1 När man talar om ett oändeligt stort antal, säger man: det är som att räkna sanden i hafvet, eller: det är som att räkna himmelens stjernor. Ja, det är sant, att sanden och stjernorna kan ingen dödlig räkna så, att talet blir fullt. Detta kan endast Gud, som »nämner alla stjernor vid namn».
2 Men ändock har menniskan i alla tider med en underlig längtan sett upp till de tindrande fjerran ljusen på den blå aftonhimmelen. Och när vi nu veta det, som man ej visste förr, att alla dessa vackra stjernor, Guds klara ögon, som skåda ned på vår fattiga jord, äro stora, lysande verldar, de allra flesta mycket större än jordens verld, då har vår längtan att veta något mera om dem för hvarje tidehvarf vuxit högre. Och nu har man verkligen försökt att räkna stjernorna, icke derför att man hoppas någonsin kunna räkna dem alla, utan derför att hvarje ny räkning alltmera bevittnar Guds oändliga allmakt. Ty ju längre man lyckas se bort i den aflägsna verldsrymden, desto vissare blir man om Guds oändlighet. Bakom alla nya, förut okända stjernor upptäcker man ständigt andra nya och åter nya, så att rymdernas verldar aldrig taga slut och Skaparens allmakt aldrig kan mätas.
3 Vill du nu veta huru man i vår tid kommit till så förvånande upptäckter, så se här hur man gjort! Först har teleskopet, stjernkikaren, blifvit alltmera fullkomnadt och förstoradt, så att när man förr räknade stjernorna genom ett rundt kikareglas (lins) om högst 12 tum i diameter, så räknar man demoriginal: mandem nu genom 36 tums glas och vill göra glasen ännu större, ja, till 48 tum och deröfver. Och ju större man lyckas göra ett sådant glas, – hvilket är mycket svårt, emedan det måste vara så genomskinligt och så fritt från alla fläckar och sprickor, – desto|170| mera förstorar det och desto flera stjernor upptäcker man deri.
4 Så kom år 1838 fotografin, som först kallades Daguerrotypi efter sin upptäckare och som sedan blifvit alltmera fullkomnad. År 1845 försökte man i Frankrike första gången, men utan framgång, att fotografera stjernor. Kort derefter vågade man i Amerika försöka med solen och 1850 med månen. Det ville ej rätt lyckas, bilderna blefvo grumliga. Men 1857 blef konsten att fotografera mycket förbättrad. Nu försökte man 1859 i England att fotografera de största fixstjernorna, och det lyckades öfver förväntan. 1860 företog sig italienaren Sechi att första gången fotografera en solförmörkelse, och detta lyckades så bra, att han fick tydliga bilder af den praktfulla strålkronan och eldslågorna (protuberanserna,) som visa sig vid en total solförmörkelse. Nu fick man mod till allt djerfvare försök. 1874 lyckades man fotografera den lilla mörka pricken af planeten Venus, när hon gick förbi solen. 1881 och 1882 fick man kometerna fångna i fotografin. 1883 fullkomnades denna vackra konst ytterligare genom att dertill användes brom-gelatin. Och nu begynte fotografin bestorma himmelen, så att man snart fick bilder af många förut okända stjernor och töckenfläckar.
5 Då sammankommo i April 1887 många stjernkunnige från alla jordens länder i Paris och beslöto att fotografera hela himlahvalfvet på 1,800 till 2,000 kartblad, som hvardera skulle omfatta en noga begränsad ruta af himmelen och sedan läggas i ordning tillsamman, så att man skulle få en ytterst noggrann och fullständig stjernkarta öfver hela himlahvalfvet. Detta stora arbete, som skall samtidigt utföras under 12 år, fördelades mellan 50 skickliga astronomer i alla länder, så att hvarochen fick sin bestämda ruta och skall ansvara för dess noggranna fotografering på det för alla lika sätt, som man öfverenskommit. Äfven vårt observatorium i Helsingfors har fått sin ruta på den nordliga himmelen. Det var ju här Argelander för 60 år sedan påbörjade sin stora stjernkarta, som blef den bästa man hittils känt för det norra halfklotet.
