denna plog, bör du aldrig misströsta om en god skörd. Det må komma frost eller hagel eller torka eller vårflod, så kan du vara säker om tjugonde kornet. Hvad säger du derom?
|99|79 Jag säger derom, svarade smeden, att det utan tvifvel är en förträfflig plog, men att den ej tjenar till något, när man ingen åker har.
80 Jaså, min kära smed, det kom jag inte ihåg, svarade främlingen. För den saken få vi likväl råd. Jag skänker plogen åt din son Ilma, han skall engång i verlden förstå att använda den, och åt dig, kamrat, smider jag – låt se, hvad vill du ha?
81 Hm, svarade smeden, jag skulle gerna vilja ha ett städ af den goda egenskap, att allt hvad man smider derpå blir på engång prydligt och varaktigt.
82 Det behöfver du icke, sade främlingen, ty allt hvad du smider har den egenskapen redan länge. Men jag skall smida dig en hammare, som genom ett enda slag förvandlar det sämsta jern till det yppersta stål.
83 Topp, sade smeden, det var en skön sak!
84 Främlingen ryckte nu en annan fjäder ur kråkvingen, kastade den i härden och förfor med den på samma sätt som med den förra. En liten stund derefter räckte han åt smeden en liten, men ganska tung hammare. Strax tog smeden ett gammalt rostigt gångjern, som skräpade uppå smedjegolfvet, och slog derpå med hammaren. I ögonblicket var gångjernet förvandladt till det finaste stål. Den hederlige smeden kunde ej dölja sin glädje. Ack,|100| utropade han, nu fattas ingenting annat än att Tuli ochså får en gåfva af er ypperliga konst.
85 Det skall han få, svarade främlingen. Se så, min gosse, sjung hurtigt ut, hvad skulle du nu helst önska dig, om du fick välja?
86 Tuli syntes ett ögonblick brydd, men derpå utropade han: på väggen i prestgården hänger en gammal värja, och en sådan skulle jag väl gerna vilja ha.
87 Det skall snart vara gjordt, medan jag är i taget, svarade främlingen, ryckte den största och bästa fjädern ur kråkvingen, öfvertygade sig mycket noga att intet fjun på fjädern felades, samt kastade den derpå i härden och förfor som förut, men under ännu mycket kraftigare besvärjelser. Det dröjde icke heller länge, innan Tuli höll i sin hand ett det allraskönaste damascerade svärd, hvars klinga glänste sällsamt i skenet från härden. Bättre värja har aldrig blifvit smidd, sade främlingen. Det må gälla björn i skogen eller en fiende i krig, för denna värja stupar allt. Begagna den rätt, min gosse, så skall den bringa dig stort rykte!
88 Men – tillade han strax derpå, liksom hade han plötsligen erinrat sig någonting – det är tid att gå.
89 Och i detsamma gol hanen.
90 Nu trädde gamle smeden fram och stängde dörren med sin resliga gestalt. Ärevördige herre, sade han till|101|den främmande, jag vet ej hvad titel och hedersnamn jag skall gifva er, men visserligen är ni en stor och berömd tietäjäspråk: finska, det kan jag sluta icke blott af eder sångarekonst, utan ock af edra förunderliga smiden, hvari ni säkert icke haft eder like, sedan verlden skapades, förutom den ende och store mästaren smeden Ilmarinen fordomdags. Så beder jag eder nu, att ni ville säga oss, innan ni går, hvem det är vi hafva att tacka för så oskattbara gåfvor som dem ni här qvarlemnar.
91 Den främmande log. Du vill veta mitt namn? sade han. Nå visserligen är det något omtaladt här i Suomilandet. Jag trodde du redan gissat det.
92 Nej, svarade smeden, jag kan ej ana dertill.
93 Passpå då! genmälte främlingen, småleende. Nu vill jag smida mig en häst, ty jag börjar bli gammal och är trött att gå. Om du sedan icke gissar hvem jag är, så kan jag ej hjelpa det.
