1 En ljum afton, kort efter midsommar, satt en liten krets af ungdom församlad kring thébordet i Rannala park. Man hade klättrat sig trött på den höga åsen emellan sjöarna näst derinvid och hvilade nu i den behagliga svalkan på grässofforna, medan volantringarna lågo förgätna på sandgången och bollen med de röda saffianskilarna var föremål för en pudels okynniga lekar. Celestine serverade théet; Amy plockade sönder en prestkrage; Constance petade med sin virknål ett namn i björken; Louise gnabbades med Axel, som proberade verkan af ett grässtrå på hennes läppar, för att utröna hvem hon mest hade kär; Eugen begrof den ena smörskorpan efter den andra i thékoppen, och Carl Albin var sysselsatt med att tussa hunden på bollen.
|4|
2 Det blef sent på aftonen; solen hade gått ned, och gräset kändes fuktigt af daggen. Men ingen hade lust att mana till uppbrott. Der var i hela naturens stämning någonting underbart godt och mildt, som qvarhöll de unga.
3 Rannala var ett litet boställe i det nordliga Finland. Här hade man den förunderligt sköna anblicken af en dagsljus natt, som endast ofullständigt är känd i södra delen af landet. Dagsljus är likväl icke rätta ordet, ty detta ljus liknar lika litet dagen, som en dröm liknar det vakna lifvet. Ingen dagens färgton kan jemföras med denna sommarnattens genomskinliga, drömlika, man vore frestad att säga öfverjordiska klarhet, i hvilken hvarje föremål framträder med en alldeles egen mjukhet och finhet, likasom spegladt i vatten. Illusionen har sin enkla förklaring deri, att belysningen kommer icke mera från en punkt, utan från alla. Det är luften, som strålar, och icke allenast luften, utan från hvarje sjö, träd, sten, kulle och gräsmatta, ja från de hvardagligaste ting, såsom en gammal, förfallen lada, en betande|5| häst, en grind eller ett gärde, utströmmar ett eget ljus, som gifver hvarje föremål något andelikt, hvarom man icke i vanlig dager har någon aning.
4 Louise var den första, som, efter en stunds tystnad, vände sig tvärt till Carl Albin och förelade honom oförberedt den snärjande frågan: hvad är ljuset?
5 Carl Albin, student af fysisk-matematiska sektionen, upphörde att gyckla med pudeln och syntes icke obelåten att på detta sätt utmanas till en lektion i fysiken. – Ljuset, sade han, är en kraft, som med otrolig hastighet utströmmar från lysande kroppar i verldsrymden, men som äfven under vissa förhållanden frambringas af jordiska ämnen. Newton uppställde den läran, att ljuset består af en oändelig mängd ytterst fina kulor eller punkter, som utgå i rak linie från det lysande föremålet och återkastas ifrån det belysta, med vissa förändringar, när deras linie brytes. Men emedan denna s. k. emanationstheori ej förmår att nöjaktigt förklara en mängd optiska fenomener, ha sedermera Eu|6|ler och andra framställt den s. k. undulationstheorin, enligt hvilken verldsrymden är uppfylld af ett ytterst fint ämne, som kallar ether, och när denna ether sättes i vågformig rörelse, frambringas af dess dallringar ljuset, alldeles som ljudet härrör af luftvågornas dallring. Häraf förklaras många gåtlika fenomener på ett mycket tillfredsställande sätt, och derföre ser man numera alla naturforskare bekänna sig till undulations- eller vågtheorin.
6 – Hvem behagar? – frågade Celestine, i det hon hällde den sista kaffebruna musten ur thékannan och tillade en motsvarande portion kallnadt vatten.
7 – Jag tackar, sade Eugen och beredde sig att anamma den sista skorpan.
8 – Allt detta kan vara mycket riktigt, – anmärkte Louise, i det hon med sitt kloka smålöje vände sig till Carl Albin, – men jag frågar icke huru ljuset frambringas, utan hvad det är.
9 – Hvad det är? Jag har ju redan sagt, att det är en kraft.
|7|
10 – Nå, hvad är en kraft?
11 – En kraft är det, som frambringar en verkan.
12 – Och hvad är en verkan?
13 – En verkan är det, som frambringas af en kraft. Eller orsak, om du så vill.