6 Denna karta upptog 324,198 stjernor från den 1:sta till 9:de storleken. Den bästa kartan för södra halfklotet upptog 133,659. Stjernorna indelas efter sin ljusstyrka från de största framåt till de minsta. Stjernor af mindre än 10:de eller 11:te storleken kan man ej mera se med blotta ögonen. Förr vågade man ej räkna mindre än 13:de eller 14:de storleken; nu räknar man ända till 17:de eller 18:de.
7 På stjernornas ljusstyrka beror den tid de behöfva att fotograferas. Stjernor af 1:sta storleken behöfva endast en femtusendedels sekund. Stjernor af 7:de storleken behöfva redan en och tretiondedels sekund, stjernor af 12:te storleken 2 minuter och stjernor af 14:de storleken ända till 2 timmar och 23 minuter. Man måste dervid ihågkomma, att stjernhimmelen skenbart flyttar sitt läge alltefter jordens rullning kring sin axel. I samma mån måste fotografiapparaten flytta sitt läge precis lika genom ett urverk.
8 Vill du nu veta huru långt man i vår tid kommit, med teleskopets och fotografins tillhjelp i den förunderliga konsten att räkna stjernorna, så se här några ziffror, om hvilka man blott kan säga, att de helt visst icke äro för stora, utan snarare, att de endast äro en början till hvad man framdeles skall räkna, utan att ändå någonsin komma till slutsumman.
9 Stjernor på norra himmelsklotet:
Af
1:sta
storleken
.....
20
„
2:dra
„
.....
60
„
3:dje
„
.....
180
„
4:de
„
.....
540
„
5:te
„
.....
1,620
„
6:te
„
.....
4,860
„
7:de
„
.....
14,580
„
8:de
„
.....
43,740
„
9:de
„
.....
131,220
„
10:de
„
.....
393,660
„
11:te
„
.....
1,180,980
„
12:te
„
.....
3,542,940
„
13:de
„
.....
10,628,820
„
14:de
„
.....
31,886,460
„
15:de
„
.....
95,659,380
„
16:de
„
.....
286,978,140
10 Summa 430,467,200
11 eller fyrahundratrettio millioner fyrahundrasextiosju tusen två hundra, om vi annars adderat rätt och intet tryckfel insmugit sig.
12 Lägg härtill, att utom 8 större planeter och deras månar, mer än 100 härtill kända små planeter eller asteroider samt kometer och stjerntöcken, dem ingen kan räkna, äro|171| alla de öfriga fixstjernor eller solar, sannolikt en hvar med sina för oss okända planetsystemer, och fråga sedan om Gud är stor!
13 Z. T.
Kommentar
Kommentar
Berättelsen publicerades i Nya Trollsländan 15/11 1890.
Huru man räknar stjernorna.
1 När man talar om ett oändeligt stort antal, säger man: det är som att räkna sanden i hafvet, eller: det är som att räkna himmelens stjernor. Ja, det är sant, att sanden och stjernorna kan ingen dödlig räkna så, att talet blir fullt. Detta kan endast Gud, som »nämner alla stjernor vid namn».
2 Men ändock har menniskan i alla tider med en underlig längtan sett upp till de tindrande fjerran ljusen på den blå aftonhimmelen. Och när vi nu veta det, som man ej visste förr, att alla dessa vackra stjernor, Guds klara ögon, som skåda ned på vår fattiga jord, äro stora, lysande verldar, de allra flesta mycket större än jordens verld, då har vår längtan att veta något mera om dem för hvarje tidehvarf vuxit högre. Och nu har man verkligen försökt att räkna stjernorna, icke derför att man hoppas någonsin kunna räkna dem alla, utan derför att hvarje ny räkning alltmera bevittnar Guds oändliga allmakt. Ty ju längre man lyckas se bort i den aflägsna verldsrymden, desto vissare blir man om Guds oändlighet. Bakom alla nya, förut okända stjernor upptäcker man ständigt andra nya och åter nya, så att rymdernas verldar aldrig taga slut och Skaparens allmakt aldrig kan mätas.
3 Vill du nu veta huru man i vår tid kommit till så förvånande upptäckter, så se här hur man gjort! Först har teleskopet, stjernkikaren, blifvit alltmera fullkomnadt och förstoradt, så att när man förr räknade stjernorna genom ett rundt kikareglas (lins) om högst 12 tum i diameter, så räknar man demoriginal: mandem nu genom 36 tums glas och vill göra glasen ännu större, ja, till 48 tum och deröfver. Och ju större man lyckas göra ett sådant glas, – hvilket är mycket svårt, emedan det måste vara så genomskinligt och så fritt från alla fläckar och sprickor, – desto|170| mera förstorar det och desto flera stjernor upptäcker man deri.
