[129]

Barnens frågor om majföreningen.

1. Mamma och Rosina.

1 Rosina. Mamma, är det rätt, att hvem som helst får skrifva sig i majföreningen?

2 Mamma. Hvarför icke? Alla Finlands barn kunna ju lofva samma löften.

3 Rosina. Ja, så står det. Men jag tänkte ändå, att det skulle vara vår förening. Vet mamma, der äro många flickor från fattigskolorna.

4 Mamma. Än sen? Blygs du för de fattiga?

5 Rosina. Nej, men ... Hur skall man kunna leka med creti och pleti? Nu äro der tvåtusen barn. Icke kunna vi leka alla tillsammans.

6 Mamma. Derföre ha ni ju edra små föreningar inom den stora. Hvar skola eller hvar klass kan ju leka för sig under sin anförare. Hvad står i edra stadgar strax efter det sjunde löftet?

7 Rosina. Der står: »detta allt lofva vi af kärlek till Gud» ...

8 Mamma. Nåväl? Älskar du Gud och föraktar de fattiga?

9 Rosina. O nej, nej, mamma! Men att vara så der tillsammans ...

10 Mamma. Vill du vara borta från kyrkan, för att der gå både rika och fattiga?

11 Rosina. Det är annat med kyrkan.

12 Mamma. Hvarföre skulle|130| det vara annat, när ni stå under himmelens tak, än när ni stå under kyrkans tak? Gud ser eder öfverallt, och inför Gud äro ni alla lika. Nu förena sig barnen om att göra sin himmelske faders vilja och beskydda de värnlösa. Icke frågar Gud efter, om barnen der gå i fina kläder och kallas fröken eller herre. Kanhända äro de fattiga barnen ödmjukare i sitt hjerta, och då är det visst, att Gud älskar dem mycket mer. Du skulle blygas, min lilla flicka, att missunna de fattiga barnen en sådan sann glädje, som att vara med om en god gerning. Du skulle hellre önska, att alla Finlands fyrahundra tusen barn vore med i föreningen. Se, det vore också något roligt!

13 Rosina. Ja mamma. Jag tänkte bara på huru vi skulle leka.

14 Mamma. Således har du ingått i majföreningen för att leka på första maj?

15 Rosina. Icke just det, men ...

16 Mamma. Åh ja, min flicka, du och många andra ha tänkt mera på första maj, än på de små fåglarna. Icke är det något illa deri, att barnen äro glada på första maj. Men dertill behöfs ingen majförening; det går nog af sig sjelf. Det som behöfs, det är att barnen förena sig om en god gerning, – icke för att roa sig och för att stoltisera med en fjäder i hatten, utan i hjertats ödmjukhet, af kärlek till Gud och hans skapade verk. Tror du icke, att ni deraf skola känna er lyckligare, än om ni springa hela dagen med lekar och rolighet?

17 Rosina. Ja, mamma. Men vi ha ännu ingenting godt gjort.

18 Mamma. Det är sannt. Till en början skola vi tro, att Gud är nöjd med er goda vilja. Ett år härefter skall Gud fråga edra samveten, huru ni hållit edra löften. Då beror det på hvad edra samveten svara.

19 Rosina. Ack ja, då beror det. Men mamma, hvad kunna vi flickor göra, vi som ej bruka jaga eller göra illa åt fåglarnas bon?

20 Mamma. Det är endast det tredje och fjerde löftet, som äro mera för gossar. Läs igenom de öfriga, så finner du att de gälla gossar och flickor lika. Men isynnerhet det sjunde löftet är mest för flickor, ty dem har Gud framför andra gifvit en stor makt genom kärlek och bön.

21 Rosina. Mamma, – får jag aldrig döda något djur? Till exempel en mygga.

22 Mamma. Du har endast lofvat, att icke pina eller misshandla något djur och att ej döda småfåglar.

23 Rosina. Men om nu t. ex.|131| katten hoppar på bordet och äter upp grädden, får jag ej slå henne?

24 Mamma. Ja visst, blott du ej gör det grymt. Du måste ju aga henne, fastän du håller af henne. Huru skulle hon annars lära sig att ej göra illa?