14 – Alltså är ljuset en orsak?
15 – Aha, min kusin, du rider på ord!
16 – Nej, förlåt mig, jag ville verkligen gerna veta hvad ljuset är, men jag får ej fatt i förklaringen, ty den går i en ring. Jag niger allerödmjukast för din lärdom och hyser den största möjliga respekt för emanation och undulation, endast jag der bakom kunde finna något annat än kraft, ty jag tillstår, att den der kraften rinner mig ur händerna, liksom ett töcken. Allting är kraft: luften är en kraft, vattnet är en kraft, tyngden är en kraft, och menniskotanken måste väl också vara en kraft. Antingen passar ditt kraftord till allting, och då är det ingenting, eller också är ljuset detsamma som luften, vattnet, tyngden och menniskotanken.
|8|
17 – Se på den! – skrattade Axel och bröt en qvist af björken, för att jaga bort närgångna myggor. – Du borde blifva student, Louise. Du kunde med tiden blifva professorska i filosofin.
18 – Åhnej, jag är nöjd med ofantligt litet, men det lilla vill jag begripa. Det förekommer mig, som om ni, mina herrar, anse edra ord gälla som pengar. Allt det, som ni icke förstå, det kalla ni kraft. Hvarför icke så gerna uppriktigt tillstå: om det der känna vi icke hvad det är i sig sjelf, men sådana äro dess egenskaper och verkningar. Jag tror, att man ändå kunde hysa en lika djup vördnad för vetenskapen; kanhända mer.
19 – Är du icke nöjd med att känna tingens egenskaper och verkningar, min bästa Louise, så skall du göra många fåfänga frågor i lifvet, genmälde Carl Albin, något mankerad. Du skall då förgäfves fråga hvad detta träd, eller denna sten, eller din hvita näsduk äro i sig sjelfva, ja, hvad du sjelf är, min kloka kusin, ty derpå skall den ena svara dig hvitt och den andra|9| svart. Naturvetenskaperna erkänna ingenting annat än säkra erfarenhetsrön; men med dina frågor kommer man till ett bottenlöst tvifvel.
20 – Var då så älskvärd och anse mig för ett barn; du vet ju, att ett barn gerna bryter sönder sin leksak, för att se hvad der är inuti. Om jag för en timma sedan, när vi ännu sågo solen, hade frågat dig hvad ljuset är och du hade svarat mig: det är en solblick, så hade jag varit nöjd. Men nu, när vi icke mera se solen och likväl allt är ljust omkring oss och jorden, som vi kalla en mörk planet, tyckes lysa af ett eget ljus ...
21 – Det kommer af strålbrytningen i luften.
22 – Ursäkta, det kommer icke allt af strålbrytningen. Så mycket har jag läst, att jag känner ganska allvarsame forskare, som antaga hos alla kroppar ett eget ljus. Vi bo icke så i säcken, som mången tror. Men nu måste jag upprepa min första fråga: hvad är ljuset?
23 – Det är en ovägbar materia, om du ändtligen vill hafva ett svar.
|10|
24 – Hvarföre materia, om det icke, som all annan materia, kan vägas?
25 – Emedan man kan beräkna dess hastighet.
26 – Det är ju ethervågornas hastighet, som ni beräkna, men icke den kraft, som sätter dem i rörelse. Förklara mig hvad den kraften egentligen är.
27 – Utom ljuset, räkna vi äfven värmen, elektriciteten och magnetismen till ovägbara materier. Man får icke bedöma någonting ensidigt.
28 – Jaså. Der ha vi myntenheten. Kraften är bara en pennislant, men materien är edert markstycke. Är menniskoanden också materia?
29 – Hvem har sagt det?
30 – Dit kommer ni, med eller mot er vilja, herr bankodirektör för den stora myntenheten! Mellan anden och materien är för er ett så stort språng, att ni ej kan hoppa öfver den bäcken, utan stadnar på ena stranden; den stranden naturligtvis, der ni tycker er ha det bästa fotfästet. Men jag har hört sägas, att naturen ej gör några språng.
|11|
31 – Det gör hon ej heller. Det är blott min snillrika kusin, som lyftar sig med ett saltomortale upp i det blå. Vi andra stadna, som du säger, torrskodda på stranden och lemna drömmarnas verld åt känslofulla damer, som segla i luften.