94 Nu tog den främmande mannen hela den återstående vingen och kastade den i härden, manande smeden att pusta för brinnkära lifvet. Och det blef i härden ett susande och ett brusande och ett sprakande och ett dån, som hade man stått vid hafvets strand i en stark storm eller vid en ofantelig masugn, der tusen skeppund jern på engång smälta. Smeden och hans gossar förfärades|102| nu högeligen. Men den underlige mannen rörde i elden under mäktiga trollord, och snart framdrog han derifrån en hvit glödande klump, mycket större och skönare än någon af de förra. Strax satte han släggan i den kraftigaste rörelse; för hvar gång han svängde den, hven det i luften liksom en stormvind. Och snart framkom under de väldiga slagen gestalten af en häst, först gumpen och bakfötterna, sedan den öfriga kroppen; sist framfötterna och hufvudet. Några slag med den mindre hammaren afrundade de smärta och fylliga lemarna, och nu begynte det sällsama djuret visa tecken till lif. Det slog med hofvarna, det klippte med öronen, med möda hölls det på städet. När slutligen det sista hammarslaget föll, sprang hästen fullfärdig, liflig och stolt under muntert gnäggande ned på golfvet. Och det var den allraskönaste häst; han blänkte som silfver, han strålade som guld! Man kunde se uppå honom att han var smidd af båda dessa ädla metaller, men ögonen voro af gnistrande diamanter.
95 Mästaren ledde sina konstrika händers verk ut på marken och hoppade lätt på hans rygg. Se så, kamrat, ropade han till den bestörte smeden, i det han ilade bort, säg mig nu hvem jag är!
96 Smeden for med handen öfver pannan, ty nu först rann honom namnet i hågen. I fall du icke är djefvulen sjelf, ropade han efter den bortilande, så kan du ej|103| vara någon annan än den gamle Ilmarinen från hedenhös.
97 Rätt gissadt, kamrat! ljöd ännu från fjerran den flyendes röst och snart var han försvunnen i morgonmörkret.
98 I detsamma gol hanen för andra gången. Men ehuru det redan var lidet ett stycke in på första morgonväkten, syntes ännu ingen strimma af dagen. Ty årstiden var sen.
99 All sömn var emellertid för smeden och hans gossar förbi. De betraktade hvar och en den gåfva de erhållit af den gamle hedniske smeden, som, efter att ha varit död i tusen år, så underbarligen sjungit och smidt med dem tillsammans allhelgonanatten. Allhelgona! Liksom Ilmarinen hade varit något helgon! Nej icke i kristlig betydelse. Men såsom en af sångens och sagans berömdaste hjeltar från den finska forntiden, var visserligen han ochså ett helgon i finska folkets minne.
100 Ungefär så tänkte smeden i sitt sinne, under det han uppmärksamt synade plogen, hammarn och svärdet. Plogen syntes honom blänka med hvitare glans, än vanligen jern och stål. Nyfiken höll han den närmare eldskenet, och se! den befanns till sin hela massa vara af silf|104|ver. Hammarn åter förekom honom ovanligt tung. Äfven den höll han mot skenet, och knappt trodde han sina ögon: den var af renaste guld! Nå, tänkte smeden, det vore märkvärdigt att veta af hvilket ämne svärdet är gjordt, efter mästaren nedlade så stor möda derpå. Han undersökte först klingan, sedan fästet: klingan var inlagd med sköna silfversirater och på fästet blänkte ringar af guld. Men för resten var hela svärdet af finaste stål. Och det gladde smeden, ty godt stål höll han kärare än silfver och guld.
101 Om nu smeden i sitt sinne höll den gamle hedniske Ilmarinen för ett helgon, så var den lille och fromme Ilma af helt annan tanke. Han fann det högst orätt och syndigt, att man under sjelfva Allhelgonanatten bedrifvit sådan hednisk trolldom och sjungit hela denna bråte af hedniska runor. Han tordes icke säga det åt sin far; men inom sig var han ängslig och ångerfull. Derföre, medan fadren och brodren icke kunde se sig mätta på de sköna gåfvorna, satte sig Ilma, på smedjetröskeln och begynte vid skenet af en perta läsa högt ur sin lilla gudeliga bok om Jesu lefverne; deremellan uppläste han alla böner han kom ihåg, likasom för att samla sin andakt till helgedagen. Och vid det han läste begynte en svag strimma af dagen att gry.
