1 Nu under sommaren krypa och flyga millioner gånger millioner insekter omkring i jorden, luften, vattnet, på vexternas stammar och blad, på många djur och många menniskor. Vi tycka, att de flesta bland dem göra intet annat än ofog och kunde gerna utrotas ur skapelsen, men efter Gud skapat dem, måste också de hafva någon nyttig bestämmelse i naturens stora hushållning. Detta veta vi om flera af dem, såsom biet (och jag hade så när sagt Trollsländan); men frågar du hvarför Gud skapat mygg och ohyra, så svarar jag, att detta vet Gud bättre än jag.
2 Nu äro alla dessa millioner insekter små och svaga i jemförelse med sina många och mycket starkare fiender. Derför har Gud gifvit dem allehanda märkvärdiga skyddsmedel, för att de icke må helt och hållet utrotas och försvinna från jorden.
3 Det är mycket vanligt, att insekterna till färg eller form likna den mark eller den vext, der de mest uppehålla sig, alldeles som den värnlösa haren om vintern bär snöns hvita färg och om sommaren den grå markens. Många skalbaggar och larver kunna icke urskiljas från den qvist eller det blad, der de sitta. Nästan alla nattfjärilar ha mörkfärgade vingar, för att de om dagen må kunna sofva ostörda på en trädstam. Du känner kanske de larver, som kallas mätare, emedan de likasom mäta ut vägen med att slå ryggen i bugt och flytta sig på det sättet framåt. Ligga de stilla, så se de alldeles ut som små torkade trädgrenar; man kan icke tro, att det är en lefvande varelse. Några små skalbaggar likna hoptorkade frökorn; andra åter likna torra löf.
4 Skalbaggarne bära ett ofta ganska hårdt, skyddande pansar öfver sina mjuka flygvingar, och när de vilja flyga, måste de först, som torndyfveln, med mycket besvär upplyfta skalet. Andra insekter ha en så seg hud, att den icke brister ens för ett starkt tryck. Huru ofta har du ej velat befria hästen från den näsvisa, bitande hästflugan? Men se, det lilla odjuret är så segt, att du ej kan slå ihjäl henne ens med ett rapp af pisksnärten.
|122|
5 Andra äro så seglifvade, att de ej kunna dödas utan att stympas i små bitar. Jag hoppas, att du aldrig ryckt benen af en fluga eller harkrank, ty nog lida de smärta deraf, men icke dö de för sådana småsaker. Insektsamlare ha gjort många grymma försök att döda seglifvade stackare. Gräshoppor ha blifvit doppade i kokande vatten, utan att dö. Andra ha uthärdat fyrtioåtta timmar i sprit och lefvat nära nio månader utan föda. Det finns sådana, som lefvat elfva veckor uppstuckna på en nål. En stor geting lefde på detta sätt många dagar i en samlares låda. Slutligen lyckades han arbeta sig lös från nålen, och då hade han ännu ett sådant kurage, att han i förargelsen bet sönder en hop döda insekter, som voro uppstuckna på nålar i samma låda.
6 Har du sett, när en larv eller en skalbagge låtsar vara död? Det får man ofta se. När man vidrör en knäppare, drager han in benen och ligger orörlig, huru man än vänder honom. Men går du ett stycke bort och håller dig stilla, qvicknar han snart till lif och inbillar sig, att han narrat dig. Några äro så envisa, att de kunna brännas och stickas med nålar, men låtsa fortfarande vara döda. Den minsta skakning i luften varnar dem för en fara och lär dem förställa sig. De tro, att blott de ej röra sig, skall ingen uppräcka dem.
7 Några insekter afsöndra ett skum och bädda in sig deri, så att man ej kunna se dem. Andra försvara sig genom att utdunsta ett giftigt eller illaluktande slem, när man rör vid dem. Ofreda en myrstack, så skall du snart känna en skarp lukt. Och våra skogsmyror äro likväl oskyldiga i jemförelse med de heta ländernas stora myror, hvilka man ej för något pris vågar vidröra med blotta handen, emedan deras giftiga vätska åstadkommer förlamning och häftig smärta. Det finns hårbevuxna larver, som framsippra ett så giftigt ämne ur hårspetsarne, när man rör vid dem, att de bränna som eld. Spanska flugan, som icke är en fluga, utan en skalbagge, samlas till dragmedel, och de, som plocka henne, få blåsor på händerna.
8 Att myrorna kunna bitas, det har du troligen erfarit, likasom att bin, getingar och humlor kunna sticka med sin gadd. Men hvad säger du derom, att den amerikanska skjutbaggen äfven kan skjuta? Han är icke mer än en half tum lång och har många stora fiender, insekter och fåglar, men försvarar sig så tappert, att ingen lätt kommer åt honom. Paff, – man hör en liten svag knall, och så utskjuter han från stjerten en blå, illaluktande rök. Fienden studsar, men angriper ånyo. Paff, ett nytt skott och så åter ett och åter ett, väl tjugu gånger å rad. Detta är obehagligt, och medan fienden besinnar sig, slinker lilla skjutbaggen behändigt in i ett kryphål.