32 – Drömmar? Riktigt. Men förutsätt, att naturen ej gör några språng och att det finnes en ande utom materien: då måste ju finnas bryggor emellan dem båda.
33 – Låt höra!
34 – Om nu det, som herrarne kalla ovägbar materia – hvilket är ungefär lika väl sagdt, som ett ljust mörker – om nu detta skulle vara en brygga emellan två verldar ...
35 – Så beklagar jag den, som ville rida deröfver, ty den bär icke en mullvad, långt mindre en fröken. Var så god och promenera på regnbågen.
36 – Hvem vet? Herrarne promenera sjelfva på ljusets brygga kring hela verldsrymden. Får jag nu vara så djerf, att än engång fråga: hvad är ljuset? Hvad är det besynnerliga ämne,|12| förutan hvilket intet lefvande kan trifvas och glädjas? Hvad är det, som alla känna och älska, men ingen kan väga på våg eller gripa med händerna? Hvad är det, som, sjelf ofattligt, gör alla föremål fattliga för vårt öga, och när det bortgår, är allting annorlunda? Hvad är det slutligen, som vi hafva gemensamt med hela verldsbyggnaden och som blifvit förliknadt vid lifvet, sanningen, det goda, det sköna, ja, vid det himmelska; med ett ooriginal: erd: hvad är ljuset?
37 Kadetten Axel stod upp, gjorde front, saluterade med handen vid pannan och yttrade med militäriskt allvar: ljuset, min fröken, är glansen från edra sköna ögon!
38 – Se så, var nu nöjd, söta Louise, – inföll Constance, som hade nog af fysiken och fann sina tygkängor fuktiga af daggen. – Vi veta nu fullkomligt hvad ljuset är. Din trogna måne tillbeder solen.
39 – Nej, mina herrar och damer, genmälde Louise, för så godt köp slippa ni icke. Det vore för stor skada på en så fin gåta, inför|13| hvilken både lärdomen och qvickheten ha förklarat sig insolventa. Vi måste vädja till en högre instans. Se, huru uppmärksamt det goda barnet derborta betraktar nattens klarhet! Amy!
40 Amy närmade sig.
41 – Hvad är det du betraktar så tyst för dig sjelf?
42 – Just ingenting. Jag såg på den grå klippan derborta vid björken. Det ser alldeles ut, som om hon skulle lysa.
43 – Af hvad skulle hon lysa? Det är ju natt.
44 – Hon lyser af sig sjelf.
45 – Tror du det? Kan en mörk kropp hafva ett eget ljus?
46 – Visst kan den det. Har du aldrig sett det, Louise? I höstas, när det var stickmörkt, ville jag visa vår gamla Sara, att jag icke var mörkrädd. Då gick jag i skafferiet, som icke har fönster, och stängde dörren bakom mig. Först såg jag ej handen för ögonen; men när mina ögooriginal: un blifvit vana vid mörkret, kunde jag småningom urskilja väggarna, hyllorna, porcellinerna och den blanka malmgrytan, som mam|14|ma begagnar att sylta åkerbär. Det var underligt, men så var det ändå.
47 – Hvaraf kommer det, att du såg?
48 – Det kommer deraf, att ingenting är riktigt mörkt. Det ser bara mörkt ut mot dagsljuset eller mot en lykta.
49 – Men om nu allting har ett eget ljus, fastän det ofta är svagt och omärkligt, hvad tror du då, att det ljuset är?
50 Amy såg förlägen på herrarne, som icke gjorde sig besvär att dölja sina spefulla miner, och hviskade Louise i örat: det är tingens själ!
51 Louise kysste henne. Gå nu tillbaka till klippan, sade hon, och öfvertyga dig rätt noga, om hon ej lyser af återskenet från luften.
52 Amy gick.
53 – Får man veta det märkvärdiga trollordet? – frågade Carl Albin i munter ton.
54 – Åhja, sade Louise. Det är icke mer än hvad hvarje barn med någon eftertanke och observationsförmåga kunde säga eder; men det är mer, än ni få inhämta af många lärda systemer. Hon säger, att ljuset är tingens lefvande själ.
|15|
55 – Mycket poetiskt! suckade Axel.