102 Nu gol hanen för tredje gången.
|105|103 Nästan i samma ögonblick framträdde ur mörkret till tröskeln, der Ilma satt, en gammal man, insvept i en vid och mörk kåpa från hufvud till fot samt underlig nog att se uppå. Du läser ju sköna och gudliga saker, mitt barn, sade vänligt den gamle.
104 Ilmas hjerta började klappa högt, han visste ej hvarföre. Kanhända var det emedan han flera gånger förut i natt trott sig se densamme gamle mannen i sin vida kåpa skymta förbi smedjedörren utan att stadna. Dock var den frågandes röst så mild, att Ilma utan långt betänkande svarade: jag läser Jesu barndomshistoria.
105 Det är bra, mitt barn, sade den gamle. Då vill jag träda in i er smedja, efter jag hör gudeliga ord på dess tröskel. Nyss när jag gick här förbi, hörde jag endast hednisk trolldom.
106 Med dessa ord trädde han in och helsade smeden och Tuli, hvilka med stora ögon och ej utan häpnad betraktade denne nye och sällsame gäst. De voro redan så vane vid det ovanliga, att de fullt och fast trodde sig i denne gubbe se en ny gengångare från en förfluten tid. Ochså märkte de med förundran, att vid den gamles inträde i smedjan det förtrollade ölet begynte gäsa öfver och spillas på marken, medan plogbillen, hamma|106|ren och svärdet oförmodadt kändes så heta, att ingen kunde röra vid dem.
107 Den gamle mannen i kåpan satte sig emellertid helt lugn på härden och började tala och förmana, sägande: veten I ock hvad det är för en dag som nu tillstundar? Det är åminnelsen af alla de martyrer och helgon, som kämpat och dött för Christus och hans lära. Viljen I fira den dagen med syndig vidskepelse?
108 Smeden och hans gossar kunde ingenting svara.
109 Den gamle mannen fortfor: I hafven börjat denna dag med hedniska sånger; jag vill börja den med kristliga legender. I hafven börjat den med trolldom; jag vill börja den med böner och välsignelser. Viljen I att jag skall berätta för eder om biskop Henrik?
110 Ja ja, om den helige Henrik, Finlands skyddspatron! ropade Ilma, som påminte sig att han hört adjunkten på prestgården ofta nämna denne helige man.
111 Menniskorna hafva kallat honom helig, sade den gamle med ett eget leende. Men helig är ingen, utan Gud allena. De hafva kallat honom Finlands skyddspatron: men skydda kan han ej, allenast bedja för det land, för hvilket han dött. – Och nu beskref han huru Finnarne fordom, likt andra hedniska folk, sväfvat i groft mörker och villfarelse, huru Gud ändtligen förbar|107|mat sig öfver dem och sändt biskop Henrik till deras omvändelse, huru denne döpt de första Finnar i Kuppis källa, huru deras landsmän visat sig fiendtlige mot den nya läran och under grufliga misshandlingar afdagatagit de första kristna presterne, samt slutligen huru biskop Henrik sjelf fann en blodig död för Lallis yxa på Kjulo träsk. Men innan detta skedde, fortfor den gamle, hade biskop Henrik varit betänkt uppå att bland de infödde Finnar, som voro väl bekante med landets språk, seder och hedniska tro, åt sig utvälja en efterträdare, lämplig att fullända korsets verk i vildmarkerna. Till detta vigtiga värf hade han utsett den förste Finne som af honom döptes, en ung kämpe, som af hjertat omvändt sig till den nya läran. Honom välsignade biskop Henrik med händers påläggande, och kort derefter dog biskopen martyrdöden.
112 Men bland de hedniske Finnarne fanns på den tiden en förfärlig jätte och trollkarl vid namn Vipunen. Denne var af alla den ifrigaste att med våld och blod utsläcka det nytända ljuset och förfölja de kristne. Dock ju mer de förföljdes, desto fastare blefvo de i sin tro. När då Vipunen såg att hans kraft var otillräcklig för det verk han föresatt sig, utvalde äfven han en ung kämpe af Ilmarinens ätt, och vigde honom under grufliga besvärjelser|108| till finska folkets blodshämnare och till Finlands konung.