9 De, som icke äro försedda med vapen, förstå skickligt att gömma sig. Det finns ingen vext, der ej en insekt eller larv kan äta sig in. Många små larver betäcka sig i vattnet eller på vexternas blad med gyttja och mull för att göra sig osynliga. Andra spinna eller bygga åt sig beundransvärda fodraler, hvilka de bära med sig. Pupporna äro ofta verkliga konststycken. Från en silkesmasks hylsa kan man stundom afnysta ända till 900 alnar silke, och detta silke spinner larven på två eller tre dagar.
10 Många insekter lefva af rof eller blod och äro derför utrustade äfven med anfallsvapen och mycken list. Jag förmodar, att du känner myggans, brömsens och flugornas sugrör. Vattenlöparen, som du ser i alla diken och dammar, har långa och starka framben, med hvilka han griper sitt byte likasom i en sax. Myrlejonet, som är larven af en dagslända, urhålkar åt sig med mycket besvär en trattformig grop i lös sand, gömmer sig under trattens spets, framsträcker blott sina skarpa muntänger och väntar med tålamod. Slutligen kommer en flitig myra. Hon har brådt, hon ser sig ej för, hon vill förbi tratten, men sandkornen rulla undan, hon slinter ned, och knaps är hon fångad! Men myran är stark, hon sliter sig lös, hon vill fly uppför tratten. Förgäfves; sandkornen rulla undan, myrlejonet öfveröser henne med ett regn af sand, hon halkar, klifver ånyo, halkar ånyo, och så är det slut med henne. Myrlejonet gör sig ett godt mål och reparerar derefter sin illa medfarna tratt för att lura på nya offer.
11 Men om nu de flesta insekter äro beväpnade till försvar eller anfall, hvarmed försvarar sig då den fredliga trollsländan, som ej gör en mask för när, men sjelf är ut|123|satt för många glupska fiender? Det må du fråga! Hon kan ju ej ens rädda sig med en snabb flygt: en svala flyger tjugu gånger snabbare, än hon. Hvad skall jag svara? Hvarmed räddar hon sig? Hon räddar sig dermed, att när hon flyger i klara solskenet vid stranden med sina glänsande vingar, liknar hon en flygande solstråle, och efter den snappar ingen fiende, den duger icke till mat, den duger endast till hjertefröjd.
Kommentar
Kommentar
Berättelsen publicerades i Nya Trollsländan 15/8 1885.
Huru insekterna skydda sig mot sina fiender.
1 Nu under sommaren krypa och flyga millioner gånger millioner insekter omkring i jorden, luften, vattnet, på vexternas stammar och blad, på många djur och många menniskor. Vi tycka, att de flesta bland dem göra intet annat än ofog och kunde gerna utrotas ur skapelsen, men efter Gud skapat dem, måste också de hafva någon nyttig bestämmelse i naturens stora hushållning. Detta veta vi om flera af dem, såsom biet (och jag hade så när sagt Trollsländan); men frågar du hvarför Gud skapat mygg och ohyra, så svarar jag, att detta vet Gud bättre än jag.
2 Nu äro alla dessa millioner insekter små och svaga i jemförelse med sina många och mycket starkare fiender. Derför har Gud gifvit dem allehanda märkvärdiga skyddsmedel, för att de icke må helt och hållet utrotas och försvinna från jorden.
3 Det är mycket vanligt, att insekterna till färg eller form likna den mark eller den vext, der de mest uppehålla sig, alldeles som den värnlösa haren om vintern bär snöns hvita färg och om sommaren den grå markens. Många skalbaggar och larver kunna icke urskiljas från den qvist eller det blad, der de sitta. Nästan alla nattfjärilar ha mörkfärgade vingar, för att de om dagen må kunna sofva ostörda på en trädstam. Du känner kanske de larver, som kallas mätare, emedan de likasom mäta ut vägen med att slå ryggen i bugt och flytta sig på det sättet framåt. Ligga de stilla, så se de alldeles ut som små torkade trädgrenar; man kan icke tro, att det är en lefvande varelse. Några små skalbaggar likna hoptorkade frökorn; andra åter likna torra löf.
4 Skalbaggarne bära ett ofta ganska hårdt, skyddande pansar öfver sina mjuka flygvingar, och när de vilja flyga, måste de först, som torndyfveln, med mycket besvär upplyfta skalet. Andra insekter ha en så seg hud, att den icke brister ens för ett starkt tryck. Huru ofta har du ej velat befria hästen från den näsvisa, bitande hästflugan? Men se, det lilla odjuret är så segt, att du ej kan slå ihjäl henne ens med ett rapp af pisksnärten.
|122|5 Andra äro så seglifvade, att de ej kunna dödas utan att stympas i små bitar. Jag hoppas, att du aldrig ryckt benen af en fluga eller harkrank, ty nog lida de smärta deraf, men icke dö de för sådana småsaker. Insektsamlare ha gjort många grymma försök att döda seglifvade stackare. Gräshoppor ha blifvit doppade i kokande vatten, utan att dö. Andra ha uthärdat fyrtioåtta timmar i sprit och lefvat nära nio månader utan föda. Det finns sådana, som lefvat elfva veckor uppstuckna på en nål. En stor geting lefde på detta sätt många dagar i en samlares låda. Slutligen lyckades han arbeta sig lös från nålen, och då hade han ännu ett sådant kurage, att han i förargelsen bet sönder en hop döda insekter, som voro uppstuckna på nålar i samma låda.