56 – Säg profetiskt! gäckade Carl Albin. Det kommer att göra epok i optiken.
57 – Icke sålänge man väger själen med bessman, – svarade Louise med skarpare udd, än hon annars brukade. – Men när hvardera stranden af lifvet är bättre genomforskad, än nu, och när man insett, att klyftan emellan dem båda är öfverbyggd med farbara bryggor, då skall man också förvåna sig, att en så enkel sanning, som ett barn begriper, kunnat vara så länge fördold för de vise i verlden. Ni må blifva så kloka som helst i läran om ljusets egenskaper och verkningar, så kunna ni aldrig ur läran om materien förklara hvarken dess uppkomst eller deoriginal: css väsende. Likasom ljuset är det mest andliga element i sinneverlden, så är det sannolikt det jemförelsevis materiela i andeverlden. Det utgör mellanlänken emellan dem båda, likasom menniskosjälen säges utgöra länken mellan kroppen och anden. Det sammanbinder alla verldar, såsom en tanke, och kommer till oss från de aflägsnaste stjernor,|16| derifrån ingen attraktion kan mera röra en fjäder på jordens yta. Och om ljuset kan frambringa så underbara kemiska verkningar, som vi se i fotografin, så inverkar det ännu förunderligare på alla väsens lifskraft. Persern, som tillbeder solen, är mindre afgudadyrkare än ni, som tillbedja bessmanet, grammet och ziffran, ty bakom dem ser jag skuggan af eder egen hand, och det är honom ni egna eder fromma dyrkan. Så är det, mina herrar, – tack för shavlen, Celestine! – och jag kan icke nog beundra edert tålamod att endast svara mig med edert löje och eder tystnad. Hvad ser jag? Klockan är öfver ett, och snart ha vi solen.
58 – Dixi! utropade Carl Albin.
59 – Nej, bästa Louise, fortfar ännu att upplysa vårt mörka förstånd med ditt eget ljus, så komma vi snart till kaffetiden! – skämtade Axel.
60 Celestine och Constance förklarade allt vidare dröjsmål ogörligt. De voro redan våta om fötterna och skulle få snufva följande dagen. Eugen sade ingenting: hon sof.
|17|
61 – Än ett ord! – sade Carl Albin och bjöd Louise armen. – Jag märker till ditt beröm, att du bladdrat i »Bibliothek för populär naturkunnighet», som intager en hedersplats i onkels bokhylla. Men der äro några blad, som du ej råkat läsa, och bland andra ett ganska nytt. Det säger oss, att den fordna läran om döda ting och mörka kroppar icke mera är hållbar. Man erkänner nu, att hela jordklotet är en lefvande organism; och likaså är mången numera böjd att anse all materia sjelflysande. Som du ser, så kunna vi derföre mötas på halfva vägen, utan att mina vågskålar behöfva råka i krig med Amy och dig. Sluta vi fred?
62 – Med nöje. När du afträder två så stora provinser af materiens rike, hoppas jag det öfriga ej skall länge bestå som sjelfständig stat.
63 – Qui vivra verraspråk: latin. Men hvad är detta? Se dit, derborta på klippan! Nej, det ser verkligen älskvärdt ut!
64 Allas blickar vändes mot klippan. Nattens egendomliga klarhet var borta och hade lemnat fältet åt morgonrodnaden. Hela himlen i norr|18| hade hastigt öfvergjutits af ett strålande sken, likasom hade seraferne skyndat att utbreda sin rosiga matta för den uppstigande solkonungens fötter. Sjön under åsen var smältande silfver, beströdd med rubiner. Björkens löf voro finhamrade guldblad, mattglänsande i midten och skimrande i kanterna. Klippan stod på norra sidan i lågor, medan den södra låg uti djup skugga. Och högst på dess mossiga häll aftecknade sig mot morgonrodnadens fond den smärta gestalten af ett vackert barn. Amy var så omfluten, eller rättare genomströmmad af ljus, att hon tycktes vara genomskinlig, och hennes täcka lockiga hufvud syntes omgifvet af en strålkrona.
65 – Se, sade Louise och klappade händerna: – i detta element är hon född!
Kommentar
Kommentar
Novellen publicerades i Julkalender för de unga 1870 (Helsingfors).