113 Men allsvåldige Gud i himmelen hade intet behag hvarken till den som biskop Henrik utsett eller till den som Vipunen valt till efterträdare. Det hände sig derföre att de båda unge kämparne, biskopens man och trollkarlens, möttes en dag i enslig skog och råkade i ordvexling om sin tro. Under talet upplågade bådas sinnen i vrede, äfven den kristnes. Derföre, när hedningen öfverföll den kristne, i mening att döda honom med sitt spjut, uppryckte den kristne en af skogens unga granar och flog dermed hedningen ihjäl, men stupade i detsamma, genomborrad af hedningens spjut. Så föllo der på samma ställe Finlands biskop och Finlands kung.
114 Detta såg den döde biskop Henrik från himmelens höga sal, der han jemte de öfrige martyrer och helgon prisade Gud, och sorg kom öfver hans odödliga ögon, så att han gret. Men anden, hvars röst de saliga höra, sade i hans hjerta: gråt icke, jag vill gifva dig ett löfte. När engång den siste afkomligen af den förste kristne, den du utkorat, förenas i äktenskap med den ende lefvande afkomlingen af hedningen Ilmarinens ätt, som trollkarlen utvalt, då skall af detta äktenskap födas tvenne märkelige män, en andans man och en svärdets. – – Deröfver gladdes den döde biskop Henrik i sitt odödliga sinne och bidade full af hopp den tid som komma skulle.
|109|115 Hvad synes eder om denna legend? frågade mannen i kåpan, sedan han slutat sin berättelse.
116 Ganska förunderlig synes den mig, svarade smeden; det måste vara en lycklig far, som engång föder åt landet så utmärkte män.
117 Visserligen, sade den gamle. Fastän han är fattig och arbetar från morgon till qväll i sitt anletes svett, vill han icke byta sitt öde med någon.
118 Han är då ganska fattig, den mannen?
119 Ganska fattig – som ni, min vän!
120 Ja det är sannt, svarade smeden. Ochså jag vill icke byta öde med någon, ty ser ni, Gud har gifvit mig två raska gossar. Bor han långt härifrån, den mannen ni talar om?
121 Nej han kan icke bo närmare.
122 Det måste då vara någon af mina grannar. – Fastän – jag dumhufvud! afbröt smeden sig sjelf – jag glömde alldeles bort att den mannen med sina söner kanske icke är född ännu. Det står ju allt i vida fältet när ett sådant äktenskap blir af, som det ni nämnde.
123 Det är redan fullbordadt.
124 Hvad! han finns då den mannen? Han finns helt nära? Ärevördige herre, säg mig hvar jag kan finna|110| honom, att jag genast må uppsöka honom och förkunna honom hans lycka!
125 Ja gå, gå, redlige Ilmari, men gå icke utom denna smedjas tröskel, ty ni finner honom här.
126 Det är då ni sjelf? Och edra söner, hvar äro de?
127 Nej, min vän, jag är icke densamme.
128 Smeden blef nu plötsligen helt stum. Han rodnade och bleknade ömsom. Han kunde omöjligen tro, att han sjelf var denne lycklige far, som skulle fostra åt Finland tvenne de utmärktaste män, som det någonsin haft. Och likväl var det omöjligt att annorlunda tyda den gamle mannens ord. Den hederlige smeden stod helt bestört.
129 Ja, sade ändtligen mannen i kåpan med högtidligt allvar, ni sjelf, just ni, min redlige Ilmari, var, innan edra söner föddes, den ende lefvande afkomlingen af gamle Ilmarinens ätt. Derföre drogos den gamle spökande hedningens steg till er i denna natt. Och Annikka, eder fromma hustru, var likaledes, innan desse gossar föddes, den sista afkomlingen af honom, den förste kristne i Finland, hvilken biskop Henrik utsåg till sin efterträdare, men som Herren icke aktade dertill värdig. I dessa gossars blod – och dervid pekade han på Tuli och Ilma – äro den äldsta hedendomen och den första kristendomen sammansmultna; derföre skola de blifva försynens redskap till mäktiga ting.
|111|130 Men, sade smeden, ännu bestört och häpnande öfver denna oväntade upptäckt – huru skall jag, fattige och olärde man, kunna uppfostra mina söner till en så stor bestämmelse?