6 Har du sett, när en larv eller en skalbagge låtsar vara död? Det får man ofta se. När man vidrör en knäppare, drager han in benen och ligger orörlig, huru man än vänder honom. Men går du ett stycke bort och håller dig stilla, qvicknar han snart till lif och inbillar sig, att han narrat dig. Några äro så envisa, att de kunna brännas och stickas med nålar, men låtsa fortfarande vara döda. Den minsta skakning i luften varnar dem för en fara och lär dem förställa sig. De tro, att blott de ej röra sig, skall ingen uppräcka dem.
7 Några insekter afsöndra ett skum och bädda in sig deri, så att man ej kunna se dem. Andra försvara sig genom att utdunsta ett giftigt eller illaluktande slem, när man rör vid dem. Ofreda en myrstack, så skall du snart känna en skarp lukt. Och våra skogsmyror äro likväl oskyldiga i jemförelse med de heta ländernas stora myror, hvilka man ej för något pris vågar vidröra med blotta handen, emedan deras giftiga vätska åstadkommer förlamning och häftig smärta. Det finns hårbevuxna larver, som framsippra ett så giftigt ämne ur hårspetsarne, när man rör vid dem, att de bränna som eld. Spanska flugan, som icke är en fluga, utan en skalbagge, samlas till dragmedel, och de, som plocka henne, få blåsor på händerna.
8 Att myrorna kunna bitas, det har du troligen erfarit, likasom att bin, getingar och humlor kunna sticka med sin gadd. Men hvad säger du derom, att den amerikanska skjutbaggen äfven kan skjuta? Han är icke mer än en half tum lång och har många stora fiender, insekter och fåglar, men försvarar sig så tappert, att ingen lätt kommer åt honom. Paff, – man hör en liten svag knall, och så utskjuter han från stjerten en blå, illaluktande rök. Fienden studsar, men angriper ånyo. Paff, ett nytt skott och så åter ett och åter ett, väl tjugu gånger å rad. Detta är obehagligt, och medan fienden besinnar sig, slinker lilla skjutbaggen behändigt in i ett kryphål.
9 De, som icke äro försedda med vapen, förstå skickligt att gömma sig. Det finns ingen vext, der ej en insekt eller larv kan äta sig in. Många små larver betäcka sig i vattnet eller på vexternas blad med gyttja och mull för att göra sig osynliga. Andra spinna eller bygga åt sig beundransvärda fodraler, hvilka de bära med sig. Pupporna äro ofta verkliga konststycken. Från en silkesmasks hylsa kan man stundom afnysta ända till 900 alnar silke, och detta silke spinner larven på två eller tre dagar.
10 Många insekter lefva af rof eller blod och äro derför utrustade äfven med anfallsvapen och mycken list. Jag förmodar, att du känner myggans, brömsens och flugornas sugrör. Vattenlöparen, som du ser i alla diken och dammar, har långa och starka framben, med hvilka han griper sitt byte likasom i en sax. Myrlejonet, som är larven af en dagslända, urhålkar åt sig med mycket besvär en trattformig grop i lös sand, gömmer sig under trattens spets, framsträcker blott sina skarpa muntänger och väntar med tålamod. Slutligen kommer en flitig myra. Hon har brådt, hon ser sig ej för, hon vill förbi tratten, men sandkornen rulla undan, hon slinter ned, och knaps är hon fångad! Men myran är stark, hon sliter sig lös, hon vill fly uppför tratten. Förgäfves; sandkornen rulla undan, myrlejonet öfveröser henne med ett regn af sand, hon halkar, klifver ånyo, halkar ånyo, och så är det slut med henne. Myrlejonet gör sig ett godt mål och reparerar derefter sin illa medfarna tratt för att lura på nya offer.
11 Men om nu de flesta insekter äro beväpnade till försvar eller anfall, hvarmed försvarar sig då den fredliga trollsländan, som ej gör en mask för när, men sjelf är ut|123|satt för många glupska fiender? Det må du fråga! Hon kan ju ej ens rädda sig med en snabb flygt: en svala flyger tjugu gånger snabbare, än hon. Hvad skall jag svara? Hvarmed räddar hon sig? Hon räddar sig dermed, att när hon flyger i klara solskenet vid stranden med sina glänsande vingar, liknar hon en flygande solstråle, och efter den snappar ingen fiende, den duger icke till mat, den duger endast till hjertefröjd.