Amys tanke om ljuset.
1 En ljum afton, kort efter midsommar, satt en liten krets af ungdom församlad kring thébordet i Rannala park. Man hade klättrat sig trött på den höga åsen emellan sjöarna näst derinvid och hvilade nu i den behagliga svalkan på grässofforna, medan volantringarna lågo förgätna på sandgången och bollen med de röda saffianskilarna var föremål för en pudels okynniga lekar. Celestine serverade théet; Amy plockade sönder en prestkrage; Constance petade med sin virknål ett namn i björken; Louise gnabbades med Axel, som proberade verkan af ett grässtrå på hennes läppar, för att utröna hvem hon mest hade kär; Eugen begrof den ena smörskorpan efter den andra i thékoppen, och Carl Albin var sysselsatt med att tussa hunden på bollen.
|4|2 Det blef sent på aftonen; solen hade gått ned, och gräset kändes fuktigt af daggen. Men ingen hade lust att mana till uppbrott. Der var i hela naturens stämning någonting underbart godt och mildt, som qvarhöll de unga.
3 Rannala var ett litet boställe i det nordliga Finland. Här hade man den förunderligt sköna anblicken af en dagsljus natt, som endast ofullständigt är känd i södra delen af landet. Dagsljus är likväl icke rätta ordet, ty detta ljus liknar lika litet dagen, som en dröm liknar det vakna lifvet. Ingen dagens färgton kan jemföras med denna sommarnattens genomskinliga, drömlika, man vore frestad att säga öfverjordiska klarhet, i hvilken hvarje föremål framträder med en alldeles egen mjukhet och finhet, likasom spegladt i vatten. Illusionen har sin enkla förklaring deri, att belysningen kommer icke mera från en punkt, utan från alla. Det är luften, som strålar, och icke allenast luften, utan från hvarje sjö, träd, sten, kulle och gräsmatta, ja från de hvardagligaste ting, såsom en gammal, förfallen lada, en betande|5| häst, en grind eller ett gärde, utströmmar ett eget ljus, som gifver hvarje föremål något andelikt, hvarom man icke i vanlig dager har någon aning.
4 Louise var den första, som, efter en stunds tystnad, vände sig tvärt till Carl Albin och förelade honom oförberedt den snärjande frågan: hvad är ljuset?
5 Carl Albin, student af fysisk-matematiska sektionen, upphörde att gyckla med pudeln och syntes icke obelåten att på detta sätt utmanas till en lektion i fysiken. – Ljuset, sade han, är en kraft, som med otrolig hastighet utströmmar från lysande kroppar i verldsrymden, men som äfven under vissa förhållanden frambringas af jordiska ämnen. Newton uppställde den läran, att ljuset består af en oändelig mängd ytterst fina kulor eller punkter, som utgå i rak linie från det lysande föremålet och återkastas ifrån det belysta, med vissa förändringar, när deras linie brytes. Men emedan denna s. k. emanationstheori ej förmår att nöjaktigt förklara en mängd optiska fenomener, ha sedermera Eu|6|ler och andra framställt den s. k. undulationstheorin, enligt hvilken verldsrymden är uppfylld af ett ytterst fint ämne, som kallar ether, och när denna ether sättes i vågformig rörelse, frambringas af dess dallringar ljuset, alldeles som ljudet härrör af luftvågornas dallring. Häraf förklaras många gåtlika fenomener på ett mycket tillfredsställande sätt, och derföre ser man numera alla naturforskare bekänna sig till undulations- eller vågtheorin.
6 – Hvem behagar? – frågade Celestine, i det hon hällde den sista kaffebruna musten ur thékannan och tillade en motsvarande portion kallnadt vatten.
7 – Jag tackar, sade Eugen och beredde sig att anamma den sista skorpan.
8 – Allt detta kan vara mycket riktigt, – anmärkte Louise, i det hon med sitt kloka smålöje vände sig till Carl Albin, – men jag frågar icke huru ljuset frambringas, utan hvad det är.
9 – Hvad det är? Jag har ju redan sagt, att det är en kraft.
|7|10 – Nå, hvad är en kraft?
11 – En kraft är det, som frambringar en verkan.
12 – Och hvad är en verkan?