131 Låt detta blifva Herrens omsorg, svarade den gamle. Ofta förr har försynen kallat de störste män från de lägsta hyddor, och han skall ock framdeles göra det. Här äro tre gåfvor, skänkta af en spökande hedning från fordomtid. Han visste icke att trolldomens makt nu är förbi, så snart hanen galat trenne gånger. Betrakta nogare denna plog, denna hammare och detta svärd. Nyss syntes de eder vara af silfver och guld samt ägande öfvernaturliga egenskaper. Men redan är deras trollkraft förbi.
132 Mannen i kåpan hade rätt. Tuli och Ilma hade redan i tysthet undrat, hvaraf det kom sig att silfverplogen nu ej förekom dem annorlunda än som ett gammalt rostadt stycke jern, att guldhammaren förlorat sin tyngd och sin glans samt att det damascerade svärdet med dess sköna gyllne sirater icke var till utseendet präktigare än den gamla värjan de sett hänga på adjunktens vägg i prestgården. Smeden gjorde nu alldeles samma anmärkning; ett försök med hammaren öfvertygade honom att den numera ej kunde förvandla ens det yppersta jern till|112| stål, och när han såg sig om efter det förtrollade ölet, voro kärlen toma.
133 Den gamle mannen i kåpan log åt deras förundran. Ja, sade han, det bästa var väl att det skett som det skett; de der trolltygen skulle ingen välsignelse ha haft med sig. Men signade af kristliga händer, kunna de göra eder mycken nytta. Åter göra dem till ädla metaller, det kan jag icke, men jag vill återgifva dem deras kraft. Med denna plog – och han lade välsignande sin hand på plogen – skall Ilma engång i framtiden utbreda fruktbarhet öfver allt Suomis land, så att de öde trakter, de hårda moar skola svälla af gungande skördar. Detta skall vara hans timliga utsäde, och hans andliga skall vara ännu mångdubbelt rikare. – Med detta svärd – och han lade sin hand på svärdet – skall Tuli en dag förgöra alla landets fiender och mäktigt värna sitt ädla folk. Och slutligen – här lade han sin hand på hammaren – med denna hammare skall Tulis och Ilmas fader redligen förvärfva en rikligare utkomst, på det han må blifva i stånd att uppfostra sina söner så som deras stora framtid kräfver.
134 Smeden Ilmari och hans gossar åhörde dessa ord med ett slags andakt. Tanken på en tillkommande storhet, hvilken de väl ännu ej kunde fatta, men som upp|113|fyllde deras själ med häpnad och glädje, kom dem att glömma deras nuvarande fattigdom och ringa stånd; smedjan syntes för deras ögon förvandla sig till en praktfull kyrka – när de tänkte sig en skön bygnad, var det i deras tanke alltid en kyrka – och den gamle mannen i kåpan syntes dem lik ett helgon, som propheterade för dem en kommande tid. En stund förut hade de med bestörtning och undran betraktat det hedniska spökets trolldomsgyckel; det var en syn från skuggornas rike, från underjorden. Men denne helige fromme man, med det skinande anletet under den mörka kåpan, syntes dem fastmer som ett budskap från det heligamannasamfund i himmelen, förkunnande dem försynens rådslag.
135 Ändtligen tog den hederlige smeden mod till sig, upplät sin mun och sade: Jag och de mina äro fattigt och enfaldigt folk, som aldrig eftersträfvat högre ära här i verlden, än att vara ansedda för redliga och flitiga menniskor, tjenande med all trohet Gud och öfverheten. Men derest den nådiga försynen, efter hvad ni sagt oss, skulle hafva bestämt ettdera eller båda af dessa mina barn till något vigtigt värf i fäderneslandet, vilja vi, fastän vi dertill akta oss föga värdige, med glädje möta hvad oss hända skall, sökande att med all flit göra hvad i våra krafter står. Det lofvar jag, på egna och mina gossars vägnar, så visst, som om vi nu stode inför den helige biskop Henrik sjelf.
|114|136 Amen, ske alltså! svarade mannen i kåpan.