4 Så kom år 1838 fotografin, som först kallades Daguerrotypi efter sin upptäckare och som sedan blifvit alltmera fullkomnad. År 1845 försökte man i Frankrike första gången, men utan framgång, att fotografera stjernor. Kort derefter vågade man i Amerika försöka med solen och 1850 med månen. Det ville ej rätt lyckas, bilderna blefvo grumliga. Men 1857 blef konsten att fotografera mycket förbättrad. Nu försökte man 1859 i England att fotografera de största fixstjernorna, och det lyckades öfver förväntan. 1860 företog sig italienaren Sechi att första gången fotografera en solförmörkelse, och detta lyckades så bra, att han fick tydliga bilder af den praktfulla strålkronan och eldslågorna (protuberanserna,) som visa sig vid en total solförmörkelse. Nu fick man mod till allt djerfvare försök. 1874 lyckades man fotografera den lilla mörka pricken af planeten Venus, när hon gick förbi solen. 1881 och 1882 fick man kometerna fångna i fotografin. 1883 fullkomnades denna vackra konst ytterligare genom att dertill användes brom-gelatin. Och nu begynte fotografin bestorma himmelen, så att man snart fick bilder af många förut okända stjernor och töckenfläckar.
5 Då sammankommo i April 1887 många stjernkunnige från alla jordens länder i Paris och beslöto att fotografera hela himlahvalfvet på 1,800 till 2,000 kartblad, som hvardera skulle omfatta en noga begränsad ruta af himmelen och sedan läggas i ordning tillsamman, så att man skulle få en ytterst noggrann och fullständig stjernkarta öfver hela himlahvalfvet. Detta stora arbete, som skall samtidigt utföras under 12 år, fördelades mellan 50 skickliga astronomer i alla länder, så att hvarochen fick sin bestämda ruta och skall ansvara för dess noggranna fotografering på det för alla lika sätt, som man öfverenskommit. Äfven vårt observatorium i Helsingfors har fått sin ruta på den nordliga himmelen. Det var ju här Argelander för 60 år sedan påbörjade sin stora stjernkarta, som blef den bästa man hittils känt för det norra halfklotet.
6 Denna karta upptog 324,198 stjernor från den 1:sta till 9:de storleken. Den bästa kartan för södra halfklotet upptog 133,659. Stjernorna indelas efter sin ljusstyrka från de största framåt till de minsta. Stjernor af mindre än 10:de eller 11:te storleken kan man ej mera se med blotta ögonen. Förr vågade man ej räkna mindre än 13:de eller 14:de storleken; nu räknar man ända till 17:de eller 18:de.
7 På stjernornas ljusstyrka beror den tid de behöfva att fotograferas. Stjernor af 1:sta storleken behöfva endast en femtusendedels sekund. Stjernor af 7:de storleken behöfva redan en och tretiondedels sekund, stjernor af 12:te storleken 2 minuter och stjernor af 14:de storleken ända till 2 timmar och 23 minuter. Man måste dervid ihågkomma, att stjernhimmelen skenbart flyttar sitt läge alltefter jordens rullning kring sin axel. I samma mån måste fotografiapparaten flytta sitt läge precis lika genom ett urverk.
8 Vill du nu veta huru långt man i vår tid kommit, med teleskopets och fotografins tillhjelp i den förunderliga konsten att räkna stjernorna, så se här några ziffror, om hvilka man blott kan säga, att de helt visst icke äro för stora, utan snarare, att de endast äro en början till hvad man framdeles skall räkna, utan att ändå någonsin komma till slutsumman.
9 Stjernor på norra himmelsklotet:
10 Summa 430,467,200
11 eller fyrahundratrettio millioner fyrahundrasextiosju tusen två hundra, om vi annars adderat rätt och intet tryckfel insmugit sig.
12 Lägg härtill, att utom 8 större planeter och deras månar, mer än 100 härtill kända små planeter eller asteroider samt kometer och stjerntöcken, dem ingen kan räkna, äro|171| alla de öfriga fixstjernor eller solar, sannolikt en hvar med sina för oss okända planetsystemer, och fråga sedan om Gud är stor!
13 Z. T.