13 – En verkan är det, som frambringas af en kraft. Eller orsak, om du så vill.
14 – Alltså är ljuset en orsak?
15 – Aha, min kusin, du rider på ord!
16 – Nej, förlåt mig, jag ville verkligen gerna veta hvad ljuset är, men jag får ej fatt i förklaringen, ty den går i en ring. Jag niger allerödmjukast för din lärdom och hyser den största möjliga respekt för emanation och undulation, endast jag der bakom kunde finna något annat än kraft, ty jag tillstår, att den der kraften rinner mig ur händerna, liksom ett töcken. Allting är kraft: luften är en kraft, vattnet är en kraft, tyngden är en kraft, och menniskotanken måste väl också vara en kraft. Antingen passar ditt kraftord till allting, och då är det ingenting, eller också är ljuset detsamma som luften, vattnet, tyngden och menniskotanken.
|8|17 – Se på den! – skrattade Axel och bröt en qvist af björken, för att jaga bort närgångna myggor. – Du borde blifva student, Louise. Du kunde med tiden blifva professorska i filosofin.
18 – Åhnej, jag är nöjd med ofantligt litet, men det lilla vill jag begripa. Det förekommer mig, som om ni, mina herrar, anse edra ord gälla som pengar. Allt det, som ni icke förstå, det kalla ni kraft. Hvarför icke så gerna uppriktigt tillstå: om det der känna vi icke hvad det är i sig sjelf, men sådana äro dess egenskaper och verkningar. Jag tror, att man ändå kunde hysa en lika djup vördnad för vetenskapen; kanhända mer.
19 – Är du icke nöjd med att känna tingens egenskaper och verkningar, min bästa Louise, så skall du göra många fåfänga frågor i lifvet, genmälde Carl Albin, något mankerad. Du skall då förgäfves fråga hvad detta träd, eller denna sten, eller din hvita näsduk äro i sig sjelfva, ja, hvad du sjelf är, min kloka kusin, ty derpå skall den ena svara dig hvitt och den andra|9| svart. Naturvetenskaperna erkänna ingenting annat än säkra erfarenhetsrön; men med dina frågor kommer man till ett bottenlöst tvifvel.
20 – Var då så älskvärd och anse mig för ett barn; du vet ju, att ett barn gerna bryter sönder sin leksak, för att se hvad der är inuti. Om jag för en timma sedan, när vi ännu sågo solen, hade frågat dig hvad ljuset är och du hade svarat mig: det är en solblick, så hade jag varit nöjd. Men nu, när vi icke mera se solen och likväl allt är ljust omkring oss och jorden, som vi kalla en mörk planet, tyckes lysa af ett eget ljus ...
21 – Det kommer af strålbrytningen i luften.
22 – Ursäkta, det kommer icke allt af strålbrytningen. Så mycket har jag läst, att jag känner ganska allvarsame forskare, som antaga hos alla kroppar ett eget ljus. Vi bo icke så i säcken, som mången tror. Men nu måste jag upprepa min första fråga: hvad är ljuset?
23 – Det är en ovägbar materia, om du ändtligen vill hafva ett svar.
|10|24 – Hvarföre materia, om det icke, som all annan materia, kan vägas?
25 – Emedan man kan beräkna dess hastighet.
26 – Det är ju ethervågornas hastighet, som ni beräkna, men icke den kraft, som sätter dem i rörelse. Förklara mig hvad den kraften egentligen är.
27 – Utom ljuset, räkna vi äfven värmen, elektriciteten och magnetismen till ovägbara materier. Man får icke bedöma någonting ensidigt.
28 – Jaså. Der ha vi myntenheten. Kraften är bara en pennislant, men materien är edert markstycke. Är menniskoanden också materia?
29 – Hvem har sagt det?
30 – Dit kommer ni, med eller mot er vilja, herr bankodirektör för den stora myntenheten! Mellan anden och materien är för er ett så stort språng, att ni ej kan hoppa öfver den bäcken, utan stadnar på ena stranden; den stranden naturligtvis, der ni tycker er ha det bästa fotfästet. Men jag har hört sägas, att naturen ej gör några språng.
|11|31 – Det gör hon ej heller. Det är blott min snillrika kusin, som lyftar sig med ett saltomortale upp i det blå. Vi andra stadna, som du säger, torrskodda på stranden och lemna drömmarnas verld åt känslofulla damer, som segla i luften.