137 Men under det han uttalade dessa ord med en röst så sakta och mild, som komme den icke från denna jorden, utan ofvanefter från skyn, föll hans kåpa tillbaka och man såg hans ädla åldriga hufvud skina såsom de saliga helgons anleten i himmelen. Smeden Ilmari och hans gossar blefvo nu betagna af stor vördnad och häpnad, samt föllo på sina knän, ty de tviflade icke mer att den helige biskop Henrik, fastän död för snart sjuhundrade år sedan, här i den fattiga smedjan stod för dem. Men helgonet vinkade med handen att de icke skulle tillbedja honom, och i detsamma hördes klockorna i den nära kyrkan ringa till ottesång. Då dunstade gestalten bort för deras ögon lik ett lätt skimrande och genomskinligt moln, men deras ögon stirrade ännu oafvända på det ställe der han stått. Och de sågo nu icke mera än den röda morgonskyn och den gryende dagen, som kastade sina första strålar in genom den öppna smedjedörren.
138 I detsamma kom den fromma Annikka dit, i afsigt att banna mannen och barnen, för det att de försyndat sig med att arbeta hela natten mot helgedagen. Men intet ljud af hammarslag mötte henne från smedjan; hon fann sin gubbe och sina gossar förvirrade och betagna stirrande mot dörren, och i sin förvirring togo de henne för en ny uppenbarelse. Hvad i alla dagar går åt dig,|115| gubbe? ropade hon; du stirrar ju på mig som på ett vidunder! Pojkar, hvad blängen I med ögonen åt? Passar det sig att på detta sätt begynna den heliga allhelgonadagen? Vore du inte en så nykter man, käre far, så skulle jag tro att det leda bränvinet fått makt öfver dig.
139 Hå hå, sade smeden i det han drog en djup suck och småningom sansade sig, – är det du, Annikka? Jag trodde det var gamle smeden Ilmarinen eller ochså helige biskop Henrik. Jo jo, Annikka, du vet inte du hvem som varit här i natt och hvilka gåfvor vi fått och hvad våra gossar skola bli i verlden. Du har sofvit du i fred och ro på ditt öra, men vi ha sett mycket vi, må du tro.
140 Se så, bannade gumman Annikka, det var just det jag tänkte. Du har stått hela natten och arbetat med pojkarna, och nu på morgonen har du tagit dig en lur och drömt allehanda dumheter.original: , Hvad är det du pratar i nattmössan för slag?
141 Smeden for sig med handen öfver pannan. Ja det är nog möjligt, Annikka, att jag somnat vid arbetet och drömt allt detta. Men det var märkvärdigt, jag tyckte precis att jag talade med Ilmarinen sjelf och med biskop Henrik.
|116|142 Lemna nu det tokeriet och kom och kläd på dig.original: Hör du inte att det redan ringer till ottesången.
143 Åh nej, ropade nu Tuli och Ilma med en mun, ty nu först kommo de till besinning – far har inte drömt, det är rena sanningen att Ilmarinen varit här och sjungit och smidt och trollat med far, och biskop Henrik har sagt oss att vi en dag skola bli stora och märkvärdiga män, det är sprittrenaste sanningen, mor!
144 Nu äro pojkarna ochså galna! utbrast gumman otålig. Hvem har satt er allt det der i hufvudet? Harakka-Tuomas har visst varit och pratat tok för er.
145 Tänk om det varit han, som klädt ut sig, sade smeden tviflande.
146 Att far kan prata! utbrast Tuli förargad. Se här, mor, se här, far! Här är plogbillen och hammaren och svärdet, som trollkarlen smidde och biskopen välsignade. Tro ni nu?
147 Alla sågo nu ditåt, och se, på det svarta sotiga jordgolfvet lågo verkligen bland slaggen en gammal rostig plogbill, en lika rostig hammare och en likaledes gammal och rostig värja.
148 Nå det må jag väl säga! utropade mor Annikka och skrattade så att magen hoppade. Det är ju vår egen|117| gamla plog och din egen gamla hammare, som legat i flera år och skräpat i kolhuset. Värjan hör väl oss inte till, men jag tycker mig ha sett den förut; jo ackurat, det är densamma som hängt på väggen i magisterns kammare på prestgården.
149 Smeden och gossarne sågo på hvarandra. De funno att mor Annikka hade rätt, men de kunde alldeles icke begripa huru något sådant var möjligt. Hvem skulle då ha fört hit det der? frågade slutligen smeden i sin förlägenhet.
