1 Far och mor reste till staden att sälja en ko. Ole och Brita blefvo ensamma hemma.|78| Ole var 10 år, Brita 8 år. – Gud vare med eder,original: eder. sade föräldrarna. Stäng dörren, när det blir mörkt!
2 Far och mor voro gudfruktigt folk, som ofta talat med barnen om Jesus. När det nu led mot kvällen och Brita begynte duka kvällsvarden, som mor lärt henne, sade Ole: jag undrar, om Jesus vill vara med oss i kväll.
3 – Ja, tänk du! svarade Brita. Kanske han kommer om vi rätt innerligt bjuda honom. Jag skall duka för tre.
4 Och barnen bådo: käre herre Jesus, far och mor ha rest till staden, och vi äro alldeles ensamma hemma. Kom till oss i afton, och ät kvällsvard med oss!
5 Brita hade dukat bordet för tre, och barnen satte sig att vänta. Nu kommer han! ... Nej. det var grannens hund, som skälde ... Nu? ... Nej, det var kölden, som sprakade i väggen Det är så kallt i afton. Icke kommer Jesus nu, när det är så kallt.
6 – Nog kommer han, menade Brita. Men Ole begynte tvifla. De hade nu väntat en lång stund; potäterna började kallna.
7 Då knackade någon sakta på dörren.
8 – Öppna du, Ole! jag är så rädd.
9 Ole öppnade. Men i stället för Jesus kom der en fattig gosse, alldeles blåfrusen af köld.
10 Ole betänkte sig. – Jag vet ej, om jag törs låta dig komma in.original: in Vi äro ensamma hemma.
11 – Låt mig en liten stund värma mig, bad den fattiga gossen.
12 – Ja, låt honom komma, Ole. Vi ha ju dukat för tre, men Jesus har kanske ej tid att komma i kväll. Han har ju så många andra.
13 Gossen fick komma in och värma sig vid spisen. Barnen betraktade honom tysta med en hemlig förundran. Hvem var han? Tänk, om han vore ... Men han liknade ju en vanlig tiggaregosse, en sådan, som barnen ofta sett förut. Ole sade: nu kan du äta kvällsvard med oss. Vi ha väntat så länge, och Jesus vill icke komma.
14 Gossen satte sig på den tredje platsen vid bordet och lät den enkla måltiden smaka sig godt. När han bröt brödet, betraktade honom Brita med en hastig, rädd blick; hon hade hört, att lärjungarne igenkände Jesus, när han bröt brödet med dem. Men den fattige gossen förblef oförändrad. Ingen guldkrona strålade på hans panna, ingen gloria glänste omkring hans bleka kinder.
15 Han var tyst och sorgsen. Han hade visst lidit mycken nöd, men nu var han hos goda menniskor. Barnen öfvervunno sin rädsla och blefvo snart förtroliga med sin gäst. Nej, han var nog ett barn, liksom de, endast mycket fattigare. De uppmuntrade honom med vänliga ord, visade honom sina leksaker, läste med honom aftonbönen och tillredde åt honom en sofbädd af halm, lika mjuk och bekväm, som Oles egen.
16 Sent på aftonen kommo föräldrarna hem. Barnen vaknade, öppnade dörren och berättade huru de bjudit Jesus till kvällsvard. De hade länge väntat, men ingen annan kom än en fattig gosse, som nu sof så godt der på halmen.
17 – Kära barn, sade modren, då ha ni ju fått mottaga vår Frälsare sjelf! Det är ju han, som sagt: »Allt hvad I hafven gjort en af dessa minsta mina bröder, det hafven I gjort mig».
18 Z. T.
Kommentar
Kommentar
Betraktelsen publicerades i Nya Trollsländan 16/5 1891.
Barnens gäst.
(Efter en berättelse från Sverige).
1 Far och mor reste till staden att sälja en ko. Ole och Brita blefvo ensamma hemma.|78| Ole var 10 år, Brita 8 år. – Gud vare med eder,original: eder. sade föräldrarna. Stäng dörren, när det blir mörkt!
2 Far och mor voro gudfruktigt folk, som ofta talat med barnen om Jesus. När det nu led mot kvällen och Brita begynte duka kvällsvarden, som mor lärt henne, sade Ole: jag undrar, om Jesus vill vara med oss i kväll.
3 – Ja, tänk du! svarade Brita. Kanske han kommer om vi rätt innerligt bjuda honom. Jag skall duka för tre.
4 Och barnen bådo: käre herre Jesus, far och mor ha rest till staden, och vi äro alldeles ensamma hemma. Kom till oss i afton, och ät kvällsvard med oss!
5 Brita hade dukat bordet för tre, och barnen satte sig att vänta. Nu kommer han! ... Nej. det var grannens hund, som skälde ... Nu? ... Nej, det var kölden, som sprakade i väggen Det är så kallt i afton. Icke kommer Jesus nu, när det är så kallt.
6 – Nog kommer han, menade Brita. Men Ole begynte tvifla. De hade nu väntat en lång stund; potäterna började kallna.
7 Då knackade någon sakta på dörren.
8 – Öppna du, Ole! jag är så rädd.
9 Ole öppnade. Men i stället för Jesus kom der en fattig gosse, alldeles blåfrusen af köld.
10 Ole betänkte sig. – Jag vet ej, om jag törs låta dig komma in.original: in Vi äro ensamma hemma.
11 – Låt mig en liten stund värma mig, bad den fattiga gossen.
12 – Ja, låt honom komma, Ole. Vi ha ju dukat för tre, men Jesus har kanske ej tid att komma i kväll. Han har ju så många andra.
13 Gossen fick komma in och värma sig vid spisen. Barnen betraktade honom tysta med en hemlig förundran. Hvem var han? Tänk, om han vore ... Men han liknade ju en vanlig tiggaregosse, en sådan, som barnen ofta sett förut. Ole sade: nu kan du äta kvällsvard med oss. Vi ha väntat så länge, och Jesus vill icke komma.
14 Gossen satte sig på den tredje platsen vid bordet och lät den enkla måltiden smaka sig godt. När han bröt brödet, betraktade honom Brita med en hastig, rädd blick; hon hade hört, att lärjungarne igenkände Jesus, när han bröt brödet med dem. Men den fattige gossen förblef oförändrad. Ingen guldkrona strålade på hans panna, ingen gloria glänste omkring hans bleka kinder.
15 Han var tyst och sorgsen. Han hade visst lidit mycken nöd, men nu var han hos goda menniskor. Barnen öfvervunno sin rädsla och blefvo snart förtroliga med sin gäst. Nej, han var nog ett barn, liksom de, endast mycket fattigare. De uppmuntrade honom med vänliga ord, visade honom sina leksaker, läste med honom aftonbönen och tillredde åt honom en sofbädd af halm, lika mjuk och bekväm, som Oles egen.
16 Sent på aftonen kommo föräldrarna hem. Barnen vaknade, öppnade dörren och berättade huru de bjudit Jesus till kvällsvard. De hade länge väntat, men ingen annan kom än en fattig gosse, som nu sof så godt der på halmen.
17 – Kära barn, sade modren, då ha ni ju fått mottaga vår Frälsare sjelf! Det är ju han, som sagt: »Allt hvad I hafven gjort en af dessa minsta mina bröder, det hafven I gjort mig».
18 Z. T.