32 – Drömmar? Riktigt. Men förutsätt, att naturen ej gör några språng och att det finnes en ande utom materien: då måste ju finnas bryggor emellan dem båda.
33 – Låt höra!
34 – Om nu det, som herrarne kalla ovägbar materia – hvilket är ungefär lika väl sagdt, som ett ljust mörker – om nu detta skulle vara en brygga emellan två verldar ...
35 – Så beklagar jag den, som ville rida deröfver, ty den bär icke en mullvad, långt mindre en fröken. Var så god och promenera på regnbågen.
36 – Hvem vet? Herrarne promenera sjelfva på ljusets brygga kring hela verldsrymden. Får jag nu vara så djerf, att än engång fråga: hvad är ljuset? Hvad är det besynnerliga ämne,|12| förutan hvilket intet lefvande kan trifvas och glädjas? Hvad är det, som alla känna och älska, men ingen kan väga på våg eller gripa med händerna? Hvad är det, som, sjelf ofattligt, gör alla föremål fattliga för vårt öga, och när det bortgår, är allting annorlunda? Hvad är det slutligen, som vi hafva gemensamt med hela verldsbyggnaden och som blifvit förliknadt vid lifvet, sanningen, det goda, det sköna, ja, vid det himmelska; med ett ooriginal: erd: hvad är ljuset?
37 Kadetten Axel stod upp, gjorde front, saluterade med handen vid pannan och yttrade med militäriskt allvar: ljuset, min fröken, är glansen från edra sköna ögon!
38 – Se så, var nu nöjd, söta Louise, – inföll Constance, som hade nog af fysiken och fann sina tygkängor fuktiga af daggen. – Vi veta nu fullkomligt hvad ljuset är. Din trogna måne tillbeder solen.
39 – Nej, mina herrar och damer, genmälde Louise, för så godt köp slippa ni icke. Det vore för stor skada på en så fin gåta, inför|13| hvilken både lärdomen och qvickheten ha förklarat sig insolventa. Vi måste vädja till en högre instans. Se, huru uppmärksamt det goda barnet derborta betraktar nattens klarhet! Amy!
40 Amy närmade sig.
41 – Hvad är det du betraktar så tyst för dig sjelf?
42 – Just ingenting. Jag såg på den grå klippan derborta vid björken. Det ser alldeles ut, som om hon skulle lysa.
43 – Af hvad skulle hon lysa? Det är ju natt.
44 – Hon lyser af sig sjelf.
45 – Tror du det? Kan en mörk kropp hafva ett eget ljus?
46 – Visst kan den det. Har du aldrig sett det, Louise? I höstas, när det var stickmörkt, ville jag visa vår gamla Sara, att jag icke var mörkrädd. Då gick jag i skafferiet, som icke har fönster, och stängde dörren bakom mig. Först såg jag ej handen för ögonen; men när mina ögooriginal: un blifvit vana vid mörkret, kunde jag småningom urskilja väggarna, hyllorna, porcellinerna och den blanka malmgrytan, som mam|14|ma begagnar att sylta åkerbär. Det var underligt, men så var det ändå.
47 – Hvaraf kommer det, att du såg?
48 – Det kommer deraf, att ingenting är riktigt mörkt. Det ser bara mörkt ut mot dagsljuset eller mot en lykta.
49 – Men om nu allting har ett eget ljus, fastän det ofta är svagt och omärkligt, hvad tror du då, att det ljuset är?
50 Amy såg förlägen på herrarne, som icke gjorde sig besvär att dölja sina spefulla miner, och hviskade Louise i örat: det är tingens själ!
51 Louise kysste henne. Gå nu tillbaka till klippan, sade hon, och öfvertyga dig rätt noga, om hon ej lyser af återskenet från luften.
52 Amy gick.
53 – Får man veta det märkvärdiga trollordet? – frågade Carl Albin i munter ton.
54 – Åhja, sade Louise. Det är icke mer än hvad hvarje barn med någon eftertanke och observationsförmåga kunde säga eder; men det är mer, än ni få inhämta af många lärda systemer. Hon säger, att ljuset är tingens lefvande själ.
|15|55 – Mycket poetiskt! suckade Axel.