25 Rosina. Får kusken slå hästen?

26 Mamma. En lat häst kan agas eller påminnas, liksom ett olydigt barn. Men sådant beror alltid derpå, att man gör det med kärleksfullt hjerta, aldrig af ondska, aldrig af hämd. De arma hästarne få mer än andra erfara menniskors grymhet. Menniskorna tänka icke uppå, att kreaturens suckan uppstiger till Gud och anklagar de grymma.

27 Rosina. Om en annan har en fågel i bur och nekar att frigifva honom, får jag då frigifva fågeln utan hans lof?

28 Mamma. Nej, ty fågeln är hans egendom, och egendomen står under lagens skydd. Kan du ej friköpa fågeln, så måste du fortfara att bedja.

29 Rosina. Men om han låter fågeln svälta och frysa? Eller om han rysligt pinar ett djur, har jag då rätt att befria det djuret?

30 Mamma. Pappa kan anmäla det för polisen, ty det är förbjudet af lagen att pina djur. En annans egendom får du ej röra. Men framför allt skall du bedja ooriginal: cch åter bedja, – du skall ej gifva den grymma menniskan någon ro för dina böner, ända till dess att hans samvete vaknar och han måste höra dig.

31 Rosina. Men om han skrattar? Om han gör narr af mig?

32 Mamma. Bed ändå!

33 Rosina. Men om han blir ond? Om han bannar mig?

34 Mamma. Bed ändå!

35 Rosina. Om han visar bort mig?

36 Mamma. Så kom igen!

37 Rosina. Om han slår mig?

38 Mamma. Så bed ändå!

39 Rosina. Fastän han slår mig?

40 Mamma. Ja, fastän han slår dig. Ty är du god och ödmjuk, så skall han ju destomera blygas och vara tvungen att höra dig. O mitt barn, om det alltid vore lätt att göra godt, hvad värde hade då våra goda gerningar? Men att försaka sig sjelf, att icke begära annan lön än ett godt samvete, – att aldrig afskräckas af möda eller otack, när man vill något godt, ja, att lida för det man vet vara rätt, – se, det är att göra vår himmelske faders vilja och tjena hans rike. Det skall du också göra, mitt barn.

41 Rosina. Ack, om jag kunde! Jag är så rädd, så svag ...

42 Mamma. Bed Gud om en fast vilja, så skall du kunna. Ty|132| Guds makt är stark i de svaga.

43 Rosina. Huru länge skall jag då hålla mina löften till majföreningen?

44 Mamma. Så länge du lefver. Hvarföre skulle du plåga djur eller upphöra att vara de små fåglarnas vän, för det du blir fullvuxen eller för det du blir gammal? Blir du en god menniska, så måste du ju hellre tillvexa i kärlek och allt godt. Och får du lefva tilldess du blir gammal, så skall det vara ett godt och kärt minne ifrån din barndom, att du då lofvat vara de små fåglarnas vän. Ty om du älskar och beskyddar de värnlösa djuren, så skall du äfven lära att älska och beskydda de värnlösa bland menniskorna, – alla fattiga barn, alla oskyldigt förföljda, alla förskjutna och glömda, ja alla, alla, som lida på jorden. Se, detta är den kristna kärlekens frö, som nu sås i ditt barnahjerta, att det må der fatta rot och tillvexa och utbreda sig som ett skönt grönskande träd öfver hela ditt lif. Af dig sjelf, svaga barn, förmår du intet, men af Guds makt skall du fullkomnas i kärleken. På det att du må vara barmhertig, såsom din fader i himmelen är barmhertig mot dig och alla sina skapade verk, och att du alltid må vara Guds goda barn Vill du det?

45 Rosina. Ja, mamma!

46 Z. T.