150 Hvad vet jag? Troligen Harakka-Tuomas, svarade Annikka. Det är en gammal skalk och han har säkert gycklat med er.
151 Men bryggkaret der är ju fullt med öl.
152 Öl? Der finns ju inte en droppe, skrattade Annikka.
153 Vänta, far, jag vet råd! jublade Tuli. Här har jag en gammal jernbit. Är det icke jern, mor? Jo det är säkert. Nå passa nu på, nu slår jag ett slag med hammaren derpå. Knack! Hvad är det nu! Hurra! hurra! det är renaste stål!
154 Smeden Ilmari höll metallstycket mot dagen, som nu inbrutit i sin fulla glans. Nog är det stål, det kan ingen neka, sade smeden eftertänksamt.
|118|155 Åh prat, det var stål förut, det har aldrig varit annat än stål, sade Annikka, som ochså hade sin betydliga portion finsk envishet.
156 Det var inte stål förut, mer än jag är stål, sade Tuli förtrytsamt. Knack! se så, nu slog jag på plogbillen. Nu är den ochså stål.
157 Nej, sade fadren, i det han höll den mot dagen, den är af jern, som den varit. Dessutom passar det inte, pojke, att du talar så till din mor.
158 Nu stod Tuli svarslös. Åh jag var dum, sade han slutligen. Plogen var ju förtrollad sjelf, hur kunde trolldom bita på den. Nej, här är intet annat råd, för att få veta huru det hänger ihop, än att jag tar värjan och går ut i skogen att slåss med våra arffiender, vargarna och björnarna. Då få vi se hvad allt detta duger till. – Och dermed fattade han värjan och sprang ut, innan föräldrarna hunno hindra det.
159 Den lille Ilma stod försjunken i djupa tankar. Ett eget underligt leende sväfvade öfver hans läppar, hans ögon glänste, och man hörde honom säga, likasom gripen af en mäktig ingifvelse: nu vet jag att det är visst, och helgonet sade: amen, ske alltså!
160 Smeden såg emellertid ganska fundersam ut, men Annikka ville ha slut på dessa i hennes tanke dumma upp|119|tåg. Är det icke synd och skam sade hon, att vi stå här och förnöta tiden med onyttigt prat, medan gudstjensten redan begynt. Kom, låt oss genast gå till kyrkan! Ha vi då något, hvarom vi äro tvehågsne i vårt sinne, så kunna vi fråga vår Herre och Gud derom.
161 Det är förnuftigt taladt, mor! svarade smeden. Jag är så yr i mitt gamla hufvud, att jag ej kommer till full sans, innan jag hör de heliga psalmerna och får bedja en andäktig bön. Låtom oss genast gå, det är det allrabästa.
162 Och dermed så gingo de alla i kyrkan, förutom Tuli, som gått till skogen att slåss mot björnar och vargar.
163 Men kan man väl säga att historien är dermed slut? Hvad tänkte det goda folket sedan om saken? Skulle smeden och hans gossar ha somnat vid härden? skulle alltsammans ha varit en dröm, ett gyckel af natten, elden, ensamheten och inbillningen, eller kanske till och med ett narrspel af Harakka-Tuomas? Skulle de underbara skänkerna, plogbillen, hammaren och värjan, i sjelfva verket ej ha varit annat än gammalt jernskräp, framdraget ur gömmorna? Och Tuli och Ilma, skola de med tiden blifva stora och för Finland märkelige män, eller skola de i alla sina dagar stadna vid smedjan och plogen?
164 Det är allt många frågor på engång. Vi kunna ej fråga smeden och hans hustru samt Ilma, ty de sitta|120| ännu och sjunga sina psalmer i Saarijärvi kyrka, ej heller Tuli, ty han ströfvar ännu kring skogen, för att slåss med den fiende han hade närmast. Således ha vi svårt att få ett svar som vi vore nöjda med. Men om det någonsin händer, att från folkets låga kojor upp i Finnmarken tvenne store män gå ut, då skall man få se att det är Tuli och Ilma, som förverkliga den prophetia de hört af helgonets mun allhelgonanatten.