56 – Säg profetiskt! gäckade Carl Albin. Det kommer att göra epok i optiken.
57 – Icke sålänge man väger själen med bessman, – svarade Louise med skarpare udd, än hon annars brukade. – Men när hvardera stranden af lifvet är bättre genomforskad, än nu, och när man insett, att klyftan emellan dem båda är öfverbyggd med farbara bryggor, då skall man också förvåna sig, att en så enkel sanning, som ett barn begriper, kunnat vara så länge fördold för de vise i verlden. Ni må blifva så kloka som helst i läran om ljusets egenskaper och verkningar, så kunna ni aldrig ur läran om materien förklara hvarken dess uppkomst eller deoriginal: css väsende. Likasom ljuset är det mest andliga element i sinneverlden, så är det sannolikt det jemförelsevis materiela i andeverlden. Det utgör mellanlänken emellan dem båda, likasom menniskosjälen säges utgöra länken mellan kroppen och anden. Det sammanbinder alla verldar, såsom en tanke, och kommer till oss från de aflägsnaste stjernor,|16| derifrån ingen attraktion kan mera röra en fjäder på jordens yta. Och om ljuset kan frambringa så underbara kemiska verkningar, som vi se i fotografin, så inverkar det ännu förunderligare på alla väsens lifskraft. Persern, som tillbeder solen, är mindre afgudadyrkare än ni, som tillbedja bessmanet, grammet och ziffran, ty bakom dem ser jag skuggan af eder egen hand, och det är honom ni egna eder fromma dyrkan. Så är det, mina herrar, – tack för shavlen, Celestine! – och jag kan icke nog beundra edert tålamod att endast svara mig med edert löje och eder tystnad. Hvad ser jag? Klockan är öfver ett, och snart ha vi solen.
58 – Dixi! utropade Carl Albin.
59 – Nej, bästa Louise, fortfar ännu att upplysa vårt mörka förstånd med ditt eget ljus, så komma vi snart till kaffetiden! – skämtade Axel.
60 Celestine och Constance förklarade allt vidare dröjsmål ogörligt. De voro redan våta om fötterna och skulle få snufva följande dagen. Eugen sade ingenting: hon sof.
|17|61 – Än ett ord! – sade Carl Albin och bjöd Louise armen. – Jag märker till ditt beröm, att du bladdrat i »Bibliothek för populär naturkunnighet», som intager en hedersplats i onkels bokhylla. Men der äro några blad, som du ej råkat läsa, och bland andra ett ganska nytt. Det säger oss, att den fordna läran om döda ting och mörka kroppar icke mera är hållbar. Man erkänner nu, att hela jordklotet är en lefvande organism; och likaså är mången numera böjd att anse all materia sjelflysande. Som du ser, så kunna vi derföre mötas på halfva vägen, utan att mina vågskålar behöfva råka i krig med Amy och dig. Sluta vi fred?
62 – Med nöje. När du afträder två så stora provinser af materiens rike, hoppas jag det öfriga ej skall länge bestå som sjelfständig stat.
63 – Qui vivra verraspråk: latin. Men hvad är detta? Se dit, derborta på klippan! Nej, det ser verkligen älskvärdt ut!
64 Allas blickar vändes mot klippan. Nattens egendomliga klarhet var borta och hade lemnat fältet åt morgonrodnaden. Hela himlen i norr|18| hade hastigt öfvergjutits af ett strålande sken, likasom hade seraferne skyndat att utbreda sin rosiga matta för den uppstigande solkonungens fötter. Sjön under åsen var smältande silfver, beströdd med rubiner. Björkens löf voro finhamrade guldblad, mattglänsande i midten och skimrande i kanterna. Klippan stod på norra sidan i lågor, medan den södra låg uti djup skugga. Och högst på dess mossiga häll aftecknade sig mot morgonrodnadens fond den smärta gestalten af ett vackert barn. Amy var så omfluten, eller rättare genomströmmad af ljus, att hon tycktes vara genomskinlig, och hennes täcka lockiga hufvud syntes omgifvet af en strålkrona.
65 – Se, sade Louise och klappade händerna: – i detta element är hon född!